mwanangu

Denna väntan... Jag vet att den är glömd så snart vi har varandra men just nu vill jag inte vänta mer. Inte för att vi har väntat så värst länge, det är bara ett och ett halvt år sen vi åkte hem, det är oskerheten som är skräp, att inte veta när väntan är slut. Men i slutändan kommer det ju att vara en öiten parentes i sammanhanget.

Idag fick jag ett mail från en av de personer som skulle kunna maila oss beskedet vi väntar på nu. Mailet hade ingen rubrik. Då kan jag tala om att plutten där inne i hjärtat sparkade som besatt innan mailet laddats och jag fått läsa den trevliga hälsning som inte alls innehöll några besked till oss. H*n är lugn nu så vi får nog sova inatt :-)

Nattinatt på er
Anna

Ps det verkar inte gå att kommentera när jag skrivit inlägg på Ipaden som nu. Skumt! Men sluta för all del inte kommentera för det.

Jag vill bara berätta att lunch kan vara ganska gott :-)

Kram från ett varmt och soligt Nairobi
Efter lunch hägrar poolen

Anna

Nu är vi på plats. Väskorna står över hela golvet och det är saker överallt. Vi försöker fundera ut bästa stället att ha allting i vår enda garderob och i våra åtta byrålådor. Jaja det ska gå.

Josef gick och hämtade bilen på förmiddagen, en Pajero från 86 ni anar inte vilket vrålåk :-) den passar oss utmärkt. Bildbevis kommer. Vi har hämtar ännu med saker som vi förvarat sen tidigare resor och handlat ännu mer saker på Nakumatt vilket förstås inte hjälpte förvaringsproblemet här hemma.

För det känns som hemma, vi har landat i precis samma lägenhet som vi lämnade i juni 2010. Det känns som att komma till sommrstugan och boa in sig för sommaren. Efter att ha gjort saker hela dagen utan att egentligen få något gjort så pustar vi i soffan med vänner, samma underhållning vi började med när vi nyss hade kommit för två och ett halvt år sedan. Det är mysigt och bekant.

Nattinatt
Anna

Nu har vi packat bilarna och alla våra väskor (antalet är hemligstämplat) är inplastade. Familjen är kramad och kompisara kramade vi i lördags. Vi har så underbart många att älska och sakna. Jämfört med förra gången då jag nästan hade panik inför att lämna alla vet jag nu hur det är och hur fort det går även om det är så lång tid. Nu ska vi i alla fall åka och det kommer att bli så bra. Vi är rika på vänner och familj här hemma och i Kenya finns en rikedom av vänner som vi redan känner men också vänner som vi inte träffat än det är fantastiskt. På onsdag hänger vi vid poolen :-)

Kram alla underbara
Anna

Vi fixar och donar för att få till vår avresa på tisdag. Segt att inte ha kommit iväg men skönt att kunna göra allt i lugn och ro. Vi mår också mycket bättre efter vårt genrep på alla magåkommor som väntar oss det kommande året. Segt är också att aldrig få besked om att vi blivit godkända i Kenya, det har vi sannolikt inte blivit än eftersom vi inte fått besked. Med det är väldigt roligt att andra familjer har fått som har väntat mycket längre än vi. GRATTIS! Vi väntar på som man brukar göra i den här branschen.

Idag ägnar jag mig åt försäkringskassan. Jag har inte stått i kö särskilt länge någon av de fyra gånger jag har ringt. Jag har bara blivit vänligt bemött. Jag har fått hjälp med det jag har frågat om. Försäkringskassan har en väldigt bra dag idag =)

Som ni märker har vi absolut inget intressant att blogga om men vi åker snart och då kan vi i alla fall skryta med att det är varmt och att vi badar i poolen. Minsann!

Lycka till säger vi också idag till ett gäng bibelskoleelever som åker ner. Spännande för dem, segt för deras kursledare som sitter kvar i Sverige tills på tisdag. Men de får prova på Afrika på egen hand i några dagar och sen kommer ju kursledaren.

Hej hopp!
Anna

Så bär det åter av hemåt igen för några veckor innan vi åker ut som familj den 6:e januari. Skall bli riktigt skönt att få återse Ida och Anna. Det är påfrestande att vara borta från varandra en längre tid.

Det har varit två intensiva veckor här med långa arbetsdagar. Jag har varit ute och farit runt mellan olika möten och för att fixa olika praktiska saker från morgon till sen eftermiddag eller en bit in på kvällningen för att sedan spendera kvällen med jobb på datorn. Men så har jag har också fått en hel del gjort. Fast det är också dessvärre en hel del jag skulle behövt få gjort som jag inte hunnit med. Men jag tror att jag fått i ordning det viktigaste.

Jag är oerhört tacksam till den snälla svenska familj som öppnat sitt hem för mig så att jag har fått bo hos dem. Jag har varit fantastiskt servad med frukost och middag och det har faktiskt varit rätt skönt att inte behöva sitta ensam varje kväll, även om man har jobb att göra. Tusen tack snälla ni för allt!

När vi anländer i januari kommer vi temporärt att flytta in i samma lägenhet som vi bodde i förra gången. Det är lite festligt faktiskt. Sedan har vi ställt oss i kö för att invänta en större lägenhet på samma ”compound” (Gemina court). Skulle vi tycka att det blir för lång väntan kan vi alltid söka något annat när vi väl är på plats. Jag har ägnat ett par dagar här under min vistelse just åt detta med lägenhetsletande. Men eftersom jag inte fastnade för något och inte hade mer tid att ägna åt endast lägenhetsletande under dessa två veckor så kollade jag med vårt gamla ställe och det visade sig att vår gamla lägenhet blev ledig den femte och vi anländer den sjätte.

Vi hade planerat att bo på ett annat ställa där många svenska familjer också bor (Riara court). Men lite olika omständigheter gjorde att jag drog mig ur. Det var främst två saker: Det har börjat komma mögel i allt fler och fler av lägenheterna där och när man ser var och hur det framträder så inser man att det kommer successivt med tiden att dyka upp i alla lägenheter och vi planerar ju för att bo här ett år. Samtidigt med detta så aviserar de nya hyreshöjningar och då tycker jag det blir för dyrt för det man får.

Nu går flyget vid 18-tiden i kväll och jag ser fram emot en ny sömnlös natt på flyget (på resan hit sov jag totalt c:a 1 timme). När jag summerar veckorna här så känner jag mig rätt nöjd. När vi återkommer i januari kommer det att bli en rivstart för mig jobbmässigt. Men jag är helt övertygad om att vi har ett fantastiskt spännande och roligt år framför oss.

/ Josef

Så har jag varit tillbaka och spenderat en halv dag med kvinnorna i Kibera och precis som efter besöket i januari är jag berörd och fylld av tankar. Det är mycket som har hänt sedan i januari. En del bra och annat mindre bra. Men en sak är säker, behoven finns kvar där och vi vill fortsätta att se hur vi kan hjälpa.

Kvinnorna berättar att året började bra, men det senaste halvåret har varit katastrofalt. Detta beror på att matpriserna i det närmast fördubblats på bara sex månader! Nu verkar utvecklingen ha stannat av och några produkter har även under de sista veckorna fallit lite i pris, men läget är mycket svårt

Detta gör att många av dem verkligen kämpar för att få ihop till pengar till mat vilket i sin tur gör att utvecklingen i deras verksamheter blir lidande. Istället för att kunna återbetala sina lån och spara för att återinvestera sina pengar i verksamheten går hela vinsten till försörja familjen. För några innebär det att de dragit sig ur projektet. Andra är kvar, men de är till viss del tillbaka där vi startade med att de vid månadens slut snarare står på minus i ekonomin än på plus. Men tänk då hur illa det varit om de aldrig kommit igång! Nu har de i varje fall genom sina små verksamheter en inkomst.

Samtidigt så är det andra som vittnar om hur det går framåt, trots svårigheterna. Främst verkar det vara gruppprojekten (de är indelade i grupper) som har den riktigt stora potentialen. Bland de fem ursprungliga grupperna är det en som har haft stora interna problem och därför inte kunnat utveckla något tillsammans. En grupp har helt enkelt inte lyckats just på grund av det jag nämnt ovan, att alla pengar går till att försörja familjerna. En grupp investerade i en viss verksamhet men det visade sig inte gå så bra som man tänkt sig så nu har man backat ur den och planerar för att kunna dra igång en helt annan verksamhet efter nyår. Två grupper verkar gå riktigt bra.

En av dessa har investerat i en lokal som de gjort till en butik där de säljer plastsaker (en stor marknad här). De håller nu på att spara så att de kan flytta in i ett av de stora fina köpcentrumen som finns här i Nairobi dit de rika går och handlar. Lyckas de med detta så är nog deras biljetter ut ur Kibera på väg att ros i land! Den andra gruppen som verkligen lyckats har registrerat sig själva hos myndigheterna och de är på väg att investera i enkelt hus där de kan hyra ut små lägenheter. De var nära att lyckas för någon månad sedan om det inte varit för att priserna gått upp. Nu sparar de vidare och tror att de kommer att nå fram under nästa år. För dessa kan jag också se en lysande framtid om de lyckas.

Sedan i januari har vi adderat två nya grupper till projektet med tio nya kvinnor i varje. De är nu igång men det är för tidigt för att veta hur det skall gå för dem, individuellt eller som grupper.

En sak som verkligen berörde mig var hur kvinnorna ur sex av de sju grupperna berättade om hur otroligt mycket själva gruppen har kommit att betyda för dem. De har kommit nära varandra på ett sätt som tidigare varit helt omöjligt för dem. En av dem berättar om hur hon numera när hon får problem och behöver pengar akut kan vända sig till sina väninnor i hennes grupp och de hjälper henne och hur hon själv lika naturligt hjälper de andra i hennes grupp när de har behov. Hon förklarar för mig hur fullständigt otänkbart det vore tidigare. Men nu stöder de varandra i kärlek och omsorg och litar på varandra.

Idag har verksamheten också utvecklat ett parallellt spår till det sociala projektet. Vid sidan om projektet ser vi en groende församling som är på väg att grundas som ett resultat av det som sker. Sedan förra hösten har en del av kvinnorna i projektet tillsammans med deras familjer börjat samlas och fira gudstjänst på söndagarna i lokalen. Den gudstjänstfirande gruppen har vuxit och de får inte längre plats i den lilla lokalen utan många sitter utanför, till och med när det regnar! De räknar upp emot ett hundratal personer som med viss regelbundenhet besöker gudstjänsterna.

Under de senaste månaderna har det utarbetats en plan inom FPFK (det trossamfund som vi verkar inom här i Kenya) hur de skall kunna bli en utpost till en av de etablerade och stabila församlingarna här i Nairobi och troligtvis blir det församlingen i Kawangare som jag besökt många gånger. Detta känns oerhört bra för oss för vi vet att de kommer att bli en del av en god församling med ett bra ledarskap som kan ge dem det rätta stödet.

Dessa två spår löper parallellt men det finns också starka band emellan dem då kärnan i respektive spår består av samma människor och att de möts i samma lokal. Samtidigt är det viktigt att de hålls isär eftersom det finns flera som är med i det sociala projektet men som inte är med i församlingen samtidigt som det finns flera som är med i församlingen men inte i det sociala projektet. Ledarna både i projektet och i den groende församlingen är fullt medvetna om vikten av detta och talar väldigt sunt och klokt om att ingen får känna sig tvingad att vara med i församlingen bara för att man är en del av det sociala projektet eller att det aldrig få blir så att man kommer till församlingen för att genom det få stöd ekonomiskt. Därför så kommer mikrofinansprojektet även för en tid framöver att ligga kvar som en verksamhet inom trossamfundet och inte komma direkt under den lokala församlingen.

Jag avslutar med en liten fundering:

Alldeles på slutet av vårt möte så var det en av kvinnorna som ville berätta något. Hon tillhörde dem som var fattigare inom gruppen. Med stolthet förklarade hon hur hon, trots alla problem och svårigheter, lyckats att spara 50 Shilling (ungefär 4 kronor) varje vecka. Hennes stolthet över bedriften berörde mig verkligen. När jag så till sist var klar och vi lämnade Kibera så var jag ordentligt hungrig och bestämde mig för att äta något på ”Food courten” på ett köpcentrum som jag passerade på vägen från Kibera (Prestige för er som är hemma med Nairobi). Jag åt från min favoritkinesrestaurang och maten kostade runt femton gånger så mycket som kvinnan lyckas spara varje vecka. Jag kan bara konstatera att det är något som är helt snett i den här världen!

/ Josef

Om du skulle vilja sätta in pengar för att fortsätta att stödja projektet så kan du sätta in pengar på pg-nr 65 17 77 – 5 Pingstkyrkan Bredäng ska vara mottagare, märk betalningen Kenya. Kontrollera pg-nummret, det är viktigt för oss att allt går rätt till och det ska vara Pingstkyrkan Bredäng och inget annat. Det är vår församling som har åtagit sig att administrera detta, alla pengar går dock oavkortat hit och jag ska personligen se till att varenda öre hamnar på kontot!

Det känns som att vi sitter på ett tåg och åker med. Det går inte att bromsa eller skynda på. Det är absolut ingen motvillig resa men ibland hänger man bara inte med i tanken. Och ibland tycker man att tiden står stilla. Samtidigt som vi otåligt väntar på besked från kommittén som sitter på våra papper så går det väldigt fort just nu.

De första positiva beskeden från den där kommitténs möten har kommit så vi vet åtminstone att det händer något igen. Grattis alla ni som blivit godkända!!!

Vi har också vinkat av våran pappa idag som just nu sitter på planet till Kenya. Josef ska åka ner i några veckor för att börja sin tjänst och förbereda för oss. Mest för att börja jobba. Jag kan inte fatta att vi redan är här, att Josef åker är ju ett väldigt stort steg på vår väg till Kenya och lillebroster. Ida är mest intresserad av varför väskorna måste åka före pappa (vi vinkade ju av väskorna vid incheckningen långt innan vi vinkade av Josef). Men när pappa försvann in i säkerhetskontrollen så stämde Ida upp i en storgråt som inte tog slut förrän jag föreslog att hon skulle få välling i bilen. Det är pappas flicka!!!

Josef kommer att återkomma från Kenya med rapporter från projektet, det har han order att göra =)

/ Anna