Guardian appointment, check
Jodå domaren var på plats och vi fick komma in när vi skulle. Jag tror att vi hade en enda sådan gång för två år sedan, alla andra fick vi vänta och vänta och vänta och åka hem. Men nu så gick det fint, för oss i alla fall.
.
Det är en sak att sparka igång processen såhär när augustiuppehållet närmar sig, en annan att försöka avsluta. Domarna har nämligen en förmåga att lägga på uppehållet på väntetiden för domslut, den här gången är det sju veckor som läggs till de redan långa fem. Galet är vad det är och många kramar skickar vi till de som får vänta och vänta och vänta på att få åka hem.
.
Nu ska vi äta lunch och sen ska vi fira några familjer som väntat färdigt och ska åka hem till varma Sverige.
Anna
Det har börjat
Ikväll ska vi fixa hår, stryka kläder och samla mod för att återigen vänta i en domstolskorridor imorgon. Det är med blandade käslor, jag har ingen som helst längtan efter korridoren även om den är ny (familjerätten har flyttat) så har jag inte så många mysiga minnen därifrån förutom att vi blev föräldrar till världens underbaraste lilla tjej där förstås. Men domstolsprocessen har börjat och vi är på listan över fall som ska behandlas i domstolen imorgon. DET känns ju skönt. I värsta fall är inte domaren där och då får vi se vad som händer, kanske tar en annan domare hand om oss, kanske inte. Ingenting är säkert förrän det hänt i denna process.
.
Med förhoppning om ett glatt inlägg imorgon =)
Anna
37
Min födelsedag började tidigt 05:18 tyckte Rasmus att det var morgon. Nu sitter några skadeglada föräldrar och skrattar gott för sig själva. Våra barn är bra på att sova (väldigt bra), för det mesta men i morse ville Rasmus göra ett litet undantag. Han somnade om vid sex och gav sin gamla mamma en timme till i drömmarnas land. När vi var vakna alla tre (Josef jobbade på förmiddagen) och Ida kommit ihåg att det var min födelsedag började en kavalkad av Ja må hon leeevaa ja må hon leevaaaa... Ida sjöng och sjöng och försökte få med sin lillebror men han var inte riktigt med på noterna förutom när det kom till ea ea ea ea (Hurra hurra hurra hurra) såna fick jag hur många som helst. När sötnosen fått komma upp ur sin säng fick jag dessutom tusen pussar. Han har nyss fattat vad puss är och han övar mycket flitigt (en puss är en väldigt stram mun som nådigt trycks mot mammas panna, näsa eller mun), kram är han ganska bra på också och det är väldigt väldigt mysigt :-)
.
Efter en liten lekstund ute och lunch gick Rasmus och jag till sängs igen. Han var så trött att han somade i lunchsoppan, jag vet inte hur mina uppmaningar om att sova på morgonen fungerade vi får väl se imorgon bitti. Ida fick pannkakstallriken fylld och så slocknade vi. När jag vaknade efter en timmes välbehövlig vila stod en rosa tårta och rosa rosor på bordet. En lycklig Ida som ritade teckningar (många teckningar) till sin mamma. Hon undrade ockå hur det kan komma sig att mamma får fylla år två gånger (det är ju bara en månad sen hon ritade teckningar sist på morsdag).
.
Till tårtan fick jag också min present, inför en mycket skeptisk Ida som inte kunde förstå hur mammas present kunde få plats i pappas huvud. På lördag ska vi åka hit och sen ska vi bo här i två dygn. På söndag tillbringar vi dagen här. Visst kan han fixa presenter min lilla gubbe.
.
Dagen blev inte sämre när Josef tog barnen med sig ut och lämnade 37 åringen ensam inne. Jag tog en riktig semesterdusch, jag tror jag tömde varmvattenberedaren ensam det var såååå skönt.
.
Nu ikväll har jag försökt tacka för alla grattis på facebook och fått vacker grattissång av mamma och pappa. Sen kom den vanliga berättelsen om hur fantastiskt det var den där kvällen för 37 år sen vilket skapade en allvarlig mamma och pappa längtan. Det är tur att de kommer i september för december känns väldigt väldigt långt borta just nu.
.
Kram från en mycket nöjd 37 åring
Anna
Byggdag 1
Den här dagen kunde ha blivt en stor besvikelse, men vi lyckades i varje fall åstadkomma en del till sist efter många strapatser.
.
Problemen började med regn i går kväll. Att bygga i regn är inte kul, men det går. Däremot går det inte att ta sig till platsen i regn. Även om den ligger endast c:a 4 mil från Nairobi är den trots det väldigt avlägsen eftersom vägarna är så extremt dåliga.
.
Jag vaknade riktigt tidigt på morgonen och konstaterade att det skulle bli en vacker dag. Fast jag kände en viss oro i magen över konditionen på vägen efter allt regn. Planen var att jag skulle plocka upp ett gäng från Kibera vid Prestige (ni som varit här vet vart det är) klockan 06:30. Sedan skulle vi möta pastorn från vårt projekt vid en brädgård på vägen klockan 07:00 för inköp av material. Därefter skulle vi bege oss iväg. Enligt plan vid c:a 8:00 och förarbetet skulle kunna vara igång vid 10:00.
.
Fast nu blir det ju aldrig som man planerar här i Kenya :-) Vi kom iväg från Nairobi vid 9:30.
Vägen var som sagt fruktansvärt dålig den sista milen. Tack och lov för fyrhjulsdrift, annars hade vi aldrig haft en chans att nå fram. Se hur bilen ser ut :-)
.
.
Vi var framme vid 12-snåret. Men problemet var lastbilen med material. Hur skulle den ta sig fram? Då kom grannarna till hjälp. Det finns visst en annan väg, visserligen kanske en mil längre, men betydligt bättre. Två hjälpsamma grannar hoppade in i bilen med mig och så for vi iväg. De visade mig den alternativa vägen ut till den stora asfalterade vägen där lastbilen väntade.
.
Jobbet var igång vid 13:30 ...
.
Grävning av hål för stommpålarna.
.
Diverse jobb.
.
En av våra inhyrda hantverkare reser stomme.
.
Kapning pågår.
.
Till sist blev det lunch. C:a 15:30 efter många turer. Men gott var det! Lunchen var tillagad på skolan i Karen där jag jobbar och uttransporterad till platsen.
.
Nu kör vi igen i morgon bitti. Om drygt åtta timmar, vid 06:45 skall jag hämta upp arbetare vid Prestige igen. Vi hörs efter nästa arbetsdag.
.
/ Josef
Hänt i veckan
Nu skulle man kunna tro att Josef ska berätta hur husbygget gått idag. Men vi är i Kenya och någon kunde inte och då väntar alla snällt så nu ska vi bygga på måndag istället... typiskt Kenya. Men byggas ska det!
.
Istället ska jag försöka återge veckan som gått. Vi har ju gäster och när man har det så gör man en väldans massa saker. Första veckan ägnades åt giraffpussar, poolhäng och diverse sevärdheter här i Nairobi. Det senaste terrorhotet gjorde att vi höll oss borta från stan men här i Kilimani känns det lugnt, man måste ju inte hänga på köpcentrum heller.
.
I fredags packade vi oss in i Salaash bil (Old donkey) och i (White rhino) vår bil för att åka mot Masai Mara. Vi har varit där förut men aldrig inne i parken. Vi möttes av ett fantastiskt vackert landskap och massor av gräs. Masai Mara är stort och man får åka lite mellan djursamlingarna. Men tre dagar senare har vi ett helt ok protokoll på djur och upplevelser. Där finns till exempel en svart mamba, några fastkörningar med åsnan och elefanter i trädgården. Vi bodde på ett enkelt guesthouse som inte är inhägnat och vi hade spår av både leopard och lejon på morgonen, man går alltså inte ut och kissar på natten.
.
Andra dagen fick vi punktering. Vi fick gå ur bilen när Salaash bytte däck, under tiden kunde vi med kikare kolla in det här gänget. Titta noga, det är sex lata lejoninnor som vilar i gräset.
.
.
.
Här sitter Salaash lungt i gräset och äter lunch, det finns något magiskt i att äta picknick under ett träd mitt på savannen. Nästa gång ska jag inte glömma filten. Salaash var den enda som satt, en minut innan vi stannade för lunch såg vi nämligen en svart mamba, en av världens giftigaste ormar, vi andra tyckte att det kändes helt ok att stå.
.
.
.
Josef och ida står och tittar på elefanterna som promenerade genom vår "trädgård", bor man utan stängsel är liksom hela parken trädgården men ni ska få en närbild på gänget som promenerar i buskarna där borta. Fem bjässar i olika storlekar.
.
.
Tredje dagens morgon åkte vi för att se kullarna, Masai mara är inte helt platt, bland kullarna ska det finnas noshörningar. Vi såg inga noshörningar, inga andra djur heller, tack och lov ska vi kanske säga då vi körde fast och ormar var de djur vi behövde oroa oss för. När vi kommit loss och lämnat kullarna letade vi rätt på ett gäng bufflar som vi sett uppifrån, vi har nog aldrig sett så många bufflar gräset kokade av svarta klumpar med horn.
.
.
Efter bufflarna tog vi ett annat rekord, antal giraffer. Vi körde bara fast lite först men med parken full av safaribilar blev vi uppdragna. Vi har definitivt aldrig sett så här många giraffer på samma ställe förut. Jag tror vi räknade till 25 men då var det några fler rackare som gömde sig i buskarna.
.
.
Vissa vyer blir jag aldrig mätt på, visst är det vackert.
.
.
Fördelen med att det finns en massa andra bilar är att man ser var det finns något spännande. Vi såg en grupp vita minibussar med upphissat tak. Bilarna omringade den här snyggingen och hans brorsa.
.
.
Men det är inte bara lejon som räknas, schakaler har vi inte sett många. Visst är de söta? Det var två ungar och vi upptäckte dem när de kallade på sin mamma.
.
.
Eller den här snyggingen som vi hittade när vi egentligen var på väg hemåt. Salaash vände på ett tips och oj vad glada vi är för det.
.
.
Sista dagens höjdpunkt var nog den här damen som var på jakt.
.
.
Tätt följd av två latmaskar. En trio som vi betraktade länge och väl när de lekte med en hjord topis (en sorts antilop) mäktigt!
.
.
Nu är gästerna i Mombasa och vi fick besked om domstolstider så vi fick fira midsommar här istället. Så jag slutar med finaste midsommarprinsessan. Glad midsommar allihopa!
.
Anna
Lite adoptionsnytt
Josef bloggar ju plötsligt riktigt duktigt. Och det känns nästan knasigt att komma in mellan viktiga viktiga inlägg med vardagstrivialia. Vi har inte bloggat på nån vecka, vi har gäster igen. Underbart och härligt med en kusin på plats. I helgen var vi i Masai mara, det får vi berätta mer om snart. Just nu är gästerna i Mombasa och njuter av solen (fast den busade tydligen idag och gömde sig lite i molnen). Vi skulle också åka dit var det tänkt...
.
... men det blir inte alltid som man har tänkt i detta land. I lördags var det tre månader sedan vi fick Rasmus i vår vård då är det dags att ansöka om adoptionen i high court. Våra papper registrerades i domstolen i tisdags och sedan skulle vi få besked, det fick vi idag klockan fem, då var det inte så lätt att få tag på flygbiljetter till kusten. Så det får bli en midsommar i Nairobi och en veckas uppladdning för nästa fredags domstolsbesök. Vi hoppas på det i alla fall, vår förra resa har gjort att vi inte räknar med någonting när det gäller domstolen vi hoppas och är glada för det som fungerar.
.
Istället för att åka till Mombasa åkte barnen och jag till ett compund där vi fick binda kransar med experthjälp. Mysigt! Det blir helt ok att klä på sig sommarklänning med långtights och kofta (Nairobi börjar bli kaaaaallt) och dansa runt stången vi klädde idag. Att vara utlandssvensk har sin charm, man blir så väldigt svensk ibland :-)
.
Glad midsommar, lycka till med dansen och lekarna
Önskar hela familjen Pansell
Priser för byggmaterial
Här kommer priserna som jag utlovade igår för olika byggmaterial som vi skall använda på husen vi skall bygga på lördag.
.
Takplåt 60 kronor styck
Väggplåt 65 kronor styck
Pålar 30 kronor styck
Cement 60 kronor per säck
Dörrar 250 kronor styck
Fönster 200 kronor styck
Sand 1300 kronor för ett lass (7 ton)
Balast 1300 kronor för ett lass (7 ton)
.
/ Josef
Nu bygger vi hus - vill ni hjälpa till?
Ett av behoven vi har i verksamheten i Kibera är en större lokal. Den behövs dels för att kunna samla kvinnorna i projektet och dels som kyrka för församlingen som uppstått ur projektet. Den lokal vi har är gissningsvis på c:a 25 kvadratmeter och på söndagarna trycker de in över femtio personer där men ändå får ett tiotal personer stå utanför.
.
Lokalen vi vill bygga är tänkt att fungera som ett "community center" som kan användas både av kvinnoprojektet och av församlingen samtidigt som den även kan finnas till för andra behov hos de som bor i närområdet såsom vid bröllop eller liknande. Vi vill också bruka lokalen dagtid under veckorna för att driva ett slags "dagis", barnpassning för de yngsta barnen. I Kenya börjar barnen förskola från det de är tre. Det innebär att de yngsta barnen ofta blir hemma utan ordentlig tillsyn på dagarna när föräldrarna måste gå för att jobba eller försöka hitta någon inkomst för dagen.
.
Men ett av de stora problemen är att det är svårt att få tag på mark att bygga på i Kibera!
.
I projektet finns det en äldre änka, Martha, som tillhör de få personer i Kibera som äger rätten att bygga och bo på en bit mark i Kibera. Det är på hennes mark som den lilla lokal vi har idag står. För övrigt bor även hon själv och två av hennes söner i varsina små enkla hus på den marken. Men deras hus, och särskilt Marthas, är i extremt dåligt skick. Marthas tak läcker som ett såll och vid den förr-förra regnperioden så förstördes ena väggen helt. Hon har försökt att laga den med plastpåsar!
.
Martha äger också en bit mark ute på landsbyggden c:a 5 mil utanför Nairobi. De vill helst flytta dit men har inte råd att bygga hus där. Nu har hon och hennes söner erbjudit oss att vi kan få överta deras mark i Kibera om vi bygger några enkla hus åt dem på deras mark på landsbyggden. En riktig vinn-vinn situation. En familj får komma från slummen och vi vår mark att bygga på!
.
För ett par veckor sedan var vi ute och besiktigade marken. De ligger vackert med en helt underbar utsikt. Se bilderna nedan. På lördag drar vi gång och bygger. Vi kommer att bygga tre hus med två rum i varje. Varje rum kommer att vara c:a 10 kvadratmeter stort. Husen byggs med betonggolv, trästomme och plåt på väggar och tak. Dessutom förses varje rum med en dörr och ett enkelt fönster. Utöver detta bygger vi ett dass.
.
Nu behöver vi hjälp! Dels vänder vi oss till er som finns i Kenya och frågar om det finns någon som vill följa med på lördag och ge ett handtag med att bygga. Men framför allt vänder vi oss till er alla där hemma och ber om era förböner och om ekonomiskt stöd. Budgeten för de tre husen och dasset landar på c:a 25 000 Kronor allt som allt. I morgon får jag en detaljerad lista över materialkostnaderna och då återkommer jag med exempel på vad en plåt eller en säck cement kostar. Exempelvis vet jag att ett fönster går på c:a 200 Kronor.
.
Vill du vara med och stödja detta ekonomiskt kan du sätta in pengar på Pingstkyrkans i Bredäng plussgiro: 65 17 77 – 5, märk inbetalningen: "bygge i Kibera". Ni får också gärna höra av er till oss och berätta att ni tänker stödja detta och med hur mycket.
.
Marthas mark.
.
Martha och blivande grannar. Martha är tredje personen från vänster och de två personerna vänster om henne är hennes blivande grannar.
.
Mätning av ett blivande hus.
.
/ Josef
20 år
Idag firar vi, min andra hälft och jag 20 år som förlovade. TJUGO ÅR!!! När blev det så länge. Sjutton år var jag när jag bestämde mig för livskamrat. Det var några stycken som tyckte att vi var för unga och det kanske vi var men jag har inte ångrat mig en gång. Jag har ju den bästa kompisen för livet man kan ha. Finast både innuti och utanpå.
.
Idag har vi ätit finlunch på husturang (som Ida säger), och tårta hemma. Mmmm den kanske ska fram en andra gång snart. Josef är ett par manchettknappar rikare och jag ska få en ny förlovningsring. Draken som tog den förra har inte lämnat tillbaka den än fast Ida sa att han skulle göra det, vem vet jag kanske har två till slut. Det låter väl som om vi har firat ordentligt? Bra, för vi har typ glömt de senaste 19 förlovningsdagarna?
.
För tjugo år sedan var det pingsthelg. Vi var på fina släktgården i Falkenberg. Planen var att gå ner till fyren, ensamma. Det var inte lätt, Josef har så många trevliga och sociala kusiner. Men vi lyckades krångla oss iväg. Planen var också att se solnedgången vid fyren, det förutsätter liksom att man hinner dit innan solen går ner. Det var inte heller lätt. Unga som vi var fick vi gå. Cykel hade förstås varit ett alternativ om inte jag gått och fått en spricka i vänster armbåge tre dagar innan (jag skulle bara testa hur fort en kontorsstol kunde snurra). Dessvärre gör en spricka i armbågen att man inte kan gå så fort då varje steg blir en stöt i armbågen, dessutom ger en spricka i armbågen klädsamt svullna fingrar vilket är toppen när det ska klämmas på en ring.
.
Vi hann, solen var fortfarande uppe och vi hittade perfekta platsen på några stenar. När solen nåtte vattnet bytte vi ringar sen satt vi och var bara kära... tills några barn bakom oss tjoade och tjimmade, de hade tydligen haft koll på oss och gjorde nu sitt bästa för att skapa stämning. Det var i alla fall dags för oss att gå, vi skulle bli hämtade. När vi rest oss fick vi bekanta oss med de andra invånarna i hagen vi suttit i. Kossorna, som nyfiket började gå mot oss eller springa. Vi fick en snabb march ut ur kohagen som vi förlovat oss i.
.
Tillbaka på gården var det byggmöte och hur vi än vred våra händer var det ingen som såg våra glänsande ringar. Vi fick till slut kidnappa en av kusinerna med flickvän för att till slut få någon att se ringarna. Morgonen efter blev vi väckta av en kvittrande blivande svärmor, som bjöd på tårta till kaffet den dagen om jag inte minns fel.
.
Så hade vi det idag för tjugo år sedan, det är väl värt att fira :-)
.
Anna
2 år
För två år sen gick vi av två flygplan. Först ett på Heathrow där vi efter en låååång säkerhetskontroll åt en frukost som gjorde Josef tårögd (maten smakade som hemma). Efter frukost lekte vi, Ida lärde sig säga flygplan (fyfan), sov lite (i alla fall Ida), fixade frisyr, drack gott kaffe... Och allt annat man kan hinna på en åtta timmar lång transfer. Till slut var det dags att borda planet till Sverige, då gick det upp för mig att vi skulle få komma hem med världens finaste Ida. Tårarna sprutade och skrämde slag på de stackars flygvärdinnorna.
.
Att komma till Arlanda med sitt (ny)fådda barn är en helt magisk känsla, nu var ju inte Ida så ny vi hade ju faktiskt fått henne nio månader tidigare. Familj och vänner som vi längtat oss galna efter var en av de vackraste syner jag sett. Korvgrillningen i trädgården var en av de godaste middagar jag ätit. Allt var helt enkelt perfekt och Ida älskade att vara omringad av alla Skypemänniskor varav hon träffat de flesta i Kenya.
.
Jag skulle verkligen kunna skriva om detta hur länge som helst men det går ju att läsa i inlägg från juni 2010. Känslorna svallar och jag känner mig så lyckligt lottad över att få vara mamma till denna lilla envisa, glada, busiga, smarta, unerbara... tjej. Ännu mer lyckligt lottad känner jag mig över att få göra om dagen vi hade på Heathrow men med två av Kenyas finaste skatter. Vi bokade om biljetterna idag, om vi kan använda dem eller inte beror på domarna men hoppas går ju för det skulle innebära en svensk jul.
.
Imorgon ska vi fira Sverige allt vad vi orkar och på torsdag finns det också anledning att fira men det tar vi då.
.
Nattinatt
Anna
Med Idas ögon
Hej igen
.
Vi har några veckor där pappan jobbar ganska mycket, om en vecka får vi gäster och ska resa lite så han behöver få undan lite innan det. Det är nog bara att inse att denna gång blir det en en-gång-i-veckan-blogg för nu är det svårt och med gäster är det ännu svårare så jag ska nog inte förvänta mig tätare uppdateringar än så.
Det är ju inte så att jag inte har tid, men att ha tid när det finns internet och barnen sover samtidigt, det är det som är kruxet :-)
.
Dagarna fördriver vi ju oftast här hemma men efter många många dagar blir det mysigt med utflykt. I måndags fick vi dessutom en efterlängtad stämpel i passet som ger oss billiga priser. Josef provade stämpeln i Nakuru på safari med en god vän, barnen och jag provade igår på animal orphanage en liten djurpark vid ingången till Nationalparken här i Nairobi. Djuren har deprimerande små burar men det är fint och man får se t.ex. lejon på riktigt nära håll. För någon vecka sedan åkte vi (barnen och jag) till giraffcentret bara för att det är mysigt, där har vi fått billiga priset utan stämpel i passet. Båda dessa gånger har Ida haft hand om kameran, hon har fotat så att det har varit en fröjd att se. Här kommer några smakprov.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
Stämpeln fungerade, 40 kr istället för 30 dollar är väl on ok prisutveckling. Det var inte sista gången vi var där.
.
Nu har jag internet och två vakna barn så nu går vi ut i solskenet istället :-)
.
Anna
