Sverigekittad och schlagerklar
Denna vecka är ju en viktig vecka i schlagertokarnas liv. Det är så skönt att vara gammal nog att strunta i vad alla tycker och bara frossa i sånt man tycker är skoj. Jag tycker att eurovision song contestspektaklet är skoj. Vi har ju dessutom kungligt dop idag och en sommar full av OS gör att dessa tofflor är nödvändiga.
.
.
Snygga va! Mönstret kommer härifrån Karin du MÅSTE kolla in hemsidan. Nu är jag ju helt Sverigekittad för både ESC och OS.
.
Mina kvällar är fyllda av pyssel, massor av projekt ligger i UFO-korgen (UnFinished Objects) men några blir faktiskt klara. Som den här, Ida har tjatat på sin sega mamma i två veckor och idag blev den klar. Det resulterade i att Ida också hade pippitröjja hela kvällen. Varmt men hon såg ju ut som Barbie.
.
.
Nu ska jag sticka vidare på Barbieklänningen som är kvällens projekt. Vill ni också sticka Barbiekläder? Kolla in mönsterhäftet Candy.
.
Hej hopp
Anna
.
Vänta nu säger den nogräknade, skulle inte nästa inlägg handla om Kibera? Jo, det skulle det. Inlägget är klart men Josef ska få kontrolläsa så att jag inte skriver tokigheter men sen kommer ett litet inlägg.
Första stegen =)
Jag vet att nästa inlägg skulle handla om Kibera men det här måste liksom komma emellan. Ida och jag hade mamma-Ida-mys på hennes rum ifred som det har blivit viktigt att få vara. Pappa och Rasmus busar och springer fram och tillbaka, alltså pappa springer och håller i Rasmus händer så att han springer/flyger med. Mitt i buset hörs det förvånat "Gick du?" lillkillen hade tagit två steg mot pappa. När vi kom in för att beskåda den nya färdigheten satt han i pappas knä saligt lycklig men att göra om samma sak igen hade han inga planer på, det fanns ju en bil på golvet. Jaja vi får väl se steg nummer tre och fyra då.
.
Annars har den officiella processen startat för oss. Idag var Rasmus guardian här, en mycket behaglig kvinna som vi kände oss bekväma med från första stund. Imorgon ska vi till advokaten på förmiddagen och på eftermiddagen kommer adoptionsorganisationens socialarbetare hit. Fullt upp alltså.
.
Jag ska organisera mig och förklara processen men det är ett annat inlägg. Idag firar vi Rasmus första steg =)
.
/ Anna
Jag sa ju att jag hade tid
Jag har varit sugen på lemoncurd länge. Härom dagen gjorde jag scones till frukost och då fick jag nog. Ingredienserna hamnade på shoppinglistan och idag gjorde jag det, med fantastiska Leilas recept gjorde jag en helt fantastiskt god kräm som fick en fin burk. För om man inte har något bättre för sig på kvällen kan man ju experimentera sig fram till en passande lock-prydnad. Skratta ni, jag är redan utskrattad av min äkta hälft.
.
.
Lemoncurden hamnade bland annat på en rulltårta, det var inte fy skam kan jag tala om. Gästerna som fick njuta av tårtan ska jag berätta om i nästa inlägg. Vi har fått lite hjälp med Kiberaprojektet, spännande är ordet.
.
Hejsan!
Anna
Ditten och datten
Att blogga med två barn hemma och en heltidsarbetande man är något helt annat än att blogga med ett barn och en halvtidsarbetande gubbe. Inte för att jag klagar, livet är bra fantastiskt och jag njuter av det mesta. Men det är så mycket som de där två trollen gör som jag skulle vilja förmedla till er därhemma som får vänta så länge på att få träffa dem. Som när Rasmus kryper till mig från matbordet (där han ätit världens portion köttbullar och potatismos) ställer sig upp och skakar sin lilla hand vilket är tecknet för välling. Han har ingen botten. När man frågar honom om han vill ha välling på morgonen ser han smått desperat ut och skakar handen febrilt. Eller hur Rasmus kan försvinna in på Idas rum en bra stund och när man tjuvkikar på honom står han på alla fyra och kör en duplobil fram och tillbaka, fram och tillbaka.
.
Ida är i en ljuvlig ålder, det märks att hon börjar kika fram ur treårstrotset. Nu ser vi en äldre tjej som gärna vill vara ensam på sitt rum (har aldrig hänt förut) och som gärna går ensam till en kompis. Hon kan som svar på en enkel förklaring utbrista ÅH DET VET JAG VÄL. Ska tonåren komma direkt efter treårstrotset??? Vi har de mest fantastiska samtal och jag är så glad att jag får dela hela vardagen med henne igen.
.
Livet i Kenya lockar fram husmodern i mig. Jag är oftast för upptagen hemma för att vara någon vidare husmor men jag tycker om att vara hemma och jobba t.ex. i köket. Här finns tiden och inga halvfabrikat så här gör jag köttbullar, bearnaisesås, tacos, äppelmos mm från grunden. Och jag älskar det!!! Tyvärr vet jag att det inte håller hemma, där finns helt enkelt inte tiden till att göra allt detta. Därför gäller det att njuta av tiden vi har för varandra och för oviktiga men härliga vardagssysslor.
.
Såhär andra gången är inte längtan efter Sverige lika stor, lite falukorv skulle förstås inte göra ont. Jag vet att Sverige finns där när vi kommer hem och att det då kommer att kännas som om vi har varit borta på en långsemester. Men ER längtar vi desto mer efter. Alla ni som är därhemma och som berikar våra liv med er närvaro. Er saknar vi så att det gör ont i hjärtat. Men det gör skönt ont, tänk att vi har så många så underbara att sakna. Era kommentarer och hälsningar betyder så mycket det blir som att träffas en liten liten stund.
.
Nu ska jag äta köttbullsmiddag med min man, hemmarullade med hemakokt brunsås.
Anna
Valborg
Det är konstigt att ni har vår därhemma. Jag ser uppdateringarna på facebook och bilderna på vackra Kungsträdgården och jag förstår att det går mot sommar. När vi åkte var det vinter och när vi kommer tillbaka kommer det att vara vinter, det är på något sätt lättare att tänka att ni har vinter hela tiden. Sommar det har ju vi egentligen hela tiden även om regnet gör att det känns som höst. Vilket förstås är helt ok, jag har filt över axlarna och virkar sockar så jag har det finfint.
.
I lördags firade vi Valborg, som vårtalerskan sa några dagar sent men vi är ju i Kenya så vad väntade vi oss. Svenskföreningen ordnade trevligt firande på svenska skolan. Vi tittade på himlen och bestämde att vi åker, Ida var taggad till tänderna på en såndär brasa som Madicken går till. Det började regna när vi gick från parkeringen. Det var förstås väntat så Ida och Rasmus fick galonjackorna på, galonbyxorna satt redan där de skulle. Ida skuttade iväg med fullt galonställ, gummistövlar och pippiparaply, lyckligt skuttande i vattenpölarna.
.
Uppe vid elden stod några barn och frös under ett parasoll. De var helt klart beredda på att börja sjunga. Tyvärr hade publiken flytt (utom Ida förstås som hoppade som bäst). En mycket intressant notering är att bland alla Kenyasvenskar (mitt i långa regnperioden) var det vi och en annan barnfamilj som hade regnkläder på...
.
Hela evenemanget flyttades raskt så att publiken stod i biblioteket som har en vägg av glasdörrar som gick att öppna. Körerna med flera trängdes med korvförsäljningen under tak utanför huset bredvid. Perfekt! Alla torra och glada. Barnen, kvinnorna och männen sjöng varsin sång, en av gymnasieeleverna vårtalade och brasan tändes, precis som det ska vara. Jag måste säga att jag föredrar en gymnasieelevs vårtal framför en trött komunalpolitiker på Valborg (det hålls förmodligen en massa förträffliga vårtal av politiker i landet men där vi har varit i några år hade man ibland velat pigga upp talaren lite under talet). Vi kunde i alla fall avsluta vårt mysiga valborgsfirade vid elden i duggregn och det är ju precis som en vanlig valborg hemma.
.
.
Vi åt korv och bytte byxor på Ida som hoppat i så djupa vattenpölar att inte ens svenska galonkläder räckte. Sen åkte vi hem, i lördagsrusningen. När det regnar i Kenya blir det kö, oavsett om det är mycket bilar eller inte. Vi hade ätit korv och vi hade välling med oss i bilen så vi kände oss helt nöjda med att titta på alla andra galningar och försöka komma fram, vilket vi förstås gjorde till sist. Ni anar inte hur många riktningar en väg kan ha eller hur lite utrymme en buss faktiskt behöver för att ta sig fram eller hur många filer det finns på en väg som man annars kunde tro var tvåfilig. Nästa gång ska jag nog filma.
.
Jag avslutar med en bild från lördagsförmiddagen på älsklingarna.
.
.
Kram Anna
.
P.s. Vi har skaffat nya internetmakapärer så det finns några bilder i den långalånga uppdateringen från förra veckan.
Bokhylla
Få saker skapar ett hem så mycket som en bokhylla, tycker i alla fall vi. Finns det dessutom lådor för pyssel som annars får ligga lite här och där så är det ju perfekt. För en dryg vecka sen åkte Josef och beställde en hylla precis som vi vill ha den och idag har jag roat mig med att få den på plats (det roade Rasmus sådär men en av oss var glad). Allt detta tack vare goa grannar som har gjort Ida ännu gladare när hon fick komma iväg lite på egen hand. Nästan alla glada alltså. Nu ska jag leka lite så att alla är glada.
Anna
Regn och julkalender
För några dagar sedan introducerade jag Trolltider för Ida. Julkalendern från 83 eller något liknande. En av mina favoriter.
Idag insåg jag varför, regnperioden är i full gång. Vi har oftast fina förmiddagar och vissa dagar är det riktigt fint väder men det regnar på kvällarna och ibland hela eftermiddagen som idag. Förutom regnmängden påminner det ganska mycket om en mellanregnig svensk sommar. Men vi har haft 30 grader och sol i nästan tre månader så jag har helt enkelt höstfeeling när tofflorna har åkt på, filtarna är framme och regnet smattrar mot rutan. Jag ääääälskar hösten så det finns inget deprimerande i det men mitt plötsliga sug efter julkalendern måste naturligtvis höra ihop med att jag har höstkänslor i kroppen.
Dagen har jag tillbringat med stora delar av mammagruppen, vi åkte till Amani något som jag missade förra gången, det var inte sista besöket den här gången kan jag lova. Ida fick en klänning som kostade strax över hundralappen och som hon lyckligt dansade runt i trots att den är fyra storlekar för stor. Klänningarna mormorn har sytt är finare men nu slipper hon sy dag och natt, jag kan blanda upp med ett par från Amani. Vi köpte också en dockklänning som satt ihop med en liten klänning som vi till slut fattade var till Barbie. Ida gick och hämtade en Barbie som skulle få prova, visst har vi en snygg prins?
Annars saknar vi mest Josefs svenska elever som åkte hem inatt.
Nattinatt
Anna
Uppdateringen
Jaha, nu har jag lagt rabarber på datorn med alla bilder, Rasmus sover, Ida myser i sitt rum... nu eller aldrig! (Bilder går sådär att få fram, men jag försöker uppdatera med bilder när internet vill).
.
Vi backar bandet till slutet av mars, då bloggade jag visserligen lite sporadiskt. Det var när mormor o co var här som jag släppte bloggen helt. Oj vad mysigt det är med besök!!! Men tiden räcker inte till allt det vanliga, man måste ju umgås allt vad man orkar.
.
Farbror Linus och hans kompisar störde ju inte oss så mycket, de var på safari i två långa omgångar. Men när de var här njöt vi desto mer, särskilt jag. Ida fick ju full uppmärksamhet vilket hon behövde som nybliven storasyster och jag fick lite andrum och tid att ägna till lilla nyfådda Rasmus. Vi guidade dem lite häromkring, vi var på giraffcentret och pussade giraffer, åt på Rusty Nail (som tragiskt nog ska stänga), Josef och Ida visade dem Nairobi city (vilket också gjorde Ida stor och stolt). Annars latade de sig vid poolen och hade det bra (hoppas jag). Det blev i alla fall tomt när de åkte hem.
.
I en dag var det tomt sen kom nästa leverans av familj. Mormor, morbror Gustav med fru och son. De senare innebar en kusin som Ida längtat efter. Vi vuxna tänker nog efter resan att det ska bli skönt om några år när barnen kan ta vara på sin stora kärlek till varandra och kontrollera sina avundsjukeimpulser lite bättre. De är så söta så man smäller av och plötsligt så smäller det för att de vill ha samma leksak eller något annat lika viktigt. Precis som barn är antar jag men man blir lite trött.
.
Detta ljuvliga besök innebar nya utflykter till alla våra favoritställen. Efter en dag i lugn och ro vid poolen åkte vi till Karen för att hinna turista så mycket som möjligt. Vi hann med bibelskolan, lunch på Rusty Nail, Karen Blixens museum och giraffcentret innan det började ösa ner. Våra gäster kom nämligen dagen innan regnperioden började på allvar. Listan är enormt lång särskilt med tanke på vad man brukar hinna här, en sak planerad om dagen, så brukar vi tänka men vill man så går det förstås.
.
Tredje dagen bar det av in i Nairobi national park. Vi hade ett härligt safari som i och för sig började med regn och en mycket kallare temperatur än vad våra gäster hade föreställt sig men efter frukost så slutade regnet och vi började tina upp. Frukosten åt vi i bilen precis bredvid två vita noshörningar som lugnt betade gräs och till slut vandrade över vägen bakom oss. Helt ok frukostutsikt!
.
.
Vi såg finfina djur som vanligt. På eftermiddagen när man för länge sedan har gett upp lejonjakten såg mamma (bra gjort mamma!) den här killen som lugnt promenerade över savannen. Lite längre bort låg fruarna och tog det lungt. Vi var först på plats men vi åkte inte med Salaash den här gången så guiden pratade lite i radion och efter ett tag var vi inte så ensamma längre. En bil som kom stannade och några gubbar gick ur (tokstollar) och efter ett tag var lejonen borta, det var någon expresident från något afrikanskt land som vi har lyckats glömma bort som tyckte att han var så viktig att det va ok att skrämma bort lejonen för oss andra.
.
.
.
Påskhelgen tillbringade vi hemma med påskpicknick, inte vid poolen som det var tänkt utan i gymet eftersom regnet började falla när vi skulle duka upp maten vid poolen. Vi gick till New Life också för att visa familjen Idas barnhem. Påskdagen firade några av oss med att åka till Amboseli, nationalparken som ligger vid foten av Kilimanjaro. Där fungerade inte vår kamera så bilderna därifrån har vi inte fått än. Vi såg i alla fall massor av elefanter och flodhästar förutom andra savanndjur. En flodhäst som vi såg var ute på promenad, flodhästen är det djur som dödar flest förutom myggan i Kenya. Det berättade Salaash glatt, körde runt flodhästen och parkerade och sa att vi skulle gå ut och äta lunch. Men flodhästen då stammade vi, ingen fara tydligen... flodhästar är farliga när man kommer mellan dem och ungarna eller mellan dem och vattnet och vår lunchpicknickplats var bakom flodisen.
.
Kilimanjaro som vanligtvis är täckt av moln visade sig på kvällen och vi fick några finfina kort på elefanter med berget i bakgrunden. Den andra dagen i parken syntes berget länge och Salaash gick ut och tog ett kort på oss, åsnan (bilen) och berget bakom =).
.
Hemma från Amboseli hade vi två dagar när vi försökte hinna med stan och Kazuri i Karen innan det var dags att packa in sig i bilen igen för sista safarit. Den här gången till Nakuru, vi lyxade och bodde på dyra lodgen inne i parken. Ett jättemysigt safari som innehöll ett obligatoriskt moment när man är ute med Salaash, carbreakdown. Han körde ner i ett hål med ena hjulet och där satt vi. Vi fick gå ut medan Salaash försökte hissa upp bilen och lägga ner stenar i hålet. Det kom andra bilar och efter tre turistgrupper som glatt filmat oss var det en man som hjälpte till och till slut var vi uppe ur hålet. Sen gick det fint! Kvällen bjöd till och med på en hel grupp lejon inklusive ungar som Lotta lyckade se (bravo Lotta!). Det som var tråkigt var avsaknaden av flamingos, för två år sen var sjön full av rosa fåglar, som en rosa kant runt sjön. Nu fanns det en eller två fläckar. Stadens avlopp rinner ut i sjön, så flamingosarna som inte uppskattar detta har tagit sitt pick och pack och flyttat till en annan sjö. Kloka fåglar!
.
.
.
.
På väg hem från Nakuru åkte vi in vid lake Naivasha och tog en promenad på Cresent Island, där får man promenera mitt bland zebror och giraffer. Fantastiskt mysigt! Dit ska vi åka tillbaka.
.
Efter detta sista safari tog vi en dag på Windsor club och badade i den varma sköna poolen, vattentemperaturen var 29 grader och det var 27 i luften så man frös lite när man gick upp, helt ok det också. Ida lärde sig simma själv med armpuffarna något hon har fortsatt med här hemma om än mer försiktigt i vår kalla pool.
.
Sista dagen innebar kyrkbesök i en småstad utanför Nairobi, egentligen trevligt men ljudnivån och ljudvolymen var nog den värsta jag har varit med om, jag kunde inte gå in i kyrkan med barnen innan de slutat sjunga så illa var det. Men sen blev det ok, och några barn dansade helt fantastiskt bra.
.
Förstår ni att man måste vila upp sig sen? Det har varit så fantastiskt mysigt att ha familjen här och det känns i hjärtat att det dröjer länge länge innan kusinerna får träffas igen och innan Rasmus och Ida får krama moster och morbror. Men när vi väl är hemma igen så blir det desto mer.
.
SÅ! Det var uppdateringen, nu ska bara bilderna läggas till sen ska jag återgå till tätare och kortare inlägg.
.
Hejsan!
Anna
Blixtar och dunder
Jag bloggar illa, jag vet. Jag försöker göra mig av med förkylning nummer två på två veckor. Jag ska nog inte klaga, vi har ju varit friska hittills. Men jag ska berätta om elefanterna och det där andra.
.
Idag sov vi middag, alla utom Josef som jobbade. Halvvaken efter att ha sovit GOTT i nån timme undrade jag varför i hela världen de fortsatte tipp sten på vägen utanför (där de håller på att asfaltera vilket har inneburit stora stenhögar som fördelats över vägen för hand) till slut så sammanföll en sådan stentippning med ett väldans skarpt ljus... inte stenar - åska. Sen har det regnat, på afrikanska. Några timmar senare när det lugnat ner sig sa Josef att -Nu regnar det som det gör när det ösregnar i Sverige. Jag tog lyckligt på mig långa tights och pippitröjan. Ida designade sin outfit som följer: röd klänning med vita prickar, långa randiga tights i pastellfärger inklusive lila och rosa, röda strumpor med vita stjärnor.
.
Rasmus har ägnat kvällen åt sin nya favoritsysselsättning, att ställa sig upp. Han reser sig upp utan problem och är fullständigt överlycklig. Det är han även om han halvsitter i mitt knä, han sträcker ut armarna på samma sätt som han gör när han balanserar på egen hand och ler med hela ansiktet och med båda skrattgroparna. Han är helt fantastisk!!!
.
Nu kallar sängen!
Lala salama
Anna
Vaccinera
Just nu söker UNICEF en hälsospecialist till konfliktområden i Afghanistan. I tjänsten ingår bland annat att massvaccinera miljontals barn mot stelkramp, polio och mässling.
Jag skulle gärna ta mig an uppdraget, men eftersom jag inte skulle vara så bra på att vaccinera små barn så publicerar jag den här bloggposten istället. Då vaccinerar jag nämligen 95 barn runtom i världen mot stelkramp tillsammans med Apotek Hjärtat. Det är också bra.
Jag är med UNICEF i kampen för varenda unge. Vill du också vara med och förändra barns liv? Bli Världsförälder här: unicef.se/bli-varldsforalder. För 100 kronor i månaden är du med och ser till att barn över hela världen får vaccin, medicin, rent vatten och utbildning.
Har du en blogg och vill vaccinera ytterligare 95 barn? För varje bloggare som publicerar den här bloggposten mellan 16 april och 13 maj så skänker Apotek Hjärtat 95 stelkrampsvaccin. Läs mer och hämta bloggmaterial på unicef.se/sprid-budskapet/bloggkampanj
Foto: @ UNICEF/Asselin
Handarbete som handarbete
Ida har längtat och tjatat på att få långa flätor. Sist jag flätade så blev det 96 st, jag slår det rekordet med råge tror jag. Men Ida är lycklig :-)
Resumé
En månad har Rasmus varit hemma. Det känns som en evighet. Jag ska försöka återberätta månaden som gått men det blir i några inlägg och bilderna kommer när de kommer. Man måste liksom ha en dag på sig att ladda upp bilder. Undrar när de ska tejpa ihop sladden i Mombasa som de hade sönder?
.
Tre dagar hade vi haft Rasmus hos oss när vi fick efterlängtat besök. Idas farbror Linus med två kompisar kom för att njuta av Kenya. Vi fick träffa dem lite mellan safariresorna. Väldigt roligt!
.
Det var också roligt att ta med dem till Kibera och visa vad som hänt. Linus var där för två år sedan när allt började och sedan dess har han gjort stora insatser för att samla in pengar. Jag skulle vilja ta mer er alla som bidragit med smått som stort för att visa dessa modiga duktiga kvinnor. Som lyckats starta små och stora företag trots att de kämpar för överlevnad varje dag.
.
Linus med flera åkte hem, vi var ensamma en dag sen kom mormor och morbror med moster och kusin. Mycket efterlängtat!!! Efter det har vi haft två härliga och intensiva veckor. Men de kräver helt egna inlägg med bilder hoppas jag för vi har gjort saker i princip varje dag, vi har haft närkontakt med elefanter och vi har badat i uppvärmd pool, det vill säga 27 grader i luften 29 grader i poolen, det var ju tur annars hade vi kanske fryst.
.
Jag återkommer med mer uppdatering. Nu ska jag fira att min kursuppgift är inlämnad med att gå och sova.
.
/ Anna
Ett litet hej
Innan jag går och lägger mig. Blogga får vi helt enkelt göra när vi är ensamma igen.
Men vi har det fantastiskt bra och vi ska berätta om elefanterna och utflykterna... sen. Nu måste vi umgås så mycket vi orkar. Fast precis nu ska jag sova.
Nattinatt
Anna
Besök igen
Oj, vad svårt det var att hinna med bloggen för tillfället. I söndags hämtade jag min älskade lilla mamma, lillebror, svägerska och brorsson. Sedan dess har ingen av oss haft långtråkigt, vi har hunnit med lejon, Karen Blixen och en massa annat. Vi njuter för fulla muggar och får bli bättre bloggare när vi är ensamma igen.
.
Idag har lillebror med fru varit i Kibera, det är fjärde gången vi ordnar guidad tur och det verkar fungera, vi lär oss fortfarande och det finns lite att putsa på. Det är roligt att kunna välkomna familjen och andra intresserade till att se projektet. Förhoppningsvis ger det i längden mer pengar till utvecklingen av projektet.
.
.
Nu är det lov här, det betyder att Kenyanerna har några veckor kvar tills nya skolavgifter ska betalas. Det kan vara svårt och det kan vara omöjligt. För familjerna i vårt projekt är det ibland omöjligt. Särskilt svårt är det att vara föräldralöst barn i någon av familjerna. De hamnar allra längst ner på prioriteringsstegen. Vi kommer att samla in pengar för att skapa en fond för de allra sämst ställda familjerna. Det blir en utmaning att få det att fungera men det känns så angeläget. Skulle du vilja stoppa en skoltermin i påskägget på lördag kan du sätta in pengar på pg-nr 65 17 77 – 5 Pingstkyrkan Bredäng ska vara mottagare, märk betalningen skolavgifter Kenya. Kontrollera pg-nummret, det är viktigt för oss att allt går rätt till och det ska vara Pingstkyrkan Bredäng och inget annat.
.
.
En termin förskola kostar 300 kr, ett år secondary school kostar 1000 kr. Primary school ska vara gratis. Dessutom ska de ha skoluniformer och skolböcker vilket kostar minst lika mycket till. Om man har en månadslön på 300 kr så är det inte riktigt möjligt även om man vill.
.
Glad Påsk
Familjen Pansell med gäster
Guldklimpar
Vi har hektiska dagar. Inte egentligen men pappan är på årsmöte vilket lämnar oss andra tre ensamma hemma på dagarna. Jag har ju två små juveler som snällt sover till åtta på morgonen och egentligen är de snälla men oj vad syskonreaktionen är mer märkbar när jag är ensam förälder. Ida fullkomligt älskar sin lillebror men om han sitter i mitt högra knä ska hon minsann sitta i det vänstra, helst det högra men det får hon ju inte, men då protesterar han och vill ha sin mammas knä för sig själv. I tisdags var jag helt matt när Josef till slut kom hem, känslomässigt matt efter att ha varit en förälder för lite hela dagen. Det kommer ju att ordna sig men man får kämpa lite.
.
Så vad gör man... jo jag lockade Josefs elever med köttfärssås och fick sällskap idag. Vips är Ida ett under av snällhet (om hon inte är trött och hungrig förstås) och jag fick sova middag med Rasmus så att jag inte ens hann ner till poolen innan alla var tillbaka. MYCKET skönt! Underbara människor!!!
.
Köttfärsås var inte enda förevändningen, jag har ringt en gammal vän till båda våra pappor som hjälpte mig att få till ett studiebesök på MAF Misson aviation fellowship. Vi fick ett så vänligt bemötande och rundtur i hangaren. KUL!!!
.
Idag har Rasmus varit framför allt lycklig. Han har knappt gått att söva varken på dagen eller kvällen för han vill bara busa. Så fort jag har rört mig eller någon annan i familjen har kommit in i rummet har han farit upp som en raket och bubblat av glädje. När jag satt med lillskrutten i famnen som busade och skrattade och tittade på lillskruttan som lyckligt kammade ett hår (hon får nämligen inte kamma mitt) så slår det mig en sak. Vad jag är lycklig som får vara mamma till just dessa två små guldklimpar, vilken förmån det är.
.
Hejsan från en lycklig och lite trött mamma
Anna
