Återbesök i Kenya
Hur summerar man två veckor i Kenya? Intensivt!
För två veckor och en dag sedan åkte jag till Kenya, främst för att följa upp verksamheten i Kibera. Men den här gången hade jag även med mig fem grabbar som jag arrangerade en Kenyaresa för.
Första helgen tog jag med mig gänget ut till bushen sydost om Nairobi hos ett massaj-par jag känner och som har ett fantastiskt ställe där. Frun i familjen driver ett projekt där de bland annat motverkar kvinnlig könsstympning och mannen är motsvarande kommunalråd i området. Tillsammans har de startat sex kyrkor i samma område. På söndagen var vi på äkta Massaj-gudstjänst där jag predikade. Det blev en tidig morgon för mig men att se solen gå upp ute i den afrikanska naturen är en ganska trevlig omgivning för bön och andakt.
Måndag: Tidig uppstigning igen då jag skickade iväg gänget på safari. De åkte mot Massai mara och jag stannade kvar i Nairobi för att jobba.
I januari i år öppnade vi en förskola i lokalerna som vi byggde i Kibera. Måndag förmiddag var det äntligen dags att få se skolverksamheten och få träffa personalen. Det var fantastiskt roligt! När vi började i januari hade vi 20 elever. Vid terminsslutet i månadsskiftet juli-augusti var det 40 barn inskrivna. Vårt första delmål är att ha 50 barn men långsiktigt har vi målet att ha 100 barn. För att klara det behöver vi bygga ut.
I dagsläget har vi barngruppen i ett enda stort rum eftersom samma rum används som kyrksal på söndagarna. För att kunna dela barnen i grupper och ha samlingar med varje grupp för sig så behöver vi bygga en vikvägg. Vi har anlitat en snickare för jobbet. Förutom det stora rummet har vi två små rum. Det ena rymmer ett väldigt enkelt kök. Hittills har all mat där lagats på en enkel kolgrill och kokerskan har inte ens ett bord att arbeta på. Men med hjälp av några specifika donationer så ska vi köpa ett bord och en enkel gasspis. Ett annat litet rum innehåller ett kontor som används både av förskolan och kyrkan. Där skulle vi behöva ett enkelt skrivbord, en dator och en skrivare/kopiator. Idag försvaras all information om barnen i pappersformat. Vi skulle, av säkerhets skäl behöva ha informationen i digitalt format också. Att köpa kopior kopia för kopia på ett kopieringsställe blir i längden dyrt så en kopiator vore också väldigt bra.
Allt som allt så känns det väldigt kul att se hur den vision vi lanserade 2012 nu börjar bli verklighet! I dagsläget så skickar vi c:a 24 000 kr per år i stöd till skolan. Ett stöd som i dagsläget är helt nödvändigt! Trots detta stöd så har vi tyvärr inte råd att betala lön till lärarna under loven vilket känns väldigt olustigt. Men eftersom vi i dagsläget inte når riktigt ända fram i insamlingarna så finns det ingen möjlighet för oss att öka stödet. Därför vill jag vädja om fler gåvor!
Så här ser vi förskola ut!
Från andra hållet
Undervisning pågår med en del av barnen
De barn som var på plats den måndagen tillsammans med förskolans personal. Längst bak till höger står vår huvudlärare och längst bak till vänster hennes medarbetare. Kvinnan näst längst till vänster är kock och mannen jobbar som vakt men hjälper också till mycket i barngruppen. Främst med att leka med de yngsta barnen.
Köket ...
Tisdag: Vi hade styrelsemöte i projektets sk ”Steering comittee”. Det blev en heldag! Vi gick grundligt igenom både kvinnoprojektet och skolavgiftsstödet som vi ger till föräldralösa barn. Under 2012 så hjälpte vi kvinnogrupperna att registrera sig som egna organisationer för att de skulle kunna stå på egna ben. Därför är det nu upp till varje grupp om de vill fortsätta i vårt nätverk eller köra helt själva. Det är fyra av åtta grupper som vi fortfarande har löpande kontakt med. Av dessa går två grupper riktigt bra och två har det lite svårare.
När det gäller stödet till föräldralösa barn, där vi hjälper till med skolavgifter, så gick vi noggrant igenom allt barn för barn. För varje barn har vi en mapp som skall innehålla barnets bakgrundsinformation, den aktuella skolans ”Fee structure” (avgiftsplan), kvitton för varje termin (tre per år) på skolans kvittopapper och med skolans stämpel, samt en kopia av barnets resultatrapporter för varje termin. Detta för att försäkra oss om att ingen lurar oss.
Onsdag: Hela dagen gick till förberedelser inför kommande söndags predikan i Kibera samt uppföljning av gårdagens styrelsemöte.
Torsdag: Jag åkte till Naivasha tillsammans med Nemwel som är pastor i kyrkan och vår huvudledare i projektet för att möta upp gruppen från Sverige som varit i Massai mara och sedan Nakuru. Med oss hade vi campingutrustning och vi campade med dem i en nationalpark som heter ”Hells gate”. Det var en fantastisk upplevelse att fricampa i den kenyanska naturen. Vi satt runt lägerelden på kvällen och lyssnade till ljuden från djuren omkring oss, bland annat hörde vi mycket hyenor. Dagen efter fick gruppen ta en båttur bland flodhästarna på Lake Naivasha och sedan blev det en promenad bland djuren på ”Cresent Island” för att slutligen återvända till Nairobi på seneftermiddagen. Det var väldigt kul att få möjligheten att ta med Nemwel på detta. Han berättade att han aldrig tidigare besökt någon nationalpark eller sett alla dessa djur i det vilda.
Här campar vi.
Nemwel förgrunden. Gänget från Sverige bakom. Bilen på bilden hyrde jag från Pingstsamfundet och körde under veckorna i Kenya.
Utsikt från campingplatsen
Vår Guide Salaash framför sin bil.
Lördag: Dagen tillbringade vi i Kibera. Gruppen fick en tre timmars rundvandring med besök i fem olika hem. Samtidigt så mötte jag styrelsen för förskolan. Vi gick igenom verksamheten och ekonomin grundligt och talade en hel del om hur vi kan utveckla skolan framåt. Något som jag får återkomma till.
Söndag: En riktigt tidig morgon igen då jag först skickade i väg gruppen från Sverige på ett nytt Safari som denna gång gick till Samburu. När de väl var iväg så var det dags för mig att ladda för predikan i Kibera. Det var riktigt roligt att få möta församlingen där igen och se hur den utvecklas. Det är framför allt två saker som gläder mig mycket. Det ena är att antalet män har ökat. För ett par år sedan var det mycket en kvinnokyrka. Nu är det mer jämt fördelat vilket är positivt i den miljön. Det andra som gladde mig är att även stam-mixen blivit bättre. Det har varit, och är fortfarande, en stark dominans av Kisi-stammen i församlingen. Detta är inte bra eftersom området vi verkar i har en större bredd. Men det håller långsamt på att förbättras.
Efter gudstjänsten bjöd jag församlingens styrelse på lunch. Vi hade ett mycket bra samtal om de utmaningar som församlingen står inför men framförallt om hur församlingen skall utvecklas framåt.
Måndag: Jag började med ett långt möte med en äldre pastor som driver en annan kyrkan i Kibera. Därefter besökte vi förskolan igen och överlämnade leksaker som jag haft med mig från givare i Sverige. Något som de också hade ett skriande behov av. De hade inga leksaker alls då detta är dyrt i Kenya. Ni kan ju föreställa er hur det är att driva en förskola helt utan leksaker. Efter detta så mötte jag representanter för tre av kvinnogrupperna. Vi hade ett mycket bra samtal om hur vi ska gå vidare framåt i den delen av verksamheten.
Överlämnande av leksaker.
Tisdag: Nu var det dags att samla ihop trådarna. Jag återlämnade bl.a. bilen som jag fått hyra av pingstsamfundet. På eftermiddagen kom gruppen som varit i Samburu tillbaka och som avslutning på resan gick vi på Carnivore. En klassisk köttrestaurang i Nairobi där man kan äta allt möjligt spännande.
Onsdag: Dags att resa hem. Tidig morgon blev det. Taxin kom kl 4:40 (3:40 svensk tid) och hämtade upp oss. 20:30 var jag hemma.
När jag summerar dessa veckor så känner jag stor glädje och tacksamhet. Det känns som att vi rör oss framåt i de olika projekt vi har. Samtidigt ser jag att behoven är stora och vi skulle behöva öka insamlingarna här hemma i Sverige avsevärt. Tyvärr lyckas vi inte riktigt nå upp till de insamlingsmål vi satt upp. Dessa mål är ett första krav för att vi ska kunna driva verksamheten vidare. Alternativet är att göra stora besparingar, som i sin tur kommer att drabba barnen i Kibera. Samtidigt så har vi många spännande idéer om hur vi skulle kunna lägga till fler projekt som skulle kunna hjälpa ännu mer men för det behöver vi ännu mer pengar. Därför vill jag avsluta med en vädjan om fortsatt och ökat stöd.
Skulle du till exempel vilja köpa julklappar genom att ge ett stöd till våra projekt så ordnar vi gärna med gåvobevis. Skriv i så fall en kommentar om att du önskar kontakt och lämna din mailadress så hör vi av oss till dig.
Hemma
Vi är äntligen hemma i vintervackra Sverige. Vilket välkomnande av vita flingor som singlat eller vräkt ner nästan varje dag sedan vi kom hem. Men vi börjar från början...
Lördagen gick i ett flygande fläng, Josef fick sin rygg lagad av en adoptivpappa som är naprapat. En adoptivmamma som är läkare handlade värktabletter så han fick bästa möjliga smärtlindring. Tack vare detta gick det riktigt bra att flyga, säger han i alla fall. Vi packade väskor, försökte sova middag och helt plötsligt var klockan fem. Vi hade bestämt med Sam (chauffören) att han skulle komma klockan sex. Tre adoptivpappor kom upp och hjälpte oss att plasta in våra väskor. En enkel försäkring mot väskinbrott och trasiga väskor, och mycket mycket billigare att göra själv än att göra på flygplatsen. Tack snälla ni för hjälpen med väskorna!
Till slut var både vi och våra väskor nere från lägenheten. Där på gården som vi trampat på i elva månader stod nästan alla de 18 familjerna som just då bodde på Gemina Court (Gömina Port, om ni frågar Ida). Vi fick en stund med kramar och småprat med alla de som vi delat livet med. Tårarna rann på mig (som alltid när det blir känslofyllt). När alla väskorna var inklämda i bilen var det bara att kramas en sista gång och hoppa in. Oj vad tungt att lämna vänner, det hjälps inte att jag vet att vi ses igen jag gråter ändå.
På flygplatsen gick allt otroligt smidigt. Vi var i så god tid att oron snarare handlade om att incheckningen kunde vara stängd än om någonting annat. Det var den inte och gänget som kollar resväskorna valde att titta igenom den väskan som inte var plastad :-) klokt av dem. Väskor checkades in, vi fyllde i våra gula lappar och gick till passkontrollen. Vi var taggade till tänderna med alla våra viktiga dokument. När vi åkte hem med Ida fastnade vi här en stund. Nu ville hon titta på våra pass och bad inte om ett papper mer än så. Tre timmar innan boarding var vi igenom alla möjligheter till krångel och kunde slå oss ner på Java. Lite väl gott om tid kanske men hellre det än att komma för sent. Efter en middag på Java fördrev vi resten av tiden i lekrummet som lämpligt nog låg bredvid vår gate.
Strax innan tolv när vi taxade ut var våra två små så trötta att de somnade nästan direkt. Ida som längtat efter filmerna tittade på Bambi innan hon med ögonen i kors undrade om hon fick sova. Båda barnen sov hela natten och vi sov ganska bra (för Josef innebär det två timmar). Våra fem timmar i London flög fram, eller tre timmar som det blir mellan säkerhetskontroll och boarding. Vi åt frukost på samma restaurang som för två och ett halvt år sedan och baconet var lika gott enligt Josef. Det är konstigt att göra samma saker nu som då men också väldigt mysigt. Vi har liksom vår kommahemmedbarnrestaurang. Lika som då var det ändå skönt att få några timmar för att stanna upp i hemresan för att hämta andan och ta in Europa. För er som inte vet det så är det skillnad mellan Afrika och Europa.
Vid boardingen mellan vällingflaskor som barnen skulle ha och handbagageväskor så grep verkligheten tag i mig. Och med tårarna trillande gick jag mot planet som skulle ta oss och vår lilla Rasmus HEM. Ett litet tips bara till dig som gillar att fång uppmärksamheten, att bära ett barn på magen och ett på ryggen i varsin sele är en hit. Jag har nog aldrig blivit så uttittad förut :-)
På Arlanda slog en doft av kanelbullar emot oss och Ida undrade varför inte alla stod direkt utanför flygplanet för att möta oss. Väskorna kom väluppfostrat efter varandra, nästan och vi hann lagom gå på toaletten innan. Sen gick vi ut till våra älskade älskade familjer. Tänk att en hel flygplats med människor överallt bara kan försvinna och plötsligt är det bara vi och de våra i hela världen. Rasmus fick hälsa på sin farmor och farfar för första gången (en bekantskap som är mycket lycklig kan jag meddela). Alla borde vara borta från sina närmaste ett tag, bara för att få känna denna himlastormade glädje över att få ha dem nära igen. Vi tar nog varandra för givet ibland men just nu vet jag precis hur mycket de betyder för mig. Inte nog med alla gamla vanliga, två helt nya människor som vi inte träffat hade kommit för att välkomna oss. Så mysigt att äntligen få träffa de två godbitarna.
En härlig kväll följde med god god god mat och ännu bättre gemenskap. Kusinerna levde rövare och allt var som det skulle.
I måndags var vi på stan, mest för att skriva in Josef och Rasmus i Sverige hos skatteverket men också för att få uppleva lite julskyltning. Snön började hövligt singla ner lagom till NK:s julskyltning, som för övrigt är superfin i år.
En stor kram från oss och glad Lucia. Hoppas den är fin på svenska ambassaden så att ni som är i Kenya får lite julmys.
/ Anna
Sista kvällen
Tiden rinner iväg och nu sitter vi hålögda och trötta utan att göra något vettigt, vi borde alltså gå och lägga oss. Josef sitter förstås inte han står, han packade sig till ett hugg i ryggen. Det blir bra till flyget. Idag har jag varit på toymarket (där man handlar begagnade kläder och annat) barnens skobehov för lång tid framöver är nu säkrat. Trevligt sällskap sitter ju inte fel särskilt inte som sällskapet är utmärkt bra på att pruta :-)
Eftermiddagen tillbringades vid poolen. Värmen var verkligen tryckande och vi var många som sökte oss till svalkan. Undrar om jag förstår att jag badade idag om tre dagar.
Att åka imorgon känns overkligt på många sätt. Lyckan över att få åka hem finns naturligtvis där men just nu håller vi på med avsked, under nattflygningen till London imorgon kommer vi att ställa om till hemkomst, särskilt under de fem timmars transfer vi har planerat i London (om nu snöstormarna tillåter oss ha kvar alla timmarna). Nu är det med lite sorg i hjärtat vi lämnar familjer kvar som blivit goda goda vänner. Familjer som delat vår första tid med Rasmus och som vi varit glada med, oroliga med, ledsna med... vi som lever nära varandra här delar livet på ett märkligt och om ni frågar mig ganska härligt sätt. Vi är varandras nätverk eftersom vi alla fått lämna våra nätverk hemma för att komma hit.
Vi är så glada för vårt kenyaår, vi har fått uppleva barnens första land mer och förälskelsen växer. Det är ett fantastiskt land! Vi har fått möjlighet att hjälpa några människor till ett lite bättre liv, vilket är en förmån som inte går att beskriva. Det är verkligen inte alla som får den förmånen. De allra flesta här vill hjälpa men hur hittar man rätt personer att hjälpa? Vi har också fått vara tillsammans som familj under dessa första månader med Rasmus, att få knyta an tillsammans i lugn och ro är också en enorm förmån. Nu kommer vi hem med en trygg kille som är helt säker på vem som är hans mamma och pappa.
Imorgon kommer allt handla om att säga "på återseende" både till landet och till familjerna här. Barnen och jag ska mest vara hemma och leka, umgås med de andra. Kanske ta en kaffe på trappan. Sånt som mest präglat vår vardag här. Josef ska göra det som mest präglat hans vardag, träffa nån för ett möte.
Kram till er alla!
Anna
Kwaheri week
Sista veckan, veckan när man ska säga adjö eller kwaheri. I söndags invigdes kyrkan och Josef sa kwaheri till församlingen. Idag har vi haft adventsfika med de andra familjerna här. Lussebullar, pepparkakor både mjuka och mjuka (de hårda var inte så hårda som man skulle kunna önska i luftfuktigheten), tomteskum, glögg, julmust, knäck och kola. Ett av de varmare adventsfikan jag har varit med om men ett väldigt trevligt. Så mysigt att få träffa nästan alla familjer på plats en sista gå gång!
Imorgon ska några officiella som har med Josefs jobb att göra komma och fika resterna. Så fortsätter hela veckan, möten för att lägga strukturer på plats och för att avsluta. Vi kommer inte att hinna allt men det vi hinner får lov att vara gott nog.
Inför verkligheten att vi faktiskt är på väg hem kan jag fyllas av rena lyckorus för att Rasmus ska få komma HEM och dela livet med oss. Det har jag väl vetat ett tag men ibland tar insikten tag och hjärtat spricker nästan. Det är en fantastisk kille vi kommer hem med, galen och helt underbar. Han har precis lärt sig att det är kallt i Sverige. När man frågar om det är så huttrar han till och låtsasfryser.
Godnatt!
Anna
Invigning
Så var det äntligen dags! Idag har vi haft officiell invigning av lokalen i Kibera. Känns helt otroligt häftigt. Invigningen firades i en speciell festgudstjänst. Det är svårt att beskriva allt med ord men här följer några bilder:
Samlade till fest!
Traditions enlig bandklippning
Pastor Silas Babu som är "national overseer" eller i dagligt tal kallad för "Bishop" för samfundet tillsallams med Nemwel som är pastor för församlingen i den nybyggda lokalen.
Bandet är klippt av "biskopen" och mig. Lokalen är nu officiellt öppnad!
Sång av körer
Kibera församlingens kör
Dagen till ära gästades vi av en av körerna från kyrkan i Kawangare som är moderförsamling till församlingsplanteringen i Kibera.
Tal etc
Jag håller mitt tal och tolkas av Nemwel
Biskop Silas höll dagens predikan och tolkas till engelska av pastor Nemwel.
Återkommer med mer bilder från bygge och på lokalen utifrån samt med bilder från toaletterna som vi byggt. Men detta var en summering av bilder av en lång dag.
/ Josef
Adventsstämning
Är man i värmen gäller det att jobba upp stämningen för egen maskin. Ni därhemma som lägger ut vackra snöbilder på facebook får liksom lite hjälp på traven.
Alltså har de egengjorda stjärnorna och ljusstaken som sparats här sen 2009 ställts fram i fönstret, julklappskalendern står i bokhyllan (som är nästan boktom nu) och lussebullarna är bakade (i alla fall första omgången). Nu tänker lilla mamma och alla andra att jag är knäpp. Mycket riktigt helknäpp. Men jag älskar advent och jag vägrar missa en vecka bara för att vi åker hem till andra advent. Dessutom har vi bjudit på adventsfika som avslutningskalas på tisdag, då får jag ju giltigt skäl att baks lussebullar. En Ida som är saligt lycklig över att få baka och över att julkalendrarna börjar imorgon, vi ska äta det näst sista lördagsgodiset imorgon och över att det snart är jul. Strax före tio när vi mumsade i oss de nybakta mästerverken studsade hon upp och ner i fåtöljen jublande över vilken lycklig dag vi har och överföll mig med bamsekramar i rena lyckan. OK jag får också hjälp på traven med adventsmyset. Och OJ vad jag njuter!
Nu, sista rycket innan jag ska sova. Imorgon ska vi öppna kalendrar, tjohooooooooo.
Anna
Hemma
Det är alltid lika overkligt att kliva ur ett plan i Nairobi. Nu kom vi från kusten, sist kom vi från Kisumu. Båda varma fuktiga platser och i Nairobi kliver man ut i sval, torr luft. Det tycker förstås inte ni som rest från Europa men kontrasten från nästan 3 timmars transfer i taxi utan AC och Nairobiluft är milt sagt markant.
Vi är i alla fall tillbaka för att packa ihop oss. Allt som ska göras börjar falla över oss och det är bara att bena ut en sak i taget. Josef ska till kyrkan i Kibera imorgon för att se hur det går med golvet och jag ska köpa tyg. Barnen, ja de har nog inget annat att göra än att hänga med under de kommande tio dagarna.
Vi har haft en underbar semester. Helt på barnens villkor... nästan i alla fall. Om de fått bestämma hade vi struntat i att äta och bara badat. Men de har fått bada hela dagarna om man räknar bort mat och vila. Underbart! Det var länge sen jag själv var i vattnet så länge i sträck men med 30 gradigt vatten så är det helt ok. Ida har ätit panerad fisk två gånger om dagen med undantag av en lammkotlettkväll. Hon som vi fått truga i fisk deklarerar det nu som sin favoritmat. Kan man ta med fisken och kocken hem?
Nu ska vi intensivumgås med alla goa här, som vi får vänta så länge på sen. Det fantastiska med att bo såhär är att man lämnar vänner när man åker hem. Men som Salaash säger, en vän är någon som inte glömmer bort dig.
Nu sova, imorgon shoppa och packa :-)
Anna
Mombasa
Vi har längtat till Mombasa sen vi kom hit. Vi har också planerat för en avslutningsresa hit från början. Oj vad vi njuter och oj vad vi behövde det här. Vi fick ett kanonerbjudande som var för bra för att låta bli. Det hotell vi brukar rekommendera ville ge oss tack för hjälpen, och det med besked. Vi bokade det billiga hotellet och kände oss mycket nöjda med priset.
När vi kom hit hade de lagt oss på det finare hotellet, där alla smekmåndsmänniskor nu får stå ut med två dårar som hoppar i och ur vattnet hela dgarna.
Vi njuter så mycket vi kan och vi är så tacksamma för möjligheten att vara här för våra små vattendjur och för livet. Nu ska jag läsa lite (den första boken jag läser sen jag blev tvåbarnsmamma) innan det är dags för pappans lästimme.
Vi hör av oss igen när vi är tillbaka i Nairobi.
Anna
På svensk mark
Vi har hälsat på i Sverige idag. Rasmus och jag var på svenska ambassaden för att hämta hans pass. Då är man ju på svensk mark, det är inte direkt så det känns. Det känns mer som om man är näääääära svensk mark men inte riktigt blir insläppt. Ännu mer så måste det ju kännas för alla de somalier som sitter där och väntar. Undrar hur många gånger de är där och hur många som får åka hem med oförättat ärende.
Vi fick i alla fall vårt ärende uträttat och Rasmus har numera ett svenskt pass, han har beviset för att han hör hemma i SITT land. Det ska bli helt fantastiskt att få visa honom hans nya land. Först ska vi till Mombasa och njuta av ännu varmare väder än här och några fler pooler. Vi, mest av alla Josef är i desperat behov av semester. Det är slitsamt att knyta ihop säckar.
/ Anna
Byggstart av golv och toalett
Jag vill börja med att rikta ett enormt tack till alla er som gett större eller mindre gåvor till bygget av golv under de senaste dagarna. Ni har varit helt fantastiska och vi har faktiskt fått in vad som behövs för att bygga golvet! Gåvor tas fortfarande tacksamt emot för verksamheten i Kibera, men till själva bygget behövs det inte mer just nu.
Eftersom man inte kan komma till platsen annat än till fots så måste allt material bäras dit. Man kan inte ens komma fram med skottkärra. Därför räknar vi med att det kommer att behövas tre hela dagar bara för att få allt material på plats. Det rör sig om en stor lastbil med sten för att mura en hög kant runt kyrkan, två lastbils lass med sand och ett med grus samt 40 säckar cement plus lite annat blandat material. Som ni förstår är det mycket när man måste bära det för hand :-)
I går (måndag) levererades stenen och bars ner. Idag är det sand och i morgon grus och cement. Sedan ränkar vi med byggstart av golvet på torsdag och det kommer att sträcka sig en bit in i nästa vecka.
När det gäller toaletterna så är vi igång även där. Idag (tisdag) och i morgon så har vi personer på plats som är experter på att gräva ur den gamla toalettens "tank" som består i ett hål i marken som är 2 gånger 1 meter i area och nästan 6 meter djupt och det är fullt med gammal avföring. Ett jobb jag verkligen, verkligen inte skulle vilja ha :-). Men de har, med Kibera mått mätt, bra betalt. Sedan börjar vi på torsdag att mura en kant runt toaletthålet. På den kanten gjuts sedan ett golv med ett hål i som leder ner till "tanken". Över det bygger vi sedan ett litet hus i trä och plåt. Det är så man bygger toaletter i det här landet. När "tanken" är full så kallar man igen på teamet som gräver ur den och så kommer de och tömmer.
Målet är att allt skall vara klart i mitten av nästa vecka och sedan har vi den officella invigningen nästa söndag. Det känns så fantastiskt roligt att vi kommer att få vara med. Det beror helt och hållet på alla er som varit med och gett pengar. Återigen ett stort tack!
Skulle vi få pengar över i bygget eller mer fortsätter att strömma in så planerar vi att bygga en andra toalett. Då kan de ena serva granskapet och den andra vara för lokalen.
/ Josef
Det lackar mot jul
För tre år sedan firade vi en fantastisk jul i Kenya, den första julen som barnfamilj. Denna jul blir minst lika fantastisk, inte för att vi får komma hem, för att vi firar första julen som tvåbarnsfamilj. Förra julen hann vi vuxna knappt med, vi packade som galningar för att kunna lämna lägenheten på nyårsafton. I år ska vi försöka stanna upp och njuta av julen även om vi också i år kommer att packa. Alltså gäller det att börja njuta i tid.
Julkalendrarna är inhandlade men i väntan på dem har vi vår lördagsgodiskalender där det nu hänger ynka tre tablettaskar. Vi sätter också en stjärna för varje dag i bamsekalendern så att Ida ska se hur många dagar det är kvar tills... just nu är det tills vi åker till Mombasa (på fredag).
Idag har vi startat julpysslet (jag började för några dagar sedan med en sats knäck). Ida har tömt sex glitterlimpennor på ett enormt transparent papper. Jag har klippt och skurit, limmat och tejpat, vi har monterat det lilla änglaspelet där pepparkakorna åker karusell och vi har tittat på Pippis jul och jul i Bullerbyn. Inte minst har vi lyssnat på första julskivan.
Josef som brukar vara mycket skeptisk till julmusik mm innan första advent tyckte nog att det var helt ok även om han var ganska skeptisk till vårt projekt. Men när den första prototypen hängdes upp på prov och för att torka var han mäkta imponerad. I varje liten stjärna sitter en bit av Idas glitterpapper. Jag tror att jag måste ta med dem hem, de är finare än våra köpestjärnor hemma.
Nu behöver vi pengar till ett golv - snabbt!
Vi har en fas kvar i byggprojektet i Kibera för att kunna lämna ett färdigt projekt bakom oss. Till lokalen vi byggt i Kibera, som både skall vara kyrka och ett slags "community center", behövs toaletter och golv. Toaletterna kommer också att betjäna näromårdet som idag är utan ...
Vi har fått in lite pengar till toaletter så vi kommer nog att kunna få till något slags tillfällig lösning på den frågan. Längre fram önskar vi att bygga mer permanenta toaletter samt en dusch för området.
Det som är akut just nu är pengar till golvet! Lokalen kan temporärt fungera som samlingssal för församlingen även utan golv. Men i längden kommer inte byggnaden att hålla om vi inte får dit ett golv. Det kommer regnen att se till. Så ett golv är helt nödvändigt! Dessutom kan vi inte öppna vår planerade förskola om det inte finns en riktigt golv. Vi kan inte ha små barn krypandes omkring i leran hela dagarna, särskilt inte som leran består till viss del av gammal avföring och förmultnade sopor.
Igår gick vi igenom en budget för detta. Vi behöver få in c:a 10 000 kronor, helst denna vecka!!
Här följer exempel på vad några saker kostar:
1 lass med sten 1500 kr
1 säck cement (behöver 40 säckar) 65 kr
1 lass med sand 1500 kr
1 lass med grus 1650 kr
Om någon reagerar på att priserna skiljer sig något från förra gången så beror det på att priserna på byggmaterial är högre i Kibera än på den plats vi bygge förra gången.
Om du känner för att vara med och stödja detta så kan du sätta in pengar på Pingstkyrkan i Bredängs plussgiro:
65 17 77-5
Märk inbetalningen: Bygge i Kibera.
Skicka gärna också ett mail till oss så att vi vet att pengarna är på väg in:
/ Josef
Att avsluta
Vi försöker avsluta vår resa. Det är lättare sagt än gjort. Dels har vi alla projekt, några ska avslutas andra ska helst lämnas med en planering och organisation som håller i längden. Josef jobbar nu som besatt för att knyta ihop alla lösa trådar.
Dels har vi alla vänner. Det är många vänner här nya och gamla som har betytt massor för oss under året som gått. Att få bo nära andra adoptivfamiljer är helt fantastiskt. Barnen har kompisar på gården och vi har vänner på samma ställe. Precis som förra gången har vi fått vänner för livet. Vilken gåva! Ikväll har 16 härliga mammor varit ute och ätit vi pratade nog mer än vi åt och vi åt väldigt mycket. Det blir nog min sista mammamiddag vilket känns lite vemodigt så tack alla brudar för en härlig kväll.
Inte minst ska vi avsluta kapitlet i livet som handlar om att få barn. Det känns också lite vemodigt men också väldigt spännande. Om vi får fler barn eller inte visar sig men nu är vi en familj med syskon och vi känner oss kompletta. Nu ska vi försöka förvalta förtroendet vi har fått att vårda de här två underbara vildarna. Att säga adjö till Kenya som hemvist för adoptionerna känns också konstigt. Landet, människorna, kulturen, lukterna, trafiken... är så sammanvävda med att få barn för oss och när vi kommer hem är allt detta så långt borta, mycket längre bort än kilometrarna. Kenya kommer alltid att vara ett resmål för oss, det finns för många oupptäckta platser och andra platser som måste återses. Men det kommer inte att vara vårt hem inte under överskådlig tid i alla fall. När vi åkte hem med Ida visste vi nästan säkert att vi skulle komma tillbaka, så säkert att vi lämnade kvar saker. Nu vet vi nästan säkert att vi inte kommer att bo här igen.
Som ni märker är det mycket nu. Och mitt i allt det där så längtar vi hem, massor. Vi ska bara fixa färdigt här först, så att vi är redo för nästa kapitel i livet.
Anna
Berättelser från slummen
När det gäller verksamheten i Kibera så rapporterar vi mest om de ”stora projekten” här på bloggen: Kvinnoprojektet, byggen och skolavgifter. Men när man jobbar i en miljö som Kibera så finns det mängder av små episoder där man mött de behövande och även ibland kunnat få bli till hjälp. Här följer ett axplock av några sådana korta berättelser.
Jag var i Kibera för att visa vår verksamhet för en grupp besökare. Vi befann hos hemma hos Kesia som är en av huvudledarna och det är vid hennes hem vi brukar parkera bilen när vi är i Kibera. Tydligen hade ryktet gått att vi befann oss där för plötsligt dyker en förkrossad kvinna upp. Hon berättar att hennes man har kastat ut henne ur deras hus och att han inte längre vill veta av varken henne eller deras dotter. Eftersom mannen inte längre delar på bördan så har hon inte kunnat betala dotterns skolavgift så dottern är hemskickad från skolan och får inte komma tillbaka dit innan räkningen är betald. Kvinnan bryter ihop, gråter och vädjar om hjälp. Jag svarar som jag brukar att jag inte kan lova något med en gång men att vi skall se vad vi kan göra. Vi skickar med en av ledarna, Everlyn, för att besöka hemmet och träffa dottern. Hon kommer tillbaka och berättar att de verkligen har det illa. De bor i ett mycket enkelt skjul och att de i princip inte har någonting. De har inte ens en säng eller madrass. Kvinnan och dottern sover direkt på jordgolvet. I ett hörn ligger en liten hög med de få kläder de har och sedan finns där några kokredskap. Det är i princip allt. Vi tar ett gemensamt beslut att göra vad vi kan för att hjälpa dem. Som tur var hade en svensk familj som åkt hem tidigare skänkt en madrass i dubbelsängs storlek. Den fanns fortfarande i förvar hemma hos Kesia. Vi skickar den tillsammans med något täcke och ett par kuddar som också skänkts av svenska familjer till kvinnan och dottern. Även om dottern i fråga inte är föräldralös så bestämmer vi oss för att ta med henne i vårt skolavgiftsprogram och veckan därpå betalas skolavgiften och flickan är nu tillbaka i skolan!
Nyligen var vi på rundvandring igen i Kibera med en grupp gäster. Vi besökte ett hem som ligger precis bakom lokalen vi byggt. Hemmet ligger lite konstigt placerat så att en smal gränd mellan två hus slutar precis vid deras dörr. När vi sitter där och pratar så berättar kvinnan i hemmet att när det regnar så kommer vattnet från gränden in i huset och rinner rakt igenom huset och ut på andra sidan. De har försökt att leda vattnet utmed ena väggen för att inte hela golvet, som på natten är fullt med sovande personer, skall bli blött. Efteråt har jag fått en kommentar av en av våra ledare som sade: ”vattnet är väl en sak, men tänk på vad som ligger i gränden och som följer med vattnet, tänk på stanken som måste vara i det huset när det regnar”. För er som inte känner Kibera så kan jag berätta att folk vanligtvis dumpar sina sopor i de smala gränderna eftersom det inte finns någon sophantering och dessutom är det inte ovanligt att de gör sina behov där eftersom det är en sådan brist på toaletter. Även om detta inte direkt ingår i vårt byggprojekt så har vi bestämt oss för att se vad vi kan göra för att försöka leda bort vattnet från huset.
Vi var på ett annat hembesök där två unga tjejer, varav den yngsta var någonstans i tonåren, var hemma. Båda hade små barn. De berättade att de bodde hemma hos sina föräldrar eftersom barnens pappor inte ville veta av dem men att deras föräldrar för tillfället inte var hemma. Flera av oss fick en känsla av att det var något som inte stod rätt till. De svarade undvikande på flera frågor och framför allt den yngsta tjejen verkade vara så betryckt. Efteråt bad jag våra två huvudledare i kvinnoprojektet, Kesia och Everlyn, att försöka ta reda på mer om situationen. De återvände senare samma dag och pratade med den yngsta tjejen igen som nu var mer öppen och berättade om sin situation. De pratade även med en del grannar för att försöka få en kompletterande bild. Det visade sig att tjejen blivit gravid i tidiga tonåren och att pappan till barnet inte ville veta av varken henne eller barnet. Hennes föräldrar hade gått med på att låta henne och pojken få sova under deras tak, men eftersom pojken var född utanför äktenskapet så fick de inget stöd utöver ett tak att sova under. Så nu hade hon varken råd med pojkens skolavgift eller med andra behov som ordentlig mat, kläder mm. Eftersom hon inte kunde betala för pojkens skolavgift så blev hon tvungen att stanna hemma på dagarna och kunde då inte heller försöka gå och få något tillfälligt jobb. Trots sin ungdom så var hon med i en av våra kvinnogrupper och har en gång haft ett litet företag där hos sålt grönsaker. Men under den ekonomiska krisen som slog till emot Kenya i följd av torkan för ett drygt år sedan så förlorade hon det. Nu var situationen fullständigt hopplös! Ingen säger det man jag inser att prostitution eller annan kriminalitet kanske var den enda utvägen för henne om hon inte fick hjälp. Men vi har nu kopplat ihop hennes situation med en gåvogivare från Sverige som gett en gåva just för att hjälpa en ung tjej. Pojkens skolavgift kan betalas av de pengarna och hon kan även få hjälp att få igång sin verksamhet igen!
Ja, det var några små episoder om den verklighet som vi ständigt stöter på i vårt engagemang i Kibera.
/ Josef
Fånga stunderna
Det gäller att fånga de små stunderna. Inte bara under småbarnsåren, under livet antar jag. Idag satt Ida och Rasmus i samma fåtölj unde samma filt och tittade andäktigt på barnprogram. Så sött att kameran åkte fram. Jag tog mins kort, la ifrån mig kameran och tog tre steg. Så var den stunden slut :-) illvrål och två väldigt små händer satt fast i långa flätor.
Varje kväll tycker Josef att det är sovdags ungefär två timmar innan jag, dessa timmar är min stund. Just nu rullar en favoritserie Gilmore Girls och en tröja till Rasmus växer fram på stickorna. Att jag sitter uppe och riskerar femtimmarsnätter om Rasmus vaknar tidigt väger lätt mot energin det ger mig att få vara bara jag en stund, med en stickning.
Idag är det kladdkakans dag fick jag höra på förmiddagen vilket ledde till kladdkakeeftermiddag inne vilket var tur för ett afrikanskt regn de luxe härjade utanför fönstren.
Det här var bara några stunder idag, tänk vad många stunder jag har på en vecka. Kan vara bra att påminna sig själv om ibland.
Dessutom har Kenya hostat ur sig alla tänkbara papper och Rasmus är vår i Kenya och resten av världen. Vilket privilegium! Hemresan är ohotad om inga isländska vulkaner får utbrott eller liknande. På min namnsdag trampar vi svensk mark igen, kan man få en bättre namnsdagspresent.
Åssså grattis mr G till dina goa föräldrar och grattis POL till finaste mr G. Ibland förvånar domstolen positivt :-)
Anna
Anna
