Hemma
Vi är äntligen hemma i vintervackra Sverige. Vilket välkomnande av vita flingor som singlat eller vräkt ner nästan varje dag sedan vi kom hem. Men vi börjar från början...
Lördagen gick i ett flygande fläng, Josef fick sin rygg lagad av en adoptivpappa som är naprapat. En adoptivmamma som är läkare handlade värktabletter så han fick bästa möjliga smärtlindring. Tack vare detta gick det riktigt bra att flyga, säger han i alla fall. Vi packade väskor, försökte sova middag och helt plötsligt var klockan fem. Vi hade bestämt med Sam (chauffören) att han skulle komma klockan sex. Tre adoptivpappor kom upp och hjälpte oss att plasta in våra väskor. En enkel försäkring mot väskinbrott och trasiga väskor, och mycket mycket billigare att göra själv än att göra på flygplatsen. Tack snälla ni för hjälpen med väskorna!
Till slut var både vi och våra väskor nere från lägenheten. Där på gården som vi trampat på i elva månader stod nästan alla de 18 familjerna som just då bodde på Gemina Court (Gömina Port, om ni frågar Ida). Vi fick en stund med kramar och småprat med alla de som vi delat livet med. Tårarna rann på mig (som alltid när det blir känslofyllt). När alla väskorna var inklämda i bilen var det bara att kramas en sista gång och hoppa in. Oj vad tungt att lämna vänner, det hjälps inte att jag vet att vi ses igen jag gråter ändå.
På flygplatsen gick allt otroligt smidigt. Vi var i så god tid att oron snarare handlade om att incheckningen kunde vara stängd än om någonting annat. Det var den inte och gänget som kollar resväskorna valde att titta igenom den väskan som inte var plastad :-) klokt av dem. Väskor checkades in, vi fyllde i våra gula lappar och gick till passkontrollen. Vi var taggade till tänderna med alla våra viktiga dokument. När vi åkte hem med Ida fastnade vi här en stund. Nu ville hon titta på våra pass och bad inte om ett papper mer än så. Tre timmar innan boarding var vi igenom alla möjligheter till krångel och kunde slå oss ner på Java. Lite väl gott om tid kanske men hellre det än att komma för sent. Efter en middag på Java fördrev vi resten av tiden i lekrummet som lämpligt nog låg bredvid vår gate.
Strax innan tolv när vi taxade ut var våra två små så trötta att de somnade nästan direkt. Ida som längtat efter filmerna tittade på Bambi innan hon med ögonen i kors undrade om hon fick sova. Båda barnen sov hela natten och vi sov ganska bra (för Josef innebär det två timmar). Våra fem timmar i London flög fram, eller tre timmar som det blir mellan säkerhetskontroll och boarding. Vi åt frukost på samma restaurang som för två och ett halvt år sedan och baconet var lika gott enligt Josef. Det är konstigt att göra samma saker nu som då men också väldigt mysigt. Vi har liksom vår kommahemmedbarnrestaurang. Lika som då var det ändå skönt att få några timmar för att stanna upp i hemresan för att hämta andan och ta in Europa. För er som inte vet det så är det skillnad mellan Afrika och Europa.
Vid boardingen mellan vällingflaskor som barnen skulle ha och handbagageväskor så grep verkligheten tag i mig. Och med tårarna trillande gick jag mot planet som skulle ta oss och vår lilla Rasmus HEM. Ett litet tips bara till dig som gillar att fång uppmärksamheten, att bära ett barn på magen och ett på ryggen i varsin sele är en hit. Jag har nog aldrig blivit så uttittad förut :-)
På Arlanda slog en doft av kanelbullar emot oss och Ida undrade varför inte alla stod direkt utanför flygplanet för att möta oss. Väskorna kom väluppfostrat efter varandra, nästan och vi hann lagom gå på toaletten innan. Sen gick vi ut till våra älskade älskade familjer. Tänk att en hel flygplats med människor överallt bara kan försvinna och plötsligt är det bara vi och de våra i hela världen. Rasmus fick hälsa på sin farmor och farfar för första gången (en bekantskap som är mycket lycklig kan jag meddela). Alla borde vara borta från sina närmaste ett tag, bara för att få känna denna himlastormade glädje över att få ha dem nära igen. Vi tar nog varandra för givet ibland men just nu vet jag precis hur mycket de betyder för mig. Inte nog med alla gamla vanliga, två helt nya människor som vi inte träffat hade kommit för att välkomna oss. Så mysigt att äntligen få träffa de två godbitarna.
En härlig kväll följde med god god god mat och ännu bättre gemenskap. Kusinerna levde rövare och allt var som det skulle.
I måndags var vi på stan, mest för att skriva in Josef och Rasmus i Sverige hos skatteverket men också för att få uppleva lite julskyltning. Snön började hövligt singla ner lagom till NK:s julskyltning, som för övrigt är superfin i år.
En stor kram från oss och glad Lucia. Hoppas den är fin på svenska ambassaden så att ni som är i Kenya får lite julmys.
/ Anna
Sista kvällen
Tiden rinner iväg och nu sitter vi hålögda och trötta utan att göra något vettigt, vi borde alltså gå och lägga oss. Josef sitter förstås inte han står, han packade sig till ett hugg i ryggen. Det blir bra till flyget. Idag har jag varit på toymarket (där man handlar begagnade kläder och annat) barnens skobehov för lång tid framöver är nu säkrat. Trevligt sällskap sitter ju inte fel särskilt inte som sällskapet är utmärkt bra på att pruta :-)
Eftermiddagen tillbringades vid poolen. Värmen var verkligen tryckande och vi var många som sökte oss till svalkan. Undrar om jag förstår att jag badade idag om tre dagar.
Att åka imorgon känns overkligt på många sätt. Lyckan över att få åka hem finns naturligtvis där men just nu håller vi på med avsked, under nattflygningen till London imorgon kommer vi att ställa om till hemkomst, särskilt under de fem timmars transfer vi har planerat i London (om nu snöstormarna tillåter oss ha kvar alla timmarna). Nu är det med lite sorg i hjärtat vi lämnar familjer kvar som blivit goda goda vänner. Familjer som delat vår första tid med Rasmus och som vi varit glada med, oroliga med, ledsna med... vi som lever nära varandra här delar livet på ett märkligt och om ni frågar mig ganska härligt sätt. Vi är varandras nätverk eftersom vi alla fått lämna våra nätverk hemma för att komma hit.
Vi är så glada för vårt kenyaår, vi har fått uppleva barnens första land mer och förälskelsen växer. Det är ett fantastiskt land! Vi har fått möjlighet att hjälpa några människor till ett lite bättre liv, vilket är en förmån som inte går att beskriva. Det är verkligen inte alla som får den förmånen. De allra flesta här vill hjälpa men hur hittar man rätt personer att hjälpa? Vi har också fått vara tillsammans som familj under dessa första månader med Rasmus, att få knyta an tillsammans i lugn och ro är också en enorm förmån. Nu kommer vi hem med en trygg kille som är helt säker på vem som är hans mamma och pappa.
Imorgon kommer allt handla om att säga "på återseende" både till landet och till familjerna här. Barnen och jag ska mest vara hemma och leka, umgås med de andra. Kanske ta en kaffe på trappan. Sånt som mest präglat vår vardag här. Josef ska göra det som mest präglat hans vardag, träffa nån för ett möte.
Kram till er alla!
Anna
Kwaheri week
Sista veckan, veckan när man ska säga adjö eller kwaheri. I söndags invigdes kyrkan och Josef sa kwaheri till församlingen. Idag har vi haft adventsfika med de andra familjerna här. Lussebullar, pepparkakor både mjuka och mjuka (de hårda var inte så hårda som man skulle kunna önska i luftfuktigheten), tomteskum, glögg, julmust, knäck och kola. Ett av de varmare adventsfikan jag har varit med om men ett väldigt trevligt. Så mysigt att få träffa nästan alla familjer på plats en sista gå gång!
Imorgon ska några officiella som har med Josefs jobb att göra komma och fika resterna. Så fortsätter hela veckan, möten för att lägga strukturer på plats och för att avsluta. Vi kommer inte att hinna allt men det vi hinner får lov att vara gott nog.
Inför verkligheten att vi faktiskt är på väg hem kan jag fyllas av rena lyckorus för att Rasmus ska få komma HEM och dela livet med oss. Det har jag väl vetat ett tag men ibland tar insikten tag och hjärtat spricker nästan. Det är en fantastisk kille vi kommer hem med, galen och helt underbar. Han har precis lärt sig att det är kallt i Sverige. När man frågar om det är så huttrar han till och låtsasfryser.
Godnatt!
Anna
Invigning
Så var det äntligen dags! Idag har vi haft officiell invigning av lokalen i Kibera. Känns helt otroligt häftigt. Invigningen firades i en speciell festgudstjänst. Det är svårt att beskriva allt med ord men här följer några bilder:
Samlade till fest!
Traditions enlig bandklippning
Pastor Silas Babu som är "national overseer" eller i dagligt tal kallad för "Bishop" för samfundet tillsallams med Nemwel som är pastor för församlingen i den nybyggda lokalen.
Bandet är klippt av "biskopen" och mig. Lokalen är nu officiellt öppnad!
Sång av körer
Kibera församlingens kör
Dagen till ära gästades vi av en av körerna från kyrkan i Kawangare som är moderförsamling till församlingsplanteringen i Kibera.
Tal etc
Jag håller mitt tal och tolkas av Nemwel
Biskop Silas höll dagens predikan och tolkas till engelska av pastor Nemwel.
Återkommer med mer bilder från bygge och på lokalen utifrån samt med bilder från toaletterna som vi byggt. Men detta var en summering av bilder av en lång dag.
/ Josef
