mwanangu

Häromdagen somnade Ida i min famn. Jag bar satt i soffan med henne i knät och hennes lilla huvud vilandes mot mitt bröst. Jag hade ingen TV på, ingen bok att läsa och ingen musik att lyssna till. Men ändå kändes det som om jag kunde sitta där för evigt men henne i famnen. Det var en stilla lycka som är svår att beskriva.

När jag går och lägger mig på kvällen brukar jag ligga en stund och bara titta på vår sovande dotter. Hon är så otroligt vacker. Hon sover nu permanent mellan mig och Anna eftersom hon verkar sova tryggare så. När hon vaknar på natten i sin egen säng så börjar hon gråta, men när hon vaknar i vår säng sträcker hon ut händerna och känner om att vi är där och sedan är allt lugnt. Hon känner först efter mamma och sedan efter mig.

Något av det mysigaste som finns är när vi tre ligger kvar i sängen på morgonen och bara är tillsammans. Man kan se på Ida att det också är en av hennes lyckligaste stunder på dagen. Hon får ha både mamma och pappa för sig själv. 

Jag kan konstatera att jag håller på att upptäcka en ny form av kärlek. Kärleken som en förälder känner. Den är helt olik all annan kärlek. Jag börjar få en ny förståelse för den form av kärlek som bibeln kallar för agape, den  fullkomligt självutgivande kärleken som är helt vilkorslös. Den kärlek som Gud har gentemot oss. Jag har fått nåden att uppleva att vara älskad så, självklart av Gud, men också av mina föräldrar och nu får jag uppleva hur det är att själv älska på samma sätt.

I kärleken man känner mellan man och kvinna eller vänner emellan så finns alltid ett visst inslag av egna behov som man önskar den andre skall bemöta. Det är inte alltid som det fungerar och man kan fortsätta att älska ändå, självklart. Men kärleken till ett barn är unik på många vis och kan endast jämföras med Guds kärlek till oss. En kärlek helt utan motkrav, en kärlek som är vilkorslös.

Josef Pansell