Barn till varje pris - drömmen om ett barn
Jag tittar på ettan och trean om varandra, plötsligt verkar ofrivillig barnlöshet vara vansinnigt viktigt att göra TV program av. Jag läste en kommentar i strömmen av en mamma i samma sits som jag. Hon tittade på något av programmen och hon var lycklig över att inte vara där längre. Jag kan bara instämma. Jag har inte haft en massa missfall, jag har inte några misslyckade IVF försök bakom mig. Men jag har många många nedslående menstruationer bakom mig. Nähä inte den här gången heller. Och ÅH vad jag är glad för att vi inte är där längre. De där månatliga bestyren stör mig BARA för att de gör ont inte av någon annan anledning alls.
Du sprattlar i magen och vips så är du här
Så vem du än är, så välkommen till världen
Man skulle kunna tro att jag inte kan relatera till en sådan sång, jag som inte har burit mitt barn i magen och känt sprattlet. Men hon har blivit buren i en mage och hon har sprattlat. Den som bar min lilla dotter är någon som jag känner många saker för. Tacksamhet, ödmjukhet, sympati och ett oerhört ansvar. Hon var med när det sprattlade i magen, jag får vara med under resten av resan, snacka om ansvar. Precis som i sången är jag där och löser problemen tillsammans med Ida, jag är med vartän hon ställer färden. Ida var välkommen till livet och hon var otroligt efterlängtad även om det tog en liten tid innan vi kunde visa det för henne.
Jag ser programmen och förundras över hur komplicerat vi människor gör allt ibland. Till exempel när jag hör samtalen om de biologiska bandens vikt. Hur ska man kunna förmedla den totala oviktigheten i dessa band? Om mina band till det lilla trollet som ligger och snusar i sin rosa säng vore starkare så skulle jag spricka. Skulle hon vara mer underbar om hon bar på mina gener? Det kan jag verkligen inte tänka mig. Däremot finns det några saker som jag har och som jag önskar henne, min trygghet och min glädje. Jag är övertygad om att dessa två inte är genetiskt ärvda (även om min genbank, läs mina föräldrar, absolut visar både glädje och trygghet). Det är något som jag fått av min miljö där familjen naturligtvis varit en viktig ingrediens. Det är också hårt arbete att försöka vara den jag vill vara, det lyckas ibland men långt ifrån alltid. Jag är dessutom övertygad om att både glädjen och tryggheten bottnar i min relation med Gud och den är väl ändå inte genetisk.
Jag hörde en sång på p4 idag, den hade vunnit över nån Iron maiden - låt. Det är Lill Babs som sjunger till något av sina barn antar jag.
Du sprattlar i magen och vips så är du här
Sen jollrar du och skriker till glädje och besvär
Du snubblar och ramlar och slår dig gul och blå
och innan nån vet ordet av så har du lärt dig gå
Du börjar skolan, kanske får problem en vacker dag
Vi löser dom tillsammans du och jag
Så vem du än är, så välkommen till världen
jag ska va med vart du än ställer färden
Många långa vägar ska du gå
och många hårda törnar ska du få
Men ändå
Vem du än är så välkommen till livet
du ska få se när du tar första klivet
Att det väntar många stora äventyr
när din första morgon gryr
(inspelad av Lill-Babs omkring 1969)
Man skulle kunna tro att jag inte kan relatera till en sådan sång, jag som inte har burit mitt barn i magen och känt sprattlet. Men hon har blivit buren i en mage och hon har sprattlat. Den som bar min lilla dotter är någon som jag känner många saker för. Tacksamhet, ödmjukhet, sympati och ett oerhört ansvar. Hon var med när det sprattlade i magen, jag får vara med under resten av resan, snacka om ansvar. Precis som i sången är jag där och löser problemen tillsammans med Ida, jag är med vartän hon ställer färden. Ida var välkommen till livet och hon var otroligt efterlängtad även om det tog en liten tid innan vi kunde visa det för henne.
Att hämta sina barn är underbart. Inflygningen över staden där mitt barn finns, barnet som jag sett på kort och redan skapat en relation till, är en fullständigt oförklarlig känsla. Förmodligen lika känslosamt, livsomvandlande och fantastiskt som i förlossningsrummet, men annorlunda. Det borde vara samma inställning, vem du än är så välkommen till världen. Vi borde vara beredda att ta emot och älska våra barn vilka de än är. Och vad är det som säger att det skulle bli så mycket bättre för att det är biologiskt? Kanske i mer perfekta familjer än vår men vi är ganska övertygade om att Ida kan skatta sig lycklig över sina gener, däremot försöker vi ge henne bästa möjliga miljö att växa i.
Det var ett inlägg i debatten, jag vet, men jag är faktiskt lite engagerad i frågan inte för att jag har någon åsikt om hur folk får barn. Diskussionen om man kan älska ett barn som inte är biologiskt eller inte skulle kanske kunna göra att Ida tvivlar på vår kärlek till henne och det gör ont.
/ Anna
Väntan på barn
Ett inlägg i månaden är tydligen vad man hinner som barnfamilj... jaja snart är vi i Kenya och har all tid i världen igen. Det har varit en avgörande orsak till beslutet att välja Kenya igen. Ett år av total närvaro för barnen och för varandra. Det är något att längta efter.
Det har minsann hänt lite också på en månad. Våra papper är i Kenya och man är "so exited" över att vi vill åka tillbaka. Det var ju roligt, hoppas att high court känner på samma sätt.
Det vi väntar på nu är:
NAC (national adoption committe) ska besluta att vi faktiskt får adoptera i Kenya
LAN (Little angles network) ska hitta ett barn som behöver just oss som familj
Men vi vill ju så gärna bestämma själva så biljetten är redan bokad till 6 januari. Josef ska jobba ett helt år den här gången och vi har fått lov att vänta färdigt i Kenya om det skulle vara nödvändigt. Vi tror att det blir så, att vi skulle få barnbesked innan nyår känns väldigt otroligt. Ingen blir gladare än vi om det skulle bli så men den som väntar på något gott... väntar alltid för länge... eller.
Den här processe är ju aldrig utan spännande oväntade händelser. Denna gång börjar det redan innan vi åkt ner. NAC som vi alltså väntar på nu skulle väljas om och det gick tydligen inte helt enligt planen så de tog ett två månaders uppehåll och kommer att ha två oktobermöten för att jobba ikapp. Vi får väl se om vi har turen att vara med då annars får vi hoppas att de inte tar en ny paus i november.
Ida har också fyllt tre år, i söndags var en stor dag när hon fick "ja må hon leva", paket och tre chokladbollar med ett ljus i vardera, på sängen. Ett hejdundrande kalas med mammans och pappans vänner och deras barn nära nog 30 personer klämde vi in hemma. Vad gör man när det dröjer så länge innan man får fira födelsedag med alla dessa goa igen.
Väntan fortsätter alltså lite till men ett steg närmare den där lilla som sparkar och sparkar i hjärtat.
Allt gott!
Anna
