mwanangu

Det här inlägget har inget med adoption att göra. Men det tjänar som exempel på hur en dag i en pastors liv kan se ut. Igår, onsdag 27 maj, började dagen med att undervisa hela förmiddagen i Filadelfiakyrkans Bibelskola. Ämnet för dagen handlade om hur man bevarar det Gud planterar i våra liv utifrån liknelsen i Lukas evangeliums åttonde kapitel om såningsmannen som sår i olika jordmån.

Därefter bar det av ut till Bredäng (där kyrkan jag arbetar i ligger) för lunch med min kollega, därefter fick jag en halvtimme att försöka förbereda kvällens bibelstudium och sedan var det möte med en människa som behövde samtal och vägledning. När det var klart hade klockan hunnit bli fyra.

Eftersom vårt sommarprogram skall tryckas till helgen så behövde jag skriva en text till det samt sammanställa en del annat material. Då jag stördes av en del telefonsamtal och det fanns en del andra frågor som dök upp som behövde lösas snabbt så gick tiden fort fram till 18:00 då kvällens möte skulle börja. Som en välsignelse från himlen hade min kollega sett till att köpa middag till oss båda. Annars hade jag nog inte hunnit med någon middag.

På onsdagar har vi ett mötestillfälle i Bredäng som vi kallar för kraftkällan. Mellan kl 18:00 och 19:00 varvar vi med bön och en typ av sång som vi kallar för lovsång. Därefter har vi undervisning i en dryg halvtimme. Jag tog ett komprimerat studium av det jag haft under förmiddagen med Bibelskoleeleverna. Det var därför jag kunde förbereda detta på en halvtimme, annars tar det som regel minst ett par timmar och ibland betydligt mer än så att förbereda ett undervisningspass (en söndagspredikan ägnar jag som regel en hel dag åt att förbereda) .

Jag var hemma vid åtta snåret på kvällen och tog fram laptoppen. Jag ägnade några timmar på kvällen åt att dels skriva en konsekvensanalys som snabbt behöver fram kring ett missionsprojekt samt skriva en presentation av ett annat som berör samma missionsländer.

Det som är så kul mitt i allt är att det är arbete av rätt skiftande kraktär. Allt från att undervisa i Bibeln till att hjälpa människor till att arbeta med strategi och analyser.

Nu vet jag vad någon kanske tänker: hur skall ett barn rymmas mitt i allt detta? Jo, fördelen är att man kan få tid över vid tillfällen då andra inte brukar kunna få det. Dagar mitt i veckan då man faktiskt kan ta sig ledigt några timmar. Det kräver en viss flexibilitet från både Annas och min sida, men vi är rätt flexibla av oss. Sedan är det ju också så att man måste prioritera. Varken Anna eller jag kommer att kunna arbeta på samma sätt när vårt lilla barn finns här. Det är något vi insett för länge sedan.

Josef

Vi får ofta frågan om vi vet vilket kön och vilken ålder det är på barnet. Helt rimligt då det är ganska ovanligt i adoptionssammanhang att inte veta något om barnet och ändå planera resan. En extra vanlig fråga då är om man inte önskar sig ett så litet barn som möjligt. Jag har funderat ganska mycket på varför det är en så svår fråga att svara på.

När vi gick den första obligatoriska kursen fick vi träffa ett gäng trevliga par och diskutera allt som rör adoption. Vi gjorde en väldig massa värderingsövningar och fick verkligen anledning att fundera på vad vi egentligen tyckte. Något som jag reagerade på under kursen var att många önskade sig just "ett så litet barn som möjligt" många hade också ett specifikt land i sikte. Det är inget fel i det men jag kände i hela mig att jag inte ville tänka så.

Adoption är en fantastisk lösning på två problem. Det finns barn i desperat behov av föräldrar och vi är i desperat behov av någon att älska. Vi har ju fått anledning att inte bara fundera över våra motiv, vi har också fått förklara dem i hemutredningen. I denna rannsakan av VARFÖR vi tvunget vill bli föräldrar utkristalliserar sig behovet av någon att slösa kärlek på. Det handlar inte först och främst om att mina gener ska gå vidare, inte heller om att få uppleva en graviditet. Detta är säkert väldigt trevligt men att ha barn är så mycket större än så och för oss handlar det om behovet att älska och om det enorma behov som finns av att bli en familj.

Där satt vi då med kursboken och en massa artiklar om adoption. Vi läste mängder (så kändes det i alla fall) med artiklar om barnhemsbarn som blir utan familj för att de blivit för gamla (för gammal är man när man passerat två år). Det kändes i hela hjärtat och scenerna från Rasmus på luffen spelades upp i hjärnan. Jag menar verkligen inte att man är hemsk om man adopterar en 6 månaders bebis, de blir nämligen äldre och skulle också bli för gamla om ingen adopterade dem, ju tidigare desto bättre för barnet. Jag beskriver bara vår känslomässiga resa från "så litet som möjligt" till något helt annat. Under läsandet och funderandet föreslog någon av oss att vi kanske skulle be om ett medgivande 0-3 år (vilket i adoptionssammanhang inte är en speciellt hög ålder). Plötsligt var det något som landade djupt ner i magen och det kändes så rätt. Sedan dess har vi nästan inte tvivlat på beslutet. Tvivlen handlar i så fall om vår förmåga att ta hand om ett barn som kommit lite längre i sin språkutveckling och som kanske har många separationer bakom sig och aldrig om vår förmåga att älska ett barn äldre än två år.

Att svara på frågan vilken ålder vi önskar oss är lika omöjligt att svara på som frågan om vilket kön vi önskar oss (eller nästan mer omöjligt). Det vi önskar oss är en unge som behöver oss. Som behöver bli så älskat som bara vi kan älska.

/ Anna

Hej på er alla! Hustrun tyckte jag skulle skriva en presentation så då får jag väl göra det :-)
.

Jag heter alltså Josef, är född 74 och uppväxt på Stora Essingen där vi också bor. Faktiskt i samma hus. Mina föräldrar (Tore och Solveig) äger ett hus som från början var ett tvåfamiljshus där de bor i den ena lägenheten och vi hyr den andra. Dessutom har vi byggt en lägenhet i källaren där min yngste bror (Linus) bor och eftersom vi har en stor trädgård har vi kunnat bygga ett hus till på 120 kvm där mellanbrorsan (Jakob) bor med sin hustru (Karin) och deras son Nils. Vi brukar skämtsamt säga att vi bor i kollektiv :-)

Jag arbetar som pastor och föreståndare för Pingstkyrkan Bredäng och jag brukar säga att min stora passion i livet (förutom Anna, vårt väntade barn ifrån Kenya och naturligtvis Gud själv) är Guds församling. Pingstkyrkan Bredäng är en mångkulturell församling där människor från jordens alla hörn möts. En normal söndag brukar c:a 60% av besökarna ha invandrarbakgrund. Vi har för det mesta simultantolkning till fyra olika språk och ibland fler. Det är oerhört spännande att arbeta i en miljö där så många olika kulturer möts och för det mesta är det bara roligt. Men ibland kan det även vara jobbigt och krävande.

Jag arbetar också deltid som medansvarig för Filadelfiaförsamlingens i Stockholm Bibelskola som heter Bibelskola sthlm.

Förutom församlingen har jag också en barnslig passion för böcker.  Jag har svårt att gå in i en bokhandel och inte komma ut med en ny bok och jag kan även ha svårt att passera en bokhandel utan att gå in, så vi har som ni förstår mycket böcker hemma :-). Mest av allt läser jag fantasy och det skall helst vara på engelska.
 

Jag har också en relativt ny hobby och det är att klättra. Jag har en kompis som tog med mig ut till ett bra klätterberg söder som stan för något år sedan. Han fick tjata på mig ett tag innan jag kom med första gången. Men efter att ha prövat det var jag fast med en gång. Det är en träningsform som passar mig utmärkt: äventyrlig, lågintensiv men samtidigt hård och utmanande träning som även inkluderar tanken.

Jag har tidigare i livet också sysslat mycket med ljus, ljud och scen teknik. Ett intresse som jag inte ägnar mig så mycket åt idag, men som ändå finns kvar någonstans i bakgrunden. Jag är ganska händig och gillar att bygga och inom det området är jag bäst på el.

Det var jag det. :-)

Fick ett bra förslag från Cecilia Ekhem i en kommentar (tack). Jag tänker att de enda som vill läsa vår blogg är väl såna som vet precis vilka vi är. Men det är ju faktiskt inte säkert. Här kommer alltså en liten presentation av mig. Ska försöka få maken att skriva en egen. (På en träff nyligen med andra blivande Kenyaföräldrar visade det sig att det inte bara är i vår familj som det är tjejen som är den aktiva på bloggar och listor, undrar varför =)

Jag heter som sagt Anna och är född i Uppsala, uppvuxen i Timrå (Södra lundvallen). När jag var 11 flyttade vi till Stockholm för att slippa ha en veckopendlande pappa. Jag är alltså också uppvuxen på Ekerö (ungefär vid Närlundaskolans parkering). Jag pratar någon slags Stockholmska förutom när jag är arg då det sjunger norrländska om mig, en blandning av Timråmål och Färilamål (min släkt på mammas sida kommer från Färila).

Jag är sjukligt pysselberoende. Det spelar ingen roll vad det är, sticka, virka, scrapbooking... you name it. Jag ägnar mig också mycket gärna åt musik, på en ytterst amatörmässig nivå.

När jag var 14 blev jag uppraggad av en gänglig kille som trots mina nekanden inte gav sig och till slut blev det ett biobesök. Ingen barnförbjuden gudbevars jag var ju bara barnet men "Älskling jag krympte barnen", fika på Mc Donalds, och till sist en god väns 15 års fest räckte för att vi skulle bli "ihop". Så gick det till när jag fastnade för mannen i mitt liv =) och där är jag fast för livet, vi tänkte fira 20 år i Kenya i december!

Jag har alltid trivts i barns sällskap och ett antal pysselgrupper, barnkörer och läger har fått stå ut med mig som ledare, läraryrket var därför ett självklart val. Jag har efter examen haft en tendens att komma tillbaka till mina gamla skolor. Jag började jobba på mitt gamla högstadium, Tappströmsskolan på Ekerö. Tre terminer med tonåringar, helt fantastiskt! Sen bytte jag till Ålstensskolan, en F-5 skola i Bromma, där har jag fått förmånen att arbeta i samtliga årskurser. Efter några år började jag läsa fristående kurser för att få lite extra inspiration vilket ledde till att jag började jobba på en annan gammal skola, lärarhögskolan och där har jag blivit fast. Ett fantastiskt roligt jobb vars enda svaghet är att det är ont om barn. Jag är nu doktorand vilket känns fantastiskt roligt, så just nu består mitt arbete av att LÄSA.

På helgerna är jag engagerad i Pingstkyrkan i Bredäng, en härlig mångkulturell församling med fantastiska och varma människor. Det blir förutom familjen och närmsta vännerna det jag kommer att sakna mest när jag är borta.

Hmmm, jag kan tydligen inte skriva kort. Mina vänner vet i och för sig att jag aldrig kan hålla tyst heller så det är väl helt i sin ordning. Jag inser också att jag har beskrivit mig själv genom det jag gör. Vem jag är är ju lite svårt att beskriva men jag är nog positiv, engagerad, glad och kär (både i han jag träffade för 20 år sen och i en liten skrutt nere i Kenya).

/ Anna

Jag fick en uppsträckning på jobbet igår. Jag hade tydligen inte uppdaterat bloggen i önskad utsträckning. Mitt tafatta försök med att "jag har ju skrivit att det inte blir så ofta innan vi åker" räckte inte som ursäkt. Förlåt Anders =)

Det händer nämligen absolut ingenting just nu. Sist vi hörde något om våra papper var de hos Notarius Publicus. Sen ska de tröska via UD och Kenyanska ambassaden innan de skickas ner till Kenya. Under tiden har vi inte fått höra någonting och Adoptionscentrum har kanske bättre saker för sig än att uppdatera otåliga människor med att det fortfarande inte har hänt något och det finns kanske fler otåliga än vi. Jag vill också sända en tanke till alla ni som är på väg till Kina och som inte får åka bara för att Kina har fått influensa-skräck. Om jag är otålig vad ska inte ni vara då.

Tro inte att vi tappar modet för det. Detta innebär att vi kan få utnyttja vår älskade husvagn i sommar vilket inte är fy skam. Vi är också helt och hållet övertygade om att Gud är med oss vilket visade sig senast i lägenhetsuthyrningen. Vi har bett om att få lägenheten uthyrd till några stabila personer som kommer att hyra lägenheten under hela hösten. Våra hyresgäster hade (veckan innan allt blev klart) bett om att få tag på en lägenhet lämplig för två att dela på. Snacka om dubbelt bönesvar!

Väntan fortsätter och bloggen uppdateras åtminstone så fort det händer något =)

/ Anna