Hemma

 
Vi är äntligen hemma i vintervackra Sverige. Vilket välkomnande av vita flingor som singlat eller vräkt ner nästan varje dag sedan vi kom hem. Men vi börjar från början...
 
Lördagen gick i ett flygande fläng, Josef fick sin rygg lagad av en adoptivpappa som är naprapat. En adoptivmamma som är läkare handlade värktabletter så han fick bästa möjliga smärtlindring. Tack vare detta gick det riktigt bra att flyga, säger han i alla fall. Vi packade väskor, försökte sova middag och helt plötsligt var klockan fem. Vi hade bestämt med Sam (chauffören) att han skulle komma klockan sex. Tre adoptivpappor kom upp och hjälpte oss att plasta in våra väskor. En enkel försäkring mot väskinbrott och trasiga väskor, och mycket mycket billigare att göra själv än att göra på flygplatsen. Tack snälla ni för hjälpen med väskorna!
 
Till slut var både vi och våra väskor nere från lägenheten. Där på gården som vi trampat på i elva månader stod nästan alla de 18 familjerna som just då bodde på Gemina Court (Gömina Port, om ni frågar Ida). Vi fick en stund med kramar och småprat med alla de som vi delat livet med. Tårarna rann på mig (som alltid när det blir känslofyllt). När alla väskorna var inklämda i bilen var det bara att kramas en sista gång och hoppa in. Oj vad tungt att lämna vänner, det hjälps inte att jag vet att vi ses igen jag gråter ändå.
 
På flygplatsen gick allt otroligt smidigt. Vi var i så god tid att oron snarare handlade om att incheckningen kunde vara stängd än om någonting annat. Det var den inte och gänget som kollar resväskorna valde att titta igenom den väskan som inte var plastad :-) klokt av dem. Väskor checkades in, vi fyllde i våra gula lappar och gick till passkontrollen. Vi var taggade till tänderna med alla våra viktiga dokument. När vi åkte hem med Ida fastnade vi här en stund. Nu ville hon titta på våra pass och bad inte om ett papper mer än så. Tre timmar innan boarding var vi igenom alla möjligheter till krångel och kunde slå oss ner på Java. Lite väl gott om tid kanske men hellre det än att komma för sent. Efter en middag på Java fördrev vi resten av tiden i lekrummet som lämpligt nog låg bredvid vår gate. 
 
Strax innan tolv när vi taxade ut var våra två små så trötta att de somnade nästan direkt. Ida som längtat efter filmerna tittade på Bambi innan hon med ögonen i kors undrade om hon fick sova. Båda barnen sov hela natten och vi sov ganska bra (för Josef innebär det två timmar). Våra fem timmar i London flög fram, eller tre timmar som det blir mellan säkerhetskontroll och boarding. Vi åt frukost på samma restaurang som för två och ett halvt år sedan och baconet var lika gott enligt Josef. Det är konstigt att göra samma saker nu som då men också väldigt mysigt. Vi har liksom vår kommahemmedbarnrestaurang. Lika som då var det ändå skönt att få några timmar för att stanna upp i hemresan för att hämta andan och ta in Europa. För er som inte vet det så är det skillnad mellan Afrika och Europa.
 
Vid boardingen mellan vällingflaskor som barnen skulle ha och handbagageväskor så grep verkligheten tag i mig. Och med tårarna trillande gick jag mot planet som skulle ta oss och vår lilla Rasmus HEM. Ett litet tips bara till dig som gillar att fång uppmärksamheten, att bära ett barn på magen och ett på ryggen i varsin sele är en hit. Jag har nog aldrig blivit så uttittad förut :-) 
 
På Arlanda slog en doft av kanelbullar emot oss och Ida undrade varför inte alla stod direkt utanför flygplanet för att möta oss. Väskorna kom väluppfostrat efter varandra, nästan och vi hann lagom gå på toaletten innan. Sen gick vi ut till våra älskade älskade familjer. Tänk att en hel flygplats med människor överallt bara kan försvinna och plötsligt är det bara vi och de våra i hela världen. Rasmus fick hälsa på sin farmor och farfar för första gången (en bekantskap som är mycket lycklig kan jag meddela). Alla borde vara borta från sina närmaste ett tag, bara för att få känna denna himlastormade glädje över att få ha dem nära igen. Vi tar nog varandra för givet ibland men just nu vet jag precis hur mycket de betyder för mig. Inte nog med alla gamla vanliga, två helt nya människor som vi inte träffat hade kommit för att välkomna oss. Så mysigt att äntligen få träffa de två godbitarna.
 
En härlig kväll följde med god god god mat och ännu bättre gemenskap. Kusinerna levde rövare och allt var som det skulle.
 
I måndags var vi på stan, mest för att skriva in Josef och Rasmus i Sverige hos skatteverket men också för att få uppleva lite julskyltning. Snön började hövligt singla ner lagom till NK:s julskyltning, som för övrigt är superfin i år.
 
En stor kram från oss och glad Lucia. Hoppas den är fin på svenska ambassaden så att ni som är i Kenya får lite julmys.
 
/ Anna

Sista kvällen

Tiden rinner iväg och nu sitter vi hålögda och trötta utan att göra något vettigt, vi borde alltså gå och lägga oss. Josef sitter förstås inte han står, han packade sig till ett hugg i ryggen. Det blir bra till flyget. Idag har jag varit på toymarket (där man handlar begagnade kläder och annat) barnens skobehov för lång tid framöver är nu säkrat. Trevligt sällskap sitter ju inte fel särskilt inte som sällskapet är utmärkt bra på att pruta :-)
 
Eftermiddagen tillbringades vid poolen. Värmen var verkligen tryckande och vi var många som sökte oss till svalkan. Undrar om jag förstår att jag badade idag om tre dagar.
 
Att åka imorgon känns overkligt på många sätt. Lyckan över att få åka hem finns naturligtvis där men just nu håller vi på med avsked, under nattflygningen till London imorgon kommer vi att ställa om till hemkomst, särskilt under de fem timmars transfer vi har planerat i London (om nu snöstormarna tillåter oss ha kvar alla timmarna). Nu är det med lite sorg i hjärtat vi lämnar familjer kvar som blivit goda goda vänner. Familjer som delat vår första tid med Rasmus och som vi varit glada med, oroliga med, ledsna med... vi som lever nära varandra här delar livet på ett märkligt och om ni frågar mig ganska härligt sätt. Vi är varandras nätverk eftersom vi alla fått lämna våra nätverk hemma för att komma hit. 
 
Vi är så glada för vårt kenyaår, vi har fått uppleva barnens första land mer och förälskelsen växer. Det är ett fantastiskt land! Vi har fått möjlighet att hjälpa några människor till ett lite bättre liv, vilket är en förmån som inte går att beskriva. Det är verkligen inte alla som får den förmånen. De allra flesta här vill hjälpa men hur hittar man rätt personer att hjälpa? Vi har också fått vara tillsammans som familj under dessa första månader med Rasmus, att få knyta an tillsammans i lugn och ro är också en enorm förmån. Nu kommer vi hem med en trygg kille som är helt säker på vem som är hans mamma och pappa. 
 
Imorgon kommer allt handla om att säga "på återseende" både till landet och till familjerna här. Barnen och jag ska mest vara hemma och leka, umgås med de andra. Kanske ta en kaffe på trappan. Sånt som mest präglat vår vardag här. Josef ska göra det som mest präglat hans vardag, träffa nån för ett möte. 
 
Kram till er alla!
Anna

Kwaheri week

Sista veckan, veckan när man ska säga adjö eller kwaheri. I söndags invigdes kyrkan och Josef sa kwaheri till församlingen. Idag har vi haft adventsfika med de andra familjerna här. Lussebullar, pepparkakor både mjuka och mjuka (de hårda var inte så hårda som man skulle kunna önska i luftfuktigheten), tomteskum, glögg, julmust, knäck och kola. Ett av de varmare adventsfikan jag har varit med om men ett väldigt trevligt. Så mysigt att få träffa nästan alla familjer på plats en sista gå gång!

Imorgon ska några officiella som har med Josefs jobb att göra komma och fika resterna. Så fortsätter hela veckan, möten för att lägga strukturer på plats och för att avsluta. Vi kommer inte att hinna allt men det vi hinner får lov att vara gott nog.

Inför verkligheten att vi faktiskt är på väg hem kan jag fyllas av rena lyckorus för att Rasmus ska få komma HEM och dela livet med oss. Det har jag väl vetat ett tag men ibland tar insikten tag och hjärtat spricker nästan. Det är en fantastisk kille vi kommer hem med, galen och helt underbar. Han har precis lärt sig att det är kallt i Sverige. När man frågar om det är så huttrar han till och låtsasfryser.

Godnatt!
Anna


Adventsstämning

Är man i värmen gäller det att jobba upp stämningen för egen maskin. Ni därhemma som lägger ut vackra snöbilder på facebook får liksom lite hjälp på traven.

Alltså har de egengjorda stjärnorna och ljusstaken som sparats här sen 2009 ställts fram i fönstret, julklappskalendern står i bokhyllan (som är nästan boktom nu) och lussebullarna är bakade (i alla fall första omgången). Nu tänker lilla mamma och alla andra att jag är knäpp. Mycket riktigt helknäpp. Men jag älskar advent och jag vägrar missa en vecka bara för att vi åker hem till andra advent. Dessutom har vi bjudit på adventsfika som avslutningskalas på tisdag, då får jag ju giltigt skäl att baks lussebullar. En Ida som är saligt lycklig över att få baka och över att julkalendrarna börjar imorgon, vi ska äta det näst sista lördagsgodiset imorgon och över att det snart är jul. Strax före tio när vi mumsade i oss de nybakta mästerverken studsade hon upp och ner i fåtöljen jublande över vilken lycklig dag vi har och överföll mig med bamsekramar i rena lyckan. OK jag får också hjälp på traven med adventsmyset. Och OJ vad jag njuter!

Nu, sista rycket innan jag ska sova. Imorgon ska vi öppna kalendrar, tjohooooooooo.

Anna


Hemma

Det är alltid lika overkligt att kliva ur ett plan i Nairobi. Nu kom vi från kusten, sist kom vi från Kisumu. Båda varma fuktiga platser och i Nairobi kliver man ut i sval, torr luft. Det tycker förstås inte ni som rest från Europa men kontrasten från nästan 3 timmars transfer i taxi utan AC och Nairobiluft är milt sagt markant. 
 
Vi är i alla fall tillbaka för att packa ihop oss. Allt som ska göras börjar falla över oss och det är bara att bena ut en sak i taget. Josef ska till kyrkan i Kibera imorgon för att se hur det går med golvet och jag ska köpa tyg. Barnen, ja de har nog inget annat att göra än att hänga med under de kommande tio dagarna.
 
Vi har haft en underbar semester. Helt på barnens villkor... nästan i alla fall. Om de fått bestämma hade vi struntat i att äta och bara badat. Men de har fått bada hela dagarna om man räknar bort mat och vila. Underbart! Det var länge sen jag själv var i vattnet så länge i sträck men med 30 gradigt vatten så är det helt ok. Ida har ätit panerad fisk två gånger om dagen med undantag av en lammkotlettkväll. Hon som vi fått truga i fisk deklarerar det nu som sin favoritmat. Kan man ta med fisken och kocken hem?
 
Nu ska vi intensivumgås med alla goa här, som vi får vänta så länge på sen. Det fantastiska med att bo såhär är att man lämnar vänner när man åker hem. Men som Salaash säger, en vän är någon som inte glömmer bort dig. 
 
Nu sova, imorgon shoppa och packa :-)
Anna

Mombasa

Vi har längtat till Mombasa sen vi kom hit. Vi har också planerat för en avslutningsresa hit från början. Oj vad vi njuter och oj vad vi behövde det här. Vi fick ett kanonerbjudande som var för bra för att låta bli. Det hotell vi brukar rekommendera ville ge oss tack för hjälpen, och det med besked. Vi bokade det billiga hotellet och kände oss mycket nöjda med priset.

När vi kom hit hade de lagt oss på det finare hotellet, där alla smekmåndsmänniskor nu får stå ut med två dårar som hoppar i och ur vattnet hela dgarna.

Vi njuter så mycket vi kan och vi är så tacksamma för möjligheten att vara här för våra små vattendjur och för livet. Nu ska jag läsa lite (den första boken jag läser sen jag blev tvåbarnsmamma) innan det är dags för pappans lästimme.

Vi hör av oss igen när vi är tillbaka i Nairobi.

Anna


På svensk mark

Vi har hälsat på i Sverige idag. Rasmus och jag var på svenska ambassaden för att hämta hans pass. Då är man ju på svensk mark, det är inte direkt så det känns. Det känns mer som om man är näääääära svensk mark men inte riktigt blir insläppt. Ännu mer så måste det ju kännas för alla de somalier som sitter där och väntar. Undrar hur många gånger de är där och hur många som får åka hem med oförättat ärende. 
 
Vi fick i alla fall vårt ärende uträttat och Rasmus har numera ett svenskt pass, han har beviset för att han hör hemma i SITT land. Det ska bli helt fantastiskt att få visa honom hans nya land. Först ska vi till Mombasa och njuta av ännu varmare väder än här och några fler pooler. Vi, mest av alla Josef är i desperat behov av semester. Det är slitsamt att knyta ihop säckar.
 
/ Anna

Det lackar mot jul

För tre år sedan firade vi en fantastisk jul i Kenya, den första julen som barnfamilj. Denna jul blir minst lika fantastisk, inte för att vi får komma hem, för att vi firar första julen som tvåbarnsfamilj. Förra julen hann vi vuxna knappt med, vi packade som galningar för att kunna lämna lägenheten på nyårsafton. I år ska vi försöka stanna upp och njuta av julen även om vi också i år kommer att packa. Alltså gäller det att börja njuta i tid. 
 
Julkalendrarna är inhandlade men i väntan på dem har vi vår lördagsgodiskalender där det nu hänger ynka tre tablettaskar. Vi sätter också en stjärna för varje dag i bamsekalendern så att Ida ska se hur många dagar det är kvar tills... just nu är det tills vi åker till Mombasa (på fredag).
 
Idag har vi startat julpysslet (jag började för några dagar sedan med en sats knäck). Ida har tömt sex glitterlimpennor på ett enormt transparent papper. Jag har klippt och skurit, limmat och tejpat, vi har monterat det lilla änglaspelet där pepparkakorna åker karusell och vi har tittat på Pippis jul och jul i Bullerbyn. Inte minst har vi lyssnat på första julskivan. 
 
 
Josef som brukar vara mycket skeptisk till julmusik mm innan första advent tyckte nog att det var helt ok även om han var ganska skeptisk till vårt projekt. Men när den första prototypen hängdes upp på prov och för att torka var han mäkta imponerad. I varje liten stjärna sitter en bit av Idas glitterpapper. Jag tror att jag måste ta med dem hem, de är finare än våra köpestjärnor hemma. 
 
 
God jul allihopa!
Anna
 

Att avsluta

Vi försöker avsluta vår resa. Det är lättare sagt än gjort. Dels har vi alla projekt, några ska avslutas andra ska helst lämnas med en planering och organisation som håller i längden. Josef jobbar nu som besatt för att knyta ihop alla lösa trådar.

Dels har vi alla vänner. Det är många vänner här nya och gamla som har betytt massor för oss under året som gått. Att få bo nära andra adoptivfamiljer är helt fantastiskt. Barnen har kompisar på gården och vi har vänner på samma ställe. Precis som förra gången har vi fått vänner för livet. Vilken gåva! Ikväll har 16 härliga mammor varit ute och ätit vi pratade nog mer än vi åt och vi åt väldigt mycket. Det blir nog min sista mammamiddag vilket känns lite vemodigt så tack alla brudar för en härlig kväll.

Inte minst ska vi avsluta kapitlet i livet som handlar om att få barn. Det känns också lite vemodigt men också väldigt spännande. Om vi får fler barn eller inte visar sig men nu är vi en familj med syskon och vi känner oss kompletta. Nu ska vi försöka förvalta förtroendet vi har fått att vårda de här två underbara vildarna. Att säga adjö till Kenya som hemvist för adoptionerna känns också konstigt. Landet, människorna, kulturen, lukterna, trafiken... är så sammanvävda med att få barn för oss och när vi kommer hem är allt detta så långt borta, mycket längre bort än kilometrarna. Kenya kommer alltid att vara ett resmål för oss, det finns för många oupptäckta platser och andra platser som måste återses. Men det kommer inte att vara vårt hem inte under överskådlig tid i alla fall. När vi åkte hem med Ida visste vi nästan säkert att vi skulle komma tillbaka, så säkert att vi lämnade kvar saker. Nu vet vi nästan säkert att vi inte kommer att bo här igen.

Som ni märker är det mycket nu. Och mitt i allt det där så längtar vi hem, massor. Vi ska bara fixa färdigt här först, så att vi är redo för nästa kapitel i livet.

Anna


Fånga stunderna

Det gäller att fånga de små stunderna. Inte bara under småbarnsåren, under livet antar jag. Idag satt Ida och Rasmus i samma fåtölj unde samma filt och tittade andäktigt på barnprogram. Så sött att kameran åkte fram. Jag tog mins kort, la ifrån mig kameran och tog tre steg. Så var den stunden slut :-) illvrål och två väldigt små händer satt fast i långa flätor.

Varje kväll tycker Josef att det är sovdags ungefär två timmar innan jag, dessa timmar är min stund. Just nu rullar en favoritserie Gilmore Girls och en tröja till Rasmus växer fram på stickorna. Att jag sitter uppe och riskerar femtimmarsnätter om Rasmus vaknar tidigt väger lätt mot energin det ger mig att få vara bara jag en stund, med en stickning.

Idag är det kladdkakans dag fick jag höra på förmiddagen vilket ledde till kladdkakeeftermiddag inne vilket var tur för ett afrikanskt regn de luxe härjade utanför fönstren.

Det här var bara några stunder idag, tänk vad många stunder jag har på en vecka. Kan vara bra att påminna sig själv om ibland.

Dessutom har Kenya hostat ur sig alla tänkbara papper och Rasmus är vår i Kenya och resten av världen. Vilket privilegium! Hemresan är ohotad om inga isländska vulkaner får utbrott eller liknande. På min namnsdag trampar vi svensk mark igen, kan man få en bättre namnsdagspresent.

Åssså grattis mr G till dina goa föräldrar och grattis POL till finaste mr G. Ibland förvånar domstolen positivt :-)

Anna

Anna


Nedräkning

Vi tillhör de lyckliga få som har ett datum för vår hemresa. Det gäller verkligen inte alla som det borde gälla just nu.

Vi får drömma om snö, IKEA, korv och mjölk och det är ganska mysigt när man vet att det är nedräkning. Samma drömmar är mest plågsamma i den ovissa väntan.

En som väntar är Ida, hon berättar för Rasmus om Sverige och vintern. Hon längtar efter stora och små saker. Det är vansinnigt mysigt att höra hennes resonemang om allt som väntar därhemma. Och hur mycket hon minns, vilket är allt. För att göra väntan begriplig använder vi Bamsekalendern på kvällarna. Ida vill veta vilken dag det är och vilken dag vi ska åka hem. Vi pratar också i termer av lördagsgodis. Jo, jag är mattelärare och barn behöver ett mått de kan relatera till. Finns det då ett bättre mått på vecka än lördagsgodis? Nu är det fem lördagsgodis tills vi åker hem. Plötsligt kröp pysselgalningen i mig fram, den är förstås framme nästan varje kväll :-) galningen gjorde i alla fall en nedräkningskalender tills vi får åka hem, av lördagsgodis. Undrar om den skapar mer panikgodissug än vad den hjälper.


2

 
Idag har vi firat världens goaste tvååring om ni frågar oss. Vi har ju gäster så dagen blev en blandning av turistande och firande. Vi ska ta igen lite en annan dag. Tårta fick han i alla fall och presenter. Vi har dessutom sparat några presenter, vi försöker skypa med avsändaren och alla är inte anträffbara en vardag innan vi nattar skatten. 
 
Han är i alla fall saligt lycklig över sina duplobilar och andra saker som gömde sig i paketen. Vad sägs om att vi ska provköra en radiostyrd nyckelpiga imorgon :-)
 
Gonatt från oss
 
Ps Tårta är gott
 
 
 

Äda, kramar och viktiga papper

Ikväll när Rasmus skulle sova hörde han Ida utanför dörren vilket resulterade i att han stod rakt upp i sängen och skrek Ääääädaaaaa, Äääääädaaaaaa hur länge som helst. Det är en ny lycka i mammahjärtat när syskonen älskar och frågar efter varandra. Något annat som är välgörande för mammahjärtat är hans kramar som är helt fantastiska.

Idag har vi fått ut viktiga viktiga papper från advokaten, nu är det ett intyg kvar innan vi kan ansöka om pass :-)

I övrigt har vi tillfälligt avbrott då vi njuter för fullt av en härlig skara gäster.

Anna


Fyraåringen

Den andra oktober fick vi en fyraåring i huset. Vi hade ju besök av mormor, morfar och moster så Ida hade valt att sova i mormors säng. Som sig bör på födelsedagen vaknade Ida först och till slut körde hon upp mormorn med "Gå upp nu mormor så det kan börja". Åååh vad mysigt att ha nån som är så förväntansfull inför ja må hon levat, själv sover jag utslaget och vaknar först på andra versen. 
 
Ida har länge sagt att hon ska sluta med välling när hon fyller fyra. Jag tänkte att hon skulle få sin sista flaska på morgonen så födelsedagsbrickan dukades som vanligt med födelsedagsduken och vällingflaskan. Ack så fel jag hade. "Men jag har ju slutat" sa Ida och mamman fick vackert lomma ut i köket och göra mackor istället :-) och så var det med det. Trötta kvällar när vi har lilla Ida på besök här hemma kan hon önska sig välling men på det stora hela är hon nöjd med sitt beslut. Och väldigt nöjd med nattrosorna (rosa byxblöjor med disneyprinsessor på), mitt knep för att uppmuntra henne på kvällen. 
 
Efter att ha blivit firad på morgonen tog hon på sig tingelingklänningen och provade nya Hello Kitty sparkcykeln ute. Efter lunch blev det mer ja må hon leva och Hello Kittytårta vid poolen. På kvällen skypade vi med familjen hemma i Sverige och mer paket väntade för varje skypesamtal. Det var en mycket lycklig och trött Ida som gick och lade sig. Jag kan också meddela att det är hårt att sova tillsammans med Barbiehästar och andra födelsedagsfynd.
 
 
Eftersom mormor och morfar är här nu och inte 30 oktober så firades lillebror också. Jag har inga skarpa bilder på honom, han ä liksom aldrig stilla :-) Här är han i alla fall i en jacka som nu väntar på oss i Sverige.
 
 
Kalaset sparade vi till i lördags. Galen som jag är bjöd jag in alla adoptivfamiljer till poolparty med korvgrillning. Det är ganska knäppt att ha poolparty när det regnar, det är också ganska knäppt att ha ca 50 personer på tårtkalas i vardagsrummet. Men jag är ju ganska knäpp. Tack vare härliga familjer blev det ett härligt kalas, trångt och mysigt. Tack och lov slutade det regna och Josef ledde en mycket intresserad skara barn på en skattjakt som slutade under vår balkong. En korg hängde från balkongen och sänktes sakta ner mot barnen som tyckte det var nästan magi :-)
 
Det var nästan omöjligt att ta kort utan att fånga ett barn som inte får visas offentligt än så här kommer ett skralt urval. Tårtor från underbara Cake Plaza, man ger dem bara en bild och så ritar de av den för hand. Gissa om Ida varit nöjd med sina Hello Kittytårtor. 
 
 
Såhär såg hon ut större delen av eftermiddagen. Vi är fullständigt överväldigade av alla presenter. Ida är lika överlycklig. Eller som hon själv sa, förtjust.
 
 
Det går väldigt fort att blåsa ut ljus särskilt när det bara är ett. Men på andra eller tredje försöket hinner man med att få det på bild också.
 
 
Hej hopp
Anna
 

Uppdateringar - Kisumu

Nu uppdaterar jag för sista gången, sen får det vara nog. Då måste jag ju berätta om fyraåringen vi får i huset imorgon. Eller om alla äventyr vi gjort och ska göra med mormor och morfar. Men nu en kortis om vår sista tripp i augusti, till Kisumu.
 
Orsakerna till resan var både att få åka tillbaka till Rasmus barnhem och att Josef var inbjuden att predika i den församling som leds av själva generalsekreteraren för den pingströrelse vi samarbetar med. Med anledning av predikan sov vi först i två nätter i Thessalia, en norsk missionsstation som ligger fantastiskt vackert. Som de flesta missionsstationer vi har sett. 
 
 
 
Men vi fick bo i hus 10, tidigare bebott av en norsk missionärsfamilj. Utsikten var magisk och huset jättefint.
 
 
 
På söndagen bar det av upp i Nandi Hills på gudstjänst. En liten kyrka som låg på toppen av en kulle. Jag som inte uppskattar höjder tyckte att vägen slingrade sig lite väl nära kanten ibland. Men fördelen med att lägga sin kyrka högst upp är en oslagbar utsikt, som inte går att återge i bild, särskilt inte som det var lite disigt, men jag ska försöka.
 
 
 
 
Vägen var fin, ibland :-) men inte hela vägen. Tack gode Gud för fyrhjulsdrift. Men filmen jag filmade säger mer än bilden.
 
 
På måndagsmorgonen åkte vi mot Kisumu, det är bara en timmes resa vilket var skönt för en restrött familj. Vi gick till Rasmus barnhem och fick ett väldigt varmt välkomnande. Dessa fantastiska människor som vårdat vår skatt i ett år och fyra månader blev så glada när vår stora lilla kille kom. Vi lekte och pratade och hade mysigt. Resten av dagen tillbringade vi på Nyanza club där vi också bodde när vi hämtade buspojken.
 
På tisdagen väntade nästa äventyr runt hörnet. Vi hade stämt träff med en av Josefs elever. För att göra en lång historia kort så har hans fru numera en symaskin och jag har gratis sömmerska om jag vill. Det kommer jag kanske inte att utnyttja till fullo men jag hade skickat lite kangas och några favoritplagg som hon har kopierat. Nu skulle vi åka till Kakamega för att hämta mina kläder, hälsa på hos familjen och samtidigt passa på att göra en tur i Kakamega forest
 
 
 
 
 
Att besöka kenyaner är alltid lika trevligt och den här gången var inte ett undantag. I ett fint litet hus gjort av lera fick vi de godaste bönor jag har ätit på länge och hemgjort chapati vilket ju är fantastiskt gott. 
 
 
 
Onsdagen blev en skön dag för barnen, vi badade i poolen och åt roomservice. Jag skar visserligen upp knät och fick släpa barn och poolkorg tillbaka till rummet med en liten rännil av blod utmed benet men det var detaljer. Jämfört med pappans dag. Den tror jag att han ska få berätta om alldeles själv men vi kan väl säga att han köpte mark åt en familj och provade hur man gör när man kör bil i Kenya i regn och mörker utan fläktrem.
 
Istället för att åka hem på torsdagen stannade vi på hotellet för att få bilen lagad. Lämpligt nog kom det två killar till hotellets parkering och satte i två nya remmar och sen gick bilen finfint igen. Det är bra att jobba i kyrkvärlden ibland, alltid är det någon som känner någon.
 
För att hitta på något åkte vi till Impala Sanctuary för att titta på lite djur. En väldigt fin välordnad park som vi gillade skarpt. Inte minst impalorna och zebrorna som gick löst inne i parken.
 
 
Kom nu brudar, vi går. De stänger snart.
 
 
Vi gick förbi en vattenpöl och Ida påstod att hon sett en groda. Hennes mzunguföräldrar drog vidare och hörde inte riktigt på. Men hon stod på sig och mycket riktigt där låg en liten groda. Hon är helt fantastiskt bra på att se djur.
 
 
Vi passade på att åka lite med Samuel vår favorit-tuctuc-kille. Ida gillar :-)
 
 
Ida ja, vår lilla treåring som ligger och sover. Imorgon kliver det upp en fyraåring här hemma och det är dags för mamman att blåsa ballonger och slå in paketen.
 
Slut på uppdateringar, vi är tillbaka i nutid. 
Josef räknade lite imorgon och för tio veckor sen förberedde vi oss för resan till Meru och Samburu, den första uppdateringen jag gjorde. Om tio veckor vaknar vi i våra sängar hemma. Det känns faktiskt galet.
 
Godnatt
Anna
 

Våran egen

Vi åkte till domstolen tidigt, halv nio var vi där först på plats. Domaren kom lite sent sen började han bakifrån på listan. Han höll på länge med andra saker än adoptioner. Klockan elva började han med de första adoptionsförhandlingarna. Då är det två timmar kvar till Lunch och vi var nummer 18!!! Efter ett kommer ju två som bekant sen kommer tydligen elva. Han började hoppa fram och tillbaka på listan och vi såg vårt fall komma längre och längre ner. Vi slutade till och med hoppas på att han skulle hinna med oss före lunch. Grannar till oss som stod längst ner på listan blev inkallade och kom ut först förvånade och sen väldigt väldigt lyckliga. Han hade inte bara gjort hearingen. Han hade gett domslut också, något det är normalt att få vänta minst en månad på. 
 
Hos oss sjönk dock modet allt mer ju närmare klockan kröp mot ett. Men som näst näst sista fall för dagen, då hade han gjort tre domares jobb ensam fick vi komma in och fem minuter senare gick vi ut med vår alldeles egna
Rasmus Boaz Jonathan Pansell
 
 
 
 
 
I vår vildaste fantasi kunde vi inte drömma om att idag var dagen när vi fick lägga ut bilder på vår egen lilla guldklimp. Nu är vi lyckliga och ska njuta av våra sista tio veckor i Kenya. Vi ska se fram emot en svensk jul och njuta i fulla drag av mormor, morfars och mosters besök. 
 
Kram från familjen Pansell

LISTAN

Det finns en lista som skapar förväntan, ångest, glädje och besvikelse. Det är listan över domstolens förhandlingar. På torsdagseftermiddagen kommer listan över fredagens förhandlingar. Så torsdagar är dagar med fjärilar i magen för de familjer som har fått en tid i domstolen dagen efter.

Idag har jag inte haft några fjärilar i magen alls, jag har varit helt övertygad om att vi inte skulle få komma till domstolen alls. Domarna har nämligen inte börjat jobba efter uppehållet, bara en stackars vikarie och han kan ju faktiskt inte göra tre domares jobb.

Men vi ÄR på listan vilket skapade lite aktivitet här hemma, jag har liksom inte ordnat med kläder alls. Men nu är dräktkjolen framme och Ida har valt finklänning. Om hearingen blir av vet vi ju faktiskt inte än men det är morgondagens bekymmer. Både mor och dotter har i alla fall nya skor, det kan ju aldrig skada.

Nu blir det varma mackor och te, sen ska strykbrädan fram :-)


Uppdateringar - Masai Mara

Vi fick efterlängtade gäster i augusti. Undrar om ni där hemma kan förstå hur fantastiskt det är att få gäster när man bor så långt borta. Fantastiskt är det i alla fall. Det här gänget kom i alla fall och vi som har längtat efter att få se Masai Mara under den stora vandringen följde glatt med. Allt annat vi gjorde med dessa gäster får vi lämna annars blir jag aldrig klar med uppdateringarna men det var härligt att ha dem här! 
 
Nu har vi förresten nya gäster, inga mindre än mormor, morfar och moster. Lyckan hos både barn och föräldrar är mycket stor :-)
 
Men åter till Masai Mara. Förra gången vi var där var det fantastiskt vackert och vi såg många djur men det var också mycket gräs utan djur eller utan djur som syntes i alla fall. Gräset, ett galet stort skafferi som bara väntade på sina matgäster ett par miljoner matgäster. 
 
Det är svårt att återge hur det är att stå mitt i ett naturfenomen men vi försöker nog i bilder. Safarit var annars ganska lungt faktiskt. Bilen höll och körde bara fast en gång. Hoppsan, nu glömde jag visst att det regnade första natten vilket gör vägarna i Masai Mara till en lervälling. Salaash och hans bror (vi körde tillsammans) skulle tvunget åka till floden en viss väg, huvudvägen är tydligen alldeles för tråkig. Bitvis var det mer sjö och leråker än väg. Men efter ett litet missöde när Salaash bror fick dra loss oss så kom vi iväg. 
 
 
 
Till floden kom vi i alla fall och vi såg en väldig massa gnuer som kanske skulle korsa floden snart men vi fick inte se några som faktiskt sprang men vid floden kan man se andra skönheter istället.
 
 
Dagen efter åkte vi till en annan flod, visst sa jag att det var vackert här?
 
 
Med gnuerna kommer också rovdjuren.
 
 
 

 
Det blir inte så mycket text idag, bilderna får tala för sig själva. Själv pratar jag för mycket med syster yster för att kunna få ur mig något vettigt. Jag vill bara sluta med ytterligare ett bevis på att det är ett vackert land vi har fått som hem.
 
 
Over and out
Anna
 

Uppdateringar - Samburu

Efter två nätter på Ikweta drog vi vidare mot Samburu. Vi visste inte riktigt vad vi hade att vänta oss innan denna resa. Men vi har blivit rekommenderade att åka till både Meru och Samburu. Vi åkte direkt mot Samburu utan att åka in i Meru först, resan skulle bli lång... tills Salaash frågade om vägen på en mack och vips så fanns det en ny väg som skar genom landet och gjorde resan till Samburu väldigt mycket kortare. Vi kom fram till Isiolo som är sista stad innan Samburu där vi skulle kolla bilen lite. Kolla lite blev att svetsa fast metallbitar vid ena däcket, vilket gjorde att däcket blev omöjligt att lyfta av OM vi skulle få punktering. Kenyansk lösning! 
 
Efter lite svetsning körde vi in i Samburu, en park vi väldigt snart kom att älska. 
 
 
Buskar, berg, sand, damm och en flod som skar genom landskapet. Detta gjorde att man fick ökensand och gröna buskage på samma plätt. Här finns också djur som vi inte sett förut, vissa av dem lever bara här. 
 
 
Stenbock, tror vi i alla fall inte att vi sett förut. Vi måste köpa en bok och börja pricka av!
 



 
Grevyzebran, som bara lever här fick vi se redan första dagen. Vi letade efter flocken men denna zebra till skillnad från den sort vi alltid annars ser lever som solitärer. De är också utrotningshotade, det gäller alltså att vårda sina möten med dem. 
 
 
Somalistruts har vi inte heller sett. Struts som struts tänker ni men här smyger sig de stackars futtiga studier jag har i zoologi på mig och jag blir fascinerad av att de är så lika men ändå så olika. Naturens under liksom.
 
Efter några härliga timmars gamedrive landade vi uppe i bergen på Sopalodge. Lyxlodge som vi unnade oss på detta glidarsafari. Förutom vi fanns här en massa kineser, amerikaner mm som var ute på det dyra 15 dagars safari man kan åka på om man är rik på riktigt. Då flyger man mellan parkerna och gör i princip hela Kenya på 15 dagar. Galet! Två söta amerikanska tanter var ute på just ett sånt safari och det här var deras första stopp. De var milt sagt exalterade, som bara amerikanskor kan vara. Lodgen var toppen och maten var fantastisk så vi hade det mycket mycket bra. Utsikten från rummet var själva parken, inget staket här inte. Ida studerade lyckligt tre dik dik som smög runt i buskarna utanför vår balkong. 
 
 
Vår heldag i Samburu startade tidigt för game drive. Vi bara njöt av att åka runt i denna fantastiska natur, av drickande giraffer och elefantbäbisar. En leopard hade sitt byte i en buske. Bytet såg vi i två dagar, andra dagen luktade vi bytet också men själva leoparden ville inte äta inför publik. 
 
 


 
Liksom i Meru tog vi en lång lunchpaus för att få tid att bada och ta det lungt. Här var poolen inte nattöppen men den var desto finare och då var inte poolen i Meru ett enda dugg dålig. Stackars Ida har varit på mer än ett safari mitt i en frisering. När man är på safari hinner man liksom inte fläta så mycket det får vänta tills man kommer hem.
 
 
 
 
 
Efter några dopp och en god lunch åkte vi ut igen. Ett av de säkraste lejonspåren i en nationalpark är en massa safaribilar på samma ställe. Det bästa är när man hittar lejonen först och får stå ensam i vildmarken och bara titta men man kan ju inte låta bli när det ser ut såhär, då måste man åka dit och titta. 
 
 
Där fanns några damer och några småttingar som inte hade några problem med att äta inför publik. 
 
 
 
Sa jag att det var vackert norr om ekvatorn? Och nej, vi fick inte punktering :-)
 
 
 
Nästa uppdatering... Masai Mara
/ Anna

Uppdateringar - Meru

Var ska man börja... från början kanske...
 
Vi åkte med en av de andra familjerna på ett safari som vi längtat efter i två år. Samburu och Meru stod på schemat. För oss är det park nummer åtta och nio. Resan till Meru var låååååång och vansinnigt vacker. Vi åkte upp och ner för gröna kullar/berg klädda med teplantager och söta små gårdar, på gårdarna stod det nog lerhus men det var så fint. Ett magiskt vackert vattenfall i grönskan ingick i scenariot. Vi njöt helt enkelt av resan även om den var lång. Det är svårt att fånga utsikten från vägen när man åker skramlig gammal åsna (Salaash landcruiser) men vi försökte i alla fall. I värsta fall får vi åka tillbaka för att ta fler kort :-)
 
 
 
Vi kom fram till Ikweta där vi bodde i tält. Helt ok och mysigt strax utanför gaten. Klockan hade hunnit bli sent men vi bestämde oss ändå för att åka in i parken trots att vi riskerade att få betala en parkavgift bara för den dryga timmen vi fick där på kvällen. När man får residentspriser går det att chansa. 1000 shilling (80 kr) är liiiiiite billigare än 60 dollar. Vi fick en härlig timme i parken i sällskap av några elefanter, giraffer och antiloper. Vinden var ljum vilket passade oss frusna nairobibor mycket bra. Meru ligger ca 35 mil norr om Nairobi på andra sida ekvatorn, det gör att man byter årstid, vår kalla vinter (ca 15-20 grader) byttes mot värme. 
 
 
Tillbaka på lodgen åt vi en god middag som följdes av ett kvällsdopp. Ida tjatade sig till att få bada och poolen var öppen dygnet runt, och upplyst inifrån så vem kan motstå? Jo det kan Ida. När hon väl fått ner sin mamma i vattnet tyckte hon att det räckte och hoppade över kvällsdoppet själv.
 
Dagen efter började tidigt, vi åkte genom en underbart vacker park och såg finfina djur. Vid en utsiktsplats vid floden där man brukar få se flodhästar träffade vi på en svensk som driver en lodge (precis bredvid den vi bodde på) han berättade att Meru rymmer lika många fågelarter som vi har i Sverige. Vi såg inga massor av djur men helt tillräckligt och naturen njöt vi av i fulla drag. Plötsligt stod till exempel den här skönheten vid sidan av vägen.
 

 
Lunch och bad på lodgen helt enligt planen. Vi ville ha ett safari med både game drives och poolhäng, istället för att åka till Mombasa. Barnen sov lite efter lunch och då fick mamman en stund för sig själv. Pysselkorg, choklad och kaffe på tältets veranda, man kan ha det värre.
 
 
Sen var det dags igen, in i noshörningsreservatet som finns i parken. Vi såg inga noshörningar och bitvis var det inga djur alls men sen hittar man dem och då är det så vackert att det är värt en halvtimmes letande i vacker men djurtom natur. Lite av tjusningen med safari, tycker i alla fall jag.
 
 
 
 
 
 
 
Meru var torrt och dammigt, efter en dusch i tältet torkade jag ur mina öron. Det lämnade två rejäla svarta fläckar på den vita handduken EFTER duschen. Men då är det ju tur att det finns nattöppen pool och dusch i tältet :-)
 
Nästa inlägg... Samburu och det ska inte dröja lika länge jag lovar.
Anna

Tidigare inlägg
RSS 2.0