Ett steg på vägen

Det känns som att vi sitter på ett tåg och åker med. Det går inte att bromsa eller skynda på. Det är absolut ingen motvillig resa men ibland hänger man bara inte med i tanken. Och ibland tycker man att tiden står stilla. Samtidigt som vi otåligt väntar på besked från kommittén som sitter på våra papper så går det väldigt fort just nu.

De första positiva beskeden från den där kommitténs möten har kommit så vi vet åtminstone att det händer något igen. Grattis alla ni som blivit godkända!!!

Vi har också vinkat av våran pappa idag som just nu sitter på planet till Kenya. Josef ska åka ner i några veckor för att börja sin tjänst och förbereda för oss. Mest för att börja jobba. Jag kan inte fatta att vi redan är här, att Josef åker är ju ett väldigt stort steg på vår väg till Kenya och lillebroster. Ida är mest intresserad av varför väskorna måste åka före pappa (vi vinkade ju av väskorna vid incheckningen långt innan vi vinkade av Josef). Men när pappa försvann in i säkerhetskontrollen så stämde Ida upp i en storgråt som inte tog slut förrän jag föreslog att hon skulle få välling i bilen. Det är pappas flicka!!!

Josef kommer att återkomma från Kenya med rapporter från projektet, det har han order att göra =)

/ Anna


Livet

Idag har vi fått vinka av fina lilla farmor. Hon somnade stilla och försvann till ett bättre ställe. Hon är så efterlängtad av farfar som nog har tyckt att till och med himlen varit tom utan farmor. Tänk att få ha en sån kärlek som räcker in i evigheten. Farmor fattas mig men hon har fått en välförtjänt vila hos Jesus.

Igår hade jag en riktig farmordag. Jag satt hos henne i några timmar, eller inte satt kanske. Jag stekte svamp efter konstens (farmors) alla regler tills den låg som torra skinnbitar i gjutjärnspannan. Sen gjorde jag svampstuvning à la farmor. Hon var nämligen svampstuvningsmästare. Jag får den nästan som hennes men riktigt så god kommer jag aldrig att få till den. Lite svampstuvning blev soppa som farmor fick och hon åt faktiskt några skedar och tyckte att det var gott. Undrar hur många galningar som börjar steka svamp på ett sjukhem där det absolut inte finns några spisfläktar. Sånt var viktigt för farmor och mig (att laga mat och baka tillsammans) och jag är så glad över vår sista dag tillsammans.

Idag har vi också gjort ett väldigt viktigt inköp. Det lilla nya liv som väntar på oss behöver ju en egen Puh. Puh är Idas nattkompis, inte alla nätter men de flesta. Puh köpte vi när vi längtade efter Ida och han fick sova i vår säng. Idag har Nasse fått komma hem till oss för att dela säng med oss tre. Nasse är ju Puhs bästa kompis och det var Idas självklara val.

Liv som kommer, liv som går. Det enda jag önskar är att leva här och nu och ta vara på de jag har.

Ta hand om varandra!
Anna

Idas väntan

Den som väntar mest av oss tre är nog den blivande storasystern. Hon har gjort lillebror (för en sån ska det bli har Ida bestämt) till en del av vår vardag. Lillebror tycker inte si lillebror säger så. Han finns med i allt hon gör. Särskilt när hon är ledsen. Då kan det hända att lillebror också är ledsen. Det kan också vara så att det egentligen var lillebror som kastade vad det nu var och inte alls Ida. Undrar hur detta ska sluta. Har den där lilla som väntar på oss otur så har han en storasyster som ständigt kommer att göra sig till tolk för vad han säger och känner samtidigt som han kommer att få skulden för typ allt. Har han tur kommer han att få en storasyster som älskar honom över allt annat. Vi får väl se =) Det blir väl lite av varje kan jag tro.

Vi väntar fortfarande på godkänt i Kenya så att de kan börja leta efter den där lillebroren. Vi vet ingenting än och förväntar oss inte att veta något än på många veckor. Helst skulle vi vilja ha besked NU men vi vet ju att det tar lååååång tid. Hur som helst håller Josef på att packa ihop hemmet, han åker om två veckor knappt. Så resan är i allra högsta grad verklig även om vi inte har något barn att åka till än. Åker gör vi ändå, vi har ju jobb att göra.

Trevlig helg!
Anna

Nya sparkar

Ibland sparkar det så att hjärtat dunkar. När man får nyheter som rör processen är alltid sådana tillfällen.

Vi väntar just nu på att våra papper ska processas av en kommitté i Kenya. Vi vet att pappren har kommit fram i september någon gång. Då passade kommittén på att ta en liten paus. De skulle väljas om och nån minister skulle godkänna den nya. Detta var tydligen väldigt besvärligt och omständigt. Som väntande hamnar man i ingenmansland. Tänk dig (du som varit gravid) om du skulle få ett mail där det står att ditt beräknade förlossningsdatum är uppskjutet på obestämd tid. Så är det i denna process, saker händer och man vet aldrig... men man vet att resultatet är fantastiskt och underbart.

Nu vet vi i alla fall att kommittén både är utsedd och godkänd och planerar möten under de närmsta veckorna. Det är bara att hoppas på att vi inte hamnat allt för långt ner på väntelistan. Den lilla där inne i hjärtat sparkar i alla fall vilt.

Där hemma (just nu i farmor och farfars sommarstuga) förbereder sig den blivande storasystern för fullt. Hon handlar tandborstar till lillebror (för en sån har hon beställt fast han ska heta både Matilda och Natalie) och hon fantiserar att han fyller år. Lillebroster är numera ständigt närvarande. Det är en ny underbar dimension av att vänta barn, att vara tre om väntan.

=) Anna

RSS 2.0