mwanangu

Vi försöker avsluta vår resa. Det är lättare sagt än gjort. Dels har vi alla projekt, några ska avslutas andra ska helst lämnas med en planering och organisation som håller i längden. Josef jobbar nu som besatt för att knyta ihop alla lösa trådar.

Dels har vi alla vänner. Det är många vänner här nya och gamla som har betytt massor för oss under året som gått. Att få bo nära andra adoptivfamiljer är helt fantastiskt. Barnen har kompisar på gården och vi har vänner på samma ställe. Precis som förra gången har vi fått vänner för livet. Vilken gåva! Ikväll har 16 härliga mammor varit ute och ätit vi pratade nog mer än vi åt och vi åt väldigt mycket. Det blir nog min sista mammamiddag vilket känns lite vemodigt så tack alla brudar för en härlig kväll.

Inte minst ska vi avsluta kapitlet i livet som handlar om att få barn. Det känns också lite vemodigt men också väldigt spännande. Om vi får fler barn eller inte visar sig men nu är vi en familj med syskon och vi känner oss kompletta. Nu ska vi försöka förvalta förtroendet vi har fått att vårda de här två underbara vildarna. Att säga adjö till Kenya som hemvist för adoptionerna känns också konstigt. Landet, människorna, kulturen, lukterna, trafiken... är så sammanvävda med att få barn för oss och när vi kommer hem är allt detta så långt borta, mycket längre bort än kilometrarna. Kenya kommer alltid att vara ett resmål för oss, det finns för många oupptäckta platser och andra platser som måste återses. Men det kommer inte att vara vårt hem inte under överskådlig tid i alla fall. När vi åkte hem med Ida visste vi nästan säkert att vi skulle komma tillbaka, så säkert att vi lämnade kvar saker. Nu vet vi nästan säkert att vi inte kommer att bo här igen.

Som ni märker är det mycket nu. Och mitt i allt det där så längtar vi hem, massor. Vi ska bara fixa färdigt här först, så att vi är redo för nästa kapitel i livet.

Anna