Att vara hemma
Det här inlägget har varit det absolut svåraste att skriva. Därför har det tagit en och en halv månad att få ut det. Hur avslutar man mer än ett års skrivande om den viktigaste händelsen i livet? På dagen ett år sedan barnbesked känns som en väldigt bra dag att skriva ett avslut... för den här gången åtminstone ;-)
Nyss hemkomna
På Arlanda
Röda mattan hemma
En lycklig Ida leker med familjen och ballongerna
Vi har varit hemma i två månader och Kenya börjar kännas väldigt avlägset. Ida och Josef tittade på bilder idag och Ida kommer väl ihåg både platser och människor, hon frågar då och då efter barnen vi bodde grannar med, det är mysigt. När vi kom hem drogs vi in i en karusell av älskade människor som vi ville träffa så mycket som möjligt och så ofta som möjligt. Vi gav oss några veckor av frosseri i familj och vänner. Vi skördade helt klart frukten av att ha varit isolerade så länge med Ida, vi har anknytit till varandra i lugn och ro. Hon är ju helt trygg med oss och hemma är där vi är, vi kunde alltså träffa familj och nära vänner så mycket vi ville. Nu har vi (Ida och Anna) precis kommit hem efter tre veckors semester (Josef tog bara 2) då vi återtog lite lugn och ro, vi har haft nära och kära omkring oss även under semestern men det har varit ett mycket lugnare tempo, det var bra för oss. Ida älskar sina mor och far föräldrar och sina kusiner. Det är fantastiskt att se hennes lycka när vi säger att vi ska träffa någon av dem. Hon fattar precis att just dessa personer är extra viktiga.
Två hemmabilder (i alla fall Sverigebilder, vi har liksom åkt runt lite sen vi kom hem)
Ida och Josef i förtältet till vår älskade husvagn
Ida utanför Smia (smedjan), ett av våra smultronställen i världen
Ida styr och ställer särskilt med den äldre generationen och det är väldigt roligt att se sin egen mamma som uppfostrat mig och satt gränser ge efter för de flesta av dotterdotterns infall och önskemål. Det är väl precis så det ska vara. Jag blir varm i hela hjärtat när jag ser Ida köra med, mysa och busa med våra föräldrar. Vilken priviligerad familj vi är som får ha så många kära så nära.
Vi ser fortfarande tillbaka på vår tid i Kenya med varma känslor. Det suger i magen av längtan ut i den kenyanska naturen när jag tittar på safaribilder. Det finns så klart saker jag inte längtar efter, domstolskorridoren som vi besökt så många gånger till exempel men det bleknar bland alla de fantastiska upplevelser vi haft i vår dotters första land. Vi har också med glädje träffat vänner från tiden i Kenya som åkt hem innan oss, det känns härligt att ha fått nya vänner i Kenya som finns här i Sverige nu. Ida får ha vänner som delar hennes ursprung och vi får ha vänner som delar våra erfarenheter. Vi agerar gärna reklampelare för Kenya-adoptioner, det finns allt för många barn där som inte får föräldrar och det är en enorm livsresa att ta time-out samtidigt som man blir förälder, vilken underbar investering i familjen att tillbringa så mycket tid tillsammans under det första året.
Jag skrev i ett inlägg under den tid då våra domstolstider ställdes in gång efter annan om att vila i Gud. http://mwanangu.blogg.se/2010/march/att-vila-i-gud.html Vi fick anstränga oss under de knappa två månader som domstolstrasslet pågick för att verkligen finna vilan i att Gud håller oss i sin hand, vi lyckades för det mesta. Det tydliga budskap jag fick då om att det var just det vi kunde göra har hjälpt mycket. Innan vi åkte till Kenya var det tydligt för oss att det inte bara var vi som ville att vi skulle åka. Att Gud hade en plan för vår resa var uppenbart. Det var så många små detaljer som lades till rätta helt utan vår inblandning. Vi bad om lösningar på problem som såg omöjliga ut och lösningarna blev mycket bättre än vad vi hade kunnat föreställa oss. Nu när vi blickar tillbaka och stämmer av vår budget kan vi ännu tydligare se att vi varit omslutna både psykiskt och materiellt. Det materiella är lättast att redovisa. Vi hade en budget innan vi åkte där vi skulle klara åtta månader utan att behöva använda sparpengar. Vi har klarat nio månader plus en månad i Sverige (lönen dimper inte ner bara för att man kommer hem, man måste ju jobba en månad för att få betalt). Vi har inte behövt använda sparpengar och vi har sparat fler dagar i föräldraförsäkringen än vad vi budgeterat för. Det kan ju verka vara ett lyckokast, för oss är det ett underverk.
Nu är vi i alla fall hemma, vi kanske kommer att vänja oss vid tempot i Sverige, kära nån vad fort allt går här. Vi lever livet som småbarnsföräldrar (men med ett barn som gärna sover till tio om hon får =), vi funderar på förskola, föräldraledighet, bvc och allt annat som småbarnsföräldrar i Sverige funderar på. Det är inte utan saknad av livet i Kenya. Det enda felet med det livet var att en massa älskade människor saknades där.
För ett år sedan idag fick vi alltså ett magiskt samtal efter en lååååååång väntan. Birgitta ringde på förmiddagen och berättade att vi blivit föräldrar till en bedårande liten flicka se http://mwanangu.blogg.se/2009/august/att-fa-barnbesked.html Väntan på detta samtal anser jag (Anna) var den absolut jobbigaste i hela den process vi varit i nästan hela det senaste året (Josef tycker att den sista veckan innan vi fick det sista pappret från domstolen var snäppet värre men sen kommer väntan på barnbesked som tät tvåa). Då menar jag inte de år av väntan på ett barn vi har haft utan de sista veckorna innan samtalet verkligen kom. Vi blev förvarnade om att barnbeskedet borde komma någon av veckorna runt månadsskiftet juli/augusti. Gissa hur det kändes att åka på två släktbröllop just dessa veckor utan att samtalet hade kommit. Alltså bröllopen var toppen men vi hade ju så gäääärna kommit med glada nyheter och ett litet foto. Den nionde augusti var det ett ganska ledset par som gick och lade sig på kvällen, som undrade om det någonsin skulle komma något barnbesked. I år är det ett mycket lyckligt par som är hemma med sin prinsessa som sover sött i den vita spjälsängen i Nalle Puh-rummet. Detta har firats på precis samma sätt som för ett år sen, tårta och klänning. Jag gissar att det är så vi kommer att göra den 10 augusti så länge vi får, dvs tills den unga damen förkunnar att hon aldrig tänker ha klänning mer i hela sitt liv (bara för att trotsa mamma). Tills dess kommer hon att få ha klänningar så mycket hon vill, hon är nämligen vansinnigt söt i klänning.
Ida firar med jordgubbstårta och festis.
Vi har förstått att många har följt vår resa. Många av er vet vi inte vilka ni är men det känns stort att så många har velat dela vår vardag under nio månader. Tack alla ni okända och kända som har läst. Hoppas att vi kunnat inspirera på något sätt, vem vet kanske någon blivit inspirerad för att prova detta fantastiska vidunderliga sätt att bli förälder på. Det är verkligen väl värt att prova. Ikväll när jag försökte natta Ida (försökte för hon har inte somnat än) sa jag till henne att jag är så tacksam att det blev just hon. Det härliga är att jag inte är ensam om att känna så. Alla andra föräldrar i Kenya som vi umgåtts med säger samma sak, det är fantastiskt att barnen hamnat i rätt familj för det har de verkligen, eller så är det vi som blir rätt för barnen. Förmodligen är det både ock men vi är djupt tacksamma över att just vi får vårda och älska just Ida.
Tack och hej från familjen Pansell
Ps. Vi kommer att skriva sporadiska uppdateringar om vårt projekt i Kibera här så lägg in en sån där prenumeration eller vad det nu heter som gör att man får veta när det händer nåt på en blogg om ni är intresserade av det. Det kommer att vara glest mellan inläggen men vi vill gärna fortsätta att uppdatera särskilt er som bidragit med pengar och alla andra som är intresserade.
Nyss hemkomna
På Arlanda
Röda mattan hemma
En lycklig Ida leker med familjen och ballongerna
Vi har varit hemma i två månader och Kenya börjar kännas väldigt avlägset. Ida och Josef tittade på bilder idag och Ida kommer väl ihåg både platser och människor, hon frågar då och då efter barnen vi bodde grannar med, det är mysigt. När vi kom hem drogs vi in i en karusell av älskade människor som vi ville träffa så mycket som möjligt och så ofta som möjligt. Vi gav oss några veckor av frosseri i familj och vänner. Vi skördade helt klart frukten av att ha varit isolerade så länge med Ida, vi har anknytit till varandra i lugn och ro. Hon är ju helt trygg med oss och hemma är där vi är, vi kunde alltså träffa familj och nära vänner så mycket vi ville. Nu har vi (Ida och Anna) precis kommit hem efter tre veckors semester (Josef tog bara 2) då vi återtog lite lugn och ro, vi har haft nära och kära omkring oss även under semestern men det har varit ett mycket lugnare tempo, det var bra för oss. Ida älskar sina mor och far föräldrar och sina kusiner. Det är fantastiskt att se hennes lycka när vi säger att vi ska träffa någon av dem. Hon fattar precis att just dessa personer är extra viktiga.
Två hemmabilder (i alla fall Sverigebilder, vi har liksom åkt runt lite sen vi kom hem)
Ida och Josef i förtältet till vår älskade husvagn
Ida utanför Smia (smedjan), ett av våra smultronställen i världen
Ida styr och ställer särskilt med den äldre generationen och det är väldigt roligt att se sin egen mamma som uppfostrat mig och satt gränser ge efter för de flesta av dotterdotterns infall och önskemål. Det är väl precis så det ska vara. Jag blir varm i hela hjärtat när jag ser Ida köra med, mysa och busa med våra föräldrar. Vilken priviligerad familj vi är som får ha så många kära så nära.
Vi ser fortfarande tillbaka på vår tid i Kenya med varma känslor. Det suger i magen av längtan ut i den kenyanska naturen när jag tittar på safaribilder. Det finns så klart saker jag inte längtar efter, domstolskorridoren som vi besökt så många gånger till exempel men det bleknar bland alla de fantastiska upplevelser vi haft i vår dotters första land. Vi har också med glädje träffat vänner från tiden i Kenya som åkt hem innan oss, det känns härligt att ha fått nya vänner i Kenya som finns här i Sverige nu. Ida får ha vänner som delar hennes ursprung och vi får ha vänner som delar våra erfarenheter. Vi agerar gärna reklampelare för Kenya-adoptioner, det finns allt för många barn där som inte får föräldrar och det är en enorm livsresa att ta time-out samtidigt som man blir förälder, vilken underbar investering i familjen att tillbringa så mycket tid tillsammans under det första året.
Jag skrev i ett inlägg under den tid då våra domstolstider ställdes in gång efter annan om att vila i Gud. http://mwanangu.blogg.se/2010/march/att-vila-i-gud.html Vi fick anstränga oss under de knappa två månader som domstolstrasslet pågick för att verkligen finna vilan i att Gud håller oss i sin hand, vi lyckades för det mesta. Det tydliga budskap jag fick då om att det var just det vi kunde göra har hjälpt mycket. Innan vi åkte till Kenya var det tydligt för oss att det inte bara var vi som ville att vi skulle åka. Att Gud hade en plan för vår resa var uppenbart. Det var så många små detaljer som lades till rätta helt utan vår inblandning. Vi bad om lösningar på problem som såg omöjliga ut och lösningarna blev mycket bättre än vad vi hade kunnat föreställa oss. Nu när vi blickar tillbaka och stämmer av vår budget kan vi ännu tydligare se att vi varit omslutna både psykiskt och materiellt. Det materiella är lättast att redovisa. Vi hade en budget innan vi åkte där vi skulle klara åtta månader utan att behöva använda sparpengar. Vi har klarat nio månader plus en månad i Sverige (lönen dimper inte ner bara för att man kommer hem, man måste ju jobba en månad för att få betalt). Vi har inte behövt använda sparpengar och vi har sparat fler dagar i föräldraförsäkringen än vad vi budgeterat för. Det kan ju verka vara ett lyckokast, för oss är det ett underverk.
Nu är vi i alla fall hemma, vi kanske kommer att vänja oss vid tempot i Sverige, kära nån vad fort allt går här. Vi lever livet som småbarnsföräldrar (men med ett barn som gärna sover till tio om hon får =), vi funderar på förskola, föräldraledighet, bvc och allt annat som småbarnsföräldrar i Sverige funderar på. Det är inte utan saknad av livet i Kenya. Det enda felet med det livet var att en massa älskade människor saknades där.
För ett år sedan idag fick vi alltså ett magiskt samtal efter en lååååååång väntan. Birgitta ringde på förmiddagen och berättade att vi blivit föräldrar till en bedårande liten flicka se http://mwanangu.blogg.se/2009/august/att-fa-barnbesked.html Väntan på detta samtal anser jag (Anna) var den absolut jobbigaste i hela den process vi varit i nästan hela det senaste året (Josef tycker att den sista veckan innan vi fick det sista pappret från domstolen var snäppet värre men sen kommer väntan på barnbesked som tät tvåa). Då menar jag inte de år av väntan på ett barn vi har haft utan de sista veckorna innan samtalet verkligen kom. Vi blev förvarnade om att barnbeskedet borde komma någon av veckorna runt månadsskiftet juli/augusti. Gissa hur det kändes att åka på två släktbröllop just dessa veckor utan att samtalet hade kommit. Alltså bröllopen var toppen men vi hade ju så gäääärna kommit med glada nyheter och ett litet foto. Den nionde augusti var det ett ganska ledset par som gick och lade sig på kvällen, som undrade om det någonsin skulle komma något barnbesked. I år är det ett mycket lyckligt par som är hemma med sin prinsessa som sover sött i den vita spjälsängen i Nalle Puh-rummet. Detta har firats på precis samma sätt som för ett år sen, tårta och klänning. Jag gissar att det är så vi kommer att göra den 10 augusti så länge vi får, dvs tills den unga damen förkunnar att hon aldrig tänker ha klänning mer i hela sitt liv (bara för att trotsa mamma). Tills dess kommer hon att få ha klänningar så mycket hon vill, hon är nämligen vansinnigt söt i klänning.
Ida firar med jordgubbstårta och festis.
Vi har förstått att många har följt vår resa. Många av er vet vi inte vilka ni är men det känns stort att så många har velat dela vår vardag under nio månader. Tack alla ni okända och kända som har läst. Hoppas att vi kunnat inspirera på något sätt, vem vet kanske någon blivit inspirerad för att prova detta fantastiska vidunderliga sätt att bli förälder på. Det är verkligen väl värt att prova. Ikväll när jag försökte natta Ida (försökte för hon har inte somnat än) sa jag till henne att jag är så tacksam att det blev just hon. Det härliga är att jag inte är ensam om att känna så. Alla andra föräldrar i Kenya som vi umgåtts med säger samma sak, det är fantastiskt att barnen hamnat i rätt familj för det har de verkligen, eller så är det vi som blir rätt för barnen. Förmodligen är det både ock men vi är djupt tacksamma över att just vi får vårda och älska just Ida.
Tack och hej från familjen Pansell
Ps. Vi kommer att skriva sporadiska uppdateringar om vårt projekt i Kibera här så lägg in en sån där prenumeration eller vad det nu heter som gör att man får veta när det händer nåt på en blogg om ni är intresserade av det. Det kommer att vara glest mellan inläggen men vi vill gärna fortsätta att uppdatera särskilt er som bidragit med pengar och alla andra som är intresserade.
