mwanangu

Morgonen gick i lungnets tecken. Vi åkte och handlade men det fanns ett visst behov av att vila i familjen, utom för Ida. Men hon gillar pussel, det är tur.

Klockan tio åkte Josef till Yaya för att ta ut pengar, vi har nämligen delat ut lånen i Kibera projektet idag. Snacka om att fira! Berättelsen om det får vänta till den sedvanliga Kibera rapporten imorgon.

Kvällen har vi tillbringat i mycket trevligt sällskap på grillfest. Det känndes som allsång på skansen eller midsommar när jag gjorde tsatziki och packade picknick-korgen. Att kvällen var skön (tills det började smådroppa) och stämningen på topp gjorde inte känslan sämre. Gott med grillat var det också, det ska vi helt klart göra mycket i sommar! En trevlig kväll i ett härligt sällskap helt enkelt.

Nu firar vi genom att njuta av lugnet som inträder efter klockan åtta =)

/ Anna

Martha är Masai men gifte sig med en Kikoy. 1963 flyttade de till Nairobi där mannen fick en liten bit mark av staden i det område som senare kom att bli Kibera eftersom han var stadsanställd. Då var det inte en slum utan ett fattigare område med små hus som låg glest från varandra med små tomter där de kunde odla lite egna grönsaker.

Med tiden så förändrades området och slummen Kibera uppstod precis där Martha och hennes man bodde. Därför är hon en av få i Kibera som faktiskt äger sin mark och sitt hus. Livet förändrades drastiskt efter första barnet hade fötts. Mannen var sångare och gick helt upp i musiken och han blev alkoholist. Han brydde sig inte ett dugg om familj och hem och alla pengar han tjänade gick till sprit. Till sist tog Martha sitt barn och flydde till sina föräldrar. Då passade mannen på att ta sig en andra hustru. Men efter en tid dog den andra hustrun och då kom mannen och hämtade tillbaka Martha.

Martha bestämde sig för att ha tålamod och stanna med honom och ta hand om barnen och försöka sörja för dem. 1992 dog mannen. Under åren som gått har tre av deras barn dött. Martha säger: ”Jag har bestämt mig för att som kristen ha en positiv inställning till livet även om det ofta är hårt med många problem” Marthas största problem är att huset är i extremt dåligt skick och skulle behöva åtgärdas. När det regnar strömmar vatten in både från tak och från hål i väggarna.

Martha har skänkt en del av sin mark till områdets barn, det är på hennes tomt lokalen där barnen och mammorna träffas står. Hon är gruppens mama.

Vi önskar er en god vecka och Guds välsignelse / Anna och Josef

Jag har insett att jag MÅSTE ha nya glasögon. Mina gamla som är G A M L A (men jag älskar dem) är så repiga att det faktiskt inte räcker att putsa dem längre. Jag har varit hos optikern idag och gjort syntest och valt två bågar som jag väljer mellan. Utbudet är inte jättestort och jag tog de två jag tyckte bäst om i hela butiken. Nu har jag skypat vilt med en massa människor hemma och sprungit runt till alla grannar här för att få veta vilka jag ska köpa. Problemet är bara att de inte tycker det par jag känner mest för, utom syrran och pappa =) Mamma håller på att skriva sitt omdöme just nu så vi får se hur det blir. Imorgon ska jag beställa i alla fall så att jag har mina nya när jag kommer hem från Masai Mara på onsdag. Ja, det blir safari måndag till onsdag. Ska bli väldigt roligt!

Nu ska jag spegla mig igen... uj uj vad det är svårt! / Anna

Efter 14 år som gift har jag märkt att förälskelsen faktiskt inte riktigt släpper taget. Den kommer bara i omgångar som små yrselanfall av kärlek (jag vill nu bara förtydliga att kärleken faktiskt finns där hela tiden men inte förälskelsen, det är liksom olika tycker jag). Att få Ida var en himlastormande förälskelse som jag gissar att föräldrar världen över kan känna igen sig i. Förälskelsen har omsatts i en djup och innerlig kärlek. Men jag hoppas att denna förälskelse inte heller släpper. Ikväll fick jag ett sånt där litet yrselanfall av kärlek. Kan man få annat av världens sötaste Ida snusande bredvid mig i sängen hårt kramandes sin Puh? Såna små anfall hoppas jag innerligt att jag ska få av henne resten av mitt liv! Undrar om mamma fortfarande får dem av mig...

Kram mamma och alla andra / Anna

Här kommer äntligen beskrivningen av kursen vi hade torsdag och fredag. Vi hade ju sagt att kursen var ett villkor för att de ska få låna pengar men man vet ju aldrig om sådan information går fram eller inte. Hela gänget skulle också ta sig från Kibera till Karen med matatu (två byten) under morgontrafiken. Vi visste alltså inte vad vi skulle förvänta oss i antal deltagare klockan nio när det hela skulle börja. I torsdags fem i nio åker en blå buss in på skolans område, ut väller hela gänget (utom sex stycken som kom lite senare, men bara lite). De hade helt enkelt förhandlat med en busschaufför om att ta dem hela vägen i ett sträck, det blev 1000 ksh (100 kr) billigare per resa alltså sparade detta oss 400 kr. Mycket kreativt! Alla kom, utom en vars nyfödda bebis dog i måndags, men hon kommer att få möjlighet att se filmen då vi filmat det mesta och tack vare det delta i projektet.

Kursledarna kom också i tid så allt kunde börja med en liten betraktelse från Josef som pratade om att Jesus bereder en plats åt oss i faderns hus (Joh 14:1-4). Sen startade kursen med en liten lektion om att låna pengar. Allt var på Swahili men det som berättades för mig vid fikat var att de pratat om känslan när man lånar pengar, det är som bröllop man är glad och upprymd. Känslan när man ska betala tillbaka är däremot som begravning, jättejobbigt! De beskrev olika system att låna och hur det brukar fungera med ränta osv.



Kursledarna Rhoda, Grace och Benjamin arbetar med projektet Tuinuane (tror jag att det stavas). Det är ett microlånsprojekt på landsbygden. Till skillnad från vårt projekt får kvinnorna där börja med att spara ihop pengar som de sedan lånar av. Vi har alltså gjort fel men vid ett samtal med Rhoda i fredags fick jag bekräftelse på att detta är enda sättet att arbeta om man ska kunna komma igång i slummen, det är helt enkelt för svårt att spara pengar där. Då kändes det väldigt bra igen.



Fikarasten var ett intressant skådespel. 60 personer skulle ha te och mackor (orostat rostbröd med smör) samtidigt. I matsalen finns en TV, den fick jobba hårt på högsta volym. Vid det enda bordet satt vi och kursledarna, inte för att de sparade de finaste platserna till oss utan för att alla andra flockades i tre-fyra halvcirklar runt TV:n. Vi vet att några har TV hemma men långt ifrån alla. De sa att de var på retreat och njöt i fulla drag. Det var också intressant att iaktta bordsskick. I Kibera slänger man skräp där man står, gatorna är helt enkelt nedtrampat skräp och annat onämnbart som man inte vill tänka på när man går där. Skräp slängdes alltså på golvet (soptunnor är i och för sig ytterst sällsynt på skolan). Men det var bara vid första fikat, det såg bättre ut vid de andra måltiderna.

Efter fikat pratade de om att spara och hur mycket pengar man faktiskt kan få ihop på ett år om man bara sparar några shilling i veckan (10 ksh är ungefär 1 kr). Senare under lunchen pratade de om att de verkligen hade lärt sig mycket. David som vär där istället för sin fru som varit tvungen att resa till sina föräldrar (ovanlig kenyansk man men ett väldigt gott föredöme) var helt lycklig över allt han fått lära sig.

Efter lunch pratade de om det system som vi ska prova det närmsta året. Det blev lite upprörda känslor när de fick veta att de ska betala ränta. De kommer att avkrävas en ränta på under 1 % för att det ska vara möjligt för alla att betala, de kommer att få tillbaka räntan efter ett år så det är egentligen ett tvångssparande. De blev till slut övertygade och accepterade systemet. De skapade också fem grupper med ca 8 - 12 medlemmar i varje grupp. I grupperna valdes kassör, sekreterare och chairlady (ordförande). Dessa tre finns helt enkelt för att föra bok över gruppens pengar och för att det ska vara enkelt att ta kontakt med gruppen. En grupp hade problem att välja då de helt enkelt inte litade på varandra. Det tog ett tag att övertyga dem och jag tror inte att alla är övertygade än men vi vet vilken grupp det är och de kommer att få mycket stöd i början för att komma igång på ett bra sätt.

Första dagen var helt enkelt en succé, nöjda kvinnor (och David) som fått tillbringa dagen i den vackra omgivningen som skolan utgör och som fått både fika och mat. Men viktigast av allt som fått lära sig en massa viktiga saker om hushållsekonomi.

På fredagen kom vi kvart i nio, då hade tjejerna redan varit där i nästan två timmar och haft bönemöte och sjungit av hjärtans lust. De är så lyckliga att de bara vill sjunga fick vi förklarat för oss. Jag inledde med berättelsen om talenterna ur (Matt 25), mitt budskap som jag haft på hjärtat till denna grupp var att Gud har lagt ner talang och förmåga i deras liv och han vill att de ska förvalta detta väl. Kursen fortsatte med företagande. Hur man driver företag och att man måste göra reklam för sig om man har en produkt som är vanlig. Tjejerna fick skriva ner sina drömmar och mål och på så sätt i tankevärlden starta sin verksamhet.



Efter fikat fick vi fint besök. Två kvinnor från en liten stad som varit med i Tuinuane länge berättade om sina resor. Den ena hade nu ett grönsaksstånd på marknaden i staden och hade en god (med Kenyanska mått mätt) förtjänst. Den andra vet jag inte vad hon jobbade med men hon hade hållt tyst för sin man och plötsligt en dag kommit till honom och sagt att hon nu kunde bygga dem ett hus. Snacka om att han tappat hakan. De har över huvud taget pratat mycket om hur de ska hantera sina män i detta. Särskilt om männen är alkoholister vilket inte är ovanligt. Kontentan tror jag är att inte berätta så mycket utan spara så mycket som möjligt och berätta när man har en rejäl summa pengar att komma med då kanske mannen kan både acceptera och respektera fruns företag. Detta besök uppskattades mycket av alla, så gott att få höra några som genomfört det man står i begrepp att göra själv berätta.

Efter lunch handlade allt om hur man för bok på sina lån och sitt sparande. Våra kursledare har hjälpt oss att ta fram ett enkelt system för detta och tjejerna fick lära sig och öva i sina böcker. Cylock fick privatkurs för att han ska kunna hjälpa dem sen när allt har kommit igång. Appropå honom vill jag gärna berätta att också hans fru var med och kommer att ingå i projektet. Denna lilla familj har hamnat nära våra hjärtan då vi inte begriper vad de lever av samtidigt som Cylock engagerar sig med hela sitt hjärta och engagemang men utan att få något betalt. Att inkludera hans fru känns som ett mycket bra sätt att stödja dem på. Hon vill öppna en liten butik i deras hem och på så sätt kunna stanna hemma med sitt barn och samtidigt tjäna lite pengar.



Även andra dagen slutade med ett mycket nöjt gäng. Vi är också nöjda, hur ofta får man två konferensdagar för 60 personer för 3500 kr inklusive transport av samtliga deltagare? Vi har lite trycksaker kvar att betala plus att vi ska betala resa och arvode för gästerna men det är fortfarande mycket väl investerade pengar. Vi vill ju att ni som varit med och betalat ska veta vad vi gör med pengarna.



Lånen kommer att betalas ut den 16 april, vi hoppas att kunna fira vår avklarade hearing i domstolen med att åka och betala ut lån =) Finns det något bättre sätt? Fram till dess ska de börja spara pengar. Bara för att vi hjälper dem på traven kommer de inte undan själva sparandet. Om vi verkligen ska hjälpa dem för framtiden är detta otroligt viktigt! Sen följer den första tremånadersperioden då de måste visa att de klarar av att betala tillbaka och att de sköter sina affärer. (Det handlar helt enkelt om att låna tillräckligt mycket för att kunna börja jobba och tillräckligt lite för att kunna betala tillbaka). Detta har kursledarna varit mycket bestämda på. Under veckan som kommer ska de fem grupperna träffas och börja planera både sina blivande företag och vilka som ska låna vad ur gruppens gemensamma kassa som till en början kommer att vara 3000 ksh per person.

Jag hoppas att ni förstår hur otroligt glada vi är för Rhoda, Grace och Benjamin. Att vi fått kontakt med dem och att de glatt hjälper oss gratis är bara ett bevis för oss att vi går Guds ärenden och att vi är på helt rätt plats i rätt tid.

Glad Påsk och Guds välsignelser önskar Anna, Josef och Ida som använt påskhelgen till att pusta ut efter ett mycket intensivt veckoslut.

Hejsan, vi finns kvar men vi har inte bloggat då kursen tagit all vår tid. Ett utförligt inlägg med bilder kommer imorgon. Vi har i alla fall haft det fantastiskt!

Att det är påsk har vi däremot knappt uppfattat. Det finns liksom inga påskliljor och ingen snösmältning heller. Då är det tur att vi har goda grannar. Idag har vi avnjutit ett helt påskbord med köttbullar, prinskorvar och lax... underbart gott och trevligt, TACK! Vi började också se en Jesus - film vilket åtminstone för mig hör påsken till men vårt nya barnfamiljsliv tvingade oss att skjuta slutet på morgondagen. Det innebär ju bara trevligt sällskap två eftermiddagar istället för en så barnfamiljslivet gillas skarpt.

Påskägg finns inte heller i Kenya så det sparar vi till nästa år men en påskpresent blev det i alla fall till den unga damen som fyller ett och ett halvt idag. Inlägget avslutas därför med en bildserie som är lika tråkigt maskerat som vanligt men den som väntar på något gott... snart är hon i Sverige med hela sitt toksöta ansikte =)

GLAD PÅSK på er alla!!!