Mammans dag
Igår var det mammornas dag. Jag blev firad på morgonen med vacker sång och ännu vackrare teckningar. Sen fick jag klara mig själv :-) pappan predikade och sen fick vi en gäst så mammans dag bestod mest av diskning och matlagning. Ingen fara, jag hade valt det själv Josef frågade faktiskt om lov innan han lovade att predika. Jag ska dessutom bli kompenserad med en ledig dag alltså som jag får göra vad jag vill med.
Nu sitter jag ensam i soffan och kalasar på min morsdagstårta (Leilas banoffee pie) och njuter av lite ensamhet. Vår gäst som är en kompis hemifrån som lämpligt nog har uppdrag i Kenya och Josef är i Nakuru för att njuta av lite safari. Ida tyckte inte alls att pappa skulle få göra så roliga saker utan oss (om de inte hade bestämt sig för att tälta hade vi också varit med). Men det ordnar sig, från pch med idag har vi arbetstillståndet i passet och safari mm blir avsevärt mycket billigare. Så vi ska nog ta med safariälskande Ida ut nån dag.
Nu ska jag njuta mer av min egen kväll, tänk att det är så skönt med egentid :-)
Anna
Sverigekittad och schlagerklar
Denna vecka är ju en viktig vecka i schlagertokarnas liv. Det är så skönt att vara gammal nog att strunta i vad alla tycker och bara frossa i sånt man tycker är skoj. Jag tycker att eurovision song contestspektaklet är skoj. Vi har ju dessutom kungligt dop idag och en sommar full av OS gör att dessa tofflor är nödvändiga.
.
.
Snygga va! Mönstret kommer härifrån Karin du MÅSTE kolla in hemsidan. Nu är jag ju helt Sverigekittad för både ESC och OS.
.
Mina kvällar är fyllda av pyssel, massor av projekt ligger i UFO-korgen (UnFinished Objects) men några blir faktiskt klara. Som den här, Ida har tjatat på sin sega mamma i två veckor och idag blev den klar. Det resulterade i att Ida också hade pippitröjja hela kvällen. Varmt men hon såg ju ut som Barbie.
.
.
Nu ska jag sticka vidare på Barbieklänningen som är kvällens projekt. Vill ni också sticka Barbiekläder? Kolla in mönsterhäftet Candy.
.
Hej hopp
Anna
.
Vänta nu säger den nogräknade, skulle inte nästa inlägg handla om Kibera? Jo, det skulle det. Inlägget är klart men Josef ska få kontrolläsa så att jag inte skriver tokigheter men sen kommer ett litet inlägg.
Kibera, att gå vidare
Nu ska jag försöka uppdatera er. Det är inte så lätt, allt är fortfarande lösa trådar. Det har varit svårt att få till rapporter och uppföljning men det börjar ordna till sig. Vi vill ju veta hur det har fungerat/inte fungerat innan vi går vidare. Vi arbetar i några olika spår. De är olika och angelägna på sitt sätt.
.
Det ursprungliga mikrofinansprojektet är ett av spåren. Just nu handlar det om uppföljning synkronisering av kassarapporter och vidareutbildning. Gruppen är indelad i mindre grupper, några grupper fungerar bra andra inte alls. När jag var på rundvandring och mötte några av kvinnorna i hemmen (de flesta den gången var från de två grupper som startats efter att vi lämnat dem) gick det upp för mig att de inte kan systemet särskilt bra. Vi tog då kontakt med Rhoda och Grace, dessa underbara kvinnor som hjälpte oss med den ursprungliga utbildningen och som också har skapat systemet. De gick utan vidare med på att hjälpa oss med uppföljningen.
.
De har träffat ledarna från de olika grupperna och fått en rapport. Denna visade att förvirringen jag anat existerar samtidigt som många kämpar för att få det att fungera och några lyckas riktigt bra. För att ge så många som möjligt en chans att lyfta sig lite till ska dessa två levande bönesvar träffa samtliga sju grupper och gå igenom kassaböckerna, kartlägga problemen och vidareutbilda. Är de inte fantastiska. Förmodligen gör de detta gratis men vi betalar vad det kostar, detta är ovärderligt.
.
Runt detta sociala projekt har en församling vuxit fram. Det ska Josef få berätta om någon gång, han predikade där i söndags och träffade församlingsledningen. Ett av våra spår är att bygga en kyrka åt församlingen och det som känns fantastiskt är hur de pratar om sin kommande kyrka som ett community center. De vill verkligen vara en tillgång för samhället de finns i. Det känns verkligen speciellt att få bygga en kyrka mitt i Kibera, de kyrkor jag har sett där ligger liksom på ovansidan längs den asfalterade vägen. Här kommer kyrkan att finnas mitt bland bostäderna. Det finns mer om detta i tidigare inlägg.
.
En sidoeffekt av kyrkbygget är att vi kommer att flytta en hel familj (eller sex familjer) från Kibera. Det är ju vad man skulle vilja göra med samtliga, ta dem därifrån. Vi har nämligen ett avtal, vi får marken där kyrkan ska stå om vi bygger hus till ägarna på mark som de äger utanför Nairobi. (Detta är mycket förenklat och Josef kan förklara detta med många fler ord en annan gång).
.
Att flytta familjer ut ur Kibera har också blivit ett spår tack vare en av missionärerna som finns här. Vi arbetar på en plan där den som flyttar får hus, lite utsäde och några djur. Vi ska försöka komma igång med ett par pilotfamiljer (utöver storfamiljen som ger oss marken) för att prova snart. Det känns riktigt spännande.
.
Vi försöker också hitta former för att hjälpa föräldralösa barn med skolavgifter. Riktigt svårt men riktigt viktigt.
.
Till sist vill vi stötta de grupper som fungerar och som vill samarbeta runt större projekt. Vi uppmanar just nu samtliga grupper att registrera sig som just grupper hos myndigheterna. Det ger dem möjlighet att öppna konton vilket skulle ge dem möjlighet att hantera pengarna själva. Minder system, mindre krångel. Vi kommer att betala registreringsavgiften som är ca 85 kr per grupp. Detta gör grupperna mer direkt ansvariga för sina projekt och det är nödvändigt, vi vill vara överflödiga när vi åker hem. Vi ska försöka utmana de grupper som vill att spara för att starta gruppföretag, vi matchar deras gemensamma sparande med lika mycket upp till en viss summa. Det gör att de kan komma igång snabbare. Ett sådant projekt kan vara att köpa partytält och platstolar för uthyrning. Investeringen kräver att man sparar till den men när de köpt grejjorna kan de börja hyra ut direkt och tjäna pengar, smart.
.
Som ni märker är det mycket på gång. Jag har förmodligen glömt något. Det känns helt galet att få vara en del av allt detta, galet och svårt. Det är mycket pengar som behövs och det är viktigt för oss att allt går rätt till. Så rätt som det går, det finns många små fallgropar men vi försöker hålla oss ifrån de stora.
.
Ni som ber får GÄRNA be för oss så att vi väljer rätt. Tacka och be för Rhoda och Grace som verkligen är nyckelpersoner. Vi vill ju att så många som möjligt får hjälp att försörja sig och sin familj helst över fattigdomsgränsen och att så många som möjligt får hjälp att komma ifrån trängseln och leran.
.
Man får naturligtvis fortsätta att ge pengar till oss. Det går bra att öronmärka pengar för något av dessa projekt men enklast för oss är naturligtvis en gåva som bara är märkt Kibera, då kan vi använda pengarna där de behövs. Men vill man öronmärka så skriver man bara Kibera och Skolavgifter eller kyrkbygge eller escape Kibera (som vi kallar projektet med att flytta familjer för). Vi lovar att respektera detta.
.
Vi återkommer med fler återkopplingar. Det går långsamt men det går framåt.
.
Anna
Första stegen =)
Jag vet att nästa inlägg skulle handla om Kibera men det här måste liksom komma emellan. Ida och jag hade mamma-Ida-mys på hennes rum ifred som det har blivit viktigt att få vara. Pappa och Rasmus busar och springer fram och tillbaka, alltså pappa springer och håller i Rasmus händer så att han springer/flyger med. Mitt i buset hörs det förvånat "Gick du?" lillkillen hade tagit två steg mot pappa. När vi kom in för att beskåda den nya färdigheten satt han i pappas knä saligt lycklig men att göra om samma sak igen hade han inga planer på, det fanns ju en bil på golvet. Jaja vi får väl se steg nummer tre och fyra då.
.
Annars har den officiella processen startat för oss. Idag var Rasmus guardian här, en mycket behaglig kvinna som vi kände oss bekväma med från första stund. Imorgon ska vi till advokaten på förmiddagen och på eftermiddagen kommer adoptionsorganisationens socialarbetare hit. Fullt upp alltså.
.
Jag ska organisera mig och förklara processen men det är ett annat inlägg. Idag firar vi Rasmus första steg =)
.
/ Anna
Jag sa ju att jag hade tid
Jag har varit sugen på lemoncurd länge. Härom dagen gjorde jag scones till frukost och då fick jag nog. Ingredienserna hamnade på shoppinglistan och idag gjorde jag det, med fantastiska Leilas recept gjorde jag en helt fantastiskt god kräm som fick en fin burk. För om man inte har något bättre för sig på kvällen kan man ju experimentera sig fram till en passande lock-prydnad. Skratta ni, jag är redan utskrattad av min äkta hälft.
.
.
Lemoncurden hamnade bland annat på en rulltårta, det var inte fy skam kan jag tala om. Gästerna som fick njuta av tårtan ska jag berätta om i nästa inlägg. Vi har fått lite hjälp med Kiberaprojektet, spännande är ordet.
.
Hejsan!
Anna
Ditten och datten
Att blogga med två barn hemma och en heltidsarbetande man är något helt annat än att blogga med ett barn och en halvtidsarbetande gubbe. Inte för att jag klagar, livet är bra fantastiskt och jag njuter av det mesta. Men det är så mycket som de där två trollen gör som jag skulle vilja förmedla till er därhemma som får vänta så länge på att få träffa dem. Som när Rasmus kryper till mig från matbordet (där han ätit världens portion köttbullar och potatismos) ställer sig upp och skakar sin lilla hand vilket är tecknet för välling. Han har ingen botten. När man frågar honom om han vill ha välling på morgonen ser han smått desperat ut och skakar handen febrilt. Eller hur Rasmus kan försvinna in på Idas rum en bra stund och när man tjuvkikar på honom står han på alla fyra och kör en duplobil fram och tillbaka, fram och tillbaka.
.
Ida är i en ljuvlig ålder, det märks att hon börjar kika fram ur treårstrotset. Nu ser vi en äldre tjej som gärna vill vara ensam på sitt rum (har aldrig hänt förut) och som gärna går ensam till en kompis. Hon kan som svar på en enkel förklaring utbrista ÅH DET VET JAG VÄL. Ska tonåren komma direkt efter treårstrotset??? Vi har de mest fantastiska samtal och jag är så glad att jag får dela hela vardagen med henne igen.
.
Livet i Kenya lockar fram husmodern i mig. Jag är oftast för upptagen hemma för att vara någon vidare husmor men jag tycker om att vara hemma och jobba t.ex. i köket. Här finns tiden och inga halvfabrikat så här gör jag köttbullar, bearnaisesås, tacos, äppelmos mm från grunden. Och jag älskar det!!! Tyvärr vet jag att det inte håller hemma, där finns helt enkelt inte tiden till att göra allt detta. Därför gäller det att njuta av tiden vi har för varandra och för oviktiga men härliga vardagssysslor.
.
Såhär andra gången är inte längtan efter Sverige lika stor, lite falukorv skulle förstås inte göra ont. Jag vet att Sverige finns där när vi kommer hem och att det då kommer att kännas som om vi har varit borta på en långsemester. Men ER längtar vi desto mer efter. Alla ni som är därhemma och som berikar våra liv med er närvaro. Er saknar vi så att det gör ont i hjärtat. Men det gör skönt ont, tänk att vi har så många så underbara att sakna. Era kommentarer och hälsningar betyder så mycket det blir som att träffas en liten liten stund.
.
Nu ska jag äta köttbullsmiddag med min man, hemmarullade med hemakokt brunsås.
Anna
Valborg
Det är konstigt att ni har vår därhemma. Jag ser uppdateringarna på facebook och bilderna på vackra Kungsträdgården och jag förstår att det går mot sommar. När vi åkte var det vinter och när vi kommer tillbaka kommer det att vara vinter, det är på något sätt lättare att tänka att ni har vinter hela tiden. Sommar det har ju vi egentligen hela tiden även om regnet gör att det känns som höst. Vilket förstås är helt ok, jag har filt över axlarna och virkar sockar så jag har det finfint.
.
I lördags firade vi Valborg, som vårtalerskan sa några dagar sent men vi är ju i Kenya så vad väntade vi oss. Svenskföreningen ordnade trevligt firande på svenska skolan. Vi tittade på himlen och bestämde att vi åker, Ida var taggad till tänderna på en såndär brasa som Madicken går till. Det började regna när vi gick från parkeringen. Det var förstås väntat så Ida och Rasmus fick galonjackorna på, galonbyxorna satt redan där de skulle. Ida skuttade iväg med fullt galonställ, gummistövlar och pippiparaply, lyckligt skuttande i vattenpölarna.
.
Uppe vid elden stod några barn och frös under ett parasoll. De var helt klart beredda på att börja sjunga. Tyvärr hade publiken flytt (utom Ida förstås som hoppade som bäst). En mycket intressant notering är att bland alla Kenyasvenskar (mitt i långa regnperioden) var det vi och en annan barnfamilj som hade regnkläder på...
.
Hela evenemanget flyttades raskt så att publiken stod i biblioteket som har en vägg av glasdörrar som gick att öppna. Körerna med flera trängdes med korvförsäljningen under tak utanför huset bredvid. Perfekt! Alla torra och glada. Barnen, kvinnorna och männen sjöng varsin sång, en av gymnasieeleverna vårtalade och brasan tändes, precis som det ska vara. Jag måste säga att jag föredrar en gymnasieelevs vårtal framför en trött komunalpolitiker på Valborg (det hålls förmodligen en massa förträffliga vårtal av politiker i landet men där vi har varit i några år hade man ibland velat pigga upp talaren lite under talet). Vi kunde i alla fall avsluta vårt mysiga valborgsfirade vid elden i duggregn och det är ju precis som en vanlig valborg hemma.
.
.
Vi åt korv och bytte byxor på Ida som hoppat i så djupa vattenpölar att inte ens svenska galonkläder räckte. Sen åkte vi hem, i lördagsrusningen. När det regnar i Kenya blir det kö, oavsett om det är mycket bilar eller inte. Vi hade ätit korv och vi hade välling med oss i bilen så vi kände oss helt nöjda med att titta på alla andra galningar och försöka komma fram, vilket vi förstås gjorde till sist. Ni anar inte hur många riktningar en väg kan ha eller hur lite utrymme en buss faktiskt behöver för att ta sig fram eller hur många filer det finns på en väg som man annars kunde tro var tvåfilig. Nästa gång ska jag nog filma.
.
Jag avslutar med en bild från lördagsförmiddagen på älsklingarna.
.
.
Kram Anna
.
P.s. Vi har skaffat nya internetmakapärer så det finns några bilder i den långalånga uppdateringen från förra veckan.
Bokhylla
Få saker skapar ett hem så mycket som en bokhylla, tycker i alla fall vi. Finns det dessutom lådor för pyssel som annars får ligga lite här och där så är det ju perfekt. För en dryg vecka sen åkte Josef och beställde en hylla precis som vi vill ha den och idag har jag roat mig med att få den på plats (det roade Rasmus sådär men en av oss var glad). Allt detta tack vare goa grannar som har gjort Ida ännu gladare när hon fick komma iväg lite på egen hand. Nästan alla glada alltså. Nu ska jag leka lite så att alla är glada.
Anna
Regn och julkalender
För några dagar sedan introducerade jag Trolltider för Ida. Julkalendern från 83 eller något liknande. En av mina favoriter.
Idag insåg jag varför, regnperioden är i full gång. Vi har oftast fina förmiddagar och vissa dagar är det riktigt fint väder men det regnar på kvällarna och ibland hela eftermiddagen som idag. Förutom regnmängden påminner det ganska mycket om en mellanregnig svensk sommar. Men vi har haft 30 grader och sol i nästan tre månader så jag har helt enkelt höstfeeling när tofflorna har åkt på, filtarna är framme och regnet smattrar mot rutan. Jag ääääälskar hösten så det finns inget deprimerande i det men mitt plötsliga sug efter julkalendern måste naturligtvis höra ihop med att jag har höstkänslor i kroppen.
Dagen har jag tillbringat med stora delar av mammagruppen, vi åkte till Amani något som jag missade förra gången, det var inte sista besöket den här gången kan jag lova. Ida fick en klänning som kostade strax över hundralappen och som hon lyckligt dansade runt i trots att den är fyra storlekar för stor. Klänningarna mormorn har sytt är finare men nu slipper hon sy dag och natt, jag kan blanda upp med ett par från Amani. Vi köpte också en dockklänning som satt ihop med en liten klänning som vi till slut fattade var till Barbie. Ida gick och hämtade en Barbie som skulle få prova, visst har vi en snygg prins?
Annars saknar vi mest Josefs svenska elever som åkte hem inatt.
Nattinatt
Anna
