Kenyansk möteskultur
Klockan elva började seminariet som jag skulle lyssna på och då började de mötet. Halv ett när seminariet var slut började jag hjälpa dem att göra ett schema, vad jag vet är det resultatet av dagens möte, vad som hände mellan elva och halv ett har jag ingen aning om. Förmodligen var det någonting men det kan mycket väl ha tagit så lång tid att få pappren från förra veckans möte i ordning så att det gick att göra ett schema. Jag ger upp, nästa gång kommer jag också elva, om det blir nån nästa gång.
Imorgon ska vi också börja klockan nio men det är ju ett helt annat sorts möte och det känns så fantastiskt roligt! Undrar hur bra de är på att passa tiden =)
/ Anna
Tjejer på stan
Imorgon blir det möte med förskollärarutbildarna. Senaste mötet började ca 11.00 jag var där 9.00 när det skulle börja. Imorgon SKA det börja 9.00 som bestämt har de lovat så det är väl bäst att vara på plats.
Jag ska också vara med på ett 90 % seminarium. Det har man när man nästan är klar med sin avhandling och vill ha så mycket konstruktiv kritik som möjligt. Skype är fantastiskt som gör att jag kan vara med på jobbet fast jag är så långt bort. Lycka till Lisa!
Imorgon ska också all mat köpas till torsdagens och fredagens utbildning. Nu drar det ihop sig.
Lungt idag alltså men morgondagen ser ut att bli lite mer intensiv. Det är tur att det är olika.
/ Anna
Matvägran
Vi har ju läst boken så vi tvingar inte i nån mat och ser till att hon dricker minst en liter per dygn. Däremot så erbjuds välling och yoghurt oftare än det skulle ha gjort annars. Hon är pigg och springer runt i alla fall kortare stunder så hon överlever nog. Men tillbaka till korven, jag kände på mig att korv skulle vara populärt idag och mycket riktigt på bästa Emilmanér begravde hon huvudet i burken =) Det blev inte korv i normala mängder men i alla fall mer mat än vad hon fick i sig igår.
Själv har jag jobbat hela dagen med en mycket intressant avhandling som arbetsuppgift. Hela förmiddagen satt jag på Java och drack kaffe. På eftermiddagen har jag suttit hemma i fåtöljen. Jag tänkte bjuda på min utsikt från arbetsplatsen.
Till sist bara en liten glimt från kvällen. När det var dags för kvälls TV frågade jag om Ida ville se Emil. Hon svarade med Maaam och kon (katten och skon för er som inte förstår språket) Jag funderade på vilken film vi har med katter i. Till slut ramlade tioöringen ner och jag frågade om hon ville se Askungen. Det resulterade i ett glädjestrålande akonge akonge samtidigt som hon sprang fram och klappade på TV:n så höll hon på i typ två minuter innan jag lyckats krångla mig förbi alla menyer och filmen äntligen startade. Så nu tittar vi på Akonge vars viktigaste innehåll tydligen är katten och skon. (Tur att Ida inte förstått att katten är dumingen än =)
Nattinatt / prinsessorna
Kibera - kursen närmar sig
Vi stötte dock på ett litet problem. Den lokal vi hade bokat ville/kunde plötsligt inte hyra ut till oss så nu kommer vi att vara på bibelskolan i Karen istället. Det känns väldigt bra. Kursen är en budgetlösning, vi vill ju inte använda mer pengar än nödvändigt till detta trots att vi är övertygade om att kursen kommer att ge mer pengar i plånboken hos kvinnorna än vad kursen kostar. Det som känns bra är att kunna erbjuda en lokal långt bort från deras vardag (annars skulle vi ha varit i Kibera), vi står för transport så det spelar inte kvinnorna någon roll. Det känns också bra att de får sitta i college-klassrum tänkta för vuxna människor istället för förskole-klassrum med pygméstolar. Hela lösningen blev bara 500 kr dyrare och det betalar vi gärna för detta mycket bättre alternativ.
Det ska bli så roligt att kunna skriva och lägga ut bilder nästa söndag så att ni också får ett smakprov.
Ett porträtt ska det i alla fall bli
Verin
Verin växte upp på landet. När hennes mamma dog i HIV flyttade hon till sin mormor. Efter primary school (klass 1-8) hade de inte pengar till secondary school (klass 9-12) så Verin bestämde sig för att gifta sig istället. Mannen hon gifte sig med kom från Kibera och de flyttade dit. Mannen är egentligen skomakare men om han jobbar eller inte varierar mycket. Har han jobb så kan de få ihop till mat och hyra. Men när han inte har jobb har de inget. Ibland får de stora problem när hyresindrivarna kommer och de saknar pengar till hyran (En vanlig månadshyra i kibera är 100 - 150 kr).
De har två barn och har knappt råd med mat åt dem. Ett av barnen går i förskola och förskola kostar pengar, 300 shilling (30 kr) i månaden, men just nu saknar de inkomst som kan täcka skolavgiften. (I Kenya måste man klara ett inträdesprov för att få börja skolan och många sätter sina barn i förskola bara för att de ska klara provet.)
Om Verin kunde så skulle hon vilja göra och sälja samosas (ett köttfärsknyte).
Allt gott / Anna
Trygghet
Ikväll när jag låg i sängen med Ida ihoprullad på eller bredvid mig lyssnade jag på Annikas högst ordinära morgoinrutiner när hon väcker sina barn med varm choklad, varm macka och coccosyoghurt. Hon anges vilja omge barnen med ett rosa skimmer av trygghet och kärlek innan de ska ut och möta den bistra verkligheten. Plötsligt uppskattar jag privatpersonen Annika mycket mer. Själv ligger jag ju där och utgör Idas hela trygghet, hon vägrar nämligen somna utan sin mamma tätt intill. Vi vill gärna vara hennes trygghet och om vi kan omge henne med år av rosaskimrande trygghet innan hon ska möta livet så vill vi göra just det!
Något annat som blev lite rosaskimrande i mitt eget bröst är hur många år av barndom vi har framför oss. Jag som många andra mammor vill ju gärna stoppa tiden och behålla den lilla lilla flickan med alla sina ettårsmanér. Ibland vill jag inte att hon ska växa alls. Men när jag lyssnar på denna konstgjorda morgonrutin med en åttaåring och en fyra-femåring känner jag det jag ju redan vet att alla åldrar har sin charm och jag måste njuta NU för att också kunna njuta sen. Jag ser fram emot att få väcka en trött (för morgontrött är hon helt klart) fyraåring för att äta frukost tillsammans och prata om allt som är viktigt till exempel hur konstigt det är att Gud finns fast han inte syns samtidigt som tomten syns fast han inte finns.
/ Anna
Årsmöte
Idag har det varit en lugn dag. Jag förberedde predikan på morgonen, vi var på svenska skolan på eftermiddagen och hemma hos grannar för att se finnalen av melodifestivalen på DVD och äta tacos på kvällen.
Men de två föregående dagarna har jag varit på "Annual general meeting" för FPFK (Free Pentecostal Fellowship of Kenya). En intressant upplevelse. Man kan säga att det mesta tar tid och ingen verkar ha någon brådska. Till och med de inledande formaliapunkterna på dagordningen tog flera timmar. Exempelvis skulle hela protokollet från föregående årsmöte (en hel bunt med fulltecknade A4 sidor) läsas igenom högt och många kom med synpunkter som skulle justeras. Genomgång av resultat och balansräkning liksom genomgång av budget och uppläsande av revisorsberättelse var väl någorlunda likt hur vi gör hemma fast frågorna och synpunkterna var många och man verkar inte vara rädd för att föra fram kritik. Jag insåg snart att för vissa handlade det mest om att synas för att i framtiden kunna bli vald till någon position.
De tog verkligen väl hand om oss gäster. Med oss gäster menar jag den svenska pingstmissionären Maggan, som egentligen inte var någon gäst utan delegat i mötet med rösträtt, det norska missionärsparet samt tre representater för svensk pingströrelse som sänts hit från Sverige och två representanter för Norsk pingströrelse och så jag. FPFK har grundats av svenska och norska pingstmissionärer och har fortfarande nära relationer med svensk och norsk pingströrelse. Vi hade, tillsammans med den nationella styrelsen, specialla platser längst fram och tillsammans med dem fick vi mat i ett speciellt mattält så att vi slapp köa och trängas med de andra knappt 300 delegaterna.
I årets årsmöte skulle endast ett val hållas, val till styrelse för Karen Christian Collage. Men valen här är väldigt omständiga och tar tid. Under ett valår då nationell styrelse och generalsekreterare skall väljas kan de hålla på i flera dygn. Valet gick till så här: Första dagen nominerades kandidater. Alla delegater hade rätt att nominera någon som de ansåg skulle passa och som lever upp till stadgarnas krav. Till skolans styrelse skulle 6 personer väljas och jag tror det var 11 eller 12 personer som nominerades. Efter att kandidaterna nominerats så fick de hålla valtal där de berättade varför just de skulle passa i styrelsen. I slutet av andra dagen hölls så valet. Det gick till så att de formella delegaterna i mötet fick komma fram regionsvis för att få sina röstkort. Eftersom 6 personer skulle väljas fick varje kandidat 6 kort. Sedan skrev de upp namnen på de 6 personer som ansåg skulle sitta i styrelsen på varsina kort som sedan lämnades i valurnor. Efter det var det dags för räkning. Man drog kort för kort ur valboxen och läste upp namnet på kortet. Eftersom dryga 250 delegater röstat på 6 personer så var det c:a 1500 kort som skulle läsas upp...
Vid val till nationell styrelse krävs 2/3 majoritet för att bli vald men i år räckte det med enkel majoritet. Efter att alla röster gåtts igenom ser man vilka som fått tillräckligt med röster för att bli valda och deras platser är klara. Om inte alla 6 platser är fyllda gör man om hela proceduren igen och igen tills man fyllt alla platser. Vid enkel majoritet som det gällde i år går det relativt lätt men då man har de stora valen där det krävs 2/3 så kan det bli så att ingen blir klar efter första omgången varför man får göra om det många gånger innan man har ett färdigt resultat. Förra året höll de på till 4 på morgonen!
Modellen är helt klart opraktisk, men man måste medge att den är ytterst demokratisk.
På det stora hela var årsmötet en intressant upplevelse och inte minst var det kul att möta människor från olika delar av Kenya och gemenskapen med de andra utändska gästerna och missionärerna var ytterst trevlig.
Ja, det är vad jag ägnat två dagar av den här veckan åt.
/Josef
Förklaring
Jag tänkte förklara vad som egentligen hände igår. Det var ju helt klart lite märkligt. Påsklovet börjar vilken dag som helst men på äkta Kenyanskt manér så visste ingen riktigt vilken dag lovet skulle börja. Plötsligt hade de en tom dag i familjerätten och passade på att lägga in fall som blivit strukna tidigare, alltså vi. Problemet var att de la in alldeles förskräckligt många fall före oss.
Vi var bara tre adoptionshearingar på listan, övriga fall var förmodligen arvstvister eller skilsmässor eller liknande. Men fortfarande var 29 punkter före lunch lite väl mastigt. Då vi kan se listan dagen innan var vi förberedda på att få gå hem ohörda då vi insåg omöjligheten i schemat, men hoppas gör man ju innerligt ändå. Det handlar alltså inte om att rätten har börjat med adoptioner på onsdagar också, det var en ren tillfällighet. Han kallade som sagt in oss efter sex punkter och skickade hem oss, den välvillige kan anse att han ville bespara oss en lång väntan på ingenting, DET är vi tacksamma för.
Vi tar detta väldigt lungt, det var mycket tråkigare att bli struken första gången. Det här var mer ett bra initiativ av någon advokaten? någon i domstolen? vi vet inte men vi uppskattar försöket. Det enda som blir tydligt är att man aldrig ska räkna in något för säkert i denna process. Det är bättre att fira alla framgångar och vara lycklig för det man har. Som idag när jag satt med en trött flicka i knät som ville se Pippi (jag hade kunnat få se Pippi konstant hela dagen om hon fått sin vilja igenom). Det är verkligen helt ljuvligt att snusa på huvudet, hon har de underbaraste mjukaste lockar på sidan av huvudet där håret inte blivit strävt än. Sådana stunder är verkligen sköna, ett lugn och en luvlighet sköljer genom mig när jag sitter där och snusar.
Det var allt från Nairobi ikväll =) / Anna
Vad roligt det hade varit...
Vi är väldigt glada för att vi inte berättat för någon, bättre att överraska med en glad nyhet än att väcka hopp som släcks. Nästa gång blir fortfarande 16 april och eftersom inga adoptionsärenden tas upp innan dess så är det ingen sillnad alls i slutändan men det hade varit skönt att få det gjort.
Hej hopp / Anna
Kibera
Den här veckan har det inte hänt så mycket i projektet men det lilla som har hänt är desto viktigare. Vi har numera ett konto. Det betyder att pengar kan överföras från Sverige så att vi verkligen kan lämna ut lånen efter kursen den 2:a april.
Att skapa ett konto i Kenya är inte bara att göra, i alla fall inte när det ska tillhöra någon form av organisation. En av kvinnorna, Henry och Josef öppnade kontot. De fick börja med att ta passfoton (för 165 kr!!!). Sen gick de till samfundets högkvarter och fick där skapa en organisation för att kontot ska kunna stå i någons/någots namn. De tre fick vackert dela på ordförande, kassör och sekreterarposterna. Josef är ordförande, Henry kassör och Kesia är sekreterare. Jag tog hand om Ida och slapp några tunga poster. Men man har snällt kallat mig visionsbärare, känns ju ganska tungt det också.
Det innebär att vi har fullgjort hälften av våra åtaganden inför kursen. Den andra hälften är att köpa anteckningsblock och pennor. Det känns som att vi ska klara det här =) Nu ser vi verkligen fram emot kursen och att kunna sätta igång.
Veckans porträtt
Caroline
Flyttade till Kibera 97 då hon gifte sig med en man därifrån. Innan dess bodde hon i ett annat slumområde i Nairobi hos sina föräldrar. Caroline och hennes man har ett barn tillsammans. Dessutom tar de hand om två föräldralösa barn, barnen tillhörde mannens bror men både han och hans fru dog (kanske i våldsamheterna efter valet 2007). Mannen har ingen inkomst och de har mycket svårt att få ekonomin att gå ihop. Caroline har försökt att starta små verksamheter för att få en inkomst men hon har aldrig kunnat få ihop tillräckligt med startkapital för att kunna komma igång ordentligen och har därför hela tiden misslyckats. Hennes affärsidé är att sälja Mandazi (en kenyansk munk).
/ Anna
Lite Ida-nyheter bara
Det var väl inga Ida-nyheter tänker nu den nogräknade. Efter en halv dag i en bil hinner man prata ganska mycket med sin ett och ett halvtåriga dotter. Hon har en tvåordsmening som återkommer ofta just nu mamma töt och pappa töt. Vi har undrat hur trötta vi har verkat men idag började fundera på om det är söta vi är. Vi säger ju ofta att hon är söt (världens sötaste faktiskt, rent objektivt alltså). Josef frågade om hon kunde säga att mamma är söt och mycket riktigt kom det mamma töt. Smälter man eller??? Det skulle vi nog kunna räkna som hennes första tvåordsmening, innan har hon sagt apa oppa när vi ska göra "fem små apor hoppade i sängen" vilket är ofta om hon får bestämma, allra helst direkt när hon har vaknat på morgonen.
Ikväll när vi läste boken frågade vi om hon kunde säga Nisse, hon har ju sagt Nitte någon gång men inte ofta. Idag kom ett klockrent Nisse men s och allt. När två lyckliga föräldrar sa "Men, kan du säga Nisse?" bekräftade hon det med en ljudlig rap. Lite äckligt kanske men frågan var ju korkad, hon hade ju precis sagt det.
Jaja vi är ju ganska nyblivna föräldrar och då är sånt här underbart och fantastiskt. Rapen var kanske mest rolig, vi fick behärska oss för att kunna be Gud som haver så att Ida kunde avsluta med ett ljudligt AMEN.
/ Anna
Nya tag
Nya tag blir det i alla fall i domstolen den 16 april. Jag vet att det låter långt med en månad men det är egentligen bara två veckors skillnad mellan 12 mars och 16 april. Jag ska förklara. Den domare som vi har även kallad (man får inte skriva konstiga namn om högt uppsatta personer så här kommer en rebus istället) "segagubbar - agubbar + diskproppen - disk" anser sig behöva fem veckor för att läsa våra papper och skriva domen. Om detta skulle krocka med ett av domstolens tre uppehåll så läggs uppehållet till de fem veckorna. Om vi hade fått komma förra fredagen så hade det alltså tagit åtta veckor tills vi fått vår dom (eftersom påskuppehållet börjar på måndag). Nu får vi komma första fredagen efter påskuppehållet och får alltså förmodligen vänta fem veckor efter det. Den som har en almanacka kan då se att det bara är två veckors skillnad i slutändan. Sen finns det inga garantier för att vi verkligen får komma den 16:e eller att han "bara" tar fem veckor på sig han får ta 42 arbetsdagar på sig och det är väl åtta veckor... ja ja det är ingen idé att ta något för givet. Vi tar en dag i taget och just nu är vi glada för att vi har en ny tid och bara "två" domstolsveckor senare än vår första.
Nu ska vi se "Lilla huset på prärien" och fika. / Anna
Fortsatt väntan
Lite perspektiv - den senaste familjen som åkte hem hade varit här lite drygt nio månader, vi har varit här nio månader den 6 juni, familjen som åkte innan dem hade varit här i elva månader alltså 6 augusti för oss.
Vi väntar och ser / Anna
En alldeles vanlig dag
Vi har haft en typisk vardag. Josef jobbade förmiddag, jag jobbade eftermiddag. Ida och jag lekte i sandlådan med en ny bekantskap på förmiddagen, Josef och Ida lekte i och vid poolen på eftermiddagen. Pannkakor, mango och glass till lunch, korvstroganoff till middag. Nu sover prinsessan och vi njuter av melodifestivalens fjärde delfinal (det är så långt vi har kommit i Kenya). Vi har ju lyssnat på alla delar men nu får vi se också, ganska roligt faktiskt =) Vi förstår fortfarande inte varför Sibel inte gick vidare.
Tack och godnatt från ett alldeles vardagligt Nairobi / Anna
Kibera
Nu händer det grejjor =) Jag har varit och träffat gänget idag. De är glada och förväntansfulla och en aning otåliga vilket jag förstår. De vill ju börja jobba NU. De kommer att få börja snart men det gäller att ta saker i rätt ordning har vi förstått.
Innan jag berättar om projektet måste jag bara få berätta om leksakerna. I vår kyrka i Bredäng samlar barnen in pengar varje vecka för att en grupp barn i Bulgarien ska få äta korvmackor på fredagar. Ett lagom projekt för barn att förstå och väldigt bra då de tidigt får lära sig att ge till andra. Men en söndag i början av terminen samlades inte pengar in, inte bara åtminstone. Barnen samlade in leksaker, jag gissar att några mammor tog chansen att rensa lite =) Leksakerna kom hit till Kenya med några av våra vänner som hade möjlighet att ta en extra väska. Idag kom leksakerna till Kibera, jag har väntat för jag vill inte vara mzungon (vitingen) som kommer med saker men nu har jag varit där så många gånger tomhänt så idag passade det bra. Ni må tro att både mammor och barn var lyckliga. Mammorna tog emot sakerna och barnen hoppade och sjöng av otålighet utanför.
Så till projektet. Vi hade ett möte i veckan om utbildningen vi ska tvinga (ja faktiskt) alla att gå. Man måste delta i utbildningen för att få låna pengar. Vi har fått kontakt med två helt fantastiska kvinnor som driver liknande projekt på landsbygden. Skillnaden är att man i deras projekt får börja med att spara ihop pengar för att sen kunna låna. Vi har med er hjälp kunnat fixat en snabbare start för vår grupp.
Jag ska försöka beskriva våra planer nu och så hoppas jag att ni har överseende med att planer ändras, ingenting är skrivet i sten här. De två kvinnorna kommer att undervisa vår grupp om hur man sparar, hur man lånar och hur man driver företag. De kommer också att tipsa om enkla företagsidéer som ger snabb vinst. Vi kommer t.ex. att få lära oss att göra godis.
Vi kommer att öppna ett konto på pingströrelsens (FPFK) huvudkontor. På själva huvudkontoret kommer det också att finnas en handkassa för att komma undan bankens avgifter för varje uttag. Kvinnorna kommer att delas in i grupper om 9 - 10 st för att det ska vara enklare att samordna. Varje grupp kommer att få pengar i storleksordningen 300 kr per person men som en klumpsumma. De ska bestämma sig för vilken sorts företag de vill starta och i gruppen får de avgöra hur mycket var och en ska låna. Lånet ska vara återbetalt efter tre månader med 1 % ränta. De kommer också att erbjudas möjlighet att spara på det gemensamma kontot. Uttag och insättningar kommer att bokföras i en liten bankbok som våra kursledare ska ordna åt oss.
Efter tre månader får de möjlighet att låna igen för att utvidga sin verksamhet. Detta lån ska också vara återbetalt med 1 % ränta efter tre månader. Vi kommer också att fylla på i kassan så att varje grupp har tillgång till 500 kr per person. Så kommer det att fortsätta i fyra tremånadersperioder. Efter ett år kan de få tillbaka sina sparpengar tillsammans med den ränta de har betalt. Räntan är alltså ett slags obligatoriskt sparande. De kan naturligtvis välja själva att låta pengarna stå kvar och fortsätta ett år till men det återstår att se. Kanske detta kommer att rulla i flera år, kanske kan vi starta en ny grupp om ett år.
Det känns helt fantastiskt att ha fått denna kontakt där det redan finns kunskap, material och idéer om denna sorts verksamhet. Då vi egentligen inte vet vad vi håller på med, är vi övertygade om att Gud faktiskt hjälper oss. Att det är två kenyanska kvinnor gör inte saken sämre. Det finns mycket som jag, en rik vit kvinna (i alla fall i deras ögon) aldrig skulle kunna säga med trovärdighet men som dessa två kvinnor säger helt utan omsvep. Hur skull jag t.ex. kunna be en kvinna som tjänar 120 kr i månaden, och för det ska föda en familj att spara. Men det är precis vad hon behöver göra och det är vad dessa två kvinnor säger. De får kvinnor på landsbygden i Kenya att spara pengar och jobba och bli självständiga företagare. Ett exempel är en liten by där många män är alkoholiserade och kvinnorna bokstavligt talat inte hade mat för dagen. Det är enda stället där de inte har kunnat börja med att spara, det gick helt enkelt inte. De gick istället till affären på morgonen och lånade ingredienser till chapatti (undrar hur det stavas) och mandazi, lokalt bröd och fikabröd. De bakade och sålde och gick tillbaka till affären och betalade på kvällen. Förra året sparade dessa kvinnor 240 000 kr!!! (vi vet inte hur många de är men visst låter det otroligt) de sparade mest av alla grupper i projektet. Denna kraft och självständighet är vad vi önskar våra vänner!
Här kommer en ny berättelse från en av kvinnorna i gruppen. Förstår ni att vi är glada över att kunna göra något. Och det är tack vare er och Gud.
Florence
Florence föräldrar flyttade från landsbygden till Kibera där de födde åtta barn. Men när situationen blev för svår så flydde föräldrarna Kibera och flyttade tillbaka hem och lämnade sina åtta barn åt sitt öde i Kibera. Florence, hennes fem systrar och två bröder försökte ta hand om sig bäst de kunde. För att skaffa pengar till mat gick de ut till skogen och plockade grenar som de sålde som ved. Deras situation blev till sist så svår att de sex systrarna bestämde sig för att gifta sig. Det var deras enda utväg som de kunde se. Så Florence sökte reda på första bästa man som ville ha henne. Hon hamnade hos en alkoholist och med honom har hon fått tre barn. Ibland har mannen jobb och får en liten inkomst och om han inte super upp alla pengar han får så har de råd att köpa mat. Därför har de ibland mat och ibland får de går hungriga i dagar utan något att äta. Florence tar dessutom hand om en syster som är sjuk och ett barn till en syster som har dött.
Innan våldsamheterna våren 2008 så hade hon en liten verksamhet där hon sålde smink. Denna verksamhet gav ingen stor inkomst men tillräckligt för att de skulle ha mat. Men hon förlorade allt i våldsamheterna och nu vill hon ha hjälp att starta upp igen.
/ Anna
Melodifestival och docksäng
Vi hade ytterligare en härlig melodifestivalkväll i goda vänners sällskap igår kväll. De goda vännerna fanns i Stockholm men skype är en underbar uppfinning så det kändes inte så. Jag pysslade i vanlig ordning, igår var pysslet en docksäng till Ida. Hon har en nappflaska till dockan som hon gärna matar dockan med så jag tänkte att det var dags för en docksäng. Jag var på stan igår förmiddag och fixade lite tyger och en kartong. Så kartongen kläddes med tyg, täcke och kudde syddes för hand och vips var docksängen färdig.
Ida upptäckte docksängen direkt när hon kom ut i vardagsrummet imorse. Den har varit jätterolig hela dagen. Inte som jag hade tänkt mig förstås. Nog för att dockan har blivit nattad några gånger men det är nog för att vara snäll mot mig. Nej docksängen var naturligtvis till för Ida, dockan fick vackert ligga på golvet och bli matad.
Tja, det fungerade ju det också =)
/ Anna
Åtminstone något
Ni som ber och har bett för oss får alltså fortsätta ett tag till.
/ Anna
Trots
Vår advokat har fortfarande inte hört av sig så vi vet ingenting. Men om bekymren hopar sig så får man söka ömhet hos någon välvillig ;-)
PUSS / Anna
Att vila i Gud
Innan vi bestämde oss för att faktiskt våga åka till Kenya gjorde vi en lista på alla omöjligheter och sa till Gud att det här behöver lösa sig, annars kan vi inte åka. Inom två veckor hade allt löst sig och vi vågade oss på detta omöjliga äventyr. Det har varit fantastiskt och det mest fantastiska är den lilla godingen som snusade bredvid mig inatt.
På facebook cirkulerar ett gulligt meddelande som bland annat säger att det finns en mening med allt som händer. Det tror verkligen inte jag på. Det händer en massa fullständigt meningslösa saker. Hur kan man se en mening i att en rattfyllerist kör ihjäl ett barn eller krig. Däremot tror jag fast och fullt på att Gud kan vända även den värsta situation till någonting meningsfullt. Vår tid imorgon är struken, den domare vi skulle ha haft kommer inte att vara där. Vi är alltså tillbaka till total ovisshet. Vi har också fått veta att den långsammare av de två domarna är den vi kommer att ha andra gången då den snabbare inte tar hans fall. Vi tycker inte att det är precis roligt men vi är fast inställda på att fortsätta lita på att vi inte är ensamma.
Vi har suttit i ett möte om projektet i Kibera (människor som blev lite lätt skräckslagna av att vi kanske åker hem i april, de kan i alla fall slappna av). När jag jagade Ida runt i huset såg jag denna tavla.
Det är vad vi tänker göra. Vår advokat ska jobba för en ny tid snarast.
/ Anna och Josef
Tjejshopping
Josef kom och hämtade oss påväg från skolan och en väldigt hungrig Ida åt en STOR portion pasta med ostsås som är favoriträtten. När hon somnat tog jag tag i ett projekt som legat på is länge. Jag klippte till en långsjal och gick iväg till en sömmerska för att få den fållad. Med uträttat ärende tog jag bussen till Yaya igen och klippte håret, ett annat projekt som legat på is sen vi kom hit. Nu är alla slitna toppar borta och domaren ska i alla fall inte kunna klaga på min frisyr på fredag. (Om han nu någonsin har uppmärksammat någons frisyr någonsin, han slår inte mig som en man som är särskilt intresserad av sånt).
Imorgon ska vi på ett spännande möte. Vi ska få veta vad utbildningen Kiberagänget ska få innebär. Det känns väldigt bra att det händer saker där. Man skulle ju kunna få vänta i evigheter på att folk ska få till det här men de två kvinnor som ska hjälpa oss ligger verkligen inte på latsidan. Något annat spännande som händer imorgon är LISTAN. Någon gång på eftermiddagen får vi veta OM vi har kvar vår tid på fredag och VILKEN domare vi fått. OM vi har kvar tiden kan vi faktiskt få ett besked på fredag om hur länge vi har kvar här. Det känns helt konstigt.
Vi har fjärilar i magen men mår ganska bra =) / Anna
Universitetet
Jag har pratat med Barbara om allt möjligt och fått ett bra perspektiv på mina upplevelser. Det är nämligen två skilda världar när man läser läroplanen och när man ser klassrummen. Det stämmer inte och jag har funderat mycket på vad det är jag har missuppfattat. Enligt Barbara är det inte jag som har missuppfattat utan (nästan) alla Kenyanska lärare och förskollärare. Kändes ju bra för mig men tragiskt för barnen.
Jag har också träffat vad jag skulle kalla studierektor för ECD avdelningen. En mycket trevlig dam som bjöd på te. Det är konstigt hur så väldigt kloka och inspirerande människor inte får större inflytande på praktiken. Men det är väl egentligen likadant i Sverige. Så mycket klokt man har hört under utbildningen och så lite man förmår att omsätta i praktiken. Jag har i alla fall fått klart för mig att jag kan börja köra lite med lärarna på förskollärarutbildningen i Karen. Det är dags för lite svåra frågor och några utmaningar. I april ska jag inte undervisa studenterna. Jag tänker observera lärarna. Populärt? Nej det tror jag inte men jag åker ju hem sen =) Det är helt klart vad de behöver och jag är ju doktorand så jag gör som jag vill. Examina betyder allt i det här landet.
Ida har alltså spenderat hela dagen med pappa och haft det så mysigt. Jag kom hem lagom till middagen, jag har en riktig hemmaman just nu. Sen la Ida och jag pussel, hon blir bättre och bättre på att få ner djuren i hålen. När vi nattade skallade Ida mig så att det sjöng i huvudet, rakt på näsroten. Hon brukar mest skratta när man gör illa sig, ser kanske roligt ut. Nu blev hon faktiskt lite bekymrad och sa ajajaj. Jag bad henne blåsa på näsan och tror ni inte att hon blåste ett litet FFF. Första gången hon försökt hjälpa mamma att inte ha ont och hur sött som helst.
Nu ska min skadade näsa (som inte gör så värst ont), min man och jag se tredje delen av melodifestivalen. Hurraaaaa vad det är roligt med vår och melodifestivaler.
/ Anna
En Ida-dag för pappa
Anna behöver jobba undan en del så jag bestämde mig för att ta med Ida på utflykt. Trots ett lättare regn for vi iväg med bilen till nationalparken. Vid ingången till den finns ett litet zoo som går under namnet "Animal orphanage". Man skulle kunna tro att de bara har små djurungar men så är inte fallet utan de har mest fullvuxna djur. Djuren är omhändertagna djur som antigen övergetts som små av någon anledning eller som tagits om hand pga att de varit skadade.
Vi har ett talesätt i Sverige som stämde väl in på dagen: "det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder". Dagens väder var som en normal svensk regndag. Det regnade så där lite lagom så att man klarade sig fint med regnkläder. Vädret var idealiskt för det vi skulle göra då vi hade bra regnkläder. Inget folk och aktiva djur!
Ida har idag lärt sig tre ny ord. De är:
Pard = Leopard
Shita = Cheeta (engelska för Gepard)
Gena = Hyena
Dagen till ära var det fart på Leoparden. Han sprang runt och lekte för fullt i sin bur. Han stannade precis vid staketet där vi stod bara en knapp meter från oss och när jag lyfte upp Ida hoppade han upp, tog tag i burens nät och blev hängande där i flera sekunder.
Geparderna var definitivt inte sämre. Flera av dem rusade runt i sin burar, stannade vid Ida och mig och tittade på oss. De har tre små Geparder i en bur och en av dem klättrade högt upp på burgallret precis där vi stod.
Men vackra kattdjur till trots så är ändå Idas favoriter är aporna. Hon kan stå och titta hur länge som helst på aporna och hon skrattar så hon nästan kiknar när de busar.
Ida somnade på vägen hem i bilen och sov utmattat vidare i sin säng. På eftermiddagen när Ida vaknade upp åkte vi till Nakumatt och handlade. Allt gick jättebra ända tills vi kom till kassakön. Som vanligt var det lång kö och kassorna är långsamma. Varje kund tar minst den dubbla tiden jämfört med hemma i Sverige om inte mer. Ida gillar inte kassaköer och det blev en liten prövosam stund för pappa. Men väl igenom var hon glad igen.
Att spendera en heldag ensam med Ida är toppen! Vi har haft jättemysigt. Visst är det både enklare och på många sätt trevligare att vara hela familjen. Men ibland är det bra att få göra något bara far och dotter.
/ Josef
I mål!!!
Inte med hela projektet med med insamlingen. Vi behövde 20 000 kr för att kunna starta för alla de 40 familjerna. Vi har fått in 38 500 kr och vi har hört att det kan vara mer på väg in. Vi är mållösa av tacksamhet och glädje över er generositet. De tonåringar som var i Kittelfjäll har samlat in 23 000 kr av dessa pengar vilket vi tycker är MYCKET imponerande. Vi vet att Gud älskar en glad givare och vi ber om Hans rika välsignelse över er. Vi ber också om Guds rika välsignelse över pengarna. Det känns som väldigt mycket men vi vet också att behoven är oändliga. Den grupp vi arbetar med idag kan växa sig hur stor som helst så det finns ingen bortre gräns för behovet. Ni har gett oss möjligheten att göra mer än vi bad om från början och för det är vi så glada.
Jag skulle ha varit där idag men det har regnat och åskat så jag bestämde mig för att avstå. Fegt? Ja, men jag hade förmodligen legat i leran innan jag kommit mig ner och det är bättre att komma med någon gnutta värdighet nästa söndag. Då kommer jag också att ha lite nyheter med mig.
På torsdag ska vi nämligen träffa de två kenynska kvinnor som arbetar med microfinans och som har lovat att utbilda oss. Josef, jag, Henry och Cylock ska få den första utbildningsdagen. Sen ska vi samla kvinnorna. Det som är riktigt bra med detta förutom att de har erfarenhet är att de är kenyaner. Det finns mycket i det här sammanhanget som jag aldrig skulle kunna säga men som dessa två kvinnor kan säga rakt ut. Vi hoppas att övriga utbildningsdagar kan bokas in snarast så att vi kan gå vidare. Vi är ju liksom redo att öppna konto nu. Nästa veckas Kiberauppdatering hoppas jag kan innebära lite detaljer om hur vi kan organisera. Nu är det bara miljoner lösa tankar.
Jag skulle vilja presentera Henry och Cylock för er. Det är de två män som brukar träffa kvinnorna på söndagseftermiddagarna. Henry jobbar på Karen Christian College där både Josef och jag har undervisat. Han är dean of students vilket jag skulle översätta med studierektor med särskilt ansvar för studenterna. Han studerar för att ta en master i counceling vilket passar honom utmärkt. Han är en utpräglad relationsmänniska och är särskilt bra på att vårda människor. Cylock är student på skolan, hans livsdröm är att få bli pastor. Han studerar för att ta en bachelor i pastorsprogrammet. Han har flyttat från sin hemby till Nairobi och bor i Mathare en annan slum utanför stan. Han arbetar volontärt i pingstförsamlingen i Kibera. Efter våldsamheterna för ett och ett halvt år sedan sökte Cylock upp kvinnorna i vår grupp och lyckades få dem att försonas. Gruppen är nämligen inte homogen på något sätt. De är från olika stammar och oroligheterna var först och främst stamfejder. Men under Cylocks ledning har gruppen återförenats och försonats med varandra. Det är mycket beundransvärt att lyckas med något sådant här. Det är alltså två mycket kloka och omsorgsfulla män vi arbetar med. Det känns inte oroligt alls att lämna arbetet i deras händer när vi åker hem. Vi måste bara se till att dra upp riktlinjerna och dra igång först.
För att ni ska lära känna livet för våra vänner i Kibera kommer vi att publicera en berättelse i veckan under några veckor framöver. Berättelserna har också berättats på sportlovslägret i Kittelfjäll.
--------
Doris
Kom till Kibera 1993 när hon gifte sig med en man härifrån. Under åtta år försökte de får barn utan resultat. Slutligen fick de en dotter, men hon dog efter ett år. 2004 fick de en pojke men efter hans födelse så fastnade mannen i alkoholism. Slutligen mördades mannen och efter det har Doris och sonens situation blivit oerhört svår. Hon har inget arbete och har svårt att få pengar till mat. Får hon ett tillfälligt jobb en dag, att tvätta åt någon eller så, då har de mat den dagen. Annars får de gå hungriga.
Doris berättar att de nästan inte har något i sitt hus och hon vantrivs där och vill helst inte gå hem. Hon säger: ”Om inget händer så ser jag ingen framtid för mig eller mitt barn”.
Ett stort problem för dem är att hon inte har råd med skolavgift för sin son så nu går han inte i skolan.
--------
Som sagt, behoven är enorma! / Anna
Ps om du skulle vilja läsa mer om vårt projekt i Kibera klickar du bara på Kibera under kategorier här till höger så kommer inläggen efter varandra i omvänd kronologisk ordning, dvs det nyaste inlägget först.
Veteranerna
Vi håller också på att upptäcka Ida, det gissar jag att man gör hela livet som förälder, hon är verkligen en helt underbar liten tjej. Vänta bara därhemma tills ni får träffa henne. Det är inte svårt att bli charmad. Jag skulle kunna sitta och snusa på henne hur länge som helst så man får passa på när hon är trött och man får. När hon är pigg har hon absolut inte tid att sitta i mammas knä några längre stunder. Hon måste ju klättra, springa, lägga pussel mm. Det är full fart hela tiden och det är härligt. Men idag på lunchen fick hon sitta i selen för att jag skulle få äta. Plötsligt tar hon tag i mitt huvud och ger mig 10 - 20 smällpussar. Mysig va!?
Igår och idag har vi haft främmande från Sverige, en kollega till Josef från Stockholm. Vi har haft så härliga pratstunder om allt möjligt. Idag har vi pratat och fikat, mer hann vi inte. Förmiddagsfika vid poolen så Ida fick bada lite. Lunch på Rusty Nail vilket blev en riktig långlunch. Vi är så glada för besöket!
Pratstunder har vi också fått på Skype vi har pratat med goda vänner i veckan och ikväll har Ida pratat med farmor och farfar och farbror Linus som hon har lite extra kär =) Han hade precis kommit hem från Kittelfjäll och hade färska rapporter. Men de väntar jag med till imorgon.
Nu ska lillan sova och vi ska ladda för melodifestival. Årets melodifestival kommer att gå till historien som en av de roligaste, vi hör ganska lite och koncentrationen är inte på topp precis men vi skypar med vänner och lillasyster i Sverige och kommenterar allt villket gör det hela till en enda fest för oss. Nästa veckas final missar vi dock, vi åker på safari på lördag - mycket orutinerat! Men vi har grannar som får programmen nedskickade så vi får se någon vecka senare hihi vi får väl skypa retroaktivt då.
Trevlig festivalkväll allihopa - hejja rockbrudarna säger vi.
/ Anna
Kittelfjäll - Kenya - Kibera
Som mamma har jag en väldig massa drömmar om hur uppfostran ska te sig. Det hade jag långt innan jag blev mamma (kanske en effekt av att ha jobbat med barn i 20 år - hjälp nu tror ni ju att jag är lastgammal). En princip som jag VERKLIGEN vill att Ida får med sig i livet är att dela med sig. Vi är inte rika men vi har det vi behöver och lite till, självklart ska vi försöka göra det vi kan med de resurser vi har. Denna självklarhet vill jag att Ida ska ta med sig i livet.
En bättre sammanfattning av läget i Kiberaprojektet kommer på söndag. Då ska jag träffa gänget igen och ta med mig lite överraskningar.
Till hela lägret i Kittelfjäll och alla ni andra som bidragit. TACK för att ni hjälper oss att förverkliga vårt galna projekt. Ni har vår och 40 familjers djupa tacksamhet, de är mycket förundrade över att så många så långt borta kan bry sig om just dem. Vi alla önskar er Guds rika välsignelse!
/ Anna
Idas ordförråd
Mamma
Pappa
Adda = Ida
Mma = Emma (moster)
Hanna = kompis
Sjesje = kompis
Kako = kompis
Asjti = kompis
Nitte = Nisse, storkusinen
bebe = Ludde, lillkusinen
mooo = ko
koko = höna, tupp och liknande
mam = katt
katt = katt
vuve = hund
pinde = spindel
kon = sko
bab = bajs
byta = byta blöja
kaka = kaka och pannkaka
emi = Emil
pippi = fågel och Pippi Långstrum
babe = Bamse
brrrrrr = bil
mjamimjamimjami = gott eller vill ha
baba = bada
ejej = hej hej
edå = hejdå
puh = nalle puh
vam = varm
ne = nej (används ofta)
apa
oppa = hoppa
namnam = mat, mellanmål, dricka eller allt som är gott
itta = sitta
dä = där
titta
pam = kram
tom/pom = kom
koja
väving = välling
aj aj
kocka = klocka
täda = städa
kack = tack
najje = nalle
Det var de ord vi kommer på just nu =)
/ Anna och Josef
Tillbaka i Nairobi
Vå åkte till tåget på måndag eftermiddag den 22:a. Vi åkte klockan 16.00 för säkerhets skull, man vet aldrig hur det är med trafiken och man vill ju inte missa tåget. Det tog 20 minuter så vi fick vackert slå oss ned och vänta, eller kanske bara en av oss den kortaste i sällskapet nödvändigt skulle springa perrongen fram och tillbaka så en av oss längre fick jogga efter. Tåget kom in på perrongen strax före sex, vi checkade in och klev på. Rättare sagt Josef släpade på våra två väskor som var både stora och tunga plus dataväskor och barnvagn =) Sen installerade vi oss i vår förstaklasshytt. Ida fick mat och nattades på vår stora hockeybag där vi bäddat åt henne, mycket bra säng! Vi hade nämligen andra sittningen på middagen och fick mat vid 22.00, då bar vi med oss en sovande Ida som sov gott på sätet bredvid mig hela middagen. Sen sov vi i våra bäddar med varierande kvalité, Ida sov gott hela natten i alla fall. Tåget kom in till Mombasa och var inte ens en timme försenat, kors i taket.
Ursäkta den skumma maskeringen men hon får i alla fall ett ansikte. Hon är sötare i verkligheten jag lovar =)
Vi tog en taxi mot hotellet som ligger på Diani beach och en del av den som heter Galu beach. Efter en färjetur och en ganska lång bilresa hamnade vi i en sval, vacker och fräsch lobby. De kom med våta handdukar så att vi kunde torka av oss resdammet och varsin juicedrink. Det kändes ganska bra. Vi checkade in och två stackars människor fick släpa våra väskor till rummet, hoppas de blev nöjda med dricksen. Sen gick vi för att undersöka lunchbuffén som visade sig vara riktigt god. Till och med Ida godkände spagetti och köttfärssås för första gången till pappas stora lycka. Sen var det bara att hoppa i poolen som var ljummen och underbart skön. Det var svårt att slita sig från solen och poolen för att göra sig iordning för middagen. Men det var det värt. När vi förut varit på hotell som serverar både lunch- och middagsbuffé har det blivit enformigt till slut då det varit samma mat hela tiden. Inte här inte, här lagar de nya rätter varje dag. Min favorit var de kvällar när naanbrödsugnen kom fram och man fick färskgräddade naanbröd så mycket man orkade äta. Eller han som skar upp mango hela dagarna så man kunde äta så mycket man ville. Oj vad vi har ätit. Nu blir det majskolvar i en månad.
Våra dagar på hotellet är inte mycket att skriva om. De kan sammanfattas med: Väckning 08.00 om inte Ida vaknar tidigare. Solkräm, badkläder, vanliga kläder, packa strandväskorna, gå och äta frukost. Första doppet, torka i solen, andra doppet, ta en juice i baren, tredje doppet osv... Doppen varierade vi genom att bada ömsom pool, ömsom hav men det blev mest pool, dotra (dottern på hälsingemål) tyckte havet var för bråkigt på eftermiddagarna när det var högvatten. Ida fick lunch i snackbaren av den snälla kocken som fixade korv till henne sen sov hon på rummet i svalkan från en mycket välkommen aircondition. Sen gick vi till lunchbuffén och åt hela familjen.
Efter lunch återgick vi till vattnet igen. Det var så varmt så man ville inte gärna göra något annat. Från Idas sovstund och fram till middag umgicks pappa och Ida så att jag fick lite läsro. Jag tillbringade alltså eftermiddagarna i solstolen (med avbrott för några dopp i poolen) tillsammans med mina avhandlingar. Sämre arbetsplats kan man ha! Klockan sex när man inte får bada längre gick vi upp för att duscha, Idas minst populära tid på dygnet. Hon ääääälskar att bada men det där vattnet som kommer uppifrån är inte det minsta populärt. Hon skriker i högan sky. Det betyder att det är mamma som duschar, pappa skulle inte stå ut. Suck hon kommer att linda sin pappa runt lillfingret jämt =) Middagen var desto roligare tills hon slocknade, efter någon dag fattade vi att vi skulle ta med vällingen till restaurangen och låta henne sova i vagnen. Hon var personalens och alla tanters (och de var många) lilla gullunge. Enda barnet under tre på hela hotellet och dessutom världens sötaste (rent objektivt alltså). Torsdagens middag var härligast av alla. Personalen höll på och fixa hela eftermiddagen. De gjorde växtdekorationer, bar ut bord och stolar från matsalen. På torsdagar är det nämligen grillkväll, jättegott och mysigt att sitta på gräsmattan med levande ljus i pappers(!!!)påsar och levande musik uppifrån baren. Riktigt gott grillat kött bjöds det på också. Hotellet är förresten fantastiskt vackert på kvällen när alla små lampor tänds.
Sista dagen kom tyvärr, vi fick skjuta fram utcheckningen från 10.00 till 15.00 för 200 kr så vi njöt en sista förmiddag innan vi packade och åt lunch. Sen lämnade vi hotellet i hotellets egen taxi (som var 150 kr billigare än den vi tagit dit) och åkte tillbaka mot Mombasa stad igen. Vi var väldigt tidigt ute så chauffören körde oss runt i Mombasa och visade oss staden. Vi såg utsidan av fort Jesus, fortet som stått sedan 1593 då portugiserna byggde det. Vi gick också en runda i gamla stan. Vacker och sliten, en kille guidade oss och vi fick se gamla brittiska klubbar och vackra utsmyckade dörrar och annat fint. Idas behållning var katterna, hon är helt kattokig sen det fanns en katt på hotellet. Hon letar katter hela tiden och i gamla stan fanns det många vilket gjorde att det lät MAM MAM (mjau) från vår lilla grupp hela tiden. Hon är inte särskilt tystlåten heller. Efter vår rundtur åkte vi till stationen, fortfarande i god tid och vi var tillbaka till att jaga Ida fram och tillbaka längs en perrong.
När vi väntade på tåget i Mombasa hade det fortfarande inte kommit in på perrongen fem i sju (det ska gå klockan sju) då berättade de i högtalarna att tåget inte skulle gå klockan sju utan bli några minuter sent!!! Det var två och en halv timme sent från Mombasa och så har det hamnat ytterligare två och en halv timme efter under natten (SJ är ju superpunktliga). Vi fick en kupé där lamporna inte fungerade och fönstret inte gick att dra ner. Det var otroligt varmt och fuktigt. Vi fick gå och äta men Ida som skulle sitta i mitt knä blev galen av att inte få röra på sig så jag åt tre köttbitar och sen gick jag med en gallskrikande Ida för att de andra skulle kunna höra vad de tänkte. Sen mådde hon betydligt bättre när hon fick busa och titta på Emil i kupén, tack och lov för bärbara DVD spelare! Josef fixade så att vi fick byta kupé till en som var mer sliten men med ljus och fungerande fönster och utan kackerlackor (vi hade redan sett två i första kupén i det lilla ljus som var då kan man undra hur det blir med lampan släckt). Ida sov gott hela natten och vi sov förvånansvärt bra. Frukosten gick jag inte till för att slippa en ny Ida-konsert men då kom en av kyparna med en hel frukostbricka till kupén, helt ok service =) Tåget var alltså fem timmar sent till Nairobi men vi fördrev tiden med att titta på Emil. Ida fick en flaska välling och somnade. När hon sov satt vi och pratade om allt möjligt och hade det ganska gott. Klockan tre kom vi hem till Lägenheten ganska precis 24 timmar efter att vi lämnat hotellet. (24 timmar tog resan från Malaysia till Stockholm också för några år sedan, men då räknar jag ju inte från dörr till dörr förstås).
Vi är mer än nöjda med vår lilla "semester" och skulle gärna åka tillbaka så vi får väl se vilken domare det blir nästa fredag om det finns tid för mera Mombasa eller inte =)
Sedan vi kommit hem till Nairobi har vi haft fullt upp. Uppackningen tog sin lilla tid då allt skulle skakas (man vill inte lägga en väska med kackerlackor under sängen). Igår kväll åkte vi och mötte ett gäng från Sverige som övernattade på guesthouset några kvarter bort. De åkte vidare imorse så enda chanse att träffa dem var att åka och möta när de kom igår. Vi åkte såklart, Ida fick vackert följa med så det var en tre man stark välkomstkommitté som hälsade karibu Kenya =) Jätteroligt att sitta och prata en liten stund!!!
Idag har vi träffat hela goa adoptionsgänget, känns som om det blir långt mellan gångerna när vi är ute och roar oss hela tiden men det är alltid lika roligt att träffas!
Nu har jag skrivit hela kvällen så nu får ni inte veta något mer om vår Mombasaresa.
Nattinatt / Anna
