Gott Nytt År
Det blev tre av fem den här gången också: buffel (massor), noshörning (flera gånger, en hade en unge) och lejon (2 st) så för Josef och mig är det alltså nu fyra av fem då vi såg leoparden förra gången =) Men vi såg naturligtvis en massa andra djur som var helt fantastiska, jag gillar giraffer!!!
Nyårsmiddag intogs på Carnivore och nu har vi stått på balkongen och tittat på... nåja fyrverkerier. Det var väl fem pjäser som orkade över trädtopparna. Jag tycker i och för sig att det är bra att man inte gör av med för mycket pengar på fyrverkerier, pengar behövs till andra saker här.
En halvtimme efter vårt nyår, en och en halv timme före Sveriges säger vi GOTT NYTT ÅR till er alla! Vårt nyårslöfte är att åka till Sverige under 2010.
/ Anna
Giraffer och pärlor
Vi åkte till giraffcentret i Karen och klappade och matade giraffer. Ida har klappat! Hon var väldigt förtjust och pekade glatt på girafferna. Sen åkte vi till bibelskolan för att visa vår arbetsmiljö. Innemiljön är kanske inte top of the line men utemiljön är desto bättre. Lunch på Rosty Nail en (av oss) nyupptäkt restaurang med god mat och fantastisk trädgård. Nu blommar Nairobi så det är bara ta vara på alla trädgårdar man kan. Sen åkte vi till Kazuri för att se på pärltillverkningen men fabriken var såklart stängd för juluppehåll så jag fick hålla visningen istället =) har ju gått den två gånger så genom att titta in i fönstren och berätta det lilla jag kommer ihåg så kunde vi i alla fall se stället. Sen shoppade vi, det gör man alltid där =) =) Via Karen Blixens museum som vi valde att se från utsidan åkte vi hem för en fika vid poolen.
Det var väl en bra turistdag i Nairobi?
Nu ska vi titta film och softa / Anna
Farmor och Farfar
Själv låg jag hemma för att vara nära toaletten =) En leverpastej på julafton har satt igång en rejäl bantningskur i mig. Jag har lämnat prov idag och allt är lungt (utom min mage) alltså är det bara att vänta ut. Jag mår i alla fall mycket bättre och det tar nog inte lång tid nu.
Vi har börjat med att visa runt lite här i närområdet. Ja, jag har ju undersökt insidan på Nairobi hospital på egen hand men Ida och Josef har visat runt. Kvällen har vi tillbringat hemma. Vi har ju fyra månader att prata ikapp =)
Igår hade vi julafton (vi kommer att få två julaftnar till, hi hi hi för vi väntar två omgångar besök till). Vi slängde leverpastejen och åt bara den goda maten. Sen hade vi julklappsutdelning, Ida är väldigt förtjust i julklappar. Hon fick en boll som är väldigt kär och kläder som hennes mamma är väldigt kär i ;-) Kvällen avslutades med tomteverkstan från Kalles jul. Har man jul flera gånger måste man väl få titta på Kalles Jul flera gånger?
Det blir förmodligen lite mer sporadiskt bloggande i januari, vi måste ju umgås så mycket vi orkar. Men vi ska uppdatera ibland. Det väntar en massa spännande safaris och utflykter. Imorgon ska t.ex. Ida få träffa sin första livs levande elefant =)
/ Anna
Juldagen
God fortsättning!!!
Hemma i Sverige hade jag och svärmor gått upp tidigt för att gå på julotta. Åh vad jag gärna hade gjort det iår. Det är inte ofta vi får tassa fram mellan husen i snö. Julaftonskvällen hade vi avslutat i vår egen kyrka med julaftonsgudstjänst där jag alltid har sångtjänst. I år har jag haft fantastiska vikarier och risken finns att de måste fortsätta, man kan ju inte byta ner sig ;-) skämt åsido, det är gott att veta att ni samlades igår kväll och fick en stämningsfull avslutning på julaftonen genom att vaka in juldagen och minnas varför vi firar jul. Så ni förstår att julottan går i ett töcken då sömntimmarna liksom naggas i båda kanterna. Men det är ett mysigt och härligt töcken och den som sjungit klockan tolv på natten är fortfarande lite uppsjungen på morgonen så "Var hälsad sköna morgonstund" brukar jag sjunga tills jag får andnöd. Den sången har de skrivit in för få pauser i.
Idag blev det ingen julotta, inte ens en juldagsgudstjänst. Det blev en annan gudstjänst istället. Vi har sen vi kom hit bett Gud att visa oss var vi kan göra en insats. Gruppen av mammor vi träffade i Kibera har satt sig i hjärtat och vi vill verkligen göra vad vi kan för dem. Idag var det julmat. Vi har hört oss för och kommit fram till att mjöl, majsmjöl och socker är vad de behöver för att göra sin julmiddag. Ja, alla middagar förmodligen. Det låter så fint och fromt när jag skriver att vi lämnat matpaket i slummen. Det kanske det är men faktum är att det var det som gjorde att julstämningen smög sig på ordentligt. Hoppas verkligen att mammor och barn känner sig välsignade men det är verkligen VI som är välsignade av möjligheten att göra något för någon annan. För mindre än tusen kronor är 23 familjer mätta i jul. Det är en droppe i havet i Kibera där det bor en miljon människor men vi måste börja med det vi klarar av.
Jag har tänkt på Phoebe i vänner idag. Hon letar efter den osjälviska goda gärningen och lyckas inte. Stämmer förmodligen, att göra något för någon annan ger mer innuti dig själv än du kan ana. Mitt problem är att jag behöver ansikten på den som behöver. Jag vet att det är knäppt men när jag har mött behovet börjar kugghjulen snurra och jag försöker komma på hur jag ska hjälpa. Jag ger pengar till mission, frälsningsarmen osv. men det tar inte tag i hjärtat. Hoppas verkligen att jag när jag åker härifrån har lättare att föreställa mig den nytta pengarna gör i andra ändan utan att jag vet vem som får dem.
Vi kommer att återkomma om denna grupp mammor och kanske fler projekt och jag hoppas att vår känsla av tacksamhet för att få hjälpa till kan spridas genom cyberrymden till er och att vi kan bli fler som hjälper.
/ Anna
Julafton
Det här får bli ett inlägg som skrivs lite i taget.
Vi vaknade tidigt (klockan åtta, men för den som varit uppe till två...) och åt frukost med skinkmackor och glöggte. Tack alla underbara ni som sett till att vi fått hit diverse svenska smaker =) Efter frukost ska man enligt tradition gå skattjakt (de senaste åren har vi visst tävlat om klapparna men vi tog tillbaka skattjakten iår). Pappa och Ida fick leta sina klappar genom att följa ett antal ledtrådar. Pappa fick röda manchettknappar, Ida fick en bok och mamma fick ett armband som matchar både manchettknapparna och halsbandet hon fick på 20 års dagen. Alla var glada och nöjda!
Sen var det bara att förbereda lunch, alltså vår lilla del av den gemensamma knytislunch vi ätit vid poolen. Vi bidrog med kaviarägg och julskinka. När alla bidragit fanns det fantastiskt mycket gott på bordet och vi är mätta och nöjda. (Blir första julen på väldigt länge som vi äter två uppsättningar julmat). Vi satt länge på filtarna och pratade och mös. Jag har badat!!! Det var kallt, vädret har inte varit strålande sol senaste dygnet men när solen tittade fram passade jag på att hoppa i =) Så var julbadet avklarat.
Nu är det tyst i huset och tända äro ljusen, alla sover inte men Ida sover gott i sin tomteklänning.
När Ida vaknade igen tittade vi på Kalle Ankas julafton. Det är ju nästan brottsligt att spela in den men det kändes som att vi hade legitimt skäl iår att titta på en inspelad version. Mitt i Kalle kom vår julaftonsgäst, Maggan som är missionär i Kenya. Så var hela vår julskara samlad. Efter Kalle gick mamman (i vanlig ordning) ut i köket för att göra iordning maten. I det här fallet var mamman ytterst villig och pappan underhöll både gäst och dotter så man kan undra vem som jobbade mest =) 
Middagen bestod av julskinka, köttbullar, prinskorv, rökt lax, ägg med kaviar och crème fraiche, ost, leverpastej och potatisgratäng. Det låter väl som ett helt julbord. Det kommer också, precis som ett julbord ska, att räcka i flera dagar. Men det var GOTT så det gör oss ingenting. Ida åt två korvar, alltså det låg nog en halv korv under bordet, sen matvägrade hon så det fick bli gröt istället, intressant val av julmiddag.
I slutet av middagen var det någon som sa paket varpå ettåringen ibland oss brast ut i ett stort leende och började skratta. Det var alltså inget annat att göra än att gå ut och titta på paketen. Ida gick och ställde sig under paketkalendern som numera är tom men de där konstiga vuxna hade efter att ha haft paketen på ett och samma ställe i en månad flyttat paketen till granen. Till slut kom hon och öppnade sitt första, en giraff som mamma virkat. Sen hjälpte hon till att öppna diverse paket förutom sina egna som också innehöll en elefant och duplolego. Duplot var jätteroligt, särskilt att plocka i och ur påsen =) Bygga tar vi en annan dag. Jag fick en gitarr - hurra!!! nu ska det sjungas. Josef fick fina tröjjor och en TV serie han länge längtat efter. Alla var glada och nöjda.
Efter klapparna läste Josef julevangeliet, en berättelse som aldrig upphör att faschinera mig. Tänk att himmelens och jordens skapare, världes räddare valde att födas till jorden på ett av de allra enklaste sätt. Syftet måste ha varit mångdubbelt men oj vad jag är tacksam över att min Gud inte sitter på en tron i ett palats utan att veta hur vanliga människor har det. Han inte bara vet, han valde att uppleva det. (Jag inser att du kanske inte tror på detta men tänk tanken OM, om det är sant, är det inte ganska stort?).
Sen har vi skypat med familjerna och Ida har lekt med sina leksaker. När hon somnat tog vi vuxna en julfika med kakor och godis till Karl Bertil Jonssons julafton - fantastiskt!!! Nu ser vi filmen "Vägen till Betlehem" en helt underbar film som visar det Josef läste förut idag på ett vackert och stämningsfullt sätt. Vi får se hur länge vi orkar hålla oss vakna. Imorgon ska vi nämligen ut på tomteuppdrag men det berättar vi mer om imorgon.
GOD JUL / Anna, Josef och Ida
Dan före dopparedan =)
Vi hade pratat lite löst om en fikarast vid poolen på eftermiddagen. Vi fick kalla in familjen som satt där för de stora grå molnen drog in över oss. Det blev en mysig innefika istället trots två gnälliga prinsessor =) Mycket riktigt så började det regna och vilket regn sen, ett tag såg vi till och med hagel bland regndropparna och jag jublade lite. Ett av de häftigare regnen vi sett här. Det blev vitt ute och det kändes som rätta Stockholms-julvädret. (Ja, ja vi vet att ni får en vit jul iår men i vanliga fall).
Vi skypar flitigt med våra familjer, det är väldigt konstigt att inte vara hemma och se granen bli klädd!!! Men jag väljer att känna glädje över hemlängtan, tänk att vi har underbara familjer att längta hem till och som längtar efter oss. Vilken förmån och vad rika vi är på människor!!! Den här julen blir på ett sätt den mest fantastiska vi varit med om, Idas första med oss. På ett annat sätt är den en parentes, nästa jul är vi hemma igen och har ännu mer vett att njuta av vad vi har, den blir också Idas första jul - hemma.
Nu ska vi slå in julklappar och rimma, alla julklappar måste ha rim!!! Eller hur =)
/ Anna
Ps. Vi är jätteglada för alla hälsningar på mail eller här på bloggen =) TACK!!! Mer mer mer...
Dan före dan före dopparedan =)
Vi har fått en vit slinga som tyvärr inte ville fungera så vi letade efter ljusslingor som kan stå stilla idag. Blinkande slingor är annars väldigt populärt här. Vi hittade en som man kunde tala om för hur mycket den får blinka så den blev det. Nu sitter den i vår lilla gran och lyser alldeles stilla och RÖTT =) Röda kulor och röda stjärnor hänger också där tillsammans med mina virkade hjärtan och snöflingor. Josef har gett mig Kazuri-julgranskulor i form av snögubbar och klockor i paketkalendern och de hänger naturligtvis i granen. Av mig har Josef fått hyddor och mini-kalebasser som julgransprydnader. I toppen av granen sitter en domherre som mamma skickade ner, finare än en stjärna faktiskt. Så ni som känner oss förstår att vår Kenya-gran inte är så långt efter vår Sverige-gran.
/ Anna
Action
Snälla ni undvik den formuleringen i närheten av adoptivfamiljer, i synnerhet i närheten av adoptivbarn. Jag vet att Ida är min egen och jag vill att hon ska veta det lika säkert. Då är det bra om hon slipper höra egna barn om biologiska barn... vad kallar man henne då? Jag är helt övertygad om att det är omedvetet liksom det helt säkert var hos journalisten men när man vet kan man undvika onödigt dumma formuleringar.
Jag mailade i alla fall redaktionen och fick med imponerande hastighet svar från journalisten som sa just det, det var inte medvetet. Jag förstår precis men jag fick ett plötsligt behov av att reagera.
Senare skulle jag försöka få tag på Telia. Jag har nämligen skickat in en ansökan om att få ändra mitt abonnemang till ett kontantkort så att jag kan ha kvar mitt nummer. Räkningarna har fortsatt komma och nu tyckte jag inte att det kunde vara en sluträkning och mycket riktigt, det var en vanlig räkning. Jag fick ringa två gånger och stå i kö två gånger. Tack och lov för Skype som man kan ringa ifrån!
Tjejen som svarade andra gången önskar nog att hon varit sjuk idag. Hon meddelade mig snällt att det var tre månaders uppsägningstid på abonnemangen. Jag frågade när det började gälla, 1:a december. JA MEN JAG SA UPP ABONNEMANGET 1:A OKTOBER sa jag ungefär i den tonen. Ja, det gick inte att göra något åt. Jag försökte upplysa henne om hur mycket mat jag skulle kunna köpa och lämna i Kibera för de 600:- det skulle kosta mig att säga upp mitt abonemang. Den information jag fått i de två olika butiker jag frågat i (bara för att vara på den säkra sidan) var fel, för de gör så många fel i butikerna. SUCK!!! Min röst höjdes gradvis och tillslut hade hon nästan inget talutrymme alls. När hon insåg att hon inte skulle bli av med den här galna människan berättade hon att mitt abonnemang skulle vara ett kontantkort från och med imorgon. Se så lätt det var =) Jag hoppas verkligen att hon har någon hemma som kan lyssna på hennes berättelse om den elaka männskan hon varit tvungen att prata med idag.
Annars? Har Ida och jag tillbringat förmiddagen i sandlådan när Josef jobbade. Han och Ida tillbringade eftermiddagen vid poolen när jag skrek åt Telia och försökte jobba. Nu sover skruttan och vi äter kyckling med fetaost. Jag är alldeles lugn igen och ska inte ge mig på någon mer idag =)
/ Anna
Söndag
Vi tog en Java-lunch och handlade lite julklappar på Junction innan vi åkte hem. Ida och jag somade och tog en rejäl middagslur. Vi väctes av ett samtal som inbjöd till middag i Karen på "Rosty nail" spännande namn på restaurang. Gott var det i alla fall och en otroligt vacker trädgård med massor av blommor. Barnen sprang glatt omkring, Ida också. Hon hade sin beundrade gå-kompis där och hon grät bittert när jag tog henne för att äta eller för att gå-kompisen skulle kunna äta. Nästan otröstlig faktiskt =) Så söt även om mammans tålamod prövades innan förtvivlan lagt sig. Men jag fick en god middag som belöning.
Nu ska vi varva ner (från vad kan man fråga sig) med ett avsnitt "Lilla huset" sen blir det nog John Blund igen.
/ Anna
En dag vid poolen
En sjätte familj har flyttat in här på Gemina, trevligt! Vi tar snart över =)
Ikväll tittar vi på Josefs paketkalenderklapp 2012. Världen håller på att gå under och vi måste fortsätta titta.
/ Anna
Första domstolstiden
PUH vilken dag! Den måste beskrivas i detalj. Vi har i alla fall träffat domaren och Ida har fått sin guardian så för oss gick det bra.
Klockan ringde 06.00 imorse, vi hade väl sovit två tre timmar var. Vi åt frukost, väckte Ida som var ungefär lika lättväkt som en normal tonåring. Jag satte pärlor i hennes hår vilket numera inte är vidare populärt. 07.30 skulle vi vara klara för avfärd. Bilen kom väl vid 08.00 och vi lämnade Gemina 08.13, man blir lite lätt stressad.
Vi hann ändå till domstolen i tid och efter att ha irrat runt i korridorerna hittade vi rätt. Efter en ny ökning i puls när inte advokaten fanns på plats kom ändå alla inblandade och vi kunde andas ut. Det kom domstolsmänniskor och allt såg ut att vara i sin ordning. Så meddelades det bara att domaren tog emot 11.30!!!
Vi gick och fikade med våra guardians. Vi var såklart Josef, Ida och jag men också våra grannar en trappa upp som skulle ha sin andra hearing, den där adoptionen godkänns. Vi drack gott kaffe, hade lite missöden med en halv utspilld latte (ingen fick på finkläderna, puh). Så gick vi tillbaka mot domstolen igen.
Folk började samlas igen och det kom kostymkillar med enorma pappersbuntar. Domaren kom och vi tog på oss kavajer och slätade till skjortor. Vi hade nummer 4 och grannarna nummer 7. De ropade upp nummer 6 först. Vad betydde det? Att de struntade i alla innan eller att de tog de viktigare andra hearingarna först????? Direkt efteråt ropades andra hearingarna in bara för att få beskedet att det inte fanns tid idag!!! SÅ ledsamt. Sen tog de första hearingarna det vill säga guardian appointment, barnen ska ha en guardian som utreder oss som föräldrar. Vi var ett sådant.
Väl inne hos domaren satt vi snällt på stolar längst bak i rummet. Vår advokat och en representant från vår organisation förde vår och Idas talan. Idas guardian frågades ut och sen var det klart. Idas intryck av domaren vet vi inget om men kanske kan pruttljuden som ljöd över rummet ha gjort något sorts intryck. Avtryck i blöjan gjorde de i alla fall =)
På eftermiddagen delas papper ut i domstolen. De familjer som skulle hämta sina papper idag för att kunna åka hem på nyåret fick också gå hem tomhänta. De får vacker vänta en - en och en halv månad till. GRYMT!!!
Det vi har lärt oss är att inte räkna in något som säkert. Visst har vi fått en första hearing snabbt och den gick till och med bra men det betyder inte att processen kommer att gå snabbt i slutändan. Det är klart att man börjar drömma men realisten i oss fick en rejäl push idag. Vi är jätteglada för Idas skull idag. Vi är otroligt ledsna för våra vänners skull och vi önskar att de snart får åka hem. Det är livet här, eftersom alla familjer finns på plats samtidigt finns det de som är glada samtidigt som några är ledsna. Det är tur att det går att vara glad och ledsen i omgångar. I grund och botten är vi bara GLADA men en dag som den här tillåter vi oss att ha alla känslor på en och samma gång.
/ Anna
20 år
Sen kommer inlägget som borde kommit igår men vi hade slut på internet, alltså inte själva nätet men kontantkortet hade slut på pengar =)
Igår firade Josef och jag 20 år tillsammans. Hur gamla vi är? Vansinnigt gamla... nej inte så värst, jag var 14 och Josef var 15 när vi blev kära. 20 år senare skulle jag vilja påstå att jag är ännu kärare i den tunna gängliga 15 åring som till slut fick med mig på bio och sen 15 års fest. Grattis på födelsedagen Joakim!!! (en dag för sent).
Vår 20 årsdag firades i sällskap med trevliga människor. Först gick vi en Safari Walk som ligger vid ingången till nationalparken. Här finns djur som av någon anledning blivit omhändertagna. Så fort vi kom in började en av djurskötarna (antar vi att han var) hjälpa oss att locka fram djuren och berätta om dem. Han ville såklart ha pengar men promenaden blev SÅ mycket bättre tack vare honom och då hade den varit bra utan. Ida var helt galen och pekade vilt omkring sig och sa nåt i stil med potipotipoti. Hennes lilla kompis sa "don't eat me" konstant istället. Han förstår nog lite mer om djur som kan vara farliga än Ida som gärna hade kramat den vita noshörningen som var ENORM. Höjdpunkten för Josef i alla fall var när han fick klappa geparden. Inne hos geparden var vi allihopa. Kanske inte det mest djurvänliga men väldigt spännande.
Kvällen tillbringade vi i sällskap av ett helt gäng adoptivfamiljer. Jag hittade för ett tag sen en lapp om "Christmas carols by candellight" på Karen Blixens museum. Flera av de andra hängde på. Vi började med picknick i skymningen och ja, man kan se skuggan av Ngong hills bakom träden - väldigt vackert. När solen gick ner delades ljus och frigolitmuggar ut. Ljuset skulle sitta i muggen och utgöra en lykta. Sen blev det julsånger i mörkret med massor av frigolitmuggslyktor spridda över gräsmattan. En härlig blandning mellan allsång på skansen och en julkonsert. Jag sjöng i alla fall för full hals, ursäkta alla som ville höra de där som sjöng där framme men jag kunde inte låta bli.
En helt annorlunda 16:e december men väldigt trevlig. I normala fall skulle vi ha gjort något mysigt med goa vänner men i år bangade vi ur - ledsen. Grattis på 17 års dagen Anders och Linda!!! Hoppas er dag blev mysig också. Kunde inte ens ringa er - hade ju inget internet.
Nu ska vi bara se klart vänner - avsnittet vi tittar på sen sussa. Det blir tidig avfärd mot domstolen imorgon.
/ Anna
Sista lektionen
Jag har haft min sista lektion på skolan idag. Bedömning var ämnet för dagen. Det vore bra om de slutade köpa prov från diverse privata aktörer och ge till sina femåriga elever. Mitt mission för dagen var att övertyga dem om att observation av barn som gör saker räcker som bedömningsunderlag för femåringar. Är inte säker på att de köpte mig rakt av men man får ju försöka. Prov och betyg till femåringar BURRR.
Efter lektionen mötte vi ett glatt gäng vid poolen. Vi har verkligen försummat Gemina-gemenskapen under mina veckor på skolan. Josef och Ida har ju varit med så vi har mest varit borta. Men nu är vi tillbaka igen =) Det var härligt att bara sitta och prata lite. Ida var badsugen, vi hade inga badkläder med men det löste hon genom att helt enkelt kliva i med skor och klänning. Hon hann en sko, den andra fick förbli torr.
Idag har det verkligen varit högsommarvarmt, det till och med luktade sommar ute i Karen (i Nairobi luktar det mest rök). Hur har vädret varit i Stockholm idag? ;-) Jag antar att det vita täcket var välkommet. Nu ska jag fortsätta med mina snöflingor till julgranen. Mina är gjorda av vitt garn och en silver-glitter-tråd, duger det också.
/ Anna
Lucia
Ida har lussat för stora delar av släkten idag, åtminstone visat upp sig i lucialinne, rött band och glitter hon har till och med ett ljus som otippat stoppas in i munnen hela tiden. Vi har till och med pratat med gammelfarmor en kortis. Resten av dan har hon haft tomteklänning. Hon är liksom toksöt hur man än klär på henne =)
Väl vid residenset bjöds det på snittar och dricka. Det fanns rökt lax!!! GOTT!!! Ida stortrivdes som vanligt med att hälsa på de andra barnen. Hennes gåkompis Myra (en av storasystrarna till ett av adoptivbarnen som gillar att gåträna med Ida) var där och tog en promenad. Jag gissar att Ida njuter av uppmärksamheten. Nästan hela gänget var samlat, mysigt!
Under luciatågen lyssnade Ida och pekade på de fina tärnorna med ljus. Ibland jazzade hon så att hela jag hoppade. Luciatåg är alltså en hit!
/ Anna
Från Josef:
Jag inledde morgonen med besök i Nairobi Pentecostal Church. Det är Nairobis största och snabbast växande församling. 1997 var de 10 000 medlemmar, nu samlar de c:a 45 000 besökare varje söndag och för att rymma alla har de byggt sju olika kyrkor runt om i Nairobi. Jag besökte den centrala moderkyrkan nära centrum. De har tre Gudstjänster varje söndag. Jag hade valt att gå på mellan gudstjänsten som började 10:00. Jag kom i god tid för att få parkering. Ändå var de helt fullt även på kringliggande gator och flera hade trippelparkerat. Men en parkeringsvakt hjälpte mig att hitta en plats på en liten tvärgata.
Dagens första gudstjänst slutade vid tio i tio så jag fick vänta några minuter utanför tillsammans med många andra. Jag skulle tro att kyrkan rymmer gissningsvis runt 4000 personer. Det var verkligen en upplevelse att se en knökfull kyrka tömmas och fyllas till bristningsgränsen igen på tio minuter. Tänk om vi kunde ha det så där hemma ...
Gudstjänsten visade sig vara lite annorlunda den här söndagen. Det var en julgudstjänst där ett juldrama upptog en stor del av tiden. Dramat var faktiskt riktigt bra. Vi sjöng också många klassiska engelska julsånger. Mysigt, även om det var i afrikanska tongångar. En av församlingens kvinnliga pastorer höll en kortare predikan på slutet. På det hela taget var det en mycket god gudstjänstupplevelse.
När Gudstjänsten var slut vid tio i tolv var det samma sak igen. Uppskattningsvis 4000 personer lämnade för att ge plats åt 4000 nya besökare på tio minuter.
/ Josef
Kibera
Idag har vi varit i Kibera, Afrikas största slum enligt wikipedia http://sv.wikipedia.org/wiki/Kibera. Vi följde med en av lärarna på skolan för att möta några mammor och barn som samlas på söndagar. Något som startades av en Svensk missionär för ett antal år sedan. Intrycken är många och kontrasterna enorma. Nu sitter vi i vår varma torra lägenhet och lyssnar på regnet som öser ner och åskan som går. Jag vill inte ens tänka på vad mammorna jag mötte idag gör just nu. Husen kan omöjligt hålla tätt för ett regn som det vi har just nu.
Trots det var det ett kärt möte. Glada ansikten som lyssnade snällt på vårt prat om adoption, snö och länder långt borta. De berättade om sitt liv i Kibera och vilka problem de tycker är jobbigast. Så mycket nöd och så lite pengar i mina fickor. Man får koncentrera sig på det lilla man faktiskt kan göra och lämna resten till Gud. Kyrkorna i området kämpar en hård och ojämn kamp mot fattigdom men de gör verkligen ett storartat jobb.
Dagens bön om böner gäller hjälp till oss att välja rätt projekt att satsa på.
/ Anna
En nästan vanlig fredag
Vi vaknade 9.30!!! ingen hade ställt en klocka och Ida sov så sött. Sen åt vi frukost och gjorde mest ingenting tills jag kom på den briljanta idén att åka ut till karen med diverse papper, garn, virknålar och pärlor till studenterna. Vi tog till gott om tid för att hinna till Svenska skolan och åkte iväg.
Första stoppet köpcentret i Karen där man också kan kopiera (det finns ingen riktig kopiator på skolan så jag tänkte ta saken i egna händer). Det gick inte att skriva ut där (vår skrivare har dött) så jag fick gå upp en trappa och skriva ut. Jag beställde svartvita kopior och de började skriva ut. Jag frågade vad svartvitt kostade, 10 ksh (1 kr) per utskrift!!! Sverigepriser alltså. De kom ut med färgutskrifter och ville ha 20 ksh per utskrift. Då mörknade blicken på fru Pansell och jag talade om vad jag tyckte om det förslaget. Då kostade det plötsligt 10 ksh igen.
Sen gick jag ner till kopieringsstället och beställde en av buntarna jag behövde göra. Jag vet att det kostar 2 ksh per kopia men idag kostade det 3!!! Då beställde jag inget mer, vi bestämde att vi kunde göra det sista på skolan. Där började det bra tills tonern tog slut så ena studentgruppen fick varsin kopia, den andra får kopiera mitt enda exemplar för hand. (SVENSKA STUDENTER SKA INTE KLAGA!!!) De blev väldans glada för garnet och pärlorna i alla fall.
Mot Kilimani igen och Svenska skolan lite lätt försenade men vaddå vi är ju i Kenya. Problemet var bara att Josef och jag inte hade ätit lunch än, vilket kanske förstärkte mina sura miner hos utskriftsnissarna något men det är inget mot harangerna Josef snällt fick svälja helt orättfärdigt (det har gått över nu). Vi åkte till Java för att köpa med oss mat. 45!!!!!!!!!! minuter senare åkte vi äntligen mot skolan. Vi hann i alla fall träffa de flesta av alla goa familjer innan de gick hem och vi fick ÄTA.
Sen har det blivit en lugn kväll, jag har bakat bondkakor som Josef hotar att äta upp. Över 60 kakor, han lär få sitta uppe ett tag.
Ta bort utflykten till Karen (som vi lägger i vårt arkiv av Kenyaupplevelser) så var det en alldeles vanlig fredag =)
/ Anna
Första stegen
Bussresan hem från stan var en upplevelse i sig. Vi åkte hem i värsta rusningstrafiken men vår busschaufför kunde en egen väg. På smala gator körde han i vad som kändes som en hisnande fart, det gick förmodligen i 50 km/h =) Bussen som var en Citi Hoppa gjorde verkligen skäl för sitt namn jag tror jag lyfte en decimeter från sätet mellan varven. Vi kom i alla fall fram till Yaya även om vi stannade på baksidan och inte på framsidan som man brukar. Ingen traffic jam idag men väl ett av försöken att komma undan en =)
På Yaya gick vi runt lite, enda stället häromkring där det faktiskt känns julpyntat. Det fanns t.ex. en livs levande tomte som Ida vinkade glatt till. En kör hade de också som sjöng vackert. Det var säkert julsånger men inte min reportoar.
När vi kom hem höll Ida på att spricka av rörelsebehov och av pappabehov. Hon hade ju suttit fast på mig i massor av timmar och inte träffat pappa på lika länge. Så när Josef satt på golvet och busade med henne tog hon plötsligt två steg mot honom. Lika lycklig över det var hon som när hon kunde stå på egen hand. Sen ville hon inte upprepa bravaden. En gång om dan får väl räcka =).
Hejsan svejsan / Anna
Namnsdagspresent och traffic jam
När jag öppnade mailen på eftermiddagen fick jag en namnsdagspresent. Vi har fått en domstolstid nästa fredag. Det är helt otroligt och vi är jätteglada. Tiden kan såklart bli inställd men just nu ägnar vi oss åt att bara vara glada =)
Idag var det heldag på skolan i Karen. Inbjudna talare däribland en representant från institute for education och en doktor från Kenyatta University. Jag var också en av de högt värderade gästerna =) Undrar när jag ska börja identifiera mig som viktig, det tar nog ett tag. Jag skulle prata klockan 11 eller 15 så jag hade lovat att vara på plats till 11.00. Vi åkte hemifrån i god tid och uta på Ngong road flöt det ovanligt bra, Josef kommenterade till och med hur tomt det var. Det ska man aldrig göra =)
Efter Junction tog det stopp. Vad som händer i Kenyans trafik när det tar stopp är att alla försöker åka en annan väg. Inte en annan gata utan kanske på sidan av den vanliga vägen eller varför inte motsatt fil. Till slut stog vi fyra bilar i bredd (där det egentligen är tänkt att vara en fil). Det enda man kan vara helt säker på då är att det är totalt stopp. När poliserna kommer gående och inte i polisbil för att hjälpa till att reda ut röran så är det väldigt stopp. Vi stod i en timme och fick bevittna det ena kreativa försöket efter det andra. vad sägs om mötande trafik som plötsligt kom körandes på vänster sida om oss och då var det redan ganska fullt i det diket.
Vi stod lungt och såg bulldozern köra ännu lugnare fram och tillbaka. Ett antal vägarbetare sprang runt och gjorde lite här och lite där. De flesta hade doppat händerna i något svart glänsande, såg lite läskigt ut. Organisation och logistik var kanske inte deras starka sida. Två killar hade röda flaggor och var nog ansvariga för att dirigera trafiken. De var överallt men inte där de kanske skulle ha behövts. Till slut kom vi till en liten bro som gjorde den femfiliga vägen omöjlig och vi var tvugna att rätta oss i ledet igen. Nåja svenskar som vi är stod vi snällt i kön och försökte aldrig något utbrytningsförsök så vi stod bara kvar där vi stod på vägen.
Efter bron fanns det ivrigt viftande vägarbetare som dirigerade oss in på en avtagsväg som vad vi vet leder till Kibera (den stora slummen) men de sa att vi skulle följa efter bussen som körde framför och eftersom bussen ska till Karen körde vi glatt efter. Vi hamnade på ett stort fält där vägen var allt annat än körvänlig så det blev gröna lund ett tag. Jag skrattade så jag kiknade. Det var verkligen som en fars. På andra sidan fältet kom vi tillbaka ut på Ngong mot Karen. Då var det bara att köra och undivka Matatus som använde den nästan tomma vänsterfilen som en egen fil (fast åt fel håll).
Vi kom till skolan en halvtimme för sent men tack och lov för Kenyaner de hade naturligtvis inte startat i tid så den första talaren höll fortfarande på och sen var det fikarast så jag började inte förrän 12.45 =) Säga vad man vill men flexibilitet kan de här nere.
/ Anna
Idatid för pappa
Ensamma utan mamma passade vi på att julhandla lite. Det är rätt kul att se reaktionerna hos folk när en vit man kommer och bär på ett svart barn i bärsele. Vi tankade också bilen och handlade lite annat nödvändigt såsom vatten och bröd. Vi hade visst slut på bröd i morse så vi fick sno ihop några snabba scones. Det fungerar rätt bra det också. Dricksvatten köper vi i stora 20 liters behållare och det är skönt att ha bil när de skall fraktas hem ...
Vädret har varit toppen idag. Blå himmel och jag skulle gissa på runt 30 grader. Tillbaka på skolan har jag dragit runt på Ida i vagnen. På skolan finns det kor och de är väldigt roliga. Fast ännu roligare är de andra barnen. Skolan har personalbostäder så det finns en hel grupp barn där och nu har de jullov och leker för fullt på dagarna. De verkar gilla Ida och Ida tycker att de är jätteroliga.
På vägen hem igen med mamma åter i bilen så tröttnade Ida som vanligt på bilbarnstolen efter c:a 10 minuter och började gnälla, fast det kan ju ha berott på att hon var så trött. Hon somnade efter ett tag och sov tungt när vi kom hem. Kvällen slutade med att vi beställde hem mat. Vi brukar ibland beställa från ett ställe och det tar som regel mellan 30 min och en timme för maten att levereras. Men ikväll tänkte vi testa ett nytt. Mannen i telefonen lovade att maten skulle komma inom en timme. Men det visade sig att Kenyanska timmar är längre än våra. Vår klocka gick i varje fall över två timmar innan maten kom lite halvsval och sladdrig. Ja, ja, smaken var det i vaje fall inget fel på.
/ Josef
Annas tillägg:
Advokaten har inte kunnat boka tid åt oss idag. Det var tydligen ett nytt system så hon skulle försöka igen. Ja, ja vi får väl en tid nån gång hoppas jag. Nu längtar vi mest av allt efter våra familjer. Men snart kommer farmor och farfar tätt följda av andra härliga goa familjemedlemmar =)
/ Anna
Familjen trött
Pappan är sjuk (fast han mår mycket bättre) och mamman jobbar, hon är från och med imorgon inte bara mattefröken utan virkningsfröken också. Ettåringen har energi för ett helt kompani. Idag åt hon middag stående för det är mycket roligare. Alltså är det ett trött föräldrapar som gråter till "Lilla huset på prärien" (det kanske bara är halva föräldraparet som gråter men ändå). Ja, ja vi vet att vi inte har nåt att klaga på. Ida sover till åtta/nio på mornarna, men vi är trötta ändå.
Vi fick ett meddelande från vår advokat idag att pappren är inskickade till domstolen. Om det är någon därute som önskar att vi får en tid i domstolen i december (fortfarande inte troligt men inte omöjligt) så är det nog imorgon ni ska be =) Det tänker vi göra.
/ Anna
Bring it on
Det första som händer är att advokaten försöker få en tid i domstolen. Det finns två datum kvar i december som är möjliga, men i vårt fall är de nog omöjliga så vi sätter vårt hopp till en tid när domstolen öppnar igen efter jul i andra halvan av januari nån gång. Då kommer en guardian att utses åt Ida, som ska göra en utredning på oss för hennes räkning. (Jag upprepar mig för jag vet hur virrigt allt det här är från Sverige).
Efter den första hearingen kommer också childrens department att kalla oss till intervju och göra ett hembesök för att skriva en rapport om oss.
När guardian och Childrens department är klara ansöker advokaten om en andra tid i domstolen. Då vi förhoppningsvis blir godkända.
Vi ska få vår "adoption order" det underskrivna pappret som säger att adoptionen är godkänd. Vissa par får pappret i domstolen i samband med den andra hearingen. Ett finskt par har rekordet de får vänta NIO!!! veckor på sitt papper (det beror bland annat på domstolens uppehåll). Det finns ingen rättvisa och inget sätt att förutse hur domaren ska bete sig.
När allt detta är klart kan vi ansöka om pass till Ida och beställa biljetter hem. Om hur länge? Ingen aning! Det kommer vi åtminstone inte att veta före den andra hearingen.
Vår bön just nu är om tålamod och att få behålla glädjen vi just nu känner i att vara här. Vi njuter av att få uppleva Idas födelseland. Visst längtar vi hem men vi försöker verkligen att vara här och nu och vi lyckas oftast bra. Vi inser att det är nu det börjar, tiden som tär på en sån inställning men vi ber om sinnesfrid och ni får gärna hjälpa oss att be om det (och be för att vi ska få den kvinnliga domaren som skriver papper direkt).
/ Anna
Uppdatering
Jag har ingen tyfoid =) Ett litet stick i armen senare var det enkelt konstaterad. Eftersom jag inte har antas Ida inte heller ha. Hon har tydligen inga vener att sticka i. Inga som syns från utsidan i alla fall. Sen var hon glad och sprallig när vi var och kollade så de kunde väl inte föreställa sig att hon skulle ha något liknande. Det kan inte vi heller så det får bli snabba bilen om hon skulle visa symptom istället. Josef kämpar på, känner sig hängig och har ont i magen men det är lindrigt med tanke på hur man kan må.
Vi har precis varit och firat våra vänner som blev godkända av domaren idag. Båda familjerna som var uppe blev godkända, HURRA!!! En av familjerna får vänta ända till 22/1 för att få sina papper, inte hurra =( Processen här är berg och dalbana, man är i händerna på andra och det går inte att förutse vad som ska hända näst. Vi hör hela tiden konstiga rykten som visar på att processen tar allt längre tid men ändå fortsätter familjer att åka hem efter 8-9 månader. Jag antar att man mår mycket bättre om man låter bli att lyssna på rykten. Också de som talar för att det skulle börja gå fortare, då skapar man sig nog förhoppningar förgäves. Det är en lång långsam process och vi kommer att vara ledsna i omgångar men vi kommer att få åka hem med Ida. Det är målbilden! Vi skicker STORA gratulationer till familjerna som är klara och STORA styrkekramar till er som får vänta länge på en stackars underskrift!
Annars har jag föreläst på skolan för första gången idag. Kan någon ringa alla mina gamla engelsklärare och berätta att jag tagit mig igenom två timmars undervisning på engelska utan alltför stora missar! Det var roligt... för mig, studenterna lyssnade snällt =) Med tanke på att deras första lektion började 06.00 lyssnade de väldigt uppmärksamt.
Nu ska jag ta hand om min lilla gubbe och smaska på chokladbiten som fanns i mitt julkalenderpaket idag =)
/ Anna
Inte lika lugn gata
Dagen började med att Josef åkte iväg för att träffa en bilmekaniker för att sätta in bilbälten i baksätet på bilen. Kan ju vara bra att ha. Ida och jag gick upp och gjorde iordning för vårt sista hembesök från vår organisation. På söndag är vår fosterhemstid slut och på måndag skickas ansökan till domstolen. Steve skulle genast skriva sin del av rapporten så att den är klar innan måndag. Han kom kenyansk tid, en timme för sent (han brukar vara i tid men missförstånd råkar alla ut för). Vi hade som vanligt väldigt trevligt. Det känns som att få besök av en vän (som ställer lite frågor om diverse privata och mindre privata angelägenheter).
När han gått kastade sig Josef iväg till centrum för tropikmedicin för att ta blodprov. Han har ju varit dålig i magen igen och om det inte hade gått över idag ville de ta fler prover. Han tänkte nästan inte gå för han kände sig så pass bra idag. De tog proverna och han kom hem för en väldigt sen lunch men var tvungen att åka tillbaka igen för att hämta provsvaren. Han åkte och Ida och jag gjorde iordning för en samling med adoptivfamiljer från vår Sverige-organisation. Vår landansvariga är i Nairobi för en konferens som blev inställd två dagar innan (välkommen till Afrika). Hon brukar alltid vilja träffa oss och det är också väldigt trevliga träffar, hon är verkligen engagerad i vår situation vilket känns väldigt bra.
Träffen blev trevlig och intensiv. Kläm in nio vuxna och sex barn i en liten lägenhet så kan ni kanske föreställa er hur det lät. Jag gillar det men intensivt blir det =) Hon hade med sig en kasse från mamma som har sytt julkläder till Ida. Helt fantastiska kläder!!! På julafton får ni se =) Hon hade också en hel del nyttig information trots inställd konferens.
När alla hade kommit kom också Josef hem från tropikmedicin med tyfoid (en typ av Salmonella i blodet) som dom. Han har tydligen gått med det länge för värdena var höga. Konstigt att han inte haft mer symptom men tur att han gick idag. Ida och jag ska också ta prover för att vara på säkra sidan. Ingen oro familjen vi är i goda händer!
Ida somnade helt uttröttad till julkalendern (Sunes jul). Vi har plockat lite och nu ska vi ta en film, jag ska jobba har två lektioner imorgon som inte blivit förberedda idag, dagen gick liksom åt till annat. Det ska nog gå bra, jag har haft dem måååånga gånger hemma.
Ni som ber får gärna be för Josef så att han blir frisk. För Ida och mig så att vi inte är sjuka, framför allt inte Ida.
Ni får också gärna be för två familjer som har sin andra tid i domstolen imorgon. Önskan är att få komma hem så fort som möjligt, gärna innan jul.
/ Anna
Lungna gatan
Ida har börjat säga hej. Först lät det bara som nåt ljud hon gjorde men nu är det ett tydligt he(j). En favorit är att hon går mot dörren vinkar och säger hej. Undrar vart hon är påväg då?
Idag kom det ett nytt ord som ni gärna får hjälpa oss att tolka. Det låter ungefär som om en japan skulle säga tomte. Det skulle kunna ha med kom att göra men då förstår vi inte avslutningen på ordet. Hon började i morse och hon har sagt det hela dan.
Tänkte på en sak idag när vi öppnade bamsekalendern (bilden är inte helt olik Svenska skolans lekplats om man tar bort snön förstås) vi tog det lungt och tittade på ekorren, sorken och minihopp som vi redan öppnat så öppnade vi luckan låååååångsamt och flera gånger. Jätteroligt! Undrar när man slutar uppskatta att njuta av stunden, när allt skulle börja gå fort jämt? Jag tänker i alla fall gå tillbaka i utvecklingen och njuta av stunderna med Ida och Josef.
/ Anna
Julkalender
Efter frukost invigde vi årets paketkalender. Första december får alla paket i vår kalender. Josef fick foton från förra julen. Jag råkade ta några kort på julgranen och några pyntade ställen i lägenheten. Inte visste jag då hur mysigt det skulle vara att titta på korten nu. Nu sitter de på väggen där vi annars har bilder på smultron och blåbär. Jag fick ett Kazuri-hårspänne!!! Ida fick en liten bil som hon kan sitta på och sparka sig fram eller gå bakom och skjuta framför sig. Gåträning var det tänkt. Hon är överlycklig och går/springer gärna bakom bilen men hon sitter ännu hellre på den och låter någon av föräldrarna skjuta på. Vilket de gärna gör... ett tag i alla fall =)
Bamsekalendern invigdes redan i söndags. Sympatiska julkalendrar som börjar på första advent även om det är i november. Så kommer vi till TV kalendern. Vi missar ju julkalendern i år, tack och lov för SVT som visar kalendrar året runt på nätet. Problemet är att nätuppkopplingen här inte tillåter några TV program så här kan vi inte se årets kalender. Tack och lov igen för SVT som säljer sina gamla kalendrar. Det är kanske inte välgörenhet men det är fantastiskt för oss att i år njuta av Sunes Jul. Första avsnittet där familjen ska ta familjekort och Rudolf ska sjunga stilla natt och får eld i baken... bokstavligt talat. UNDERBART!!!
/ Anna
