2
Idag har vi firat världens goaste tvååring om ni frågar oss. Vi har ju gäster så dagen blev en blandning av turistande och firande. Vi ska ta igen lite en annan dag. Tårta fick han i alla fall och presenter. Vi har dessutom sparat några presenter, vi försöker skypa med avsändaren och alla är inte anträffbara en vardag innan vi nattar skatten.
Han är i alla fall saligt lycklig över sina duplobilar och andra saker som gömde sig i paketen. Vad sägs om att vi ska provköra en radiostyrd nyckelpiga imorgon :-)
Gonatt från oss
Ps Tårta är gott
Äda, kramar och viktiga papper
Ikväll när Rasmus skulle sova hörde han Ida utanför dörren vilket resulterade i att han stod rakt upp i sängen och skrek Ääääädaaaaa, Äääääädaaaaaa hur länge som helst. Det är en ny lycka i mammahjärtat när syskonen älskar och frågar efter varandra. Något annat som är välgörande för mammahjärtat är hans kramar som är helt fantastiska.
Idag har vi fått ut viktiga viktiga papper från advokaten, nu är det ett intyg kvar innan vi kan ansöka om pass :-)
I övrigt har vi tillfälligt avbrott då vi njuter för fullt av en härlig skara gäster.
Anna
En intensiv byggvecka och nu behöver vi hjälp att ge grannskapet toaletter!
Nu lägger vi en vecka med hårt arbete för att se lokalen i Kibera bli byggd bakom oss. I lördags revs de gamla husen. Ett stort problem i Kibera är att man inte kan lämna en tom yta mer än något dygn utan att börja bygga på den om man inte vill se någon annan komma och ockupera marken. Så i måndags började arbetet med att jämna ut marken och i onsdags satte bygget igång. Då infaller nästa problem. Man måste bygga färdigt på en gång för annars är risken att någon kommer under natten och river ner delar av det man byggt för att komma åt byggmaterialet. Därför har vi haft ett stort team på plats som jobbat stenhårt onsdag till lördag för att se själva skalet (stomme, väggar och tak) till byggnaden på plats. Följ hur ett hust växer upp i bilderna nedan:
Det som nu kvarstår i huset är ett golv. När lokalen väl är klar är planen att den skall kunna multianvändas. Den skall fungera som kyrka för denväxande församling som fötts ur vårt projekt. Men den skall också fungera som ett slags "community center" för invånarna i granskapet och från årsskiftet planeras en start av en förskola för de fattigaste i lokalen.
Det mest akuta behovet just nu är dock toaletter. Vi har upptäckt att det i dagsläget inte finns någon fungerande toalett i närområdet. Ni kan se bilderna på den gamla toaletten här:
Som ni förstår fungerar det inte! Vi har insett att vi snabbast möjligt måste se till att invånarna i närområdet får en fungerande toalett av något slag.
Men tyvärr är vår byggkassa nu tom och vi är i akut behov av mer pengar! Du som vill vara med och stötta en grupp fattiga människor i ett av afrikas största slumområde genom att ge dem en toalett får gärna sätta in en slant på Pingstkyrkan Bredäng pluss giro: 65 17 77-5 Märk inbetalningen "Bygge i Kibera" eller "Toaletter i Kibera".
Du får också gärna vara med och ge lokalen ett ordentligt golv så att vi kan starta en förskola där från årsskiftet. Sätt då in pengar på samma konto och märk: "Bygge i Kibera" eller "Golv i Kibera".
/ Josef Pansell
Fyraåringen
Den andra oktober fick vi en fyraåring i huset. Vi hade ju besök av mormor, morfar och moster så Ida hade valt att sova i mormors säng. Som sig bör på födelsedagen vaknade Ida först och till slut körde hon upp mormorn med "Gå upp nu mormor så det kan börja". Åååh vad mysigt att ha nån som är så förväntansfull inför ja må hon levat, själv sover jag utslaget och vaknar först på andra versen.
Ida har länge sagt att hon ska sluta med välling när hon fyller fyra. Jag tänkte att hon skulle få sin sista flaska på morgonen så födelsedagsbrickan dukades som vanligt med födelsedagsduken och vällingflaskan. Ack så fel jag hade. "Men jag har ju slutat" sa Ida och mamman fick vackert lomma ut i köket och göra mackor istället :-) och så var det med det. Trötta kvällar när vi har lilla Ida på besök här hemma kan hon önska sig välling men på det stora hela är hon nöjd med sitt beslut. Och väldigt nöjd med nattrosorna (rosa byxblöjor med disneyprinsessor på), mitt knep för att uppmuntra henne på kvällen.
Efter att ha blivit firad på morgonen tog hon på sig tingelingklänningen och provade nya Hello Kitty sparkcykeln ute. Efter lunch blev det mer ja må hon leva och Hello Kittytårta vid poolen. På kvällen skypade vi med familjen hemma i Sverige och mer paket väntade för varje skypesamtal. Det var en mycket lycklig och trött Ida som gick och lade sig. Jag kan också meddela att det är hårt att sova tillsammans med Barbiehästar och andra födelsedagsfynd.
Eftersom mormor och morfar är här nu och inte 30 oktober så firades lillebror också. Jag har inga skarpa bilder på honom, han ä liksom aldrig stilla :-) Här är han i alla fall i en jacka som nu väntar på oss i Sverige.
Kalaset sparade vi till i lördags. Galen som jag är bjöd jag in alla adoptivfamiljer till poolparty med korvgrillning. Det är ganska knäppt att ha poolparty när det regnar, det är också ganska knäppt att ha ca 50 personer på tårtkalas i vardagsrummet. Men jag är ju ganska knäpp. Tack vare härliga familjer blev det ett härligt kalas, trångt och mysigt. Tack och lov slutade det regna och Josef ledde en mycket intresserad skara barn på en skattjakt som slutade under vår balkong. En korg hängde från balkongen och sänktes sakta ner mot barnen som tyckte det var nästan magi :-)
Det var nästan omöjligt att ta kort utan att fånga ett barn som inte får visas offentligt än så här kommer ett skralt urval. Tårtor från underbara Cake Plaza, man ger dem bara en bild och så ritar de av den för hand. Gissa om Ida varit nöjd med sina Hello Kittytårtor.
Såhär såg hon ut större delen av eftermiddagen. Vi är fullständigt överväldigade av alla presenter. Ida är lika överlycklig. Eller som hon själv sa, förtjust.
Det går väldigt fort att blåsa ut ljus särskilt när det bara är ett. Men på andra eller tredje försöket hinner man med att få det på bild också.
Hej hopp
Anna
Walk a mile in my shoes
Jag sitter i soffan lätt ledbruten och trött. Den värsta huvudvärken har släppt och nacken samarbetar igen. Hela jag bubblar av tacksamhet över soffan jag sitter i, sängen jag snart ska krypa ner i bredvid en stor snarkande och en liten snusande man och över allt annat jag har.
Jag har tagit en promenad idag, en lååååååångpromenad. Mina kollegor och några andra privatpersoner har samlat in pengar till skolavgifter för föräldralösa barn. I våra microfinansgrupper finns många familjer som förutom den biologiska familjen tar hand om avlidna släktingars barn. Om en syster eller bror dör är det vanligt att den övriga familjen tar hand om barnen. I familjer där pengarna knappt räcker till mat blir dessa barns skolavgifter de sista i familjeprioriteringen. I tre år har ledarna för projektet försökt få oss att satsa på dessa barn. Vi har väntat med tanke på vilket enormt åtagande det är och hur mycket pengar det kostar. Nu har vi ändå bestämt oss för att hjälpa så många som möjligt så länge som möjligt, det är allt vi kan göra.
Jag kom kenyanskt försenad till Kesiahs hus (Kesiah och Evelyn är ledarna för projektet) där hon och Evelyn väntade. Den första skolan, en public school var förvånansvärt fin. Vi kom mitt under rasten och skolgården kryllade av barn i alla åldrar. Primary school ska vara gratis men de tar ut en avgift för undervisningen, knasigt men då skulle ni höra lärarlönerna. Skolan här är moment 22 kan man säga.
Vi betalade för två barn som går här även om det var lite svårt med den ena då de har så många sjuor att de inte kunde veta i vilken barnet gick, men som alltid i Kenya så löste det sig.
Nästa skola låg långt in i Kibera, strax ovanför floden som rinner mitt i. Där fanns en pojke som precis har börjat ettan. Hans mamma (fostermamma) har inte kunnat betala någon skolavgift sedan januari. Idag var det väldigt tomt i klassrummet där det i vanliga fall sitter 35 elever. De som är kvar har (förutom vår kille) betalat sin skolavgift. Övriga 30 hade blivit hemskickade för att hämta skolavgifter.
På väg till nästa skola behövde vi korsa floden och då passade jag på att halka i mina vansinnigt opraktiska gummistövlar och bjöd övriga på lite underhållning när jag steppade omkring i geggan innan jag kunde gå ner med hjälp av själva magistern. Efteråt var Evelyn vänlig nog att påminna mig om att det inte bara är matrester i geggamojan "Du vet, vi har ju inte så många toaletter här" tack för den.
Nästa stopp var långt bort, så långt bort att mamman som blev tvungen att följa med oss för att visa vägen fick bannor för att barnet hade så lång skolväg.Det visade sig vara en finfin privatskola som låtit flickan gå ett år och bara betala "tuition" på ca 150 kr per termin istället för hela skolavgiften som var ca 1500 kr. Som välgörenhet om man frågade skolan för att fylla upp klasserna så att skolan skulle verka attraktiv om man frågade Kesiah. Huvudläraren talade sig varm om flickan och att hon hoppades på en lösning så att hon skulle kunna fortsätta.
Efter finskolan där vi faktiskt betalade för två elever bar det av tillbaka förbi halva Kibera till en secondary school. De är till skillnad från primary school inte gratis. De kostar så olika att vi har fått bestämma en summa som alla får. Mina experter tillika guider har rått oss till det, då kanske föräldrarna skickar sina fosterbarn till landsbygdsskolor där de får bo långt ifrån kriminalitet och droger som finns i Kibera. Där räcker också pengarna vi erbjuder.
Barnen går ju i skolan utan att ha betalt skolavgift tänker ni nu. Ja, de får gå i skolan men de får inte göra examinationerna. För de två vi betalade för här kom vi i grevens tid, de gick raka spåret från rektorsexpeditionen till klassrummet där de skulle skriva prov. Kolla särskilt in labet :-)
Här är också hjältarna som gjort ett enormt arbete för att hitta och kartlägga dessa tio barn.
Efter secondary school bar det av tvärs igenom Kibera mot en förskola där vi ska sponsra en flicka. När huvudläraren berättade för oss om avgifterna och hur mycket som betalats för flickan (vilket var ingenting) suckade han och sa att det nästan inte är någon som betalar. Det kan ju inte stämma helt, de har uppenbarligen råd med lite personal och med lokalerna men det är säkert inte bara vår lilla pärla som inte betalt.
Varma och trötta landade vi på banken för att betala två skolavgifter för skolor på landsbygden. När jag skulle fylla i lappen om att betala in pengar snurrade huvudet och alla ljud försvann. Hmmm man ska nog äta om man ska orka trava Kibera runt en hel dag. Jag hade druckit men man vill inte gärna dricka för mycket när det inte finns några toaletter.
Så nu sitter jag här, trött och mycket nöjd med min dag. Lukten är svår att få bort, totalt klädbyte och dusch räckte inte helt. Men jag ska krypa ner i min rena säng och mina guider ska lägga sig i sina med lukten utanför dörren. Jag tror inte att det räcker att vandra deras gator för att få veta.
Vill du ge pengar för fler skolavgifter (en ny termin börjar i januari) kan du sätta in pengar på Pingstkyrkan i Bredängs plusgiro: 65 17 77 – 5, märk inbetalningen skolavgifter. Tänk vilken bra julklapp. En termin primary school kostar ca 150 kr, en termin secondary school kostar ca 1000 kr.
TACK TACK TACK till er som skänkt pengar för att göra detta möjligt. Ni är hjältar!!!
Anna
Flytt och rivning
Idag har vi flyttat en familj från Kibera till de hus vi byggt åt dem på landet några mil utanför Nairobi. Vi har också påbärjat rivningen av deras hus i Kibera för att ge plats åt det "Communit center"/kyrka som vi skall bygga där.
Flyttlass har anlänt!
Officielt överlämnande av nyckel!
Äldste sonen har redan varit på plats med sin familj i två veckor och har jobbat hårt på finnishen. Husen har blivit så mycket finare nu.
Inspektion av husen som skall rivas.
Rivning påbörjad!
Återkommer med mer bilder och information om byggprojektets nästa fas.
/ Josef
Uppdateringar - Kisumu
Nu uppdaterar jag för sista gången, sen får det vara nog. Då måste jag ju berätta om fyraåringen vi får i huset imorgon. Eller om alla äventyr vi gjort och ska göra med mormor och morfar. Men nu en kortis om vår sista tripp i augusti, till Kisumu.
Orsakerna till resan var både att få åka tillbaka till Rasmus barnhem och att Josef var inbjuden att predika i den församling som leds av själva generalsekreteraren för den pingströrelse vi samarbetar med. Med anledning av predikan sov vi först i två nätter i Thessalia, en norsk missionsstation som ligger fantastiskt vackert. Som de flesta missionsstationer vi har sett.
Men vi fick bo i hus 10, tidigare bebott av en norsk missionärsfamilj. Utsikten var magisk och huset jättefint.
På söndagen bar det av upp i Nandi Hills på gudstjänst. En liten kyrka som låg på toppen av en kulle. Jag som inte uppskattar höjder tyckte att vägen slingrade sig lite väl nära kanten ibland. Men fördelen med att lägga sin kyrka högst upp är en oslagbar utsikt, som inte går att återge i bild, särskilt inte som det var lite disigt, men jag ska försöka.
Vägen var fin, ibland :-) men inte hela vägen. Tack gode Gud för fyrhjulsdrift. Men filmen jag filmade säger mer än bilden.
På måndagsmorgonen åkte vi mot Kisumu, det är bara en timmes resa vilket var skönt för en restrött familj. Vi gick till Rasmus barnhem och fick ett väldigt varmt välkomnande. Dessa fantastiska människor som vårdat vår skatt i ett år och fyra månader blev så glada när vår stora lilla kille kom. Vi lekte och pratade och hade mysigt. Resten av dagen tillbringade vi på Nyanza club där vi också bodde när vi hämtade buspojken.
På tisdagen väntade nästa äventyr runt hörnet. Vi hade stämt träff med en av Josefs elever. För att göra en lång historia kort så har hans fru numera en symaskin och jag har gratis sömmerska om jag vill. Det kommer jag kanske inte att utnyttja till fullo men jag hade skickat lite kangas och några favoritplagg som hon har kopierat. Nu skulle vi åka till Kakamega för att hämta mina kläder, hälsa på hos familjen och samtidigt passa på att göra en tur i Kakamega forest.
Att besöka kenyaner är alltid lika trevligt och den här gången var inte ett undantag. I ett fint litet hus gjort av lera fick vi de godaste bönor jag har ätit på länge och hemgjort chapati vilket ju är fantastiskt gott.
Onsdagen blev en skön dag för barnen, vi badade i poolen och åt roomservice. Jag skar visserligen upp knät och fick släpa barn och poolkorg tillbaka till rummet med en liten rännil av blod utmed benet men det var detaljer. Jämfört med pappans dag. Den tror jag att han ska få berätta om alldeles själv men vi kan väl säga att han köpte mark åt en familj och provade hur man gör när man kör bil i Kenya i regn och mörker utan fläktrem.
Istället för att åka hem på torsdagen stannade vi på hotellet för att få bilen lagad. Lämpligt nog kom det två killar till hotellets parkering och satte i två nya remmar och sen gick bilen finfint igen. Det är bra att jobba i kyrkvärlden ibland, alltid är det någon som känner någon.
För att hitta på något åkte vi till Impala Sanctuary för att titta på lite djur. En väldigt fin välordnad park som vi gillade skarpt. Inte minst impalorna och zebrorna som gick löst inne i parken.
Kom nu brudar, vi går. De stänger snart.
Vi gick förbi en vattenpöl och Ida påstod att hon sett en groda. Hennes mzunguföräldrar drog vidare och hörde inte riktigt på. Men hon stod på sig och mycket riktigt där låg en liten groda. Hon är helt fantastiskt bra på att se djur.
Vi passade på att åka lite med Samuel vår favorit-tuctuc-kille. Ida gillar :-)
Ida ja, vår lilla treåring som ligger och sover. Imorgon kliver det upp en fyraåring här hemma och det är dags för mamman att blåsa ballonger och slå in paketen.
Slut på uppdateringar, vi är tillbaka i nutid.
Josef räknade lite imorgon och för tio veckor sen förberedde vi oss för resan till Meru och Samburu, den första uppdateringen jag gjorde. Om tio veckor vaknar vi i våra sängar hemma. Det känns faktiskt galet.
Godnatt
Anna
