Återbesök i Kenya

Hur summerar man två veckor i Kenya? Intensivt!

 

För två veckor och en dag sedan åkte jag till Kenya, främst för att följa upp verksamheten i Kibera. Men den här gången hade jag även med mig fem grabbar som jag arrangerade en Kenyaresa för.

 

Första helgen tog jag med mig gänget ut till bushen sydost om Nairobi hos ett massaj-par jag känner och som har ett fantastiskt ställe där. Frun i familjen driver ett projekt där de bland annat motverkar kvinnlig könsstympning och mannen är motsvarande kommunalråd i området. Tillsammans har de startat sex kyrkor i samma område. På söndagen var vi på äkta Massaj-gudstjänst där jag predikade. Det blev en tidig morgon för mig men att se solen gå upp ute i den afrikanska naturen är en ganska trevlig omgivning för bön och andakt. 

 

Måndag: Tidig uppstigning igen då jag skickade iväg gänget på safari. De åkte mot Massai mara och jag stannade kvar i Nairobi för att jobba.

 

I januari i år öppnade vi en förskola i lokalerna som vi byggde i Kibera. Måndag förmiddag var det äntligen dags att få se skolverksamheten och få träffa personalen. Det var fantastiskt roligt! När vi började i januari hade vi 20 elever. Vid terminsslutet i månadsskiftet juli-augusti var det 40 barn inskrivna. Vårt första delmål är att ha 50 barn men långsiktigt har vi målet att ha 100 barn. För att klara det behöver vi bygga ut.

 

I dagsläget har vi barngruppen i ett enda stort rum eftersom samma rum används som kyrksal på söndagarna. För att kunna dela barnen i grupper och ha samlingar med varje grupp för sig så behöver vi bygga en vikvägg. Vi har anlitat en snickare för jobbet. Förutom det stora rummet har vi två små rum. Det ena rymmer ett väldigt enkelt kök. Hittills har all mat där lagats på en enkel kolgrill och kokerskan har inte ens ett bord att arbeta på. Men med hjälp av några specifika donationer så ska vi köpa ett bord och en enkel gasspis. Ett annat litet rum innehåller ett kontor som används både av förskolan och kyrkan. Där skulle vi behöva ett enkelt skrivbord, en dator och en skrivare/kopiator. Idag försvaras all information om barnen i pappersformat. Vi skulle, av säkerhets skäl behöva ha informationen i digitalt format också. Att köpa kopior kopia för kopia på ett kopieringsställe blir i längden dyrt så en kopiator vore också väldigt bra.

 

Allt som allt så känns det väldigt kul att se hur den vision vi lanserade 2012 nu börjar bli verklighet! I dagsläget så skickar vi c:a 24 000 kr per år i stöd till skolan. Ett stöd som i dagsläget är helt nödvändigt! Trots detta stöd så har vi tyvärr inte råd att betala lön till lärarna under loven vilket känns väldigt olustigt. Men eftersom vi i dagsläget inte når riktigt ända fram i insamlingarna så finns det ingen möjlighet för oss att öka stödet. Därför vill jag vädja om fler gåvor! 
 
 
 
Så här ser vi förskola ut!
 
 
Från andra hållet
 
 
Undervisning pågår med en del av barnen
 
 
De barn som var på plats den måndagen tillsammans med förskolans personal. Längst bak till höger står vår huvudlärare och längst bak till vänster hennes medarbetare. Kvinnan näst längst till vänster är kock och mannen jobbar som vakt men hjälper också till mycket i barngruppen. Främst med att leka med de yngsta barnen.
 
 
Köket ...
 

Tisdag: Vi hade styrelsemöte i projektets sk ”Steering comittee”. Det blev en heldag! Vi gick grundligt igenom både kvinnoprojektet och skolavgiftsstödet som vi ger till föräldralösa barn. Under 2012 så hjälpte vi kvinnogrupperna att registrera sig som egna organisationer för att de skulle kunna stå på egna ben. Därför är det nu upp till varje grupp om de vill fortsätta i vårt nätverk eller köra helt själva. Det är fyra av åtta grupper som vi fortfarande har löpande kontakt med. Av dessa går två grupper riktigt bra och två har det lite svårare.  

 

När det gäller stödet till föräldralösa barn, där vi hjälper till med skolavgifter, så gick vi noggrant igenom allt barn för barn. För varje barn har vi en mapp som skall innehålla barnets bakgrundsinformation, den aktuella skolans ”Fee structure” (avgiftsplan), kvitton för varje termin (tre per år) på skolans kvittopapper och med skolans stämpel, samt en kopia av barnets resultatrapporter för varje termin. Detta för att försäkra oss om att ingen lurar oss.

 

Onsdag: Hela dagen gick till förberedelser inför kommande söndags predikan i Kibera samt uppföljning av gårdagens styrelsemöte.

 

Torsdag: Jag åkte till Naivasha tillsammans med Nemwel som är pastor i kyrkan och vår huvudledare i projektet för att möta upp gruppen från Sverige som varit i Massai mara och sedan Nakuru. Med oss hade vi campingutrustning och vi campade med dem i en nationalpark som heter ”Hells gate”. Det var en fantastisk upplevelse att fricampa i den kenyanska naturen. Vi satt runt lägerelden på kvällen och lyssnade till ljuden från djuren omkring oss, bland annat hörde vi mycket hyenor. Dagen efter fick gruppen ta en båttur bland flodhästarna på Lake Naivasha och sedan blev det en promenad bland djuren på ”Cresent Island” för att slutligen återvända till Nairobi på seneftermiddagen. Det var väldigt kul att få möjligheten att ta med Nemwel på detta. Han berättade att han aldrig tidigare besökt någon nationalpark eller sett alla dessa djur i det vilda. 

 

 

 Här campar vi.
 
 
Nemwel  förgrunden. Gänget från Sverige bakom. Bilen på bilden hyrde jag från Pingstsamfundet och körde under veckorna i Kenya.
 
 
Utsikt från campingplatsen
 
 
Vår Guide Salaash framför sin bil.
 
 

Lördag: Dagen tillbringade vi i Kibera. Gruppen fick en tre timmars rundvandring med besök i fem olika hem. Samtidigt så mötte jag styrelsen för förskolan. Vi gick igenom verksamheten och ekonomin grundligt och talade en hel del om hur vi kan utveckla skolan framåt. Något som jag får återkomma till.

 

Söndag: En riktigt tidig morgon igen då jag först skickade i väg gruppen från Sverige på ett nytt Safari som denna gång gick till Samburu. När de väl var iväg så var det dags för mig att ladda för predikan i Kibera. Det var riktigt roligt att få möta församlingen där igen och se hur den utvecklas. Det är framför allt två saker som gläder mig mycket. Det ena är att antalet män har ökat. För ett par år sedan var det mycket en kvinnokyrka. Nu är det mer jämt fördelat vilket är positivt i den miljön. Det andra som gladde mig är att även stam-mixen blivit bättre. Det har varit, och är fortfarande, en stark dominans av Kisi-stammen i församlingen. Detta är inte bra eftersom området vi verkar i har en större bredd. Men det håller långsamt på att förbättras.

 

Efter gudstjänsten bjöd jag församlingens styrelse på lunch. Vi hade ett mycket bra samtal om de utmaningar som församlingen står inför men framförallt om hur församlingen skall utvecklas framåt.

 

Måndag: Jag började med ett långt möte med en äldre pastor som driver en annan kyrkan i Kibera. Därefter besökte vi förskolan igen och överlämnade leksaker som jag haft med mig från givare i Sverige. Något som de också hade ett skriande behov av. De hade inga leksaker alls då detta är dyrt i Kenya. Ni kan ju föreställa er hur det är att driva en förskola helt utan leksaker. Efter detta så mötte jag representanter för tre av kvinnogrupperna. Vi hade ett mycket bra samtal om hur vi ska gå vidare framåt i den delen av verksamheten. 

 

 

 Överlämnande av leksaker.
 
 

Tisdag: Nu var det dags att samla ihop trådarna. Jag återlämnade bl.a. bilen som jag fått hyra av pingstsamfundet. På eftermiddagen kom gruppen som varit i Samburu tillbaka och som avslutning på resan gick vi på Carnivore. En klassisk köttrestaurang i Nairobi där man kan äta allt möjligt spännande.

 

Onsdag: Dags att resa hem. Tidig morgon blev det. Taxin kom kl 4:40 (3:40 svensk tid) och hämtade upp oss. 20:30 var jag hemma.

 

När jag summerar dessa veckor så känner jag stor glädje och tacksamhet. Det känns som att vi rör oss framåt i de olika projekt vi har. Samtidigt ser jag att behoven är stora och vi skulle behöva öka insamlingarna här hemma i Sverige avsevärt. Tyvärr lyckas vi inte riktigt nå upp till de insamlingsmål vi satt upp. Dessa mål är ett första krav för att vi ska kunna driva verksamheten vidare. Alternativet är att göra stora besparingar, som i sin tur kommer att drabba barnen i Kibera. Samtidigt så har vi många spännande idéer om hur vi skulle kunna lägga till fler projekt som skulle kunna hjälpa ännu mer men för det behöver vi ännu mer pengar. Därför vill jag avsluta med en vädjan om fortsatt och ökat stöd.

 

Skulle du till exempel vilja köpa julklappar genom att ge ett stöd till våra projekt så ordnar vi gärna med gåvobevis. Skriv i så fall en kommentar om att du önskar kontakt och lämna din mailadress så hör vi av oss till dig.

 


Invigning

Så var det äntligen dags! Idag har vi haft officiell invigning av lokalen i Kibera. Känns helt otroligt häftigt. Invigningen firades i en speciell festgudstjänst. Det är svårt att beskriva allt med ord men här följer några bilder:
 
Samlade till fest!
 

Traditions enlig bandklippning


Pastor Silas Babu som är "national overseer" eller i dagligt tal kallad för "Bishop" för samfundet tillsallams med Nemwel som är pastor för församlingen i den nybyggda lokalen.

Bandet är klippt av "biskopen" och mig. Lokalen är nu officiellt öppnad!
 
Sång av körer
Kibera församlingens kör
 
Dagen till ära gästades vi av en av körerna från kyrkan i Kawangare som är moderförsamling till församlingsplanteringen i Kibera.
 
Tal etc
Jag håller mitt tal och tolkas av Nemwel
 
Biskop Silas höll dagens predikan och tolkas till engelska av pastor Nemwel.
 
Återkommer med mer bilder från bygge och på lokalen utifrån samt med bilder från toaletterna som vi byggt. Men detta var en summering av bilder av en lång dag.
 
/ Josef

Byggstart av golv och toalett

Jag vill börja med att rikta ett enormt tack till alla er som gett större eller mindre gåvor till bygget av golv under de senaste dagarna. Ni har varit helt fantastiska och vi har faktiskt fått in vad som behövs för att bygga golvet! Gåvor tas fortfarande tacksamt emot för verksamheten i Kibera, men till själva bygget behövs det inte mer just nu.
 
Eftersom man inte kan komma till platsen annat än till fots så måste allt material bäras dit. Man kan inte ens komma fram med skottkärra. Därför räknar vi med att det kommer att behövas tre hela dagar bara för att få allt material på plats. Det rör sig om en stor lastbil med sten för att mura en hög kant runt kyrkan, två lastbils lass med sand och ett med grus samt 40 säckar cement plus lite annat blandat material. Som ni förstår är det mycket när man måste bära det för hand :-)
 
I går (måndag) levererades stenen och bars ner. Idag är det sand och i morgon grus och cement. Sedan ränkar vi med byggstart av golvet på torsdag och det kommer att sträcka sig en bit in i nästa vecka.
 
När det gäller toaletterna så är vi igång även där. Idag (tisdag) och i morgon så har vi personer på plats som är experter på att gräva ur den gamla toalettens "tank" som består i ett hål i marken som är 2 gånger 1 meter i area och nästan 6 meter djupt och det är fullt med gammal avföring. Ett jobb jag verkligen, verkligen inte skulle vilja ha :-). Men de har, med Kibera mått mätt, bra betalt. Sedan börjar vi på torsdag att mura en kant runt toaletthålet. På den kanten gjuts sedan ett golv med ett hål i som leder ner till "tanken". Över det bygger vi sedan ett litet hus i trä och plåt. Det är så man bygger toaletter i det här landet. När "tanken" är full så kallar man igen på teamet som gräver ur den och så kommer de och tömmer. 
 
Målet är att allt skall vara klart i mitten av nästa vecka och sedan har vi den officella invigningen nästa söndag. Det känns så fantastiskt roligt att vi kommer att få vara med. Det beror helt och hållet på alla er som varit med och gett pengar. Återigen ett stort tack!
 
Skulle vi få pengar över i bygget eller mer fortsätter att strömma in så planerar vi att bygga en andra toalett. Då kan de ena serva granskapet och den andra vara för lokalen.
 
/ Josef

Nu behöver vi pengar till ett golv - snabbt!

Vi har en fas kvar i byggprojektet i Kibera för att kunna lämna ett färdigt projekt bakom oss. Till lokalen vi byggt i Kibera, som både skall vara kyrka och ett slags "community center", behövs toaletter och golv. Toaletterna kommer också att betjäna näromårdet som idag är utan ...
 
Vi har fått in lite pengar till toaletter så vi kommer nog att kunna få till något slags tillfällig lösning på den frågan. Längre fram önskar vi att bygga mer permanenta toaletter samt en dusch för området.
 
Det som är akut just nu är pengar till golvet! Lokalen kan temporärt fungera som samlingssal för församlingen även utan golv. Men i längden kommer inte byggnaden att hålla om vi inte får dit ett golv. Det kommer regnen att se till. Så ett golv är helt nödvändigt! Dessutom kan vi inte öppna vår planerade förskola om det inte finns en riktigt golv. Vi kan inte ha små barn krypandes omkring i leran hela dagarna, särskilt inte som leran består till viss del av gammal avföring och förmultnade sopor.
 
Igår gick vi igenom en budget för detta. Vi behöver få in c:a 10 000 kronor, helst denna vecka!!
 
Här följer exempel på vad några saker kostar:
 
1 lass med sten                                   1500 kr
1 säck cement (behöver 40 säckar)           65 kr
1 lass med sand                                  1500 kr
1 lass med grus                                   1650 kr
 
Om någon reagerar på att priserna skiljer sig något från förra gången så beror det på att priserna på byggmaterial är högre i Kibera än på den plats vi bygge förra gången.
 
Om du känner för att vara med och stödja detta så kan du sätta in pengar på Pingstkyrkan i Bredängs plussgiro:  
65 17 77-5
 
Märk inbetalningen: Bygge i Kibera.
 
Skicka gärna också ett mail till oss så att vi vet att pengarna är på väg in:
josef.pansell@gmail.com
anna.pansell@gmail.com
 
/ Josef

Berättelser från slummen

När det gäller verksamheten i Kibera så rapporterar vi mest om de ”stora projekten” här på bloggen: Kvinnoprojektet, byggen och skolavgifter. Men när man jobbar i en miljö som Kibera så finns det mängder av små episoder där man mött de behövande och även ibland kunnat få bli till hjälp. Här följer ett axplock av några sådana korta berättelser.
 
Jag var i Kibera för att visa vår verksamhet för en grupp besökare. Vi befann hos hemma hos Kesia som är en av huvudledarna och det är vid hennes hem vi brukar parkera bilen när vi är i Kibera. Tydligen hade ryktet gått att vi befann oss där för plötsligt dyker en förkrossad kvinna upp. Hon berättar att hennes man har kastat ut henne ur deras hus och att han inte längre vill veta av varken henne eller deras dotter. Eftersom mannen inte längre delar på bördan så har hon inte kunnat betala dotterns skolavgift så dottern är hemskickad från skolan och får inte komma tillbaka dit innan räkningen är betald. Kvinnan bryter ihop, gråter och vädjar om hjälp. Jag svarar som jag brukar att jag inte kan lova något med en gång men att vi skall se vad vi kan göra. Vi skickar med en av ledarna, Everlyn, för att besöka hemmet och träffa dottern. Hon kommer tillbaka och berättar att de verkligen har det illa. De bor i ett mycket enkelt skjul och att de i princip inte har någonting. De har inte ens en säng eller madrass. Kvinnan och dottern sover direkt på jordgolvet. I ett hörn ligger en liten hög med de få kläder de har och sedan finns där några kokredskap. Det är i princip allt. Vi tar ett gemensamt beslut att göra vad vi kan för att hjälpa dem. Som tur var hade en svensk familj som åkt hem tidigare skänkt en madrass i dubbelsängs storlek. Den fanns fortfarande i förvar hemma hos Kesia. Vi skickar den tillsammans med något täcke och ett par kuddar som också skänkts av svenska familjer till kvinnan och dottern. Även om dottern i fråga inte är föräldralös så bestämmer vi oss för att ta med henne i vårt skolavgiftsprogram och veckan därpå betalas skolavgiften och flickan är nu tillbaka i skolan!
 
Nyligen var vi på rundvandring igen i Kibera med en grupp gäster. Vi besökte ett hem som ligger precis bakom lokalen vi byggt. Hemmet ligger lite konstigt placerat så att en smal gränd mellan två hus slutar precis vid deras dörr. När vi sitter där och pratar så berättar kvinnan i hemmet att när det regnar så kommer vattnet från gränden in i huset och rinner rakt igenom huset och ut på andra sidan. De har försökt att leda vattnet utmed ena väggen för att inte hela golvet, som på natten är fullt med sovande personer, skall bli blött. Efteråt har jag fått en kommentar av en av våra ledare som sade: ”vattnet är väl en sak, men tänk på vad som ligger i gränden och som följer med vattnet, tänk på stanken som måste vara i det huset när det regnar”. För er som inte känner Kibera så kan jag berätta att folk vanligtvis dumpar sina sopor i de smala gränderna eftersom det inte finns någon sophantering och dessutom är det inte ovanligt att de gör sina behov där eftersom det är en sådan brist på toaletter. Även om detta inte direkt ingår i vårt byggprojekt så har vi bestämt oss för att se vad vi kan göra för att försöka leda bort vattnet från huset.
 
Vi var på ett annat hembesök där två unga tjejer, varav den yngsta var någonstans i tonåren, var hemma. Båda hade små barn. De berättade att de bodde hemma hos sina föräldrar eftersom barnens pappor inte ville veta av dem men att deras föräldrar för tillfället inte var hemma. Flera av oss fick en känsla av att det var något som inte stod rätt till. De svarade undvikande på flera frågor och framför allt den yngsta tjejen verkade vara så betryckt. Efteråt bad jag våra två huvudledare i kvinnoprojektet, Kesia och Everlyn, att försöka ta reda på mer om situationen. De återvände senare samma dag och pratade med den yngsta tjejen igen som nu var mer öppen och berättade om sin situation. De pratade även med en del grannar för att försöka få en kompletterande bild. Det visade sig att tjejen blivit gravid i tidiga tonåren och att pappan till barnet inte ville veta av varken henne eller barnet. Hennes föräldrar hade gått med på att låta henne och pojken få sova under deras tak, men eftersom pojken var född utanför äktenskapet så fick de inget stöd utöver ett tak att sova under. Så nu hade hon varken råd med pojkens skolavgift eller med andra behov som ordentlig mat, kläder mm. Eftersom hon inte kunde betala för pojkens skolavgift så blev hon tvungen att stanna hemma på dagarna och kunde då inte heller försöka gå och få något tillfälligt jobb. Trots sin ungdom så var hon med i en av våra kvinnogrupper och har en gång haft ett litet företag där hos sålt grönsaker. Men under den ekonomiska krisen som slog till emot Kenya i följd av torkan för ett drygt år sedan så förlorade hon det. Nu var situationen fullständigt hopplös! Ingen säger det man jag inser att prostitution eller annan kriminalitet kanske var den enda utvägen för henne om hon inte fick hjälp. Men vi har nu kopplat ihop hennes situation med en gåvogivare från Sverige som gett en gåva just för att hjälpa en ung tjej. Pojkens skolavgift kan betalas av de pengarna och hon kan även få hjälp att få igång sin verksamhet igen!
 
Ja, det var några små episoder om den verklighet som vi ständigt stöter på i vårt engagemang i Kibera.
 
/ Josef

Uppdatering kvinnoprojektet

Det var på tok för länge sedan vi skrev någon uppdatering gällande mikrofinansdelen av verksamheten i Kibera. Det var ju med den vårt engagemang i Kibera började. Anledningen till att vi inte skrivit är det inte funnits så mycket att skriva om. I maj upptäckte vi att det fanns en del frågor som behövde redas ut innan vi kunde ta nästa steg och det har tagit förfärligt lång tid att reda ut dem. Men nu är vi på banan igen och beredda att ta nästa steg.

 

Kvinnorna i projektet är uppdelade i grupper. En av grupperna har hela tiden fungerat mycket bra. Det är den gruppen som på eget bevåg registrerat sig som en egen organisation hos myndigheterna och har därmed kunnat sköta sig själv. De flesta kvinnorna i den gruppen har lyckats mycket bra i sina respektive projekt. En av dem har till och med lyckats starta en egen förskola!

 

När det gäller övriga grupper så visade det sig att ytterligare två fungerade utan större problem. Men fyra av sju grupper hade varierande grad av problem. En grupp hade problem med gruppledare som inte skötte sina uppgifter som de skulle. I flera grupper stämde inte den egna bokföringen på tagna lån och återbetalningar överrens med vår kassörs bokföring så där har vi behövt sitta ner tillsammans och reda ut vad som egentligen stämmer. Någon grupp hade också  problem med inre konflikter.

 

Men nu är alla frågetecken utredda och problemen lösta så nu kan vi gå vidare!

 

När vi summerade läget så har vi tillsammans med ledarna i verksamheten kommit fram till att en av orsakerna som skapat problem och oro är av strukturell art. Därför ska nu alla grupper ta efter den grupp som lyckats bäst och registrera sig själva. Då kommer de själva ha fullt ansvar för att gruppen och dess ekonomi ska fungera. Sedan skapar vi en övergripande ledningsgrupp som kommer att finnas till hand som en resurs när det inte fungerar och för att slussa eventuella nya pengar från gåvogivare i Sverige till grupperna i Kibera.

 

Ytterligare ett problem som egentligen är ett positivt problem men som tog oss på sängen var att de på egen hand startat en åttonde grupp som de nu förväntar sig skall få samma stöd med lån osv som de andra fått. Det är ju på ett vis glädjande att fler vill komma med och att de har initiativkraft att själva få igång grupper, men samtidigt så innebär ju det merkostnader som vi inte var beredda på.

 
De senaste veckorna har vi haft möten med gruppledarna och alla grupper utom en har nu registrerat sig och den kvarvarande kommer att göra det under kommande vecka. Det som nu kvarstår är att varje grupp öppnar egna bankkonton. Sedan kan vi överföra hela låne- och spar verksamheten till de enskilda grupperna.
 
/ Josef

En intensiv byggvecka och nu behöver vi hjälp att ge grannskapet toaletter!

Nu lägger vi en vecka med hårt arbete för att se lokalen i Kibera bli byggd bakom oss. I lördags revs de gamla husen. Ett stort problem i Kibera är att man inte kan lämna en tom yta mer än något dygn utan att börja bygga på den om man inte vill se någon annan komma och ockupera marken. Så i måndags började arbetet med att jämna ut marken och i onsdags satte bygget igång. Då infaller nästa problem. Man måste bygga färdigt på en gång för annars är risken att någon kommer under natten och river ner delar av det man byggt för att komma åt byggmaterialet. Därför har vi haft ett stort team på plats som jobbat stenhårt onsdag till lördag för att se själva skalet (stomme, väggar och tak) till byggnaden på plats. Följ hur ett hust växer upp i bilderna nedan:
 
 
 
 
 





Det som nu kvarstår i huset är ett golv. När lokalen väl är klar är planen att den skall kunna multianvändas. Den skall fungera som kyrka för denväxande församling som fötts ur vårt projekt. Men den skall också fungera som ett slags "community center" för invånarna i granskapet och från årsskiftet planeras en start av en förskola för de fattigaste i lokalen. 

Det mest akuta behovet just nu är dock toaletter. Vi har upptäckt att det i dagsläget inte finns någon fungerande toalett i närområdet. Ni kan se bilderna på den gamla toaletten här:
 
 
 
 
Som ni förstår fungerar det inte! Vi har insett att vi snabbast möjligt måste se till att invånarna i närområdet får en fungerande toalett av något slag.
 
Men tyvärr är vår byggkassa nu tom och vi är i akut behov av mer pengar! Du som vill vara med och stötta en grupp fattiga människor i ett av afrikas största slumområde genom att ge dem en toalett får gärna sätta in en slant på Pingstkyrkan Bredäng pluss giro: 65 17 77-5 Märk inbetalningen "Bygge i Kibera" eller "Toaletter i Kibera".
 
Du får också gärna vara med och ge lokalen ett ordentligt golv så att vi kan starta en förskola där från årsskiftet. Sätt då in pengar på samma konto och märk: "Bygge i Kibera" eller "Golv i Kibera".
 
/ Josef Pansell

Walk a mile in my shoes

Jag sitter i soffan lätt ledbruten och trött. Den värsta huvudvärken har släppt och nacken samarbetar igen. Hela jag bubblar av tacksamhet över soffan jag sitter i, sängen jag snart ska krypa ner i bredvid en stor snarkande och en liten snusande man och över allt annat jag har.
 
Jag har tagit en promenad idag, en lååååååångpromenad. Mina kollegor och några andra privatpersoner har samlat in pengar till skolavgifter för föräldralösa barn. I våra microfinansgrupper finns många familjer som förutom den biologiska familjen tar hand om avlidna släktingars barn. Om en syster eller bror dör är det vanligt att den övriga familjen tar hand om barnen. I familjer där pengarna knappt räcker till mat blir dessa barns skolavgifter de sista i familjeprioriteringen. I tre år har ledarna för projektet försökt få oss att satsa på dessa barn. Vi har väntat med tanke på vilket enormt åtagande det är och hur mycket pengar det kostar. Nu har vi ändå bestämt oss för att hjälpa så många som möjligt så länge som möjligt, det är allt vi kan göra. 
 
Jag kom kenyanskt försenad till Kesiahs hus (Kesiah och Evelyn är ledarna för projektet) där hon och Evelyn väntade. Den första skolan, en public school var förvånansvärt fin. Vi kom mitt under rasten och skolgården kryllade av barn i alla åldrar. Primary school ska vara gratis men de tar ut en avgift för undervisningen, knasigt men då skulle ni höra lärarlönerna. Skolan här är moment 22 kan man säga. 
 
 
Vi betalade för två barn som går här även om det var lite svårt med den ena då de har så många sjuor att de inte kunde veta i vilken barnet gick, men som alltid i Kenya så löste det sig. 
 
Nästa skola låg långt in i Kibera, strax ovanför floden som rinner mitt i. Där fanns en pojke som precis har börjat ettan. Hans mamma (fostermamma) har inte kunnat betala någon skolavgift sedan januari. Idag var det väldigt tomt i klassrummet där det i vanliga fall sitter 35 elever. De som är kvar har (förutom vår kille) betalat sin skolavgift. Övriga 30 hade blivit hemskickade för att hämta skolavgifter. 
 
 
På väg till nästa skola behövde vi korsa floden och då passade jag på att halka i mina vansinnigt opraktiska gummistövlar och bjöd övriga på lite underhållning när jag steppade omkring i geggan innan jag kunde gå ner med hjälp av själva magistern. Efteråt var Evelyn vänlig nog att påminna mig om att det inte bara är matrester i geggamojan "Du vet, vi har ju inte så många toaletter här" tack för den.
 
 
Nästa stopp var långt bort, så långt bort att mamman som blev tvungen att följa med oss för att visa vägen fick bannor för att barnet hade så lång skolväg.Det visade sig vara en finfin privatskola som låtit flickan gå ett år och bara betala "tuition" på ca 150 kr per termin istället för hela skolavgiften som var ca 1500 kr. Som välgörenhet om man frågade skolan för att fylla upp klasserna så att skolan skulle verka attraktiv om man frågade Kesiah. Huvudläraren talade sig varm om flickan och att hon hoppades på en lösning så att hon skulle kunna fortsätta. 
 
 
Efter finskolan där vi faktiskt betalade för två elever bar det av tillbaka förbi halva Kibera till en secondary school. De är till skillnad från primary school inte gratis. De kostar så olika att vi har fått bestämma en summa som alla får. Mina experter tillika guider har rått oss till det, då kanske föräldrarna skickar sina fosterbarn till landsbygdsskolor där de får bo långt ifrån kriminalitet och droger som finns i Kibera. Där räcker också pengarna vi erbjuder. 
 
Barnen går ju i skolan utan att ha betalt skolavgift tänker ni nu. Ja, de får gå i skolan men de får inte göra examinationerna. För de två vi betalade för här kom vi i grevens tid, de gick raka spåret från rektorsexpeditionen till klassrummet där de skulle skriva prov. Kolla särskilt in labet :-)
 
Här är också hjältarna som gjort ett enormt arbete för att hitta och kartlägga dessa tio barn.
 
 
 
Efter secondary school bar det av tvärs igenom Kibera mot en förskola där vi ska sponsra en flicka. När huvudläraren berättade för oss om avgifterna och hur mycket som betalats för flickan (vilket var ingenting) suckade han och sa att det nästan inte är någon som betalar. Det kan ju inte stämma helt, de har uppenbarligen råd med lite personal och med lokalerna men det är säkert inte bara vår lilla pärla som inte betalt. 
 
 
 
Varma och trötta landade vi på banken för att betala två skolavgifter för skolor på landsbygden. När jag skulle fylla i lappen om att betala in pengar snurrade huvudet och alla ljud försvann. Hmmm man ska nog äta om man ska orka trava Kibera runt en hel dag. Jag hade druckit men man vill inte gärna dricka för mycket när det inte finns några toaletter. 
 
Så nu sitter jag här, trött och mycket nöjd med min dag. Lukten är svår att få bort, totalt klädbyte och dusch räckte inte helt. Men jag ska krypa ner i min rena säng och mina guider ska lägga sig i sina med lukten utanför dörren. Jag tror inte att det räcker att vandra deras gator för att få veta.
 
Vill du ge pengar för fler skolavgifter (en ny termin börjar i januari) kan du sätta in pengar på Pingstkyrkan i Bredängs plusgiro: 65 17 77 – 5, märk inbetalningen skolavgifter. Tänk vilken bra julklapp. En termin primary school kostar ca 150 kr, en termin secondary school kostar ca 1000 kr.
 
TACK TACK TACK till er som skänkt pengar för att göra detta möjligt. Ni är hjältar!!!
Anna

Flytt och rivning

Idag har vi flyttat en familj från Kibera till de hus vi byggt åt dem på landet några mil utanför Nairobi. Vi har också påbärjat rivningen av deras hus i Kibera för att ge plats åt det "Communit center"/kyrka som vi skall bygga där. 
 
Flyttlass har anlänt!
 

 
Officielt överlämnande av nyckel! 
 
 
Äldste sonen har redan varit på plats med sin familj i två veckor och har jobbat hårt på finnishen. Husen har blivit så mycket finare nu.
 
Inspektion av husen som skall rivas.
 
 
Rivning påbörjad!
 
 
 
Återkommer med mer bilder och information om byggprojektets nästa fas.
 
/ Josef
 
 
 
 
 

Bilder på färdiga hus

Idag har vi varit ute och inspekterat de färdiga husen. Familjen är mycket glada och om en vecka går flyttlasset för Martha (den gamla änkan som äger marken) och straxt därefter flyttar hennes äldsta sons hustru med barn ut. Andra föjer efter med tiden. 
 
Här kan ni se hur husen blev:
 
Överblick över de fyra husen vi byggt!
 
Martha låser upp för första gången.
 
Så här ser de ut på insidan. Ingen lyx direkt men jämfört med Marthas hus i Kibera är det ett helt otroligt lyft!
 
Så här ser toaletten ut. Kvarstår dock att kapa bjälkarna och skotta igen jorden men det kommer familjen att göra själva.
 
Och så här ser toaletten ut på insidan.
 
Återigen ett enormt tack till alla er som genom era gåvor varit med och möjliggjort detta!
 
/ Josef

Uppdatering av bygget

Jag har lite dåligt samvete ... jag borde ha skrivit och uppdaterat alla er nyfikna löpande under juli och augusti om hur vårt byggprojekt i Kibera projektet fortlöper. Men nu kommer i varje fall en sen uppdatering av läget.
 
Jag vill börja med att tacka alla er som varit med och gett pengar till detta. Utan ert stöd hade vi aldrig kommit dit vi nu är. Husen ute i Garossa (som området heter) är äntligen färdiga! Det tog offantligt mycket längre tid än vi beräknat och det har också kostat oss betydligt mer än vi budgetterat. Tyvärr. Men nu är vi i varje fall framme och kan pusta ut innan vi tar tag i nästa steg som blir bygget av ett "community center" / kyrka i Kibera på den mark som vi nu äntligen kan få loss av familjen som vi nu byggt åt.
 
Att bygga denna typ av hus är för mig en helt ny byggteknik. Man börjar med att gräva hål för pålar. Med pålarna på plats så fortsätter man med resten av regelarna. Efter det är det dags för plåt på tak och väggar. Först därefter gjuter man grunden/golvet. Det görs genom att man murar en låg mur runt huset en bit ner i marken utanför huset. Sedan gräver man ut de överste decimetrarna med jord ur huset varefter man fyller på med grus och sand. Sedan gjuter man golvet och då gjuts pålar och plåt in i själva grunden. Slutligen putsas golvet med en annan salgs cement och tillsist målas det med ett ämne som  hindrar fukt från att tränga upp genom golvet. När grunden/golvet är klart är det dags för dörr och fönster. Det är sista steget. i bygget. Sedan är huset klart.
 
Vi har byggt fyra sådana hus. Ett åt den gamla änkan som äger marken och ett åt varje son med respektive familj. Varje hus är 18 kvadrat och består av två rum.
 
På bilderna nedan kan ni se hur arbetet har fortskridit.
 
Stomme på gång
 
 

 Takplåt på plats
 
Och väggplåtar
 
Lunchpaus
 
Mellanvägg inne i huset
 
Första lasset med material till grund/golv har anlänt
 
Jag återkommer inom kort med bilder på hur slutresultatet blev. Det kanske inte ser så mycket ut för världen här, men väl färdiga ser husen riktigt ok ut! Familjen vi byggt för är i varje fall nöjda och grannarna säger att de har de finaste husen i området. Något att vara stolt över.
 
Nu har familjen ett par behov kvar för att kunna flytta in. Det första är en åsna så att de kan hämta vatten och annat nödvändigt (vatten finns flera kilometer bort). Som tur är har en familj hemma i Sverige som redan fixat den saken. Sedan skulle de också behöva en vattentank så att de kan samla upp regnvatten och använda till odling, tvätt mm. Någon som känner sig manad att donera en tank? Kostnaden rör sig mellan 2000-3000 kronor.
 
Nu blickar vi fram emot nästa fas då vi skall bygga inne i själva Kibera. Men det återkommer jag också om inom kort.
 
/ Josef

Byggdag 1

Den här dagen kunde ha blivt en stor besvikelse, men vi lyckades i varje fall åstadkomma en del till sist efter många strapatser.
.
Problemen började med regn i går kväll. Att bygga i regn är inte kul, men det går. Däremot går det inte att ta sig till platsen i regn. Även om den ligger endast c:a 4 mil från Nairobi är den trots det väldigt avlägsen eftersom vägarna är så extremt dåliga.
.
Jag vaknade riktigt tidigt på morgonen och konstaterade att det skulle bli en vacker dag. Fast jag kände en viss oro i magen över konditionen på vägen efter allt regn. Planen var att jag skulle plocka upp ett gäng från Kibera vid Prestige (ni som varit här vet vart det är) klockan 06:30. Sedan skulle vi möta pastorn från vårt projekt vid en brädgård på vägen klockan 07:00 för inköp av material. Därefter skulle vi bege oss iväg. Enligt plan vid c:a 8:00 och förarbetet skulle kunna vara igång vid 10:00.
.
Fast nu blir det ju aldrig som man planerar här i Kenya :-) Vi kom iväg från Nairobi vid 9:30.
Vägen var som sagt fruktansvärt dålig den sista milen. Tack och lov för fyrhjulsdrift, annars hade vi aldrig haft en chans att nå fram. Se hur bilen ser ut :-)
.
.
Vi var framme vid 12-snåret. Men problemet var lastbilen med material. Hur skulle den ta sig fram? Då kom grannarna till hjälp. Det finns visst en annan väg, visserligen kanske en mil längre, men betydligt bättre. Två hjälpsamma grannar hoppade in i bilen med mig och så for vi iväg. De visade mig den alternativa vägen ut till den stora asfalterade vägen där lastbilen väntade.
.
Jobbet var igång vid 13:30 ...
.
Grävning av hål för stommpålarna.
.
Diverse jobb.
.
En av våra inhyrda hantverkare reser stomme.
.
Kapning pågår.
.
Till sist blev det lunch. C:a 15:30 efter många turer. Men gott var det! Lunchen var tillagad på skolan i Karen där jag jobbar och uttransporterad till platsen.
.
Nu kör vi igen i morgon bitti. Om drygt åtta timmar, vid 06:45 skall jag hämta upp arbetare vid Prestige igen. Vi hörs efter nästa arbetsdag.
.
/ Josef

Priser för byggmaterial

Här kommer priserna som jag utlovade igår för olika byggmaterial som vi skall använda på husen vi skall bygga på lördag.
.
Takplåt 60 kronor styck
Väggplåt 65 kronor styck
Pålar 30 kronor styck
Cement 60 kronor per säck
Dörrar 250 kronor styck
Fönster 200 kronor styck
Sand 1300 kronor för ett lass (7 ton)
Balast 1300 kronor för ett lass (7 ton)
.
/ Josef

Nu bygger vi hus - vill ni hjälpa till?

Ett av behoven vi har i verksamheten i Kibera är en större lokal. Den behövs dels för att kunna samla kvinnorna i projektet och dels som kyrka för församlingen som uppstått ur projektet. Den lokal vi har är gissningsvis på c:a 25 kvadratmeter och på söndagarna trycker de in över femtio personer där men ändå får ett tiotal personer stå utanför.
.
Lokalen vi vill bygga är tänkt att fungera som ett "community center" som kan användas både av kvinnoprojektet och av församlingen samtidigt som den även kan finnas till för andra behov hos de som bor i närområdet såsom vid bröllop eller liknande. Vi vill också bruka lokalen dagtid under veckorna för att driva ett slags "dagis", barnpassning för de yngsta barnen. I Kenya börjar barnen förskola från det de är tre. Det innebär att de yngsta barnen ofta blir hemma utan ordentlig tillsyn på dagarna när föräldrarna måste gå för att jobba eller försöka hitta någon inkomst för dagen.
.
Men ett av de stora problemen är att det är svårt att få tag på mark att bygga på i Kibera!
.
I projektet finns det en äldre änka, Martha, som tillhör de få personer i Kibera som äger rätten att bygga och bo på en bit mark i Kibera. Det är på hennes mark som den lilla lokal vi har idag står. För övrigt bor även hon själv och två av hennes söner i varsina små enkla hus på den marken. Men deras hus, och särskilt Marthas, är i extremt dåligt skick. Marthas tak läcker som ett såll och vid den förr-förra regnperioden så förstördes ena väggen helt. Hon har försökt att laga den med plastpåsar!
.
Martha äger också en bit mark ute på landsbyggden c:a 5 mil utanför Nairobi. De vill helst flytta dit men har inte råd att bygga hus där. Nu har hon och hennes söner erbjudit oss att vi kan få överta deras mark i Kibera om vi bygger några enkla hus åt dem på deras mark på landsbyggden. En riktig vinn-vinn situation. En familj får komma från slummen och vi vår mark att bygga på!
.
För ett par veckor sedan var vi ute och besiktigade marken. De ligger vackert med en helt underbar utsikt. Se bilderna nedan. På lördag drar vi gång och bygger. Vi kommer att bygga tre hus med två rum i varje. Varje rum kommer att vara c:a 10 kvadratmeter stort. Husen byggs med betonggolv, trästomme och plåt på väggar och tak. Dessutom förses varje rum med en dörr och ett enkelt fönster. Utöver detta bygger vi ett dass.
.
Nu behöver vi hjälp! Dels vänder vi oss till er som finns i Kenya och frågar om det finns någon som vill följa med på lördag och ge ett handtag med att bygga. Men framför allt vänder vi oss till er alla där hemma och ber om era förböner och om ekonomiskt stöd. Budgeten för de tre husen och dasset landar på c:a 25 000 Kronor allt som allt. I morgon får jag en detaljerad lista över materialkostnaderna och då återkommer jag med exempel på vad en plåt eller en säck cement kostar. Exempelvis vet jag att ett fönster går på c:a 200 Kronor.
.
Vill du vara med och stödja detta ekonomiskt kan du sätta in pengar på Pingstkyrkans i Bredäng plussgiro: 65 17 77 – 5, märk inbetalningen: "bygge i Kibera". Ni får också gärna höra av er till oss och berätta att ni tänker stödja detta och med hur mycket.
.
Marthas mark
Marthas mark.
.
Martha med två blivande grannar. Martha är tredje personen från vänster. Grannarna är de två personerna vänster om Martha i bilden.
Martha och blivande grannar. Martha är tredje personen från vänster och de två personerna vänster om henne är hennes blivande grannar.
.
Mätning av ett hus
Mätning av ett blivande hus.
.
/ Josef

Kibera, att gå vidare

Nu ska jag försöka uppdatera er. Det är inte så lätt, allt är fortfarande lösa trådar. Det har varit svårt att få till rapporter och uppföljning men det börjar ordna till sig. Vi vill ju veta hur det har fungerat/inte fungerat innan vi går vidare. Vi arbetar i några olika spår. De är olika och angelägna på sitt sätt.
.
Det ursprungliga mikrofinansprojektet är ett av spåren. Just nu handlar det om uppföljning synkronisering av kassarapporter och vidareutbildning. Gruppen är indelad i mindre grupper, några grupper fungerar bra andra inte alls. När jag var på rundvandring och mötte några av kvinnorna i hemmen (de flesta den gången var från de två grupper som startats efter att vi lämnat dem) gick det upp för mig att de inte kan systemet särskilt bra. Vi tog då kontakt med Rhoda och Grace, dessa underbara kvinnor som hjälpte oss med den ursprungliga utbildningen och som också har skapat systemet. De gick utan vidare med på att hjälpa oss med uppföljningen.
.
De har träffat ledarna från de olika grupperna och fått en rapport. Denna visade att förvirringen jag anat existerar samtidigt som många kämpar för att få det att fungera och några lyckas riktigt bra. För att ge så många som möjligt en chans att lyfta sig lite till ska dessa två levande bönesvar träffa samtliga sju grupper och gå igenom kassaböckerna, kartlägga problemen och vidareutbilda. Är de inte fantastiska. Förmodligen gör de detta gratis men vi betalar vad det kostar, detta är ovärderligt.
.
Runt detta sociala projekt har en församling vuxit fram. Det ska Josef få berätta om någon gång, han predikade där i söndags och träffade församlingsledningen. Ett av våra spår är att bygga en kyrka åt församlingen och det som känns fantastiskt är hur de pratar om sin kommande kyrka som ett community center. De vill verkligen vara en tillgång för samhället de finns i. Det känns verkligen speciellt att få bygga en kyrka mitt i Kibera, de kyrkor jag har sett där ligger liksom på ovansidan längs den asfalterade vägen. Här kommer kyrkan att finnas mitt bland bostäderna. Det finns mer om detta i tidigare inlägg.
.
En sidoeffekt av kyrkbygget är att vi kommer att flytta en hel familj (eller sex familjer) från Kibera. Det är ju vad man skulle vilja göra med samtliga, ta dem därifrån. Vi har nämligen ett avtal, vi får marken där kyrkan ska stå om vi bygger hus till ägarna på mark som de äger utanför Nairobi. (Detta är mycket förenklat och Josef kan förklara detta med många fler ord en annan gång).
.
Att flytta familjer ut ur Kibera har också blivit ett spår tack vare en av missionärerna som finns här. Vi arbetar på en plan där den som flyttar får hus, lite utsäde och några djur. Vi ska försöka komma igång med ett par pilotfamiljer (utöver storfamiljen som ger oss marken) för att prova snart. Det känns riktigt spännande.
.
Vi försöker också hitta former för att hjälpa föräldralösa barn med skolavgifter. Riktigt svårt men riktigt viktigt.
.
Till sist vill vi stötta de grupper som fungerar och som vill samarbeta runt större projekt. Vi uppmanar just nu samtliga grupper att registrera sig som just grupper hos myndigheterna. Det ger dem möjlighet att öppna konton vilket skulle ge dem möjlighet att hantera pengarna själva. Minder system, mindre krångel. Vi kommer att betala registreringsavgiften som är ca 85 kr per grupp. Detta gör grupperna mer direkt ansvariga för sina projekt och det är nödvändigt, vi vill vara överflödiga när vi åker hem. Vi ska försöka utmana de grupper som vill att spara för att starta gruppföretag, vi matchar deras gemensamma sparande med lika mycket upp till en viss summa. Det gör att de kan komma igång snabbare. Ett sådant projekt kan vara att köpa partytält och platstolar för uthyrning. Investeringen kräver att man sparar till den men när de köpt grejjorna kan de börja hyra ut direkt och tjäna pengar, smart.
.
Som ni märker är det mycket på gång. Jag har förmodligen glömt något. Det känns helt galet att få vara en del av allt detta, galet och svårt. Det är mycket pengar som behövs och det är viktigt för oss att allt går rätt till. Så rätt som det går, det finns många små fallgropar men vi försöker hålla oss ifrån de stora.
.
Ni som ber får GÄRNA be för oss så att vi väljer rätt. Tacka och be för Rhoda och Grace som verkligen är nyckelpersoner. Vi vill ju att så många som möjligt får hjälp att försörja sig och sin familj helst över fattigdomsgränsen och att så många som möjligt får hjälp att komma ifrån trängseln och leran.
.
Man får naturligtvis fortsätta att ge pengar till oss. Det går bra att öronmärka pengar för något av dessa projekt men enklast för oss är naturligtvis en gåva som bara är märkt Kibera, då kan vi använda pengarna där de behövs. Men vill man öronmärka så skriver man bara Kibera och Skolavgifter eller kyrkbygge eller escape Kibera (som vi kallar projektet med att flytta familjer för). Vi lovar att respektera detta.
.
Vi återkommer med fler återkopplingar. Det går långsamt men det går framåt.
.
Anna

Besök igen

Oj, vad svårt det var att hinna med bloggen för tillfället. I söndags hämtade jag min älskade lilla mamma, lillebror, svägerska och brorsson. Sedan dess har ingen av oss haft långtråkigt, vi har hunnit med lejon, Karen Blixen och en massa annat. Vi njuter för fulla muggar och får bli bättre bloggare när vi är ensamma igen.
.
Idag har lillebror med fru varit i Kibera, det är fjärde gången vi ordnar guidad tur och det verkar fungera, vi lär oss fortfarande och det finns lite att putsa på. Det är roligt att kunna välkomna familjen och andra intresserade till att se projektet. Förhoppningsvis ger det i längden mer pengar till utvecklingen av projektet.
.
.
Nu är det lov här, det betyder att Kenyanerna har några veckor kvar tills nya skolavgifter ska betalas. Det kan vara svårt och det kan vara omöjligt. För familjerna i vårt projekt är det ibland omöjligt. Särskilt svårt är det att vara föräldralöst barn i någon av familjerna. De hamnar allra längst ner på prioriteringsstegen. Vi kommer att samla in pengar för att skapa en fond för de allra sämst ställda familjerna. Det blir en utmaning att få det att fungera men det känns så angeläget. Skulle du vilja stoppa en skoltermin i påskägget på lördag kan du sätta in pengar på pg-nr 65 17 77 – 5 Pingstkyrkan Bredäng ska vara mottagare, märk betalningen skolavgifter Kenya. Kontrollera pg-nummret, det är viktigt för oss att allt går rätt till och det ska vara Pingstkyrkan Bredäng och inget annat.
.
.
En termin förskola kostar 300 kr, ett år secondary school kostar 1000 kr. Primary school ska vara gratis. Dessutom ska de ha skoluniformer och skolböcker vilket kostar minst lika mycket till. Om man har en månadslön på 300 kr så är det inte riktigt möjligt även om man vill.
.
Glad Påsk
Familjen Pansell med gäster

Mera Kibera

Så har jag varit tillbaka och spenderat en halv dag med kvinnorna i Kibera och precis som efter besöket i januari är jag berörd och fylld av tankar. Det är mycket som har hänt sedan i januari. En del bra och annat mindre bra. Men en sak är säker, behoven finns kvar där och vi vill fortsätta att se hur vi kan hjälpa.

Kvinnorna berättar att året började bra, men det senaste halvåret har varit katastrofalt. Detta beror på att matpriserna i det närmast fördubblats på bara sex månader! Nu verkar utvecklingen ha stannat av och några produkter har även under de sista veckorna fallit lite i pris, men läget är mycket svårt

Detta gör att många av dem verkligen kämpar för att få ihop till pengar till mat vilket i sin tur gör att utvecklingen i deras verksamheter blir lidande. Istället för att kunna återbetala sina lån och spara för att återinvestera sina pengar i verksamheten går hela vinsten till försörja familjen. För några innebär det att de dragit sig ur projektet. Andra är kvar, men de är till viss del tillbaka där vi startade med att de vid månadens slut snarare står på minus i ekonomin än på plus. Men tänk då hur illa det varit om de aldrig kommit igång! Nu har de i varje fall genom sina små verksamheter en inkomst.

Samtidigt så är det andra som vittnar om hur det går framåt, trots svårigheterna. Främst verkar det vara gruppprojekten (de är indelade i grupper) som har den riktigt stora potentialen. Bland de fem ursprungliga grupperna är det en som har haft stora interna problem och därför inte kunnat utveckla något tillsammans. En grupp har helt enkelt inte lyckats just på grund av det jag nämnt ovan, att alla pengar går till att försörja familjerna. En grupp investerade i en viss verksamhet men det visade sig inte gå så bra som man tänkt sig så nu har man backat ur den och planerar för att kunna dra igång en helt annan verksamhet efter nyår. Två grupper verkar gå riktigt bra.

En av dessa har investerat i en lokal som de gjort till en butik där de säljer plastsaker (en stor marknad här). De håller nu på att spara så att de kan flytta in i ett av de stora fina köpcentrumen som finns här i Nairobi dit de rika går och handlar. Lyckas de med detta så är nog deras biljetter ut ur Kibera på väg att ros i land! Den andra gruppen som verkligen lyckats har registrerat sig själva hos myndigheterna och de är på väg att investera i enkelt hus där de kan hyra ut små lägenheter. De var nära att lyckas för någon månad sedan om det inte varit för att priserna gått upp. Nu sparar de vidare och tror att de kommer att nå fram under nästa år. För dessa kan jag också se en lysande framtid om de lyckas.

Sedan i januari har vi adderat två nya grupper till projektet med tio nya kvinnor i varje. De är nu igång men det är för tidigt för att veta hur det skall gå för dem, individuellt eller som grupper.

En sak som verkligen berörde mig var hur kvinnorna ur sex av de sju grupperna berättade om hur otroligt mycket själva gruppen har kommit att betyda för dem. De har kommit nära varandra på ett sätt som tidigare varit helt omöjligt för dem. En av dem berättar om hur hon numera när hon får problem och behöver pengar akut kan vända sig till sina väninnor i hennes grupp och de hjälper henne och hur hon själv lika naturligt hjälper de andra i hennes grupp när de har behov. Hon förklarar för mig hur fullständigt otänkbart det vore tidigare. Men nu stöder de varandra i kärlek och omsorg och litar på varandra.

Idag har verksamheten också utvecklat ett parallellt spår till det sociala projektet. Vid sidan om projektet ser vi en groende församling som är på väg att grundas som ett resultat av det som sker. Sedan förra hösten har en del av kvinnorna i projektet tillsammans med deras familjer börjat samlas och fira gudstjänst på söndagarna i lokalen. Den gudstjänstfirande gruppen har vuxit och de får inte längre plats i den lilla lokalen utan många sitter utanför, till och med när det regnar! De räknar upp emot ett hundratal personer som med viss regelbundenhet besöker gudstjänsterna.

Under de senaste månaderna har det utarbetats en plan inom FPFK (det trossamfund som vi verkar inom här i Kenya) hur de skall kunna bli en utpost till en av de etablerade och stabila församlingarna här i Nairobi och troligtvis blir det församlingen i Kawangare som jag besökt många gånger. Detta känns oerhört bra för oss för vi vet att de kommer att bli en del av en god församling med ett bra ledarskap som kan ge dem det rätta stödet.

Dessa två spår löper parallellt men det finns också starka band emellan dem då kärnan i respektive spår består av samma människor och att de möts i samma lokal. Samtidigt är det viktigt att de hålls isär eftersom det finns flera som är med i det sociala projektet men som inte är med i församlingen samtidigt som det finns flera som är med i församlingen men inte i det sociala projektet. Ledarna både i projektet och i den groende församlingen är fullt medvetna om vikten av detta och talar väldigt sunt och klokt om att ingen får känna sig tvingad att vara med i församlingen bara för att man är en del av det sociala projektet eller att det aldrig få blir så att man kommer till församlingen för att genom det få stöd ekonomiskt. Därför så kommer mikrofinansprojektet även för en tid framöver att ligga kvar som en verksamhet inom trossamfundet och inte komma direkt under den lokala församlingen.

Jag avslutar med en liten fundering:

Alldeles på slutet av vårt möte så var det en av kvinnorna som ville berätta något. Hon tillhörde dem som var fattigare inom gruppen. Med stolthet förklarade hon hur hon, trots alla problem och svårigheter, lyckats att spara 50 Shilling (ungefär 4 kronor) varje vecka. Hennes stolthet över bedriften berörde mig verkligen. När jag så till sist var klar och vi lämnade Kibera så var jag ordentligt hungrig och bestämde mig för att äta något på ”Food courten” på ett köpcentrum som jag passerade på vägen från Kibera (Prestige för er som är hemma med Nairobi). Jag åt från min favoritkinesrestaurang och maten kostade runt femton gånger så mycket som kvinnan lyckas spara varje vecka. Jag kan bara konstatera att det är något som är helt snett i den här världen!

/ Josef

Om du skulle vilja sätta in pengar för att fortsätta att stödja projektet så kan du sätta in pengar på pg-nr 65 17 77 – 5 Pingstkyrkan Bredäng ska vara mottagare, märk betalningen Kenya. Kontrollera pg-nummret, det är viktigt för oss att allt går rätt till och det ska vara Pingstkyrkan Bredäng och inget annat. Det är vår församling som har åtagit sig att administrera detta, alla pengar går dock oavkortat hit och jag ska personligen se till att varenda öre hamnar på kontot!


På plats i Nairobi OCH Kiberauppdatering

Nu är jag (Josef) tillbaka i Kenya igen och det är dags att återta bloggandet på allvar. Jag vet, jag borde ha skrivit för länge sedan och uppdaterat om utvecklingen i Kibera, men livet har rusat på och det har inte blivit av.
Jag återkommer till detta med Kibera om en stund, men först vill jag skriva några rader om vårt nya äventyr.
Redan under förra perioden i Kenya så fick vi både en inbjudan från ledningen för FPFK (Free Pentecostal Fellowship of Kenay), det samfund som vi verkar inom i Kenya att återkomma som missionärer och en fråga från Filadelfiaförsamlingens missionledning om vi kunde tänka oss att åka ut till Kenya för en period på ett år. När vi berättade detta för våra familjer så gav min pappa oss rådet att inte ta ställning till detta förrän vi varit hemma några månader först. Det var ett på många sätt klokt råd som vi också valde att följa. Så förra hösten - vintern började vi genom olika omständigheter att känna oss ledda av Gud att återvända till Kenya. Ytterligare en faktor i sammanhanget är att vi hade tänkt oss att göra en andra adoption och att vi landat i att för oss var Kenya det självklara alternativet. Detta sammantaget gjorde att vi började höra oss för om det fortfarande fanns ett intresse av att skicka ut oss som missionärer vilket det fanns.
Detta var ungefär ett år sedan och nu, efter ett flertal olika turer, står vi här inför vårt nästa Kenyaäventyr. Det kommer denna gång att vara en kombination mellan adoption och missionsuppdrag där jag (Josef) kommer att arbeta som missionär i Kenya utsänd av Filadelfiaförsamlingen Stockholm. Om vår adoptionsresa skriver vi (mest Anna) redan om. Men nu vill jag skriva lite om missionsuppdraget och framför allt uppdatera er om verksamheten i Kibera.
Mitt uppdrag innehåller lite olika delar. För det första så kommer själva basen att vara Karen Christian College där jag kommer att fungera som bibellärare och på lite olika sätt fungera som ett stöd för ledning och lärare. Det kommer att uppta den större delen av min tjänst. Under januari till och med början av maj kommer vi även att ha svenska studenter genom bibelskola sthlm som skall studera på skolan i Karen. Under den perioden kommer naturligtvis detta att vara en stor del av vårt uppdrag.
Utöver Karen innehåller mitt uppdrag också en del som handlar om kontakt med lokala kyrkor inom FPFK. Det handlar om predikan och undervisning men det kan också i viss mån handla om coachning av lokala pastorer. Som en del i församlingsengagemanget finns också den sociala aspekten och där ryms att fortsätta att utveckla det vi påbörjade i Kibera förra gången.
Det för mig in på frågan om Kibera. I Januari besökte jag Kenya igen bland annat för att följa upp hur projektet i Kibera utvecklades. Jag tänker nu presentera mina uttryck från den resan såsom jag skrev ner dem då. Det är ett blogginlägg jag skrev under den resan med tanke att presentera här på bloggen, men av någon anledning blev det inte av då. Det får stå som en introduktion till kommande blogginlägg från min sida om verksamheten här i Kenya:
I går var jag med om en utav mitt livs upplevelser! Jag är på tillfälligt besök i Kenya delvis för att följa upp vårt projekt i Kibera och igår mötte jag gruppledarna. Först redovisade de hur det gått för varje grupp och sedan tog de med mig på en promenad genom stora delar av Kibera där jag fick se med egna ögon de olika affärsverksamheter som blomstrat upp. Det var helt otroligt. Man kan inte tro att det är samma människor man möter nu. Det som har hänt med gruppen sedan juni är helt ofattbart. Det har gått så många gånger bättre än vad vi någonsin i vår vildaste fantasi hade kunnat föreställa oss.
Men jag börjar från början med att tala lite om vad som hänt i gruppen i stort och i de fem olika grupper som de är indelade i. Från början var det 53 kvinnor som gick med i projektet. Av dessa räknade jag till att 38 verkar ha lyckats riktigt bra och fortfarande är med aktivt. Bara det är stort. Alla dessa har lyckats återbetala sitt första lån och fått ta sitt andra lån och flera av dem har även lyckats återbetala och ta fler lån med tiden. Det har nu blivit en verksamhet som rullar kontinuerligt. De har också lyckats spara riktigt bra. En kvinna har lyckats spara ihop motsvarande c:a 1400 Kr och då skall ni veta att det ursprungliga lånet låg på 300 kr per kvinna vilket motsvarar c:a en månadsinkomst för en familj i Kibera. Denna kvinna har alltså lyckats spara ihop nästan fem månadsinkomster på nio månader!
Men det som verkligen gladde mig var deras beslut att nu jobba mer som grupper tillsammans och gemensamt samla ihop pengar till större investeringar som skall ägas av gruppen. En grupp har köpt en samlingslokal som de skall hyra ut och göra vinst på. Nu håller de på att spara in till möbler och utrustning. Så snart de har dessa saker på plats så är de redo att köra. En annan grupp har köpt en syverkstad där de nu även har anställda sömmerskor. Nästa steg de planerar är att starta en sömmerskeutbildning i samma lokal. Ytterligare en grupp planerar att köpa hus och hyra ut.
För mig var inte tårarna långt borta när de med stolthet berättade om allt som hänt och om sina framtidsdrömmar. Hade det inte varit för att jag själv mött gruppen så många gånger och sett hur illa det var så hade jag aldrig kunnat tänka mig att samma grupp för mindre än ett år sedan haft det så illa som de hade det. Utvecklingen är helt enkelt enastående. Från arbetslösa fattiga kvinnor som kämpade för sin tillvaro till företagare med framtid och hopp!
Sedan gjorde vi en lång rundvandring runt stora delar av Kibera för att se exempel på de verksamheter som kvinnorna startat och driver. Efteråt sade de att nu hade jag fått se i princip hela Kibera J.
Många av kvinnorna har idag verksamheter där de står utanför sina hus med ett litet stånd och säljer diverse grönsaker. Några har nu små kiosker eller butiker inrymda i sina hus. Ett gäng har också lyckats hyra eller köpa en bättre plats för försäljning. En kvinna hade ett stånd på marknaden där hon sålde alla möjliga slags säd, frön, linser, bönor, majs osv. En annan kvinna hade ett stånd på samma marknad där hon sålde diverse grönsaker och frukt. För den kvinnan har det gått så bra att hon även investerat i en andra verksamhet. Hon har köpt en liten kiosk där hennes man nu bedriver ett litet apotek i miniformat.
Vi gjorde en kort rast hos en av kvinnorna som tillsammans med sin man driver en liten restaurang mitt i slummen. Med restaurang menar jag ett större plåtskjul där de lagar mat över öppen eld och med enkla träbänkar och träbord att sitta på. Men de hade en riktig meny och de hade riktigt kylskåp och kyld dricka som vi glatt förfriskade oss med. För det var en riktigt het dag att vandra runt. De berättade att de hade haft restaurangen redan tidigare. Men med hjälp av lånen hade de kunnat utveckla den så att den idag har en ordentlig meny och många kunder.
Vi gjorde också ett besök hos en kvinna som var sömmerska och nu hade sin egen lilla lokal där hon sydde och där hon även har kunnat anställa ytterligare någon sömmerska. En kvinna vi besökte har valt att använda det hon lyckats spara ihop från sina investeringar på ett litet annorlunda vis. Hon har lyckats köpa loss huset i slummen som familjen bor i så nu äger de sitt eget lilla krypin och slipper betala hyra. På så vis blir månadsutgifterna betydligt lägre för familjen. Det gick inte att ta miste på hennes stolthet och de hade verkligen fått det fint i sitt enkla lilla hus som de nu på ett annat sätt kände att de kunde satsa på.
Ja, summan av allt detta är faktiskt helt otrolig. Det jag fick se var bara ett axplock. Men det är en upplevelse jag tror att jag bär med mig för livet. Tänk att vi fått vara med på ett hörn och hjälpt dem i gång. Vi skall inte göra oss några illusioner. Vår del är begränsad. Det är de som gjort jobbet. Men vi har ändå fått vara med som en slags katalysator och satt rörelsen igång och vi har fått vara med och ge dem de små bidrag de behövde för att kunna starta. Ett enormt jätte tack till alla er som varit med och bidragit till detta! Ni har gjort världen till en bättre plats. I varje fall för 38 fattiga familjer i Kenyas största och värsta slum och även för ett antal ytterligare personer som fått anställning i några av de verksamheter som dessa kvinnor lyckats starta och bedriva med framgång.
/ Josef Pansell i januari 2011
Jag ämnar återkomma inom någon vecka med en uppdatering runt det som sedan skett under det här året. Men detta får räcka för nu.

Kibera - utdelning

Tanken var att vi skulle åka från domstolen förra fredagen och fira vår lyckade hearing med att dela ut lånen till tjejerna. Nu blev det ingen lyckad hearing och inga lån heller. Det har nu inget samband. Det kenyanska banksystemet är lika invecklat och långsamt som alla andra officiella ställen som finns här. Det som hände förra fredagen var att de två - tre valda ledarna från de fem grupperna kom till FPFK:s huvudkontor. Där fick de träffa Rhoda och Grace för lite vidareutbildning. De lämnade också ifrån sig de första två veckornas sparande. Gruppen har lyckats spara ihop 6000 ksh (ca 600 kr), vi är mycket imponerade. Det känns väldigt viktigt att sparande fungerar innan lånandet börjar.

Igår lyckades vi få ut pengar från banken för att kunna betala ut lånen. Det var en febril aktivitet här hemma för att dela in pengarna i kuvert, skriva namn på kuverten och kontrollera antalet namn och kuvert... så att allt skulle stämma.



För att säkert ta pengarna till Kibera packades kuverten ner mellan blöjor i ett öppnat blöjpaket. Paketet har vi tänkt ta dig då vi inte använder dem och nu kom de plötsligt till väldig nytta. Förslaget var mitt och komentaren från Henry var "that is wisdom" sämre komplimanger har jag fått =)

Josef och Henry åkte till Kibera för att möta hela gänget. De hade fått order att samlas men visste inte varför. Att det var pengar på gång hade de i alla fall inte gissat. De blev väldigt glada och överraskade. De uppskattade överraskningsmomentet då det blir säkrare för alla så. Ingen visste att så mycket pengar var påväg in i Kibera på så sätt är också kvinnorna skyddade på vägen hem.

Så blev utdelningen av lånen ett firande för oss ändå. Vår lyckade hearing i fredags följdes av ett mycket lyckat möte igår när vi (och ni) möjliggjorde ett nytt liv för 54 familjer. Jag kunde inte ha kommit på ett bättre sätt att fira själv. Snart har vi gjort allt som krävs för att detta ska flyta av sig själv och vi kan åka hem med gott samvete. Jag lägger in lite bilder på utdelningen i slutet så får ni se själva.

I en kommentar har vi fått frågan om en specifik familj som funnits med i ett av porträtten. Jag skulle gärna återkoppla med just dessa familjer men innan någon verklig förändring har skett kommer det att dröja länge. Vill man fortsätta att lämna pengar till detta är det helt ok. Däremot kommer vi inte att förmedla pengar till någon speciell. Tanken med detta är att de ska bli självförsörjande och vi har för länge sedan insett att vi inte hjälper någon genom att ge bort pengar. Däremot att på detta sätt hjälpa till självhjälp är vad vi blivit rekommenderade att göra av alla vi frågat. Undantaget är några få som faktiskt inte kan jobba, jag återkommer till detta i kommande rapporter.

Vad vi har bestämt oss för att göra är däremot att ge samtliga familjer pengar till mat i en vecka. Detta för att stötta dem så att de inte måste använda de lånade pengarna till mat. Tanken är ju att de ska investera för att kunna börja jobba. Men alla affärsrörelser behöver lite tid innan de börjar ge vinst. Men detta är begränsat till en vecka.

/ Anna


Här är de två kvinnor som hela gruppen valt som ledare. Det är de, tillsammans med oss och Henry som utgör styrelsen.


Henry delar ut lån.


Fullt upp


Ni som känner mig förstår varför =) Bilden är ju fin, också är Nalle Puh med!

Kibera - det rullar

Alltså det är inte Kibera som rullar utan projektet. Vi hade möte här hemma i fredags och fick lite rapporter. Alla de fem grupperna har träffats och börjat spara. Bara det känns helt makalöst. Hoppas också att de kommer att planera klokt inför sina kommande investeringar. Vi är väl medvetna om att en del av de pengar vi lånar ut aldrig kommer att komma tillbaka men de som inte betalar tillbaka får inte heller stanna i projektet och pengarna hamnar där de behövs var så säker. Men för en del av kvinnorna kommer detta att fungera och bli en början på ett helt nytt liv. Man kan inte ge sig in i projekt här och blåögt tro att det kommer att fungera på alla fronter, eller det kan man ju men då blir man garanterat besviken.

Vi pratade om problem. Ett problem är de familjer som har tagit hand om föräldralösa barn, där de föräldralösa barnen är över tre år och under skolåldern. Alltså, det går inte att ta med dem till "jobbet" och man har inte råd med förskoleavgiften (70 kr / mån). Jag blev lite bitsk först och undrade om inte dessa barn också var barn i familjen och borde behandlas så (de biologiska barnen går förmodligen i förskola) men som så ofta här så får man inse den krassa verkligheten. Om en familj har tio biologiska barn och har tagit hand om fem föräldralösa för att en syster eller bror dött så kan det ju finnas orsaker till att pengarna inte räcker. Vi har bett om ett antal så att vi vet hur många barn det rör sig om. Sen ska vi fundera på om det är möjligt att betala deras förskoleavgifter åtminstone till en början. Det skulle helt klart hjälpa kvinnorna att kunna arbeta.

Skolavgifter har vi sagt nej till (just nu) det är så många familjer så det är helt enkelt inte möjligt. Primary school är gratis även om man får nöja sig med public school som sällan är bra. Secondary school är så dyrt att vi skulle ha råd att hjälpa tre barn. Då kan pengarna användas bättre.

De tror inte riktigt på att detta är möjligt trots de två gästerna som berättade hur lyckat detta varit i deras by. De vill gärna tala om för oss att i Kibera är det extra svårt så vi måste förstå att man måste göra annorlunda där. Vi vet förstås inte men vi har valt att lita på Rhoda och Grace som höll utbildningen. De är väldigt bestämda med att lånen ska vara återbetalda på tre månader och att de ska betalas veckovis. Då ser man vilka som tar detta på allvar och inte. Jag höll fast vid att erfarenheten av 10 000 kvinnor Kenya runt måste väga tyngre än en känsla av att detta är för svårt hos några som inte har provat än. Då föreslog Henry att vi skulle hjälpa till med mat de första dagarna så att det inte finns någon ursäkt för att inte starta och inte betala tillbaka. Alltså funderar vi just nu på om vi ska göra det eller inte. Det kommer att kosta minst 5 000 kr, det är ju närmare 60 familjer. Henry tyckte två veckor, 14 dagar. Vi lutar åt 10 dagar, det är dyrt nog och borde ge dem en ärlig chans att komma igång. Om de är sparsamma med maten så räcker den i 14 dagar ändå, de äter ju trots allt nu också.

Pengarna är i alla fall överförda från Sverige så antingen finns de i cyberrymden eller på kontot. Vi ska kontrollera det på torsdag så att allt är i ordning innan fredag. Snart kan vi inte göra mer... då är det upp till tjejerna själva.

Här kommer dagens porträtt

Martha

Martha är Masai men gifte sig med en Kikoy. 1963 flyttade de till Nairobi där mannen fick en liten bit mark av staden i det område som senare kom att bli Kibera eftersom han var stadsanställd. Då var det inte en slum utan ett fattigare område med små hus som låg glest från varandra med små tomter där de kunde odla lite egna grönsaker.

Med tiden så förändrades området och slummen Kibera uppstod precis där Martha och hennes man bodde. Därför är hon en av få i Kibera som faktiskt äger sin mark och sitt hus. Livet förändrades drastiskt efter första barnet hade fötts. Mannen var sångare och gick helt upp i musiken och han blev alkoholist. Han brydde sig inte ett dugg om familj och hem och alla pengar han tjänade gick till sprit. Till sist tog Martha sitt barn och flydde till sina föräldrar. Då passade mannen på att ta sig en andra hustru. Men efter en tid dog den andra hustrun och då kom mannen och hämtade tillbaka Martha.

Martha bestämde sig för att ha tålamod och stanna med honom och ta hand om barnen och försöka sörja för dem. 1992 dog mannen. Under åren som gått har tre av deras barn dött. Martha säger: ”Jag har bestämt mig för att som kristen ha en positiv inställning till livet även om det ofta är hårt med många problem” Marthas största problem är att huset är i extremt dåligt skick och skulle behöva åtgärdas. När det regnar strömmar vatten in både från tak och från hål i väggarna.

Martha har skänkt en del av sin mark till områdets barn, det är på hennes tomt lokalen där barnen och mammorna träffas står. Hon är gruppens mama.

Vi önskar er en god vecka och Guds välsignelse / Anna och Josef


Tidigare inlägg
RSS 2.0