mwanangu

Natten som gick var första natten med vår lilla flicka hemma hos oss och i morse var första morgonen. Natten blev orolig för oss föräldrar men Ida sov lugnt. Både Anna och jag sov ryckigt. Själv vaknade jag stup i kvarten och var orolig för att hon skulle frysa. Trot eller ej, men det är faktiskt riktigt kallt i vårt sovrum på natten. Vi har betongväggar med tunna otäta englasfönster och nätterna är fortfarande ganska kyliga i Nairobi. Kenyanerna säger att det som passerar för vinter här borde vara över nu men den kom sent och verkar inte riktigt vara över än. Men värmen kommer inom några veckor har de lovat. Fast dagtid är det perfekt temperatur för en svensk. Runt tjugo grader och i solen betydligt varmare.

Hur som helst. I morse låg både Anna och jag och väntade på att få tecken från lillan att hon vaknat. Jag tror vi låg vakna från halv sju. Vid halv åtta tittade Anna till henne och då låg hon klarvaken i sängen. Vi har ingen aning om hur länge hon legat vaken tyst, jag tittade till henne vid sexsnåret och då sov hon i varje fall. Hon är väl kanske van vid att det bara är att ligga och vänta. Vi tog upp henne och lade henne mellan oss i vår säng. Det var en helt fantastisk upplevelse att för första gången ha vår dotter mellan oss i sängen. Hon växlade mellan att nyfiket undersöka Annas respektive mitt ansikte.

Det verkar dock som om Ida lär sig fort. I går kväll somnade hon snabbt efter att vi lagt henne i sängen och påkallade alltså inte någon uppmärksamhet förrän vi tog upp henne i morse. Ikväll är det helt annorlunda. Hon verkar ha upptäckt att det finns föräldrar som tar upp henne när hon gråter. Efter att ha somnat lika smidigt som i går så vaknade hon efter ett par timmar. Hon testade att gråta lite och upptäckte att mamma kom och tog upp henne. Nu ligger Anna och försöker få henne att sova. Men det verkar inte helt enkelt.

Så till en helt annan fråga. Jag har tänkt att så småningom ha en parallell missionsblogg men i väntan på den så kommer här en liten andlig reflektion över Kenya i jämförelse med Sverige.

Det finns mycket som man redan börjat älska med Kenya och annat som gör en förfärad. Till de sakerna jag älskar är det avslappnade tempot och den vänliga atmosfären. Till de tuffare sakern tillhör att daligen så tydligt konfronteras med de stora kontrasterna och enorma orättvisorna i världen. En sak jag dock uppskattar väldigt mycket är hur självklar tron är.

När jag häromdagen kom in i stormarknaden för att handla mat så spelades det lovsång i högtalarna, något som aldrig skulle kunna ske i Sverige. Det enda tillfället då något religiöst accepteras i affärernas högtalare där hemma är vid jul. Men här spelar man lovsång lika självklart i stormarknades högtalarsystem som vi där hemma spelar vad som helst annat.

Häromkvällen när vi åkte taxi från Anderssons och hem till oss så lyssnade taxichaufören på en predikan i radion. Det var för övrigt en väldigt bra predikan så långt vi hörde. Jag kom osökt att tänka på en vän som är taxichaffis där hemma (ni som känner honom vet nog vem jag tänker på) som fått problem med arbetsgivaren för att han spelat kristen musik i taxin. Vilken skillnad.

Dagen när vi åkte till sjukhuset med vår lilla dotter för att få det som kallas för "second oppinion" (vilket vi skrivit om tidigare) spelade vår chauför lovsånger i bilens stereo. Bland annat spelades en av mina favoriter (fast naturligtvis i orginalspråket engelska): "Gud du är god och din nåd den varar för evigt". En modern och fartfylld lovsång. När jag berättade att det var en av mina favoriter ökade han volymen och bilen fylldes av lovsång.

Trots att det finns en del saker även på det andliga planet som känns tuffa att möta (jag återkommer säkert till en del av dem senare) så känns det på detta område märkligt nog nästan som att komma hem. Jag önskar att den andliga atmosfären i det här avseendet kunde vara likadan där hemma. Att man utan problem kunde leva ut sin andlighet i alla sammanhang utan att andra skall störa sig på det. Det handlar ju inte om att tvinga sin andlighet på andra utan om att naturligt få leva ut det som finns djupast där inne hos en själv och som man har som grund för resten av livet.

Josef Pansell