mwanangu

I bekvämt långsamt mak börjar vi utforska den nya värld som vi hamnat i. Idag började dagen med Gudstjänst i den kyrka som vännerna Anderssons går i här. En pingstvariant som ligger granne med svenska skolan. Gudstjänsten börjar officiellt vid 10:30 men då brukar ingen vara där har Anna-Lena, eller om det var Per, berättat för oss. Vi anländer vid 11:30 och då verkar de flesta ha kommit, några sena eftersläntrare fortsätter att dyka upp under den kommande halvtimmen. Vi hade planerat att komma lite tidigare men det tog lite tid att komma iväg.

När vi anlände höll fortfarande lovsången på. Men efter en stund så var det dags för barnens inslag. De anlände från huset bredvid där söndagsskolan håller till och sjöng en sång, tillsammans med två muppdockor det kändes som hemma. Sedan blev det insamling och därpå predikan strax efter tolv. Predikan var hyfsad, tyvärr lite svårt att följa med i engelskan. Tydligen var föreståndaren bortrest så en av de andra pastorerna predikade.

När Gudstjänsten var över välkomnades alla nya besökare till en speciell samling. Förutom Anna och jag var det en amerikansk missionärska som egentligen var stationerad i Mombasa, en lokal kille, en killa från Burundi som inte talade engelska och en tjej från Tanzania. Vi bjöds på läsk och kaka och fick lite information om församlingen.

Efter Gudstjäsnten tog vi buss till Yaya (ett stort köpcentrum med massajmarknad utanför). Att åka buss i Kenya var en upplevelse. Inga tidtabeller eller liknande. Vi ställde oss vid hållplatsen och snart kom den första bussen förbi. Men Per ansåg att den var för full och vinkade den vidare. Inom ett par minuter kom nästa. Jag tror att vi slutligen hoppade på den fjärde eller femte bussen. Det fanns inga sittplatser och vi blev stående i en otroligt trång gång. En kille gick runt och tog betalt. Per hade sagt att det skulle kosta oss tjugo Shilling (2 Kr) per person. Killen som tog betalt hade ingen växel och jag trodde att jag förlorat min hundring. Men snart var det någon som betalade med växel och killen kom och gav mig fyrtio shilling i handen. Vi var framme vid hållplatsen där vi skulle av innan mer växel dök upp men jag kände inte för att bråka om två kronor :-)

Vi åt en lättare lunch på Java (Afrikas svar på Mc Donalds i kombination med Waynes Coffé) i Yaya. Sedan gick vi ett varv på köpcentret som ser ut precis som vilket västerländs köpcentrum som helst och med i princip samma priser på det mesta, undantag finns dock åt båda håll. Därefter var det massajmarknaden som gällde. Där är priserna helt annorlunda. Men det gäller att helt slå dövörat till och låtsas att man inte hör alla försäljare som "bara vill hällsa".

När vi var klara på marknaden så insåg vi att vi relativt nära Gemina courts där vi förhoppningsvis skall få flytta in i nästa vecka. Två andra adoptivfamiljer från Sverige bor redan där och en utav dem har bokat en lägenhet åt oss. Området verkade mycket trevligt med fint poolområde (dock är poolvattnet grönt för tillfället). Det visade sig dock finnas vissa osäkerheter runt vår bokning, men det skall nog redas ut under morgondagen. Chefen var inte där vilket kan vara förklaringen.

Vi slutade dagen på Habesha, en etiopisk restaurang med fantastisk mat. Vi åt fem personer för under 200 kr.

Intrycken efter dagen är många och delvis lite svåra att få ihop. Vi rör oss från affärscenter i västerländsk stil till de slitna gatorna med gropiga sandtrottoarer och tiggade barn. Man inser att vi som var på den lilla samlingen för nya besökare i kyrkan på morgonen förmodligen lever under extremt olika förhållanden. Vi mzungus (vita) bor, tillsammans med de mer välbärgade affrikanerna i inhängnade områden med beväpnade vakter medan säkert någon av de andra besökarna i den lilla samlingen bor i slummen och där sitter vi tillsammans och försöker småprata lite.

En sak som jag tycker är lite svår är hur man skall bemöta alla tiggare. Häromdagen mötte vi ett par kvinnor som tiggde och som uppenbarligen inte hade det så illa som de ville få oss att tro. Dem hade jag inte så svårt att gå förbi. Men så funderar jag, vem är jag att bedöma vilka som behöver hjälp och inte? När man möter smutsiga, slitna barn som stinker lim (från sniffandet) som tigger så undrar man, hjälper man om man ger dem pengar eller går det bara till mer missbruk? Jag gav idag lite pengar till en krympling som uppenbarligen inget hade och som låg vid sidan av vägen och tiggde. Men hur avgöra man vem man skall ge till och inte? Ger man till alla så kommer man att få hålla på hela dagen tills alla våra pengar är slut för behoven är oändliga. Ett par här, för övrigt det som bokat vår lägenhet, har hittat en lösning. De har alltid med sig lite bannaner som de kan ge till dem som tigger. Den som verkligen är hungrig kommer tacksamt att ta emot ett par bananer men det går inte att köpa sprit, sniffnlingslim eller andra droger för dem. Kanske en modell för oss också? Men jag har ännu inte riktigt landat i frågan. Det får kanske ta lite tid.

Varma hälsningar från Afrika
Josef

Efter några turer har vi till sist fått veta att vi får träffa vår dotter på tisdag. Vi hade hoppats imorgon men en dag till kan vi vänta men knappast längre. På tisdag alltså =)

/ Anna

Väckarklockan idag var en brud som skulle hämtas, klockan 9.00 tutade bilar och det sjöngs och tjoades i trapphuset. De hade en bönestund och drog till slut iväg med bruden. Hoppas de blir lyckligt gifta.

Några av oss somnade om och vaknade ett tag senare. Efter frukost skrotade vi runt ett tag och gjorde ingenting innan vi gick iväg för att utforska Junction köpcentret på andra sidan gatan. Klockan tre träffade vi Kenyas (enda) pingstmissionär på java där vi fikade och pratade om allt möjligt. Innan vi gick hem handlade vi mat på nakumatt (en stormarknad som verkar ha allt möjligt men inte alltid och inte på samma ställe).

Nu sitter vi och dricker kaffe och är mätta och glada efter en god middag - Anderssons berömda flygande jakob. Vi kommer ganska lätt att glida in i Anderssons glidarliv, särskilt som de tar hand om oss hela tiden =)

/ Anna

Äntligen är vi på plats i Kenya! Det känns både lite omskakande och väldigt roligt.



I går lämnade vi hemmet vid kvart i fem på morgonen! Efter ca tre timmars sömn. Vi hade lite packningsbestyr på natten =) Flygresan gick väldigt smidigt, om man undantar processen att ta sig genom Heathrow där vi bytte plan. Det var egentligen inga problem, men det tar lite tid att vandra genom alla långa korridorer och köa i en ny säkerhetskontroll. Trots att planet från Stockholm var närmare 20 minuter för tidigt så kom vi fram till gaten precis lagom tills de skulle börja borda planet.

Eftersom planet från London till Stockholm inte var fyllt så fick vi tre platser för oss själva vilket gjorde att vi kunde breda ut oss lite och faktiskt fick sova ordentligt på planet. Känslan när vi flög in över Nairobi (som visade sig från en mycket vacker sida med massor av ljus i ett svart mörker) var helt obeskrivlig. Någonstans bland alla ljus finns hon vår lilla.

Väl framme i Nairobi gick det nästan oförskämt smidigt att ta oss ut. Eftersom vi kom med den enda internationella fligheten just då så var det i princip inga köer och våra väskor kom direkt. Förvånansvärt snabbt.

Utanför möttes vi av en överraskning. Mutero som mötte oss stod med skylten som synns på bilden. Efter ett gott skratt kom förklaringen: Per Andersson var med och hade hjälpt Mutero med skylten. (För alla er läsare som inte vet om det så har Josef ett förflutet som ljustekniker och brukade ha Teaterteknik som sin främsta leverantör av teknik)



Det blev sedan en mycket sen kväll med paret Anderssons. Vi bor hos dem de första nätterna här. Vi hade kanske lite för trevligt =) klockan närmade sig tre innan vi var i säng.

Idag har vi haft väldigt trevligt. Vi har följt efter våra vänner som trogna hundar. Vi tog lite sovmorgon och bjöds på frukost av Per när vi vaknade. Sen pratade vi lite mer innan vi gjorde oss i ordning och gick till Java Coffe House och åt en lätt lunch (kaffe och vitlöksbröd). Därefter gick vi till Svenska skolan där adoptivfamljerna brukar träffas på fredagar. Jätteroligt att träffa alla andra. Vi satt och fikade och pratade länge tills vi gick för att äta på Kinarestaurang. Nu sitter vi och internettar lite efter en härlig dag. Vi hoppas få träffa adoptionsorganisationen på måndag så att vi kan få träffa vår lilla sen. Efter att ha umgåtts med ett gäng GOA småskruttar idag känns det extra mysigt att snart ha en egen skrutta att mysa med =)

Josef och Anna

Det är snart två veckor sedan barnbeskedet och vi har förberett oss för den kommande resan som nu är fem dagar bort. Att jag skulle tycka att det var roligt att shoppa barnkläder visste jag nog men Josef har också roat sig kungligt i jakten på söta klänningar och andra mer praktiska kläder. Han har nog aldrig köpt en rosa mysdress med Katten Jansson - motiv för sina födelsedagspengar förut =) Vi för en intesiv mailkontakt med vänner i Kenya om vad som kan tänkas behövas från Sverige t.ex. osthyvel. Det är i alla fall fantastiskt roligt att få göra allt i ordning och även om vi längtar ner så det gör ont i hjärtat så har vi lyckats njuta av förberedelserna också. Den största förberedelsen är kanske ändå all tid vi ägnar åt att stirra på det enda kort vi har och åt att prata om och be för vår lilla. Snart är mamma och pappa där och kan krama på riktigt.

/ Anna

Men så en vacker måndag så ringde det. Vi var i stugan i Gussjö. Vi hade bestämt oss för att ta med datorn och åka in till Härnösand där vi kunde få mottagning och försöka maila en fråga om de hört något. Jag som hoppat högt för många gånger vid telefonsignaler reagerade inte ens när Annas telefon ringde, men när hon lade sin hand på min arm förstod jag. Hjärtat började slå snabbare och jag sökte efter en plats att kunna köra bilen åt sidan. Men det visade sig vara svårare än man kan tro. Under tiden fick Anna veta några små detaljer om barnet som väntar på oss men hon vågade inte säga något innan vi stannat. Så till sist hittade jag en liten väg att svänga in på och stannade bilen med en märklig känsla i kroppen. Med tårarna rinnande ner för sina kinder berättade Anna att vi fått en liten flicka på 10 månader. Tårarna rann och vi var så lyckliga.

Efter att lyckliga ha kramats en stund i bilen så åkte vi vidare in till Härnösand för att kunna öppna mailen där det fanns kort och information. Det är konstigt hur man kan älska någon man bara sett på bild. (Vi kommer inte att kunna lägga bilder här innan adoptionen är klar och vi får åka hem). Vi satt och stirrade på bilden ett tag, det gick knappt att slita sig. När vi till sist lyckades med det ringde vi farmor och farfar och mormor och morfar. Sen åkte vi in till Härnösand och köpte vår första klänning, rödrutig med vita spetsar på. Det blev fler samtal till syskon och vänner innan vi åkte tillbaka till stugan för att fira med tårta.

Sedan dess har vi träffat prussiluskan för att hon ska godkänna att vi fortsätter med adoptionen och att handla barnkläder, det är ganska bra med halva reapriset. Nu är vi tillbaka i stugan igen och har inget annat för oss än att vänta på att få åka. Som det ser ut nu blir det i slutet av månaden.

/ Josef

Vi har precis gått igenom lägenheten med en av våra hyresgäster. Hur hon ska kunna komma ihåg alla speciallösningar förstår jag inte men vi är SÅ glada över henne =). Vi står numera med packade väskor nästan helt redo att åka - och telefonen var tyst hela förra veckan, typiskt. Vi hoppas alltså på denna vecka =). Det kan inte vara stor skillnad på min otålighet just nu och någon som är alldeles i slutet av sin graviditet och gärna vill träffa den där lilla skrutten. Det är precis det jag vill, jag vill veta vem det är vi går och väntar på, lära känna. Konstigt nog känner jag världens leklust - är det en normal hormonrubbning? Inte för att jag bekymrar mig så mycket för att vara normal. Det ska i alla fall bli fantastiskt roligt att få LEKA =)

/ Anna