mwanangu

Jag vet att vi inte bloggat på evigheter, jag har så mycket härligt att berätta om, tre nationalparker, en resa till Kisumu, ett bedök sv fingäster... Vi har verkligen njutit av augusti men tid för bloggande har det varit ont om men det kommer. Vi har också ett bygge att berätta om, som nästan är klart.

 

Men idag ska jag bara berätta ATT VI HAR HEARING DEN 28 SEPTEMBER. Vis av förra resan vet vi förstås att den kan bli inställd men vi har i alla fall en tid. SÅ skönt!

 

Låååååång augusti sammanfattning kommer snart hoppas jag.

 

En glad Anns

.

.

Idag fyller pappa Pansell år, det firade vi med den advokat som hjälpte oss att få världens finaste Ida.

.

I fredags var det tre år sedan telefonen ringde och vi fick veta att samma Ida väntade på oss i Nairobi. Men eftersom vi satt i en landcruiser och tittade på några hundra tusen gnuer så kunde vi inte äta jordgubbstårta och köpa klänning men det ska vi klara av innan veckan är slut. I tre år har jag varit mamma, det känns som om det är mycket längre, det känns som om Ida och Rasmus alltid har varit hos oss.

.

De senaste veckorna har vi varit på safari med några korta uppehåll här hemma. Städerskan har förhoppningsvis fått ta det lungt. Vi har haft två helt fantastiska resor och redogörelser kommer men vi hinner inte nu för imorgon bitti ska vi till childrens department för intervju. Vi vågar inte hoppas på att den blir av men det är förhoppningsvis bara en skada från vår förra process. Om den blir av ska det bli jätteskönt att bocka av den på listan.

.

Mellan safariresorna har vi också tagit emot nya fingäster. En familj full av kompisar är här, rättare sagt är de just nu i Mombasa och vilar sig. Det är jätteroligt! Ni skulle se Idas beundran när skolkillarna spelar wii, eller ännu hellre lyckan när samma killar hjälper henne att spela. Gäster är helt enkelt toppen!!!

.

Nu ska jag sova så att jag ser levande ut imorgon när vi ska bli granskade i sömmarna. Vi återkommer med reseberättelser från tre magiskt vackra parker.

.

Anna

.

Detta besked skapade en enorm aktivitet, innan vi fått denna tid har vi ju inte kunnat boka någonting och Josefs semester (två hela veckor) börjar på måndag eller tisdag för det var visst något som behövde fixas på måndag... På tisdag åker vi på safari till Meru och Samburu det går väl an :-) vi ska berätta hur det går jag lovar. Vi har velat åka lite norrut sen slutet av vårt förra Kenyaäventyr och nu ska det äntligen bli av och det med stil. Tack vare en annan familj som hänger på kan vi dessutom åka med Salaash, fantastiskt roligt både sällskapet och guiden.

.

Att leva här mitt i adoptionsprocesserna är en enorm empatiträning. Man hoppas med andra, gläder sig med andra och sörjer med andra. Just precis nu är vi väldigt glada och vi hoppas väldigt mycket och vi vill inte byta hoppet mot sorg för allt i världen. Men som tur är finns vi också för att trösta och peppa varandra vilket vi alla behöver under resan. Nu när vi väntat och väntat på en tid för intervju är det gott i hjärtat att andra har suckat tillsammans med oss.

.

Nu ska jag natta min alldeles ljuvliga son, den lika ljuvliga dottern somnade i soffan efter vällingen (precis som mamma brukar göra).

Anna

.

Just nu är det stillestånd. Efter första domstolsbesöket ska man på intervju hos childrens department och de ska göra hembesök. Men för att kunna gå på intervju måste man bli kallad och snart tre och en halv vecka efter domstolsbesöket har vi fortfarande inte hört något. Vi vet att familjer som varit i domstolen efter oss har gjort både intervju och hembesök så de har inte gått på semester... inte än i alla fall. Det är här perspektiven behövs. Att vänta utan att veta och att vara i händerna på en myndighet som inte använder sig av svenskt kösystem inte direkt roligt.

.

Domarna i domstolen granskas just nu. Två grupper av domare har blivit granskade och i båda omgångarna har domare blivit sparkade på grund av ineffektivitet eller för att de inte klarat integritetskontrollen. Perfekt har jag tänkt, då borde ju domarna bli effektiva och jobba på. Tills jag läste att senaste domaren som blev sparkad hade domslut att avkunna där de tilltalade (eller vad det heter) fått vänta sedan 2004. Adoptionsrekordet som ligger på ofattbara 14 eller 15 veckors väntan efter den andra hearingen bleknar vid jämförelsen. Kan ni påminna mig om det när vi fått veta hur länge vi ska vänta (att komma hem till jul känns i dagsläget långt ifrån självklart).

.

Hemma tycker vi att invandrare av olika slag ska anpassa sig till svenska vanor och regler som att vänta på sin tur i kön, passa tider... Här är jag invandraren, visserligen på kortbesök men jag är ju inte meborgare och det är bara mina barn som är födda här. Och jag får uppleva hur det faktiskt är att anpassa sig eller snarare vara oförmögen att anpassa sig. Jag kan köra bil (idag lyckades jag till och med göra en usväng i stan), jag kan gå över vägar, jag vet vilka småord jag ska använda för att inte bli tagen för turist men jag KAN INTE förstå hur man kan rycka på axlarna över att tiden bara går och att man bockar och bugar för överhet som poliser och domare. Min inbyggda rättspatos säger mig att jag borde maila nån hög chef på childrens department och fråga vad som egentligen händer men advokatens undflyende säger mig att man inte gör så här. Det går helt enkelt inte att lämna mitt sätt att tänka bara för att jag bor i ett land där man tänker på ett annat sätt, mycket för att jag inte håller med. Jag tycker till exempel att man ska vänta på sin tur och även om jag förstår att man inte gör det här så tänker ändå fortsätta att tycka så. Detta gör att jag blir nyfiken på vad som är svårast att förstå med Sverige och svenskarna. Ha lite överseende med invandrarna är ni snälla, det kan inte vara så lätt för en amerikan i Norrland till exempel.

.

Ett annat perspektiv riktar jag helt och hållet till mina föräldrar. När jag var liten bjöd jag in gatans ungar på cirkus i vår källare. Helt obekymrad över att jag, min ribbstol och min trapets (en sån man hänger i knävecken i) var de enda attraktionerna. Mamma fick vänligt men bestämt mota alla förväntansfulla besökare i dörren. Mamma och pappa, Elsa Billgren bjöd in hela Stockholm minsann, lyssna på sommarpratet så får ni höra.

.

Nu ska här sussas så att jag orkar cykla imorgon. Idag har nämligen papporna lagat cyklar så nu finns det flera fungerande cyklar. Hmmmmm det kanske får bli en cykelhjälmsjakt på morgonen.

.

Anna

.

Vi anade att genombrottet skulle komma i helgen när han promenerade runt med en liten gul kundvagn i plast (som inte utgör något som helst motstånd), när han kom fram till en liten gräskant och kundvagnen körde fast lyfte han kundvagnen och bar den över kanten. Då är man i stort behov av stödet.

.

Nyss kom han promenerande från sovrummet där han fått nya kläder efter det varma badet som var nödvändigt idag efter att ha lekt ute i vattenpölarna. Det är kallt just nu, när Rasmus och jag kom in satt Ida med de små kalla fötterna i ett fotbad.

.

Nu ska Rasmus gå och dansa med sin pappa och Ida som dansar till Linda Bengtzing, nehej han klättrade upp på soffbordet istället...

.

Hoppas sommaren hos er är varmare än vår vinter.

Anna

.

Livet här kan vara så härligt med sköna hemmadagar och en utflykt ibland. Att bara gå och dra hemma på asfalten skulle kanske ge lite tristess men kryddar man med en utflykt eller som i onsdags ett fikaknytis på gräsmattan så känns dagarna bara lyxiga. Jag njuter av lugnet och friheten och av att mina dagar handlar om att vara med mina barn. Det är klart att jag njuter av egentid men det gör jag ju för att jag är med barnen så mycket. En egen halvtimme i köket eller med en tidning blir toklyxigt istället för en stund man tar för given som det var för fyra år sen, tiden innan Ida. Jag gillar detta bättre även om jag önskar mig fler halvtimmar, men vilken förälder gör inte det?

.

Imorgon lyxar vi med kalas vid poolen, vardagslyxen fortsätter!!!

Anna

.

När hon på slutet skriver att hon är så glad för att hon fick just sin son och att om något av alla de graviditetstest hon gjort varit positivt hade hon inte fått just honom sprutar mina tårar. PRECIS så känner jag, jag är så glad för att jag fått just dessa två underbara små troll. När vi fick träffa Rasmus första gången landade en pusselbit i vårt livspussel. Vår familj blev hel och det var just precis han som skulle göra oss till en helhet.

.

Oj, vad jag känner igen mig i Klaras berättelse. Alla kommentarer och frågor man får och har fått. En del gör ont, en del blir man trött på, andra leder till intressanta samtal. Och jo, man får fråga mig saker om det är ok att man inte alltid få svar.

.

Mina alldeles egna två sover sött och är sådär ljuvliga som barn är när de sover, och jag älskar dem mer än jag trodde var möjligt. Någon förälder som känner igen sig? Det är galet vad mycket kärlek ett hjärta kan rymma. Tänk att vi ska få följas åt och att jag är satt att vårda och fostra just dem. Vilken ära!

.

/ Anna, en av världens stoltaste mammor

.

Degen uppförde sig fint, morötter, lök, potatis och butternut squash (en pumpa som gör morotssoppa väldans len och god i smaken) skalades och mördaren letade sig ner till än djupare avgrunder. Såna stunder gillar jag, egentid på högsta nivå när man har tid att baka och annat som tar tid.

.

Sesamfröna fick dessvärre gå till de sälla jaktmarkerna för högst upp i burken låg två små fluglik och jag hade ingen större lust att ta reda på hur många fler som mött döden i den stängda burken. Men brödet blev kalasgott utan sesamfrön. Även om Ida efter en nybakad macka bad att få en till men den här gången skulle det vara en macka och inte bröd. Josef skrattade gott och jag såg ut som ett levande frågetecken. Det var formfranska det lilla monstret bad om istället för mammas nybakade.

.

När barnen sov njöt vi i lugn och ro av soppa, BRÖD (inte macka) och vitlökssmör. Sånt kan man ju bjuda Kungen på om han skulle titta förbi.

.

Jag kan också meddela att Maria Waern fick fast mördaren och det var ju tur.

.

Nattinatt

Anna

.

Jag skulle skriva en glad statusrad på facebook och insåg att jag höll på att skriva. Hurra jag kan se på Ernst #sverigelyx. Men jag har ingen aning om vad det där # betyder. Alltså jag anar att det har att göra med twitter och det har jag inte tagit mig tid till att börja med än men att blanda in det där staketet i meningar kan jag tala om att vi inte gjorde på förra sidan nyår.

.

Förra gången vi var i Kenya informerade erfarna missionärer oss om att det ofta kommer nya ord och uttryck som man upptäcker när man har varit borta ett tag. På hösten när vi kommit hem var det val och i alla debatter och valprogram pratade de om appar hit och appar dit. Jag fällde några upprörda kommentarer om att man väl faktiskt fick förklara de där apparna för eventuella stackars tanter som inte hade någon aning. I själva verket var det väl jag som behövde förklaringen, smartphone hade erövrat marknaden under vår bortavaro och ordet app kom väl med dem.

.

Nu har Ernst tagit reklampaus och jag tror att han får buffra klart sig i natt så ser jag klart imorgon för nu är det nog natt även för mig. Hoppas barnen håller med om att det är natt till klockan nio imorgon. Vem vet, plötsligt händer det.

.

Kan ni berätta för oss utlandssvenskar nästa gång ni hittar på såna där nymodigheter nästa gång. Annars får jag väl hålla mig på tanternas sida även efter nästa hemkomst.

.

Gonatt

Anna

.

Vi kom till slut fram till Hells Gate, jag har ingen aning om varför en så vacker plats har fått ett så intressant namn. Vi betalade och körde in. För ynka 1600 shilling fick vi en heldagsbiljett, det är ungefär 120 kr, det är härligt att ha rätt visum.

.

.

I Hells Gate får man vandra, cykla eller köra bil. Det hade varit härligt att vandra men vi hade ju sovit lite längre än planerat så det fick bli bilen. Men det betyder ju inte att man inte kan gå ut om man vill hälsa närmare på zebrorna, problemet är att zebrorna så sällan vill hälsa nära.

.

.

.

Ida fick ha lilla kameran för sig själv och det var ganska så mysigt att höra henne diktera sin pappa. Stanna pappa jag måste ta kort.

.

.

Natten tillbringade vi på vackra, rofyllda Elsamere.

.

.

.

Söndagen, vår 17 åriga bröllopsdag (galet vad åren gått fort och vad roligt vi har haft) tillbringade vi på Crescent Island. Vi fick matsäck från Elsamere och packade för en heldag bland zebror, gnuer, giraffer mm. Vi fick en guide för att få ordning på var man kan gå, nästa gång kan vi promenera själva. Det är galet vackert, solen sken och vi njöt av vår promenad och de två stunderna vi hade på picknickfilten.

.

.

Kolla in killarna i skogsbrynet som vi är på väg mot :-)

.

.

.

.

.

Vi valde att beställa lunchbuffen på måndagen och åka in i Hells Gate igen på förmiddagen. Vi ville prova fler vägar än de vi hann med på lördagen. Gissa om vi är glada över att vi gjorde det. Vi hamnade uppe i bergen i ett fantastiskt landskap med lika fantastisk utsikt. Och alla djur som varit nedanför berget på lördagen var helt klart i bergen på måndagen.

.

.

I Hells Gate finns varma källor. På lördagen var vi väldigt nära de svavelosande ångorna men då får man också se rören från kraftverket som utvinner el från dessa. Mycket mer inspirerande var denna vy där ångorna fortfarande smälter in i landskapet.

.

.

Vi hade hört att det skulle finnas Eland i parken men inte sett några. I en av dalarna vi kom till fanns de allihopa.

.

.

Visst är parken vacker!!!

.

.

Visst fick jag en bra födelsedagspresent? Och det blir svårt att slå bröllopsdagen om tre år när vi firar 20 år (galet vi ska snart fira silverbröllop) vi får väl helt enkelt åka tillbaka hit och bara njuta.

.

Nu ska den här gamla 37 åringen snart sova

Godnatt

Anna

.

Det är en sak att sparka igång processen såhär när augustiuppehållet närmar sig, en annan att försöka avsluta. Domarna har nämligen en förmåga att lägga på uppehållet på väntetiden för domslut, den här gången är det sju veckor som läggs till de redan långa fem. Galet är vad det är och många kramar skickar vi till de som får vänta och vänta och vänta på att få åka hem.

.

Nu ska vi äta lunch och sen ska vi fira några familjer som väntat färdigt och ska åka hem till varma Sverige.

Anna

.

Med förhoppning om ett glatt inlägg imorgon =)

Anna

.

.

Istället ska jag försöka återge veckan som gått. Vi har ju gäster och när man har det så gör man en väldans massa saker. Första veckan ägnades åt giraffpussar, poolhäng och diverse sevärdheter här i Nairobi. Det senaste terrorhotet gjorde att vi höll oss borta från stan men här i Kilimani känns det lugnt, man måste ju inte hänga på köpcentrum heller.

.

I fredags packade vi oss in i Salaash bil (Old donkey) och i (White rhino) vår bil för att åka mot Masai Mara. Vi har varit där förut men aldrig inne i parken. Vi möttes av ett fantastiskt vackert landskap och massor av gräs. Masai Mara är stort och man får åka lite mellan djursamlingarna. Men tre dagar senare har vi ett helt ok protokoll på djur och upplevelser. Där finns till exempel en svart mamba, några fastkörningar med åsnan och elefanter i trädgården. Vi bodde på ett enkelt guesthouse som inte är inhägnat och vi hade spår av både leopard och lejon på morgonen, man går alltså inte ut och kissar på natten.

.

Andra dagen fick vi punktering. Vi fick gå ur bilen när Salaash bytte däck, under tiden kunde vi med kikare kolla in det här gänget. Titta noga, det är sex lata lejoninnor som vilar i gräset.

.

.

.

Här sitter Salaash lungt i gräset och äter lunch, det finns något magiskt i att äta picknick under ett träd mitt på savannen. Nästa gång ska jag inte glömma filten. Salaash var den enda som satt, en minut innan vi stannade för lunch såg vi nämligen en svart mamba, en av världens giftigaste ormar, vi andra tyckte att det kändes helt ok att stå.

.

.

.

Josef och ida står och tittar på elefanterna som promenerade genom vår "trädgård", bor man utan stängsel är liksom hela parken trädgården men ni ska få en närbild på gänget som promenerar i buskarna där borta. Fem bjässar i olika storlekar.

.

.

Tredje dagens morgon åkte vi för att se kullarna, Masai mara är inte helt platt, bland kullarna ska det finnas noshörningar. Vi såg inga noshörningar, inga andra djur heller, tack och lov ska vi kanske säga då vi körde fast och ormar var de djur vi behövde oroa oss för. När vi kommit loss och lämnat kullarna letade vi rätt på ett gäng bufflar som vi sett uppifrån, vi har nog aldrig sett så många bufflar gräset kokade av svarta klumpar med horn.

.

.

Efter bufflarna tog vi ett annat rekord, antal giraffer. Vi körde bara fast lite först men med parken full av safaribilar blev vi uppdragna. Vi har definitivt aldrig sett så här många giraffer på samma ställe förut. Jag tror vi räknade till 25 men då var det några fler rackare som gömde sig i buskarna.

.

.

Vissa vyer blir jag aldrig mätt på, visst är det vackert.

.

.

Fördelen med att det finns en massa andra bilar är att man ser var det finns något spännande. Vi såg en grupp vita minibussar med upphissat tak. Bilarna omringade den här snyggingen och hans brorsa.

.

.

Men det är inte bara lejon som räknas, schakaler har vi inte sett många. Visst är de söta? Det var två ungar och vi upptäckte dem när de kallade på sin mamma.

.

.

Eller den här snyggingen som vi hittade när vi egentligen var på väg hemåt. Salaash vände på ett tips och oj vad glada vi är för det.

.

.

Sista dagens höjdpunkt var nog den här damen som var på jakt.

.

.

Tätt följd av två latmaskar. En trio som vi betraktade länge och väl när de lekte med en hjord topis (en sorts antilop) mäktigt!

.

.

Nu är gästerna i Mombasa och vi fick besked om domstolstider så vi fick fira midsommar här istället. Så jag slutar med finaste midsommarprinsessan. Glad midsommar allihopa!

.

Anna

.

... men det blir inte alltid som man har tänkt i detta land. I lördags var det tre månader sedan vi fick Rasmus i vår vård då är det dags att ansöka om adoptionen i high court. Våra papper registrerades i domstolen i tisdags och sedan skulle vi få besked, det fick vi idag klockan fem, då var det inte så lätt att få tag på flygbiljetter till kusten. Så det får bli en midsommar i Nairobi och en veckas uppladdning för nästa fredags domstolsbesök. Vi hoppas på det i alla fall, vår förra resa har gjort att vi inte räknar med någonting när det gäller domstolen vi hoppas och är glada för det som fungerar.

.

Istället för att åka till Mombasa åkte barnen och jag till ett compund där vi fick binda kransar med experthjälp. Mysigt! Det blir helt ok att klä på sig sommarklänning med långtights och kofta (Nairobi börjar bli kaaaaallt) och dansa runt stången vi klädde idag. Att vara utlandssvensk har sin charm, man blir så väldigt svensk ibland :-)

.

Glad midsommar, lycka till med dansen och lekarna

Önskar hela familjen Pansell

.

Idag har vi ätit finlunch på husturang (som Ida säger), och tårta hemma. Mmmm den kanske ska fram en andra gång snart. Josef är ett par manchettknappar rikare och jag ska få en ny förlovningsring. Draken som tog den förra har inte lämnat tillbaka den än fast Ida sa att han skulle göra det, vem vet jag kanske har två till slut. Det låter väl som om vi har firat ordentligt? Bra, för vi har typ glömt de senaste 19 förlovningsdagarna?

.

För tjugo år sedan var det pingsthelg. Vi var på fina släktgården i Falkenberg. Planen var att gå ner till fyren, ensamma. Det var inte lätt, Josef har så många trevliga och sociala kusiner. Men vi lyckades krångla oss iväg. Planen var också att se solnedgången vid fyren, det förutsätter liksom att man hinner dit innan solen går ner. Det var inte heller lätt. Unga som vi var fick vi gå. Cykel hade förstås varit ett alternativ om inte jag gått och fått en spricka i vänster armbåge tre dagar innan (jag skulle bara testa hur fort en kontorsstol kunde snurra). Dessvärre gör en spricka i armbågen att man inte kan gå så fort då varje steg blir en stöt i armbågen, dessutom ger en spricka i armbågen klädsamt svullna fingrar vilket är toppen när det ska klämmas på en ring.

.

Vi hann, solen var fortfarande uppe och vi hittade perfekta platsen på några stenar. När solen nåtte vattnet bytte vi ringar sen satt vi och var bara kära... tills några barn bakom oss tjoade och tjimmade, de hade tydligen haft koll på oss och gjorde nu sitt bästa för att skapa stämning. Det var i alla fall dags för oss att gå, vi skulle bli hämtade. När vi rest oss fick vi bekanta oss med de andra invånarna i hagen vi suttit i. Kossorna, som nyfiket började gå mot oss eller springa. Vi fick en snabb march ut ur kohagen som vi förlovat oss i.

.

Tillbaka på gården var det byggmöte och hur vi än vred våra händer var det ingen som såg våra glänsande ringar. Vi fick till slut kidnappa en av kusinerna med flickvän för att till slut få någon att se ringarna. Morgonen efter blev vi väckta av en kvittrande blivande svärmor, som bjöd på tårta till kaffet den dagen om jag inte minns fel.

.

Så hade vi det idag för tjugo år sedan, det är väl värt att fira :-)

.

Anna

.

.

Nu sitter jag ensam i soffan och kalasar på min morsdagstårta (Leilas banoffee pie) och njuter av lite ensamhet. Vår gäst som är en kompis hemifrån som lämpligt nog har uppdrag i Kenya och Josef är i Nakuru för att njuta av lite safari. Ida tyckte inte alls att pappa skulle få göra så roliga saker utan oss (om de inte hade bestämt sig för att tälta hade vi också varit med). Men det ordnar sig, från pch med idag har vi arbetstillståndet i passet och safari mm blir avsevärt mycket billigare. Så vi ska nog ta med safariälskande Ida ut nån dag.

Nu ska jag njuta mer av min egen kväll, tänk att det är så skönt med egentid :-)

Anna