Vilken vecka?

Man kan undra vilken vecka vi är i. Jag har inte så stort behov av att jämföra mig med tjejer som väntar biologiska barn men jag har ett stort behov av att tillåta mig själv att vänta barn. Det är överhuvud taget svårt att jämföra till exempel det där med vecka. Varifrån börjar man räkna? Från medgivandet? Från första kontakten med socialen? TIll slut har jag landat i att vänta adoptivbarn har sin helt egna vänta-barn-period och man skulle kunna skriva en särskild bok om de olika faserna istället för de fantastiska böcker som finns med bilder på pyttebebisarna i magen vecka för vecka. Jag har funderat på hur en sådan bok skulle kunna se ut.

Hur blir man med barn?
1. Man tar kontakt med familjerätten i sin kommun.
2. Man går den obligatoriska föräldrautbildningen i 7 veckor.
3. Man gör en hemutredning.

Hur vet man att man är med barn?
4. Man blir godkänd av kommunen.

Hur ser barnväntandet ut?

5. Papper skickas till adoptionsorganisationen.

6. Vänta på att organisationen ska ta kontakt.

7. Möte på adoptionsorganisationen, i vårt fall AC

8. Stå i kö - här beror det på vilket land man väljer och hur länge man har stått i kö hos sin organisation, en vanlig kötid är 2-3 år.
9. Man har kommit längst fram i kön och får börja göra iordning de papper som ska skickas ner till landet.
10. Papper samlas ihop.
11. Papper godkänns av adoptionsorganisationen.
12. Papper översätts.
13. Papper legaliseras av t.ex. notarius publikus.
14. Papper skickas till landet.
(Nu blir det Kenyaspecifikt, jag vet inte hur det ser ut i andra länder)
15. Vi blir godkända av adoptionsmyndigheten
16. Vi blir utsedda som föräldrar till ett barn.
17. Vi får samtycke av kommunen att adoptionen får fortsätta.
18. Vi får resebesked och kan åka ner till vårt barn.

Sen följer för vår del minst 6 månader i Kenya som i och för sig är en del av barnväntandet men vi får vänta tillsammans med vårt barn.

Så om någon frågar vilken vecka vi är i svarar vi just nu: Pappren är på legalisering. Istället för bilder på pyttebebisar finns det en bild av en liten som växer i hjärtat istället för i magen men den går inte att visa (men så är det väl för alla som väntar barn).

Jag inser att denna lista ser ganska torr och tråkig ut men varje litet steg är ett steg närmare ett barn. Jag är glad att vi valde Kenya där vi inte behöver stå i kö för att få skicka papper och där det går ganska fort när man väl har skickat papper och framför allt där vi får vänta tillsammans med barnet. Vi väntar med spänning eller som jag läst i någon bok vi längtar barn (men det gör väl alla som väntar barn). =)

/ Anna


En adoptionsberättelse

Vi kommer att blogga här när vi är i Kenya för att hämta vårt första barn. Just nu är vi inne i en fantastisk vänta-barn-period som har handlat väldigt mycket om papper men som börjar övergå i att förbereda både hem och resväskor för en liten. Inläggen fram till resan blir kanske inte så många men sen ska vi försöka att hålla familj och vänner uppdaterade.

Här kommer en liten bakgrund:

Förra hösten, alltså hösten 2007 tröttnade vi på "blir det så blir det metoden" och bestämde oss för att adoptera. Den tanken har följt oss sen vi började prata om att  bilda familj så det var inget svårt beslut. Det handlade mer om att sätta ner foten och fatta beslutet.

En adoption börjar naturligtvis med ett beslut, men när det är fattat ska man ringa familjerätten för att boka tid för ett första möte. (Man borde också börja betala sökandeavgift på någon adoptionsorganisation, det är då man börjar stå i kö). Vi ringde det samtalet den 7/1 och fick en tid redan den 11/1. Samtalet gick ut på att informera oss om hur en adoption går till.

För att överhuvud taget få ansöka om att adoptera måste man gå en kurs på 7 tillfällen. Socialsekreteraren anmälde oss till kursen när vi fortfarande satt i rummet. Söndagen den 13/1 ringde kursledaren och erbjöd oss plats i kursen som började den 14/2.

Lördagen den 12/1 ägnade vi åt att berätta för våra familjer om beslutet vi fattat. En fantastisk känsla att få dela glädjen med våra fina familjer.

14/2 började kursen som så många är så negativt inställda till. Jag förstår inte den inställningen. Istället för att sura över varför vi adoptivföräldrar måste gå kurs borde vi väl slåss för att alla föräldrar fick åtminstone 7 tillfällen av föräldrautbildning. Kursen var intressant och givande. Framför allt gav den oss tillfälle att diskutera viktiga saker som vilket land och vilken ålder. När det gäller land landade vi i att det inte spelar någon som helst roll. När det gäller ålder landade vi i att inte låsa oss vid ett "så litet barn som möjligt". Det kanske vore det kloka ur anknytningssynpunkt att ta emot ett barn som inte har så många separationer och som inte hunnit vara med om så mycket än. Men efter att ha läst adoptionsberättelser och vänt och vridit på detta var det någon av oss som sa "vi kanske ska sätta en lite högre åldersgräns" det bara landade i magen och så fick det bli.

10/4 var vi färdigutbildade (ganska precis ett år sen). Samma kväll postade vi vår ansökan till familjerätten tillsammans med två alldeles färska kursintyg.

En mycket trevlig hemutredare tog kontakt med oss efter ungefär en månad och hemutredningen startade i maj. Även detta tycker många är gräsligt att man utsätter stackars adoptivföräldrar för. Det är klart kommuner som har långa väntetider och som fungerar allmänt osmidigt kan vi gärna diskutera men Kungsholmens stadsdelsnämd har varit föredömligt snabba. När vi gick på semester hade vi träffad vår hemutredare de föreskrivna fyra gångerna, varav en i hemmet. Dessa träffar har i och för sig handlat om att vi ska beskriva vårt liv, vår relation och vårt nätverk men upplevelsen var egentligen fyra trevliga träffar med en trevlig person som gärna ville hjälpa oss att bli föräldrar.

En del av hemutredningen ska vara referensbrev från vänner som kan intyga hur förträffliga föräldrar vi kommer att bli. Det är en häftig känsla att läsa så fina saker som andra skrivit om oss. Tack för hjälpen och för de fina beskrivningarna det kändes ända in i hjärtat att det inte var bara ord!

Semestrar, pappersexcersis, läkarbesök och en socialnämd som "bara" har möten en gång i månaden ledde till att beslutet om att vi var godkända dröjde till den 18/11. (Vilket inte gjorde oss någonting då vi knappt tjänat ihop någon kötid hos adoptionscentrum).

Samma dag som pappren kom från hemutredaren skickade vi vår ansökan med kopior på en rykande färsk hemutredning till adoptionscetrum. De lovar på sin hemsida att höra av sig inom två månader vilket de höll nästan på dagen (bra jobbat med tanke på att det varit jul under tiden).

Veckan efter samtalet från Adoptionscentrum satt vi i möte med en adoptionskonsulent. Nu skulle vi äntligen ställa oss i kö och få en uppfattning om hur länge vi måste vänta. Vi hade redan mailat med nämnda adoptionskonsulent och anmält oss som intresserade för Madagaskar dit de ville ha pilotfamiljer, det blev inte aktuellt. Under mötet diskuterade vi Sydafrika som vi varit inne på tidigare, Nigeria som är ett "nytt" land och Etiopien. Just nu är det Afrika som har kortast kötider. Vi fick också tipset om 48-timmarslistan i Kina, man godkänner ett antal handikapp och matchas med barn som har något eller några av dessa. Det är ingen kö till en sådan adoption i Kina.

Till sist kom Kenya upp (vi har skojjat ganska mycket om vilka som egentligen har möjlighet att åka till Kenya och vara borta ett halvår, inte vi i alla fall) adoptionskunsulenten frågade om vi inte skulle tänka över Kenya en gång till, det är ingen kö och man borde kunna skicka papper och vara hemma inom ett år, enligt henne vore vi ganska perfekta för en sådan adoption. Vi gick hem och räknade, räknade och räknade, vi knäppte händerna och bad (vilket vi gör när vi ska fatta stora eller små beslut, här var det verkligen behövligt att vara uppbackade uppifrån). Till sist så landade även Kenya i magen och började kännas som ett riktigt klokt och bra beslut istället för något som bara vissa rika människor kan göra. Det är märkligt hur mycket kostnader man kan skala av om man inte ska vara hemma.

Vi satte upp några "måsten" som måste lösa sig för att vi skulle kunna åka t.ex. att det skulle bli möjligt att hyra ut lägenheten. Dessa löste sig förbluffande snabbt och vi skrev till adoptionscentrum och anmälde oss till Kenya. Med vändande mail fick vi kontakt med landassistenten som har hjälpt oss att samla in papper. Det har varit ett papperssamlande i några veckor nu men alla instanser har varit fantastiska och svarat inom någon dag, så i onsdags lämnade vi ifrån oss en bunt papper som är stämplade, underskrivna och översatta enligt konstens alla regler... hoppas vi =)

Där är vi nu. Jag vet att det låter som en resa som inte har några hinder och jämfört med många som får vänta i år på att få skicka papper eller på barnbesked för att inte tala om alla ensamstående som stod i kö till Vietnam när det blev tvärstopp där, eller alla som har kommuner som trilskas, så har vi hittills haft en lätt resa. Vi har många gånger sagt till varandra att det inte är vi som kör det här tåget, vi bara åker med. Jag vet att det fortfarande kan fastna papper på många instanser och många myndigheter kan krångla, inte minst de Kenyanska men förvissningen om att detta är meningen är stor och jag hoppas att Gud kommer att ge oss kraft och tålamod att möta alla de hinder som står emellan oss och mwanangu (mitt barn på Swahili).

/ Anna

RSS 2.0