Adventsstämning
Är man i värmen gäller det att jobba upp stämningen för egen maskin. Ni därhemma som lägger ut vackra snöbilder på facebook får liksom lite hjälp på traven.
Alltså har de egengjorda stjärnorna och ljusstaken som sparats här sen 2009 ställts fram i fönstret, julklappskalendern står i bokhyllan (som är nästan boktom nu) och lussebullarna är bakade (i alla fall första omgången). Nu tänker lilla mamma och alla andra att jag är knäpp. Mycket riktigt helknäpp. Men jag älskar advent och jag vägrar missa en vecka bara för att vi åker hem till andra advent. Dessutom har vi bjudit på adventsfika som avslutningskalas på tisdag, då får jag ju giltigt skäl att baks lussebullar. En Ida som är saligt lycklig över att få baka och över att julkalendrarna börjar imorgon, vi ska äta det näst sista lördagsgodiset imorgon och över att det snart är jul. Strax före tio när vi mumsade i oss de nybakta mästerverken studsade hon upp och ner i fåtöljen jublande över vilken lycklig dag vi har och överföll mig med bamsekramar i rena lyckan. OK jag får också hjälp på traven med adventsmyset. Och OJ vad jag njuter!
Nu, sista rycket innan jag ska sova. Imorgon ska vi öppna kalendrar, tjohooooooooo.
Anna
Hemma
Det är alltid lika overkligt att kliva ur ett plan i Nairobi. Nu kom vi från kusten, sist kom vi från Kisumu. Båda varma fuktiga platser och i Nairobi kliver man ut i sval, torr luft. Det tycker förstås inte ni som rest från Europa men kontrasten från nästan 3 timmars transfer i taxi utan AC och Nairobiluft är milt sagt markant.
Vi är i alla fall tillbaka för att packa ihop oss. Allt som ska göras börjar falla över oss och det är bara att bena ut en sak i taget. Josef ska till kyrkan i Kibera imorgon för att se hur det går med golvet och jag ska köpa tyg. Barnen, ja de har nog inget annat att göra än att hänga med under de kommande tio dagarna.
Vi har haft en underbar semester. Helt på barnens villkor... nästan i alla fall. Om de fått bestämma hade vi struntat i att äta och bara badat. Men de har fått bada hela dagarna om man räknar bort mat och vila. Underbart! Det var länge sen jag själv var i vattnet så länge i sträck men med 30 gradigt vatten så är det helt ok. Ida har ätit panerad fisk två gånger om dagen med undantag av en lammkotlettkväll. Hon som vi fått truga i fisk deklarerar det nu som sin favoritmat. Kan man ta med fisken och kocken hem?
Nu ska vi intensivumgås med alla goa här, som vi får vänta så länge på sen. Det fantastiska med att bo såhär är att man lämnar vänner när man åker hem. Men som Salaash säger, en vän är någon som inte glömmer bort dig.
Nu sova, imorgon shoppa och packa :-)
Anna
Mombasa
Vi har längtat till Mombasa sen vi kom hit. Vi har också planerat för en avslutningsresa hit från början. Oj vad vi njuter och oj vad vi behövde det här. Vi fick ett kanonerbjudande som var för bra för att låta bli. Det hotell vi brukar rekommendera ville ge oss tack för hjälpen, och det med besked. Vi bokade det billiga hotellet och kände oss mycket nöjda med priset.
När vi kom hit hade de lagt oss på det finare hotellet, där alla smekmåndsmänniskor nu får stå ut med två dårar som hoppar i och ur vattnet hela dgarna.
Vi njuter så mycket vi kan och vi är så tacksamma för möjligheten att vara här för våra små vattendjur och för livet. Nu ska jag läsa lite (den första boken jag läser sen jag blev tvåbarnsmamma) innan det är dags för pappans lästimme.
Vi hör av oss igen när vi är tillbaka i Nairobi.
Anna
På svensk mark
Vi har hälsat på i Sverige idag. Rasmus och jag var på svenska ambassaden för att hämta hans pass. Då är man ju på svensk mark, det är inte direkt så det känns. Det känns mer som om man är näääääära svensk mark men inte riktigt blir insläppt. Ännu mer så måste det ju kännas för alla de somalier som sitter där och väntar. Undrar hur många gånger de är där och hur många som får åka hem med oförättat ärende.
Vi fick i alla fall vårt ärende uträttat och Rasmus har numera ett svenskt pass, han har beviset för att han hör hemma i SITT land. Det ska bli helt fantastiskt att få visa honom hans nya land. Först ska vi till Mombasa och njuta av ännu varmare väder än här och några fler pooler. Vi, mest av alla Josef är i desperat behov av semester. Det är slitsamt att knyta ihop säckar.
/ Anna
Byggstart av golv och toalett
Jag vill börja med att rikta ett enormt tack till alla er som gett större eller mindre gåvor till bygget av golv under de senaste dagarna. Ni har varit helt fantastiska och vi har faktiskt fått in vad som behövs för att bygga golvet! Gåvor tas fortfarande tacksamt emot för verksamheten i Kibera, men till själva bygget behövs det inte mer just nu.
Eftersom man inte kan komma till platsen annat än till fots så måste allt material bäras dit. Man kan inte ens komma fram med skottkärra. Därför räknar vi med att det kommer att behövas tre hela dagar bara för att få allt material på plats. Det rör sig om en stor lastbil med sten för att mura en hög kant runt kyrkan, två lastbils lass med sand och ett med grus samt 40 säckar cement plus lite annat blandat material. Som ni förstår är det mycket när man måste bära det för hand :-)
I går (måndag) levererades stenen och bars ner. Idag är det sand och i morgon grus och cement. Sedan ränkar vi med byggstart av golvet på torsdag och det kommer att sträcka sig en bit in i nästa vecka.
När det gäller toaletterna så är vi igång även där. Idag (tisdag) och i morgon så har vi personer på plats som är experter på att gräva ur den gamla toalettens "tank" som består i ett hål i marken som är 2 gånger 1 meter i area och nästan 6 meter djupt och det är fullt med gammal avföring. Ett jobb jag verkligen, verkligen inte skulle vilja ha :-). Men de har, med Kibera mått mätt, bra betalt. Sedan börjar vi på torsdag att mura en kant runt toaletthålet. På den kanten gjuts sedan ett golv med ett hål i som leder ner till "tanken". Över det bygger vi sedan ett litet hus i trä och plåt. Det är så man bygger toaletter i det här landet. När "tanken" är full så kallar man igen på teamet som gräver ur den och så kommer de och tömmer.
Målet är att allt skall vara klart i mitten av nästa vecka och sedan har vi den officella invigningen nästa söndag. Det känns så fantastiskt roligt att vi kommer att få vara med. Det beror helt och hållet på alla er som varit med och gett pengar. Återigen ett stort tack!
Skulle vi få pengar över i bygget eller mer fortsätter att strömma in så planerar vi att bygga en andra toalett. Då kan de ena serva granskapet och den andra vara för lokalen.
/ Josef
Det lackar mot jul
För tre år sedan firade vi en fantastisk jul i Kenya, den första julen som barnfamilj. Denna jul blir minst lika fantastisk, inte för att vi får komma hem, för att vi firar första julen som tvåbarnsfamilj. Förra julen hann vi vuxna knappt med, vi packade som galningar för att kunna lämna lägenheten på nyårsafton. I år ska vi försöka stanna upp och njuta av julen även om vi också i år kommer att packa. Alltså gäller det att börja njuta i tid.
Julkalendrarna är inhandlade men i väntan på dem har vi vår lördagsgodiskalender där det nu hänger ynka tre tablettaskar. Vi sätter också en stjärna för varje dag i bamsekalendern så att Ida ska se hur många dagar det är kvar tills... just nu är det tills vi åker till Mombasa (på fredag).
Idag har vi startat julpysslet (jag började för några dagar sedan med en sats knäck). Ida har tömt sex glitterlimpennor på ett enormt transparent papper. Jag har klippt och skurit, limmat och tejpat, vi har monterat det lilla änglaspelet där pepparkakorna åker karusell och vi har tittat på Pippis jul och jul i Bullerbyn. Inte minst har vi lyssnat på första julskivan.
Josef som brukar vara mycket skeptisk till julmusik mm innan första advent tyckte nog att det var helt ok även om han var ganska skeptisk till vårt projekt. Men när den första prototypen hängdes upp på prov och för att torka var han mäkta imponerad. I varje liten stjärna sitter en bit av Idas glitterpapper. Jag tror att jag måste ta med dem hem, de är finare än våra köpestjärnor hemma.
Nu behöver vi pengar till ett golv - snabbt!
Vi har en fas kvar i byggprojektet i Kibera för att kunna lämna ett färdigt projekt bakom oss. Till lokalen vi byggt i Kibera, som både skall vara kyrka och ett slags "community center", behövs toaletter och golv. Toaletterna kommer också att betjäna näromårdet som idag är utan ...
Vi har fått in lite pengar till toaletter så vi kommer nog att kunna få till något slags tillfällig lösning på den frågan. Längre fram önskar vi att bygga mer permanenta toaletter samt en dusch för området.
Det som är akut just nu är pengar till golvet! Lokalen kan temporärt fungera som samlingssal för församlingen även utan golv. Men i längden kommer inte byggnaden att hålla om vi inte får dit ett golv. Det kommer regnen att se till. Så ett golv är helt nödvändigt! Dessutom kan vi inte öppna vår planerade förskola om det inte finns en riktigt golv. Vi kan inte ha små barn krypandes omkring i leran hela dagarna, särskilt inte som leran består till viss del av gammal avföring och förmultnade sopor.
Igår gick vi igenom en budget för detta. Vi behöver få in c:a 10 000 kronor, helst denna vecka!!
Här följer exempel på vad några saker kostar:
1 lass med sten 1500 kr
1 säck cement (behöver 40 säckar) 65 kr
1 lass med sand 1500 kr
1 lass med grus 1650 kr
Om någon reagerar på att priserna skiljer sig något från förra gången så beror det på att priserna på byggmaterial är högre i Kibera än på den plats vi bygge förra gången.
Om du känner för att vara med och stödja detta så kan du sätta in pengar på Pingstkyrkan i Bredängs plussgiro:
65 17 77-5
Märk inbetalningen: Bygge i Kibera.
Skicka gärna också ett mail till oss så att vi vet att pengarna är på väg in:
/ Josef
Att avsluta
Vi försöker avsluta vår resa. Det är lättare sagt än gjort. Dels har vi alla projekt, några ska avslutas andra ska helst lämnas med en planering och organisation som håller i längden. Josef jobbar nu som besatt för att knyta ihop alla lösa trådar.
Dels har vi alla vänner. Det är många vänner här nya och gamla som har betytt massor för oss under året som gått. Att få bo nära andra adoptivfamiljer är helt fantastiskt. Barnen har kompisar på gården och vi har vänner på samma ställe. Precis som förra gången har vi fått vänner för livet. Vilken gåva! Ikväll har 16 härliga mammor varit ute och ätit vi pratade nog mer än vi åt och vi åt väldigt mycket. Det blir nog min sista mammamiddag vilket känns lite vemodigt så tack alla brudar för en härlig kväll.
Inte minst ska vi avsluta kapitlet i livet som handlar om att få barn. Det känns också lite vemodigt men också väldigt spännande. Om vi får fler barn eller inte visar sig men nu är vi en familj med syskon och vi känner oss kompletta. Nu ska vi försöka förvalta förtroendet vi har fått att vårda de här två underbara vildarna. Att säga adjö till Kenya som hemvist för adoptionerna känns också konstigt. Landet, människorna, kulturen, lukterna, trafiken... är så sammanvävda med att få barn för oss och när vi kommer hem är allt detta så långt borta, mycket längre bort än kilometrarna. Kenya kommer alltid att vara ett resmål för oss, det finns för många oupptäckta platser och andra platser som måste återses. Men det kommer inte att vara vårt hem inte under överskådlig tid i alla fall. När vi åkte hem med Ida visste vi nästan säkert att vi skulle komma tillbaka, så säkert att vi lämnade kvar saker. Nu vet vi nästan säkert att vi inte kommer att bo här igen.
Som ni märker är det mycket nu. Och mitt i allt det där så längtar vi hem, massor. Vi ska bara fixa färdigt här först, så att vi är redo för nästa kapitel i livet.
Anna
Berättelser från slummen
När det gäller verksamheten i Kibera så rapporterar vi mest om de ”stora projekten” här på bloggen: Kvinnoprojektet, byggen och skolavgifter. Men när man jobbar i en miljö som Kibera så finns det mängder av små episoder där man mött de behövande och även ibland kunnat få bli till hjälp. Här följer ett axplock av några sådana korta berättelser.
Jag var i Kibera för att visa vår verksamhet för en grupp besökare. Vi befann hos hemma hos Kesia som är en av huvudledarna och det är vid hennes hem vi brukar parkera bilen när vi är i Kibera. Tydligen hade ryktet gått att vi befann oss där för plötsligt dyker en förkrossad kvinna upp. Hon berättar att hennes man har kastat ut henne ur deras hus och att han inte längre vill veta av varken henne eller deras dotter. Eftersom mannen inte längre delar på bördan så har hon inte kunnat betala dotterns skolavgift så dottern är hemskickad från skolan och får inte komma tillbaka dit innan räkningen är betald. Kvinnan bryter ihop, gråter och vädjar om hjälp. Jag svarar som jag brukar att jag inte kan lova något med en gång men att vi skall se vad vi kan göra. Vi skickar med en av ledarna, Everlyn, för att besöka hemmet och träffa dottern. Hon kommer tillbaka och berättar att de verkligen har det illa. De bor i ett mycket enkelt skjul och att de i princip inte har någonting. De har inte ens en säng eller madrass. Kvinnan och dottern sover direkt på jordgolvet. I ett hörn ligger en liten hög med de få kläder de har och sedan finns där några kokredskap. Det är i princip allt. Vi tar ett gemensamt beslut att göra vad vi kan för att hjälpa dem. Som tur var hade en svensk familj som åkt hem tidigare skänkt en madrass i dubbelsängs storlek. Den fanns fortfarande i förvar hemma hos Kesia. Vi skickar den tillsammans med något täcke och ett par kuddar som också skänkts av svenska familjer till kvinnan och dottern. Även om dottern i fråga inte är föräldralös så bestämmer vi oss för att ta med henne i vårt skolavgiftsprogram och veckan därpå betalas skolavgiften och flickan är nu tillbaka i skolan!
Nyligen var vi på rundvandring igen i Kibera med en grupp gäster. Vi besökte ett hem som ligger precis bakom lokalen vi byggt. Hemmet ligger lite konstigt placerat så att en smal gränd mellan två hus slutar precis vid deras dörr. När vi sitter där och pratar så berättar kvinnan i hemmet att när det regnar så kommer vattnet från gränden in i huset och rinner rakt igenom huset och ut på andra sidan. De har försökt att leda vattnet utmed ena väggen för att inte hela golvet, som på natten är fullt med sovande personer, skall bli blött. Efteråt har jag fått en kommentar av en av våra ledare som sade: ”vattnet är väl en sak, men tänk på vad som ligger i gränden och som följer med vattnet, tänk på stanken som måste vara i det huset när det regnar”. För er som inte känner Kibera så kan jag berätta att folk vanligtvis dumpar sina sopor i de smala gränderna eftersom det inte finns någon sophantering och dessutom är det inte ovanligt att de gör sina behov där eftersom det är en sådan brist på toaletter. Även om detta inte direkt ingår i vårt byggprojekt så har vi bestämt oss för att se vad vi kan göra för att försöka leda bort vattnet från huset.
Vi var på ett annat hembesök där två unga tjejer, varav den yngsta var någonstans i tonåren, var hemma. Båda hade små barn. De berättade att de bodde hemma hos sina föräldrar eftersom barnens pappor inte ville veta av dem men att deras föräldrar för tillfället inte var hemma. Flera av oss fick en känsla av att det var något som inte stod rätt till. De svarade undvikande på flera frågor och framför allt den yngsta tjejen verkade vara så betryckt. Efteråt bad jag våra två huvudledare i kvinnoprojektet, Kesia och Everlyn, att försöka ta reda på mer om situationen. De återvände senare samma dag och pratade med den yngsta tjejen igen som nu var mer öppen och berättade om sin situation. De pratade även med en del grannar för att försöka få en kompletterande bild. Det visade sig att tjejen blivit gravid i tidiga tonåren och att pappan till barnet inte ville veta av varken henne eller barnet. Hennes föräldrar hade gått med på att låta henne och pojken få sova under deras tak, men eftersom pojken var född utanför äktenskapet så fick de inget stöd utöver ett tak att sova under. Så nu hade hon varken råd med pojkens skolavgift eller med andra behov som ordentlig mat, kläder mm. Eftersom hon inte kunde betala för pojkens skolavgift så blev hon tvungen att stanna hemma på dagarna och kunde då inte heller försöka gå och få något tillfälligt jobb. Trots sin ungdom så var hon med i en av våra kvinnogrupper och har en gång haft ett litet företag där hos sålt grönsaker. Men under den ekonomiska krisen som slog till emot Kenya i följd av torkan för ett drygt år sedan så förlorade hon det. Nu var situationen fullständigt hopplös! Ingen säger det man jag inser att prostitution eller annan kriminalitet kanske var den enda utvägen för henne om hon inte fick hjälp. Men vi har nu kopplat ihop hennes situation med en gåvogivare från Sverige som gett en gåva just för att hjälpa en ung tjej. Pojkens skolavgift kan betalas av de pengarna och hon kan även få hjälp att få igång sin verksamhet igen!
Ja, det var några små episoder om den verklighet som vi ständigt stöter på i vårt engagemang i Kibera.
/ Josef
Fånga stunderna
Det gäller att fånga de små stunderna. Inte bara under småbarnsåren, under livet antar jag. Idag satt Ida och Rasmus i samma fåtölj unde samma filt och tittade andäktigt på barnprogram. Så sött att kameran åkte fram. Jag tog mins kort, la ifrån mig kameran och tog tre steg. Så var den stunden slut :-) illvrål och två väldigt små händer satt fast i långa flätor.
Varje kväll tycker Josef att det är sovdags ungefär två timmar innan jag, dessa timmar är min stund. Just nu rullar en favoritserie Gilmore Girls och en tröja till Rasmus växer fram på stickorna. Att jag sitter uppe och riskerar femtimmarsnätter om Rasmus vaknar tidigt väger lätt mot energin det ger mig att få vara bara jag en stund, med en stickning.
Idag är det kladdkakans dag fick jag höra på förmiddagen vilket ledde till kladdkakeeftermiddag inne vilket var tur för ett afrikanskt regn de luxe härjade utanför fönstren.
Det här var bara några stunder idag, tänk vad många stunder jag har på en vecka. Kan vara bra att påminna sig själv om ibland.
Dessutom har Kenya hostat ur sig alla tänkbara papper och Rasmus är vår i Kenya och resten av världen. Vilket privilegium! Hemresan är ohotad om inga isländska vulkaner får utbrott eller liknande. På min namnsdag trampar vi svensk mark igen, kan man få en bättre namnsdagspresent.
Åssså grattis mr G till dina goa föräldrar och grattis POL till finaste mr G. Ibland förvånar domstolen positivt :-)
Anna
Anna
Nedräkning
Vi tillhör de lyckliga få som har ett datum för vår hemresa. Det gäller verkligen inte alla som det borde gälla just nu.
Vi får drömma om snö, IKEA, korv och mjölk och det är ganska mysigt när man vet att det är nedräkning. Samma drömmar är mest plågsamma i den ovissa väntan.
En som väntar är Ida, hon berättar för Rasmus om Sverige och vintern. Hon längtar efter stora och små saker. Det är vansinnigt mysigt att höra hennes resonemang om allt som väntar därhemma. Och hur mycket hon minns, vilket är allt. För att göra väntan begriplig använder vi Bamsekalendern på kvällarna. Ida vill veta vilken dag det är och vilken dag vi ska åka hem. Vi pratar också i termer av lördagsgodis. Jo, jag är mattelärare och barn behöver ett mått de kan relatera till. Finns det då ett bättre mått på vecka än lördagsgodis? Nu är det fem lördagsgodis tills vi åker hem. Plötsligt kröp pysselgalningen i mig fram, den är förstås framme nästan varje kväll :-) galningen gjorde i alla fall en nedräkningskalender tills vi får åka hem, av lördagsgodis. Undrar om den skapar mer panikgodissug än vad den hjälper.
Uppdatering kvinnoprojektet
Det var på tok för länge sedan vi skrev någon uppdatering gällande mikrofinansdelen av verksamheten i Kibera. Det var ju med den vårt engagemang i Kibera började. Anledningen till att vi inte skrivit är det inte funnits så mycket att skriva om. I maj upptäckte vi att det fanns en del frågor som behövde redas ut innan vi kunde ta nästa steg och det har tagit förfärligt lång tid att reda ut dem. Men nu är vi på banan igen och beredda att ta nästa steg.
Kvinnorna i projektet är uppdelade i grupper. En av grupperna har hela tiden fungerat mycket bra. Det är den gruppen som på eget bevåg registrerat sig som en egen organisation hos myndigheterna och har därmed kunnat sköta sig själv. De flesta kvinnorna i den gruppen har lyckats mycket bra i sina respektive projekt. En av dem har till och med lyckats starta en egen förskola!
När det gäller övriga grupper så visade det sig att ytterligare två fungerade utan större problem. Men fyra av sju grupper hade varierande grad av problem. En grupp hade problem med gruppledare som inte skötte sina uppgifter som de skulle. I flera grupper stämde inte den egna bokföringen på tagna lån och återbetalningar överrens med vår kassörs bokföring så där har vi behövt sitta ner tillsammans och reda ut vad som egentligen stämmer. Någon grupp hade också problem med inre konflikter.
Men nu är alla frågetecken utredda och problemen lösta så nu kan vi gå vidare!
När vi summerade läget så har vi tillsammans med ledarna i verksamheten kommit fram till att en av orsakerna som skapat problem och oro är av strukturell art. Därför ska nu alla grupper ta efter den grupp som lyckats bäst och registrera sig själva. Då kommer de själva ha fullt ansvar för att gruppen och dess ekonomi ska fungera. Sedan skapar vi en övergripande ledningsgrupp som kommer att finnas till hand som en resurs när det inte fungerar och för att slussa eventuella nya pengar från gåvogivare i Sverige till grupperna i Kibera.
Ytterligare ett problem som egentligen är ett positivt problem men som tog oss på sängen var att de på egen hand startat en åttonde grupp som de nu förväntar sig skall få samma stöd med lån osv som de andra fått. Det är ju på ett vis glädjande att fler vill komma med och att de har initiativkraft att själva få igång grupper, men samtidigt så innebär ju det merkostnader som vi inte var beredda på.
De senaste veckorna har vi haft möten med gruppledarna och alla grupper utom en har nu registrerat sig och den kvarvarande kommer att göra det under kommande vecka. Det som nu kvarstår är att varje grupp öppnar egna bankkonton. Sedan kan vi överföra hela låne- och spar verksamheten till de enskilda grupperna.
/ Josef
