mwanangu

Idag eldade dom bildäck på vår gård. Nej, det är inte så dramatiskt som det låter. Däcken var helt enkelt slut och det var dags att släga dem.

I ett hörn av det compound som vi bor på finns en plats där de eldar sopor. Det är en liten hörna inringad av plåt med en skorsten som sticker upp. Dit tas tydligen våra sopor. En del, typ delar av det organiska, sorteras ut. Vad man gör med det vet jag inte. Resten eldas upp. Så gör man tydligen med sopor här och därför hänger det en ständig lukt av plaströk över Nairobi blandat med avgaser.

Det är fortfarande svårt att veta hur man skall hantera alla tiggare man möter. Det kommer förmodligen vara lika svårt hela tiden. Men häromdagen var ett sådant där ögonblick då för en kort stund allt plötsligt blev självklart. Vi gick mellan två köpcentrum, "Prestige" och "Adams arcade". Det är en väg med en hel del tiggande barn. En liten spinkig liten kille med smutsiga slitna kläder kom emot oss. Plötsligt fick han syn på Annas vattenflaska och med stora hundögon styrde han sina steg rätt fram emot oss. Han brydde sig inte ens om att tigga pengar eller säga ett ord. Han sträckte vädjande fram sina små händer emot flaskan. Han fick tag i flaskan och vägrade släppa. Det är ett möte som nog kommer att leva kvar i Annas och mitt hjärta för livet. Självklart fick han vattnet.

Vi hade tänkt att ta en sväng till Yaya (ett köpcentrum nära oss) idag. Men vännen Per kom förbi för att låna ett par av Annas skor till Anna-Lena så vi blev hemma en stund extra. Det blev ingen tur till Yaya (lika skönt det, man ska inte stressa. Annas amn.) utan istället en tur till Uchumi, vår närmaste stormarknad för inköp av diverse matvaror. Kvällen har vi sedan spenderat i trevligt sällskap av Margaretha, Kenyas pingstmissionär. Vi åt middag hemma hos oss och hade några mycket trevliga timmar. Dagens tidigare timmar spenderade vi vid sandlådan med kompisar och för mig blev det ett par timmars förberedelse inför söndag då jag skall predika.

För övrigt så verkar våran pool som haft en läskig grön ton på vattnet nu har intagit en mer hälsosam turkos nyans. Vi hoppas på att det innebär att vi kan ta en dag vid poolen snart och bada frimodigt. Vi har redan använt den till att svalka oss, men inte riktigt känt att vi velat ligga i någon längre stund med tanke på vattnet. Den gröna färgen är nog alger och förmodligen ofarlig, men man vet ju aldrig vilka kemikalier de har i för att åtgärda problemet.

Ikväll går våra tankar till familjen Andersson som fått sin domstolstid i morgon struken. Kära vänner: ni lever aktivt i våra förböner.

Josef Pansell

Häromdagen satt jag med Ida i famnen och lyssnade på Unite (en skiva med fantastiska sånger om och till Jesus). Sångerna brukar jag ofta sjunga i kyrkan hemma så jag kan dem väl, nu när jag satt med min lilla skatt i famnen och lyssnade på dessa fantastiska texter till exempel Jonathan Lunds underbara "låt din nåd omsluta mig, nu när jag kommer som jag är till dig, kommer trots mina fel, genom din nåd kan jag bli hel, Herre jag ber låt din nåd omsluta mig" fylldes jag av en obeskrivlig tacksamhet till Gud för det lilla liv jag får hålla i mina armar. Det är helt fantastiskt att jag får vara med om detta. Efter det har jag haft en annan sång på hjärnan. 

Hjärtat fylls av tacksamhet till Gud
En dag av nåd som vi har fått att leva i
En stund av ljus snart flyr den bort ifrån vår tid.
En dag av nåd är som en öppen dörr till Gud
Han vill visa vem han är och ge en tro som bär
En dag av nåd kan bli en start på något nytt
                                                  Roland Utbult

Idag har vi varit på bibelskolan i Karen där Josef ska gästföreläsa lite. När jag berättade om vad jag jobbar med i Sverige blev rektorn eld och lågor. De håller på att bygga upp en förskollärarutbildning och bara det att jag arbetar med lärarutbildning i Sverige var tydligen fantastiskt. Jag har lovat att träffa personalen på skolan som arbetar med detta på fredag för att berätta vem jag är och vilka erfarenheter jag har så får vi se om de kan ha användning av mig. Enligt rektorn var detta ett stort bönesvar och han var helt lycklig. Det är som på julafton, det är faktiskt roligare att ge än att få. Det är stort att vara någon annans bönesvar. Det ska bli intressant att se var detta slutar.

/ Anna

På förmiddagarna brukar Ida hålla till i den nybyggda sandlådan här på vårt område. De andra adoptivpapporna på området har helt enkelt byggt en. Det är jättemysigt att gå ut efter frukost och nästan jämt är det minst två små knattar som leker. Vi har verkligen hamnat i ett mysigt gäng här på Gemina Court. Ida har mest tittat på, först igår började hon leka i sanden. Idag lekte hon inte bara hon tog några rejäla smakbitar också. Det är inte så lätt när man först vill gräva i den roliga sanden med händerna och i nästa stund måste ha tummen i munnen ett tag. Det följer liksom med sand då. Men Ida som fram tills nu varit mycket bekymrad över nya smaker och framför allt bitar i munnen var helt oberörd av sanden. När hon stoppade ner munnen i sanden för att smaka ordentligt tyckte jag dock att det var nog.

En annan smak som varit ovälkommen är banan. Ida har ätit mango och banan mixat (på barnhemmet var det papaya och banan men vi bytte till mango som verkligen gick hem). Mango och banan var för sig har hon ratat men blandningen har gått ner med förtjusning. Igår fick hon smaka Josefs banan (något jag försökt med otaliga gånger) det var mums. Jag skrapade av lite banan med skeden men det ville hon inte ha, tjejen som ratat alla bitar i maten ville plötsligt ta tuggor av bananen, kanske är det ett nöje att prova de nya tänderna hon fått i överkäken. Så när hon började äta sand erbjöd jag henne en banan istället, hon åt nästan upp hela. På eftermiddagen provade vi med banan igen, den gick också åt (stora bananer alltså inte småbananerna som är vanliga här).

Idag har vi förutom att äta sand varit på Java och ätit middag och fikat hemma hos Anderssons efteråt. Vi har också åkt Matatu för första gången. En matatu är en minibuss som man klämt in ca 13 passagerarsäten i och som de idag klämde in åtminstone 15 passagerare i. Det kostade en krona per person, helt galet.

Nu sover både far och dotter. Jag mår mycket bättre, febern är borta. Josef börjar känna sig hängig men vi hoppas och ber att han ska slippa. Imorgon ska vi till bibelskolan i Karen - spännande!

Jag ska ta en dust med disken innan jag också ska ner och trängas i sängen. Jo, jag vet att diskning ingår i den dagliga städningen men ändå =) Ska bli intressant att se hur natten blir, igår natt kröp Ida i sömnen - hur gulligt som helst.

/ Anna

Eftersom Ida ett antal nätter i rad vaknat så där vid ett till tre snåret någon gång och inte velat somna om på en till två timmar trots att vi testat att lyfta över henne till vår säng så valde vi i går kväll att lägge henne hos oss redan från början. Det visade sig fungera. Den här natten i varje fall. Ida sov bra. Men pappa Josef sov desto sämre. Antar att man vänjer sig efter några nätter :-) Nu är alltså Nalle Puh tillbaka i vår säng. (Vi har sovit med honom sen i februari för att han ska lukta som oss).

Klockan tio i morse hoppade vi på en buss in till stan. Vi lyckades synka så att vi kom med samma buss som Anderssons  minus de två äldsta barnen som går i skolan. Bussarna här är intressanta. Det kostar tre kronor per person att åka in till centrum. Man kan undra hur det går i hop sig. Men när man ser bussarna så förstår man. Bussarna är betydligt smalare än våra SL bussar där hemma men trots det har de lyckats trycka in fem säten pluss mittgång i varje rad istället för våra fyra. Bussarna är också kortare men det har man konpenserat med att sätta raderna tätare :-) Sedan packar man bussen till bristningsgränsen.

Dagens kap är framför allt tyg. Vi har klätt in våra tråkiga beiga soffor i härligt gräsgrönt tyg. Jag skulle få spader på en sån soffa hemma men här känns det helt rätt. Vi ska ta kort på lägenheten så att ni får se hur vi har det - vilken dag som helst =)

Imorgon ska vi få träffa vår advokat, det känns lite tidigt än men vi är bara tacksamma för att organisationen drar igång processen så att vi är väl förberedda när domstolsprocessen väl börjar. Det tråkiga är att vi missar fredagsträffen med de andra adoptivfamiljerna på svenska skolan men det kommer fler fredagar.

Nu ska vi mumsa på grönsakssoppa =) / Josef och Anna

Idag har Ida tagit sig fram på händer och knän så att vi faktiskt kan kalla det krypa. Hon belv så överförtjust av sin framfart att hon helt sonika satte sig. Sen blev det inget mer krypt idag men vänta bara...

Själv har jag jobbat idag, nåja jag har Skypat ett seminarium. Jag till och med redovisade lite, jag kom åtminstone med några kommentarer som mycket väl kan ha ställt till det mer än de hjälpte. Inte lätt att redovisa med en pratglad Anna i datorn =) Jag deltog i alla fall och kunde höra nästan allt tack vare en gullig kollega =)

När jag jobbade hade Ida pappa för sig själv hela förmiddagen. De var ute och lekte med kompisarna som bor här innan förmiddagsluren. Jag var inne och kikade på dem under en bensträckare. Ida låg helt utslagen över Josefs bröst, synd att man inte vågar ha blixt, det är för gulligt.

När jag jobbat klart och vi ätit lunch gick vi till poolen och myste där en stund. Jobbigare arbetsdagar har jag haft =)

Nu sover Ida och det är faktiskt lungt i huset. Men när hon skulle somna hördes höga röster utanför sovrumsfönstret. Då gick fröken (jag är lärare) Anna ut i hallen, använde fröken-rösten och bad barnen (som lekte och hade jätteroligt) att vara tysta. Hittills har det fungerat.

Ida är djupt rörd över alla gratulationer på namnsdagen - eller hennes föräldrar i alla fall =)

/ Anna

Idag har vi haft en härlig dag i Kenya! Vi vaknade till blå himmel och gassande sol. På förmiddagen tog jag en promenad till "Prestige", ett köpcentrum i närheten för att ta ut pengar och handla. Då insåg jag att idag var dagen för att plocka fram shortsen inför eftermiddagens utflykt till Svenska skolan.

Men vi börjar med att backa en dag bakåt. Anna har redan berättat att vi var på en träff för adoptivfamiljer i går och att lillan somnade hos mig. Vad hon inte skrev var att det var första gången. Första dagen somnade hon själv men sedan dess har det alltid krävts att hon fått vara hos mamma för att somna. Men i går fungerade det också med pappa. Ett stort framsteg i pappaskapet! Det kändes jättemysigt.

På samma träff i går mötte vi ett pastorspar från Finland. De är väl ungeför jämnåriga med oss och han arbetar som pastor för en satellitförsamling till den stora centrala pingstförsamlingen i Helisngfors. Denna församling ligger i ett av helsingfors invandrartätaste område och är i mycket en internationell församling. Det kändes nästan som att möta sin kopia från ett annat land. Om vi är lika i övrigt får väl framtiden utvisa när vi lär känna dem bättre, men i våra yrkesroller är vi i varje fall väldigt lika och vi adopterar båda två från Kenya.

Tillbaka till idag. Eftermiddagen idag spenderades i goda vänners sällskap på svenska skolan. Dit kom flera av de svenska adoptivfamiljerna och även två italienska och de båda finska adoptivfamiljerna här. En av de "svenska" adoptivfamiljerna är egentligen Holländare men bosatta i Sverige och en annan är från Tyskland. Så det kändes som ett internationellt möte i många avseenden :-) 

Efter en lugn och trivsam eftermiddag åkte Anderssons med oss hem och vi köpte pizza på vägen. Bredvid "vår" matvaruaffär ligger en pizzeria som har special erbjudande på fredagar: köp två pizzor och betala för en. Detta erbjudande utnyttjade vi.

Josef

Natten som gick var första natten med vår lilla flicka hemma hos oss och i morse var första morgonen. Natten blev orolig för oss föräldrar men Ida sov lugnt. Både Anna och jag sov ryckigt. Själv vaknade jag stup i kvarten och var orolig för att hon skulle frysa. Trot eller ej, men det är faktiskt riktigt kallt i vårt sovrum på natten. Vi har betongväggar med tunna otäta englasfönster och nätterna är fortfarande ganska kyliga i Nairobi. Kenyanerna säger att det som passerar för vinter här borde vara över nu men den kom sent och verkar inte riktigt vara över än. Men värmen kommer inom några veckor har de lovat. Fast dagtid är det perfekt temperatur för en svensk. Runt tjugo grader och i solen betydligt varmare.

Hur som helst. I morse låg både Anna och jag och väntade på att få tecken från lillan att hon vaknat. Jag tror vi låg vakna från halv sju. Vid halv åtta tittade Anna till henne och då låg hon klarvaken i sängen. Vi har ingen aning om hur länge hon legat vaken tyst, jag tittade till henne vid sexsnåret och då sov hon i varje fall. Hon är väl kanske van vid att det bara är att ligga och vänta. Vi tog upp henne och lade henne mellan oss i vår säng. Det var en helt fantastisk upplevelse att för första gången ha vår dotter mellan oss i sängen. Hon växlade mellan att nyfiket undersöka Annas respektive mitt ansikte.

Det verkar dock som om Ida lär sig fort. I går kväll somnade hon snabbt efter att vi lagt henne i sängen och påkallade alltså inte någon uppmärksamhet förrän vi tog upp henne i morse. Ikväll är det helt annorlunda. Hon verkar ha upptäckt att det finns föräldrar som tar upp henne när hon gråter. Efter att ha somnat lika smidigt som i går så vaknade hon efter ett par timmar. Hon testade att gråta lite och upptäckte att mamma kom och tog upp henne. Nu ligger Anna och försöker få henne att sova. Men det verkar inte helt enkelt.

Så till en helt annan fråga. Jag har tänkt att så småningom ha en parallell missionsblogg men i väntan på den så kommer här en liten andlig reflektion över Kenya i jämförelse med Sverige.

Det finns mycket som man redan börjat älska med Kenya och annat som gör en förfärad. Till de sakerna jag älskar är det avslappnade tempot och den vänliga atmosfären. Till de tuffare sakern tillhör att daligen så tydligt konfronteras med de stora kontrasterna och enorma orättvisorna i världen. En sak jag dock uppskattar väldigt mycket är hur självklar tron är.

När jag häromdagen kom in i stormarknaden för att handla mat så spelades det lovsång i högtalarna, något som aldrig skulle kunna ske i Sverige. Det enda tillfället då något religiöst accepteras i affärernas högtalare där hemma är vid jul. Men här spelar man lovsång lika självklart i stormarknades högtalarsystem som vi där hemma spelar vad som helst annat.

Häromkvällen när vi åkte taxi från Anderssons och hem till oss så lyssnade taxichaufören på en predikan i radion. Det var för övrigt en väldigt bra predikan så långt vi hörde. Jag kom osökt att tänka på en vän som är taxichaffis där hemma (ni som känner honom vet nog vem jag tänker på) som fått problem med arbetsgivaren för att han spelat kristen musik i taxin. Vilken skillnad.

Dagen när vi åkte till sjukhuset med vår lilla dotter för att få det som kallas för "second oppinion" (vilket vi skrivit om tidigare) spelade vår chauför lovsånger i bilens stereo. Bland annat spelades en av mina favoriter (fast naturligtvis i orginalspråket engelska): "Gud du är god och din nåd den varar för evigt". En modern och fartfylld lovsång. När jag berättade att det var en av mina favoriter ökade han volymen och bilen fylldes av lovsång.

Trots att det finns en del saker även på det andliga planet som känns tuffa att möta (jag återkommer säkert till en del av dem senare) så känns det på detta område märkligt nog nästan som att komma hem. Jag önskar att den andliga atmosfären i det här avseendet kunde vara likadan där hemma. Att man utan problem kunde leva ut sin andlighet i alla sammanhang utan att andra skall störa sig på det. Det handlar ju inte om att tvinga sin andlighet på andra utan om att naturligt få leva ut det som finns djupast där inne hos en själv och som man har som grund för resten av livet.

Josef Pansell

Idag när vi kom till barnhemmet var det uppenbart att vår lilla flicka känner igen oss nu. Hon sken upp och gav oss ett jätte-skratt när hon såg vilka som kom innanför dörren. För mig var det för första gången riktigt jobbigt att lämna henne på kvällen. När vi sade "bye, bye" och lämnde henne där hon satt vid fönstren vinkade hon tillbaka med sitt underbara leende. Jag kunde knappt hålla tårarna tillbaka. Det var oerhört svårt att lämna henne och jag förstår inte hur jag skall kalara av de kommande dagarna innan vi får "ta hem" henne.

Annars innehöll dagen ett besök med vår flicka till doktorn för att få det som kallas för "second opinion". Det är en viktig del i proceduren här att vi som adoptivföräldrar tar med oss barnet till en "oberoende" läkare för en grundläggande undersökning.

Efter att vi lämnat henne på barnhemmet tog vi taxi till Anderssons (vi plockade upp Per på vägen som köpt lite medicin på apoteket) och på vägen köpte vi hämtmat från en kinesisk restaurant som ligger i närheten av deras hem.

Ja, det var dagens berättelse.

Josef

Annas tillägg...

Tack och lov får vi låna hem lillan i helgen, på dagarna. Hittills har vi suttit i soffan eller på golvet på barnhemmet och lekt eller gosat med henne med alla andra barn, personal och volontärer (och det är många). Det känns som om vi är klara med det nu. Det ska bli väldigt skönt att få ha henne här hemma även om det säkert kommer att vara hemskt att lämna tillbaka henne på kvällen. Men på måndag då får hon sova i Nalle Puh lakanen hos mamma och pappa.

Nu sitter vi och fikar te och bullar. När vi kom hem ikväll låg ett litet paket med två bullar i. Jag gissar vem det är så får vi se om jag har rätt. Snacka om GODA grannar =)

Nattinatt / Anna

I tisdags blev vi skjutsade till adoptionsorganisationens kontor där en socialarbetare berättade om adoptionsprocessens olika steg och alla olika hembesök och möten vi ska gå på. Sen blev vi skjutsade till barnhemmet. Känslan när vi närmade oss barnhemmet var ett märkligt lugn. Nu skulle vi ju verkligen få träffa henne och det kändes bara självklart. Efter kanske två minuters väntan i en reception kom barnhemmets socialarbetare och tog emot oss. Hon tog med oss ut i trädgården där lillan fanns. Hon satt hos en i personalen och vinkade till oss när vi kom. Sen räckte de över henne till Anna. Hon protesterade inte utan satte tummen i munnen, kröp ihop och somnade. Personalen lämnade oss ifred och vi satt länge och bara fanns tillsammans. Vi vet att hon somnade som ett sätt att stänga av men det var ganska skönt att få sitta och hålla henne och bara ta in. Hon är så liten med världens mjukaste lockar på huvudet. En barnsköterska kom och ville att vi skulle väcka henne. Det var ju inte sovdags än. Vi försökte ett tag och till sist tittade hon upp på oss med sina stora vackra ögon. Vi gick in med de andra för barnens lunch och vi fick förtroendet att mata henne.

Efter maten tinade hon upp lite och började busa med oss. Vi fick följa med och lägga henne när det var dags att sova, sen var det dags för oss att gå. En stor dag med stora känslor som inte går att beskriva. Det var inte lika jobbigt att lämna henne som vi trodde men det ska bli väldigt skönt att ta hem henne.

Apropå hem så avslutade vi dagen med att titta på Vänner i vår lägenhet som är helt ok. Inte direkt svensk standard, men om man jämför med vad andra får betala så tycker vi nog den är prisvärd. Planlösningen är utomordentligt märklig med ett litet sovrum som inte har en enda 90-graders vinkel och köket är också ganska litet. Trots storleken så har man byggt in en helt onödig korridor som löper parallellt med vardagsrummet som är hyfsat stort men kunde ha varit större om man skippat korridoren. Men trots allt detta så lägenheten rätt charmig på sitt eget sätt.

Idag(tisdag) har vi varit på barnhemmet mellan 10 och 16 med en lunchpaus. Vår lilla gumma har varit lite busigare idag även om hon fortfarande är lite avvaktande. Personalen tycker att hon är sååååå snäll. Vi skulle önska att hon vågade vara lite busigare. Vi matar henne och lägger henne i sängen precis som de andra gör med de andra barnen. Det är bäst att följa med, på så sätt lär vi ju oss också hennes rutiner. Däremot har jag viskat till henne flera gånger idag att hemma hos mamma och pappa får man hjälpa till med händerna när man äter och man får sova när man vill. Barnen får så lov att passa in i barnhemmets rutiner (kanske enda sättet att få det att fungera).

Imorgon ska vi till en läkare för second opinion. Man måste få ett oberoende läkarutlåtande för att kunna bli utskriven från barnhemmet. Vi kan bli utskrivna på söndag eller måndag.

I övrigt håller vi på att packa upp och försöker få lägenheten att se ut som ett hem. Imorgon kväll låter vi väskorna vara och hälsar på Anderssons, det är lite tomt efter dem. Vi ser också fram emot att börja umgås med regelbundet med de andra två adoptionsfamiljerna från Sverige som bor i vårt hus. Men hittills har vi varit så trötta på kvällarna att vi inte orkat mer än att laga mat, packa upp någon väska och sedan titta på Vänner en stund innan vi slocknar.

Hälsningar

Anna och Josef