Först och främst ska jag skryta. Min lilla stora tre (nästan fyra) åring cyklar. Jovisst, utan stödhjul. En klok pappa tog bort stödhjulen på den enda fungerande cykeln vilket ledde till att det enda alternativet om man ville cykla var att försöka själv. Från att ha vinglat trots att vi hållit i både cykel och Ida så kom hon in idag saligt lycklig efter två varv runt poolen på egen hand. Nu ska vi bara träna på start och stopp och köpa en hjälm.
.
Just nu är det stillestånd. Efter första domstolsbesöket ska man på intervju hos childrens department och de ska göra hembesök. Men för att kunna gå på intervju måste man bli kallad och snart tre och en halv vecka efter domstolsbesöket har vi fortfarande inte hört något. Vi vet att familjer som varit i domstolen efter oss har gjort både intervju och hembesök så de har inte gått på semester... inte än i alla fall. Det är här perspektiven behövs. Att vänta utan att veta och att vara i händerna på en myndighet som inte använder sig av svenskt kösystem inte direkt roligt.
.
Domarna i domstolen granskas just nu. Två grupper av domare har blivit granskade och i båda omgångarna har domare blivit sparkade på grund av ineffektivitet eller för att de inte klarat integritetskontrollen. Perfekt har jag tänkt, då borde ju domarna bli effektiva och jobba på. Tills jag läste att senaste domaren som blev sparkad hade domslut att avkunna där de tilltalade (eller vad det heter) fått vänta sedan 2004. Adoptionsrekordet som ligger på ofattbara 14 eller 15 veckors väntan efter den andra hearingen bleknar vid jämförelsen. Kan ni påminna mig om det när vi fått veta hur länge vi ska vänta (att komma hem till jul känns i dagsläget långt ifrån självklart).
.
Hemma tycker vi att invandrare av olika slag ska anpassa sig till svenska vanor och regler som att vänta på sin tur i kön, passa tider... Här är jag invandraren, visserligen på kortbesök men jag är ju inte meborgare och det är bara mina barn som är födda här. Och jag får uppleva hur det faktiskt är att anpassa sig eller snarare vara oförmögen att anpassa sig. Jag kan köra bil (idag lyckades jag till och med göra en usväng i stan), jag kan gå över vägar, jag vet vilka småord jag ska använda för att inte bli tagen för turist men jag KAN INTE förstå hur man kan rycka på axlarna över att tiden bara går och att man bockar och bugar för överhet som poliser och domare. Min inbyggda rättspatos säger mig att jag borde maila nån hög chef på childrens department och fråga vad som egentligen händer men advokatens undflyende säger mig att man inte gör så här. Det går helt enkelt inte att lämna mitt sätt att tänka bara för att jag bor i ett land där man tänker på ett annat sätt, mycket för att jag inte håller med. Jag tycker till exempel att man ska vänta på sin tur och även om jag förstår att man inte gör det här så tänker ändå fortsätta att tycka så. Detta gör att jag blir nyfiken på vad som är svårast att förstå med Sverige och svenskarna. Ha lite överseende med invandrarna är ni snälla, det kan inte vara så lätt för en amerikan i Norrland till exempel.
.
Ett annat perspektiv riktar jag helt och hållet till mina föräldrar. När jag var liten bjöd jag in gatans ungar på cirkus i vår källare. Helt obekymrad över att jag, min ribbstol och min trapets (en sån man hänger i knävecken i) var de enda attraktionerna. Mamma fick vänligt men bestämt mota alla förväntansfulla besökare i dörren. Mamma och pappa, Elsa Billgren bjöd in hela Stockholm minsann, lyssna på sommarpratet så får ni höra.
.
Nu ska här sussas så att jag orkar cykla imorgon. Idag har nämligen papporna lagat cyklar så nu finns det flera fungerande cyklar. Hmmmmm det kanske får bli en cykelhjälmsjakt på morgonen.
.
Anna
