mwanangu

I tisdags blev vi skjutsade till adoptionsorganisationens kontor där en socialarbetare berättade om adoptionsprocessens olika steg och alla olika hembesök och möten vi ska gå på. Sen blev vi skjutsade till barnhemmet. Känslan när vi närmade oss barnhemmet var ett märkligt lugn. Nu skulle vi ju verkligen få träffa henne och det kändes bara självklart. Efter kanske två minuters väntan i en reception kom barnhemmets socialarbetare och tog emot oss. Hon tog med oss ut i trädgården där lillan fanns. Hon satt hos en i personalen och vinkade till oss när vi kom. Sen räckte de över henne till Anna. Hon protesterade inte utan satte tummen i munnen, kröp ihop och somnade. Personalen lämnade oss ifred och vi satt länge och bara fanns tillsammans. Vi vet att hon somnade som ett sätt att stänga av men det var ganska skönt att få sitta och hålla henne och bara ta in. Hon är så liten med världens mjukaste lockar på huvudet. En barnsköterska kom och ville att vi skulle väcka henne. Det var ju inte sovdags än. Vi försökte ett tag och till sist tittade hon upp på oss med sina stora vackra ögon. Vi gick in med de andra för barnens lunch och vi fick förtroendet att mata henne.

Efter maten tinade hon upp lite och började busa med oss. Vi fick följa med och lägga henne när det var dags att sova, sen var det dags för oss att gå. En stor dag med stora känslor som inte går att beskriva. Det var inte lika jobbigt att lämna henne som vi trodde men det ska bli väldigt skönt att ta hem henne.

Apropå hem så avslutade vi dagen med att titta på Vänner i vår lägenhet som är helt ok. Inte direkt svensk standard, men om man jämför med vad andra får betala så tycker vi nog den är prisvärd. Planlösningen är utomordentligt märklig med ett litet sovrum som inte har en enda 90-graders vinkel och köket är också ganska litet. Trots storleken så har man byggt in en helt onödig korridor som löper parallellt med vardagsrummet som är hyfsat stort men kunde ha varit större om man skippat korridoren. Men trots allt detta så lägenheten rätt charmig på sitt eget sätt.

Idag(tisdag) har vi varit på barnhemmet mellan 10 och 16 med en lunchpaus. Vår lilla gumma har varit lite busigare idag även om hon fortfarande är lite avvaktande. Personalen tycker att hon är sååååå snäll. Vi skulle önska att hon vågade vara lite busigare. Vi matar henne och lägger henne i sängen precis som de andra gör med de andra barnen. Det är bäst att följa med, på så sätt lär vi ju oss också hennes rutiner. Däremot har jag viskat till henne flera gånger idag att hemma hos mamma och pappa får man hjälpa till med händerna när man äter och man får sova när man vill. Barnen får så lov att passa in i barnhemmets rutiner (kanske enda sättet att få det att fungera).

Imorgon ska vi till en läkare för second opinion. Man måste få ett oberoende läkarutlåtande för att kunna bli utskriven från barnhemmet. Vi kan bli utskrivna på söndag eller måndag.

I övrigt håller vi på att packa upp och försöker få lägenheten att se ut som ett hem. Imorgon kväll låter vi väskorna vara och hälsar på Anderssons, det är lite tomt efter dem. Vi ser också fram emot att börja umgås med regelbundet med de andra två adoptionsfamiljerna från Sverige som bor i vårt hus. Men hittills har vi varit så trötta på kvällarna att vi inte orkat mer än att laga mat, packa upp någon väska och sedan titta på Vänner en stund innan vi slocknar.

Hälsningar

Anna och Josef