Sverigekittad och schlagerklar
Denna vecka är ju en viktig vecka i schlagertokarnas liv. Det är så skönt att vara gammal nog att strunta i vad alla tycker och bara frossa i sånt man tycker är skoj. Jag tycker att eurovision song contestspektaklet är skoj. Vi har ju dessutom kungligt dop idag och en sommar full av OS gör att dessa tofflor är nödvändiga.
.
.
Snygga va! Mönstret kommer härifrån Karin du MÅSTE kolla in hemsidan. Nu är jag ju helt Sverigekittad för både ESC och OS.
.
Mina kvällar är fyllda av pyssel, massor av projekt ligger i UFO-korgen (UnFinished Objects) men några blir faktiskt klara. Som den här, Ida har tjatat på sin sega mamma i två veckor och idag blev den klar. Det resulterade i att Ida också hade pippitröjja hela kvällen. Varmt men hon såg ju ut som Barbie.
.
.
Nu ska jag sticka vidare på Barbieklänningen som är kvällens projekt. Vill ni också sticka Barbiekläder? Kolla in mönsterhäftet Candy.
.
Hej hopp
Anna
.
Vänta nu säger den nogräknade, skulle inte nästa inlägg handla om Kibera? Jo, det skulle det. Inlägget är klart men Josef ska få kontrolläsa så att jag inte skriver tokigheter men sen kommer ett litet inlägg.
Första stegen =)
Jag vet att nästa inlägg skulle handla om Kibera men det här måste liksom komma emellan. Ida och jag hade mamma-Ida-mys på hennes rum ifred som det har blivit viktigt att få vara. Pappa och Rasmus busar och springer fram och tillbaka, alltså pappa springer och håller i Rasmus händer så att han springer/flyger med. Mitt i buset hörs det förvånat "Gick du?" lillkillen hade tagit två steg mot pappa. När vi kom in för att beskåda den nya färdigheten satt han i pappas knä saligt lycklig men att göra om samma sak igen hade han inga planer på, det fanns ju en bil på golvet. Jaja vi får väl se steg nummer tre och fyra då.
.
Annars har den officiella processen startat för oss. Idag var Rasmus guardian här, en mycket behaglig kvinna som vi kände oss bekväma med från första stund. Imorgon ska vi till advokaten på förmiddagen och på eftermiddagen kommer adoptionsorganisationens socialarbetare hit. Fullt upp alltså.
.
Jag ska organisera mig och förklara processen men det är ett annat inlägg. Idag firar vi Rasmus första steg =)
.
/ Anna
Jag sa ju att jag hade tid
Jag har varit sugen på lemoncurd länge. Härom dagen gjorde jag scones till frukost och då fick jag nog. Ingredienserna hamnade på shoppinglistan och idag gjorde jag det, med fantastiska Leilas recept gjorde jag en helt fantastiskt god kräm som fick en fin burk. För om man inte har något bättre för sig på kvällen kan man ju experimentera sig fram till en passande lock-prydnad. Skratta ni, jag är redan utskrattad av min äkta hälft.
.
.
Lemoncurden hamnade bland annat på en rulltårta, det var inte fy skam kan jag tala om. Gästerna som fick njuta av tårtan ska jag berätta om i nästa inlägg. Vi har fått lite hjälp med Kiberaprojektet, spännande är ordet.
.
Hejsan!
Anna
Ditten och datten
Att blogga med två barn hemma och en heltidsarbetande man är något helt annat än att blogga med ett barn och en halvtidsarbetande gubbe. Inte för att jag klagar, livet är bra fantastiskt och jag njuter av det mesta. Men det är så mycket som de där två trollen gör som jag skulle vilja förmedla till er därhemma som får vänta så länge på att få träffa dem. Som när Rasmus kryper till mig från matbordet (där han ätit världens portion köttbullar och potatismos) ställer sig upp och skakar sin lilla hand vilket är tecknet för välling. Han har ingen botten. När man frågar honom om han vill ha välling på morgonen ser han smått desperat ut och skakar handen febrilt. Eller hur Rasmus kan försvinna in på Idas rum en bra stund och när man tjuvkikar på honom står han på alla fyra och kör en duplobil fram och tillbaka, fram och tillbaka.
.
Ida är i en ljuvlig ålder, det märks att hon börjar kika fram ur treårstrotset. Nu ser vi en äldre tjej som gärna vill vara ensam på sitt rum (har aldrig hänt förut) och som gärna går ensam till en kompis. Hon kan som svar på en enkel förklaring utbrista ÅH DET VET JAG VÄL. Ska tonåren komma direkt efter treårstrotset??? Vi har de mest fantastiska samtal och jag är så glad att jag får dela hela vardagen med henne igen.
.
Livet i Kenya lockar fram husmodern i mig. Jag är oftast för upptagen hemma för att vara någon vidare husmor men jag tycker om att vara hemma och jobba t.ex. i köket. Här finns tiden och inga halvfabrikat så här gör jag köttbullar, bearnaisesås, tacos, äppelmos mm från grunden. Och jag älskar det!!! Tyvärr vet jag att det inte håller hemma, där finns helt enkelt inte tiden till att göra allt detta. Därför gäller det att njuta av tiden vi har för varandra och för oviktiga men härliga vardagssysslor.
.
Såhär andra gången är inte längtan efter Sverige lika stor, lite falukorv skulle förstås inte göra ont. Jag vet att Sverige finns där när vi kommer hem och att det då kommer att kännas som om vi har varit borta på en långsemester. Men ER längtar vi desto mer efter. Alla ni som är därhemma och som berikar våra liv med er närvaro. Er saknar vi så att det gör ont i hjärtat. Men det gör skönt ont, tänk att vi har så många så underbara att sakna. Era kommentarer och hälsningar betyder så mycket det blir som att träffas en liten liten stund.
.
Nu ska jag äta köttbullsmiddag med min man, hemmarullade med hemakokt brunsås.
Anna
Valborg
Det är konstigt att ni har vår därhemma. Jag ser uppdateringarna på facebook och bilderna på vackra Kungsträdgården och jag förstår att det går mot sommar. När vi åkte var det vinter och när vi kommer tillbaka kommer det att vara vinter, det är på något sätt lättare att tänka att ni har vinter hela tiden. Sommar det har ju vi egentligen hela tiden även om regnet gör att det känns som höst. Vilket förstås är helt ok, jag har filt över axlarna och virkar sockar så jag har det finfint.
.
I lördags firade vi Valborg, som vårtalerskan sa några dagar sent men vi är ju i Kenya så vad väntade vi oss. Svenskföreningen ordnade trevligt firande på svenska skolan. Vi tittade på himlen och bestämde att vi åker, Ida var taggad till tänderna på en såndär brasa som Madicken går till. Det började regna när vi gick från parkeringen. Det var förstås väntat så Ida och Rasmus fick galonjackorna på, galonbyxorna satt redan där de skulle. Ida skuttade iväg med fullt galonställ, gummistövlar och pippiparaply, lyckligt skuttande i vattenpölarna.
.
Uppe vid elden stod några barn och frös under ett parasoll. De var helt klart beredda på att börja sjunga. Tyvärr hade publiken flytt (utom Ida förstås som hoppade som bäst). En mycket intressant notering är att bland alla Kenyasvenskar (mitt i långa regnperioden) var det vi och en annan barnfamilj som hade regnkläder på...
.
Hela evenemanget flyttades raskt så att publiken stod i biblioteket som har en vägg av glasdörrar som gick att öppna. Körerna med flera trängdes med korvförsäljningen under tak utanför huset bredvid. Perfekt! Alla torra och glada. Barnen, kvinnorna och männen sjöng varsin sång, en av gymnasieeleverna vårtalade och brasan tändes, precis som det ska vara. Jag måste säga att jag föredrar en gymnasieelevs vårtal framför en trött komunalpolitiker på Valborg (det hålls förmodligen en massa förträffliga vårtal av politiker i landet men där vi har varit i några år hade man ibland velat pigga upp talaren lite under talet). Vi kunde i alla fall avsluta vårt mysiga valborgsfirade vid elden i duggregn och det är ju precis som en vanlig valborg hemma.
.
.
Vi åt korv och bytte byxor på Ida som hoppat i så djupa vattenpölar att inte ens svenska galonkläder räckte. Sen åkte vi hem, i lördagsrusningen. När det regnar i Kenya blir det kö, oavsett om det är mycket bilar eller inte. Vi hade ätit korv och vi hade välling med oss i bilen så vi kände oss helt nöjda med att titta på alla andra galningar och försöka komma fram, vilket vi förstås gjorde till sist. Ni anar inte hur många riktningar en väg kan ha eller hur lite utrymme en buss faktiskt behöver för att ta sig fram eller hur många filer det finns på en väg som man annars kunde tro var tvåfilig. Nästa gång ska jag nog filma.
.
Jag avslutar med en bild från lördagsförmiddagen på älsklingarna.
.
.
Kram Anna
.
P.s. Vi har skaffat nya internetmakapärer så det finns några bilder i den långalånga uppdateringen från förra veckan.
Uppdateringen
Jaha, nu har jag lagt rabarber på datorn med alla bilder, Rasmus sover, Ida myser i sitt rum... nu eller aldrig! (Bilder går sådär att få fram, men jag försöker uppdatera med bilder när internet vill).
.
Vi backar bandet till slutet av mars, då bloggade jag visserligen lite sporadiskt. Det var när mormor o co var här som jag släppte bloggen helt. Oj vad mysigt det är med besök!!! Men tiden räcker inte till allt det vanliga, man måste ju umgås allt vad man orkar.
.
Farbror Linus och hans kompisar störde ju inte oss så mycket, de var på safari i två långa omgångar. Men när de var här njöt vi desto mer, särskilt jag. Ida fick ju full uppmärksamhet vilket hon behövde som nybliven storasyster och jag fick lite andrum och tid att ägna till lilla nyfådda Rasmus. Vi guidade dem lite häromkring, vi var på giraffcentret och pussade giraffer, åt på Rusty Nail (som tragiskt nog ska stänga), Josef och Ida visade dem Nairobi city (vilket också gjorde Ida stor och stolt). Annars latade de sig vid poolen och hade det bra (hoppas jag). Det blev i alla fall tomt när de åkte hem.
.
I en dag var det tomt sen kom nästa leverans av familj. Mormor, morbror Gustav med fru och son. De senare innebar en kusin som Ida längtat efter. Vi vuxna tänker nog efter resan att det ska bli skönt om några år när barnen kan ta vara på sin stora kärlek till varandra och kontrollera sina avundsjukeimpulser lite bättre. De är så söta så man smäller av och plötsligt så smäller det för att de vill ha samma leksak eller något annat lika viktigt. Precis som barn är antar jag men man blir lite trött.
.
Detta ljuvliga besök innebar nya utflykter till alla våra favoritställen. Efter en dag i lugn och ro vid poolen åkte vi till Karen för att hinna turista så mycket som möjligt. Vi hann med bibelskolan, lunch på Rusty Nail, Karen Blixens museum och giraffcentret innan det började ösa ner. Våra gäster kom nämligen dagen innan regnperioden började på allvar. Listan är enormt lång särskilt med tanke på vad man brukar hinna här, en sak planerad om dagen, så brukar vi tänka men vill man så går det förstås.
.
Tredje dagen bar det av in i Nairobi national park. Vi hade ett härligt safari som i och för sig började med regn och en mycket kallare temperatur än vad våra gäster hade föreställt sig men efter frukost så slutade regnet och vi började tina upp. Frukosten åt vi i bilen precis bredvid två vita noshörningar som lugnt betade gräs och till slut vandrade över vägen bakom oss. Helt ok frukostutsikt!
.
.
Vi såg finfina djur som vanligt. På eftermiddagen när man för länge sedan har gett upp lejonjakten såg mamma (bra gjort mamma!) den här killen som lugnt promenerade över savannen. Lite längre bort låg fruarna och tog det lungt. Vi var först på plats men vi åkte inte med Salaash den här gången så guiden pratade lite i radion och efter ett tag var vi inte så ensamma längre. En bil som kom stannade och några gubbar gick ur (tokstollar) och efter ett tag var lejonen borta, det var någon expresident från något afrikanskt land som vi har lyckats glömma bort som tyckte att han var så viktig att det va ok att skrämma bort lejonen för oss andra.
.
.
.
Påskhelgen tillbringade vi hemma med påskpicknick, inte vid poolen som det var tänkt utan i gymet eftersom regnet började falla när vi skulle duka upp maten vid poolen. Vi gick till New Life också för att visa familjen Idas barnhem. Påskdagen firade några av oss med att åka till Amboseli, nationalparken som ligger vid foten av Kilimanjaro. Där fungerade inte vår kamera så bilderna därifrån har vi inte fått än. Vi såg i alla fall massor av elefanter och flodhästar förutom andra savanndjur. En flodhäst som vi såg var ute på promenad, flodhästen är det djur som dödar flest förutom myggan i Kenya. Det berättade Salaash glatt, körde runt flodhästen och parkerade och sa att vi skulle gå ut och äta lunch. Men flodhästen då stammade vi, ingen fara tydligen... flodhästar är farliga när man kommer mellan dem och ungarna eller mellan dem och vattnet och vår lunchpicknickplats var bakom flodisen.
.
Kilimanjaro som vanligtvis är täckt av moln visade sig på kvällen och vi fick några finfina kort på elefanter med berget i bakgrunden. Den andra dagen i parken syntes berget länge och Salaash gick ut och tog ett kort på oss, åsnan (bilen) och berget bakom =).
.
Hemma från Amboseli hade vi två dagar när vi försökte hinna med stan och Kazuri i Karen innan det var dags att packa in sig i bilen igen för sista safarit. Den här gången till Nakuru, vi lyxade och bodde på dyra lodgen inne i parken. Ett jättemysigt safari som innehöll ett obligatoriskt moment när man är ute med Salaash, carbreakdown. Han körde ner i ett hål med ena hjulet och där satt vi. Vi fick gå ut medan Salaash försökte hissa upp bilen och lägga ner stenar i hålet. Det kom andra bilar och efter tre turistgrupper som glatt filmat oss var det en man som hjälpte till och till slut var vi uppe ur hålet. Sen gick det fint! Kvällen bjöd till och med på en hel grupp lejon inklusive ungar som Lotta lyckade se (bravo Lotta!). Det som var tråkigt var avsaknaden av flamingos, för två år sen var sjön full av rosa fåglar, som en rosa kant runt sjön. Nu fanns det en eller två fläckar. Stadens avlopp rinner ut i sjön, så flamingosarna som inte uppskattar detta har tagit sitt pick och pack och flyttat till en annan sjö. Kloka fåglar!
.
.
.
.
På väg hem från Nakuru åkte vi in vid lake Naivasha och tog en promenad på Cresent Island, där får man promenera mitt bland zebror och giraffer. Fantastiskt mysigt! Dit ska vi åka tillbaka.
.
Efter detta sista safari tog vi en dag på Windsor club och badade i den varma sköna poolen, vattentemperaturen var 29 grader och det var 27 i luften så man frös lite när man gick upp, helt ok det också. Ida lärde sig simma själv med armpuffarna något hon har fortsatt med här hemma om än mer försiktigt i vår kalla pool.
.
Sista dagen innebar kyrkbesök i en småstad utanför Nairobi, egentligen trevligt men ljudnivån och ljudvolymen var nog den värsta jag har varit med om, jag kunde inte gå in i kyrkan med barnen innan de slutat sjunga så illa var det. Men sen blev det ok, och några barn dansade helt fantastiskt bra.
.
Förstår ni att man måste vila upp sig sen? Det har varit så fantastiskt mysigt att ha familjen här och det känns i hjärtat att det dröjer länge länge innan kusinerna får träffas igen och innan Rasmus och Ida får krama moster och morbror. Men när vi väl är hemma igen så blir det desto mer.
.
SÅ! Det var uppdateringen, nu ska bara bilderna läggas till sen ska jag återgå till tätare och kortare inlägg.
.
Hejsan!
Anna
Blixtar och dunder
Jag bloggar illa, jag vet. Jag försöker göra mig av med förkylning nummer två på två veckor. Jag ska nog inte klaga, vi har ju varit friska hittills. Men jag ska berätta om elefanterna och det där andra.
.
Idag sov vi middag, alla utom Josef som jobbade. Halvvaken efter att ha sovit GOTT i nån timme undrade jag varför i hela världen de fortsatte tipp sten på vägen utanför (där de håller på att asfaltera vilket har inneburit stora stenhögar som fördelats över vägen för hand) till slut så sammanföll en sådan stentippning med ett väldans skarpt ljus... inte stenar - åska. Sen har det regnat, på afrikanska. Några timmar senare när det lugnat ner sig sa Josef att -Nu regnar det som det gör när det ösregnar i Sverige. Jag tog lyckligt på mig långa tights och pippitröjan. Ida designade sin outfit som följer: röd klänning med vita prickar, långa randiga tights i pastellfärger inklusive lila och rosa, röda strumpor med vita stjärnor.
.
Rasmus har ägnat kvällen åt sin nya favoritsysselsättning, att ställa sig upp. Han reser sig upp utan problem och är fullständigt överlycklig. Det är han även om han halvsitter i mitt knä, han sträcker ut armarna på samma sätt som han gör när han balanserar på egen hand och ler med hela ansiktet och med båda skrattgroparna. Han är helt fantastisk!!!
.
Nu kallar sängen!
Lala salama
Anna
Vaccinera
Just nu söker UNICEF en hälsospecialist till konfliktområden i Afghanistan. I tjänsten ingår bland annat att massvaccinera miljontals barn mot stelkramp, polio och mässling.
Jag skulle gärna ta mig an uppdraget, men eftersom jag inte skulle vara så bra på att vaccinera små barn så publicerar jag den här bloggposten istället. Då vaccinerar jag nämligen 95 barn runtom i världen mot stelkramp tillsammans med Apotek Hjärtat. Det är också bra.
Jag är med UNICEF i kampen för varenda unge. Vill du också vara med och förändra barns liv? Bli Världsförälder här: unicef.se/bli-varldsforalder. För 100 kronor i månaden är du med och ser till att barn över hela världen får vaccin, medicin, rent vatten och utbildning.
Har du en blogg och vill vaccinera ytterligare 95 barn? För varje bloggare som publicerar den här bloggposten mellan 16 april och 13 maj så skänker Apotek Hjärtat 95 stelkrampsvaccin. Läs mer och hämta bloggmaterial på unicef.se/sprid-budskapet/bloggkampanj
Foto: @ UNICEF/Asselin
Handarbete som handarbete
Ida har längtat och tjatat på att få långa flätor. Sist jag flätade så blev det 96 st, jag slår det rekordet med råge tror jag. Men Ida är lycklig :-)
Resumé
En månad har Rasmus varit hemma. Det känns som en evighet. Jag ska försöka återberätta månaden som gått men det blir i några inlägg och bilderna kommer när de kommer. Man måste liksom ha en dag på sig att ladda upp bilder. Undrar när de ska tejpa ihop sladden i Mombasa som de hade sönder?
.
Tre dagar hade vi haft Rasmus hos oss när vi fick efterlängtat besök. Idas farbror Linus med två kompisar kom för att njuta av Kenya. Vi fick träffa dem lite mellan safariresorna. Väldigt roligt!
.
Det var också roligt att ta med dem till Kibera och visa vad som hänt. Linus var där för två år sedan när allt började och sedan dess har han gjort stora insatser för att samla in pengar. Jag skulle vilja ta mer er alla som bidragit med smått som stort för att visa dessa modiga duktiga kvinnor. Som lyckats starta små och stora företag trots att de kämpar för överlevnad varje dag.
.
Linus med flera åkte hem, vi var ensamma en dag sen kom mormor och morbror med moster och kusin. Mycket efterlängtat!!! Efter det har vi haft två härliga och intensiva veckor. Men de kräver helt egna inlägg med bilder hoppas jag för vi har gjort saker i princip varje dag, vi har haft närkontakt med elefanter och vi har badat i uppvärmd pool, det vill säga 27 grader i luften 29 grader i poolen, det var ju tur annars hade vi kanske fryst.
.
Jag återkommer med mer uppdatering. Nu ska jag fira att min kursuppgift är inlämnad med att gå och sova.
.
/ Anna
Ett litet hej
Innan jag går och lägger mig. Blogga får vi helt enkelt göra när vi är ensamma igen.
Men vi har det fantastiskt bra och vi ska berätta om elefanterna och utflykterna... sen. Nu måste vi umgås så mycket vi orkar. Fast precis nu ska jag sova.
Nattinatt
Anna
Guldklimpar
Vi har hektiska dagar. Inte egentligen men pappan är på årsmöte vilket lämnar oss andra tre ensamma hemma på dagarna. Jag har ju två små juveler som snällt sover till åtta på morgonen och egentligen är de snälla men oj vad syskonreaktionen är mer märkbar när jag är ensam förälder. Ida fullkomligt älskar sin lillebror men om han sitter i mitt högra knä ska hon minsann sitta i det vänstra, helst det högra men det får hon ju inte, men då protesterar han och vill ha sin mammas knä för sig själv. I tisdags var jag helt matt när Josef till slut kom hem, känslomässigt matt efter att ha varit en förälder för lite hela dagen. Det kommer ju att ordna sig men man får kämpa lite.
.
Så vad gör man... jo jag lockade Josefs elever med köttfärssås och fick sällskap idag. Vips är Ida ett under av snällhet (om hon inte är trött och hungrig förstås) och jag fick sova middag med Rasmus så att jag inte ens hann ner till poolen innan alla var tillbaka. MYCKET skönt! Underbara människor!!!
.
Köttfärsås var inte enda förevändningen, jag har ringt en gammal vän till båda våra pappor som hjälpte mig att få till ett studiebesök på MAF Misson aviation fellowship. Vi fick ett så vänligt bemötande och rundtur i hangaren. KUL!!!
.
Idag har Rasmus varit framför allt lycklig. Han har knappt gått att söva varken på dagen eller kvällen för han vill bara busa. Så fort jag har rört mig eller någon annan i familjen har kommit in i rummet har han farit upp som en raket och bubblat av glädje. När jag satt med lillskrutten i famnen som busade och skrattade och tittade på lillskruttan som lyckligt kammade ett hår (hon får nämligen inte kamma mitt) så slår det mig en sak. Vad jag är lycklig som får vara mamma till just dessa två små guldklimpar, vilken förmån det är.
.
Hejsan från en lycklig och lite trött mamma
Anna
Friska
Jo tack! Det hjälpte att bestämma sig för att vara frisk. Men först sov jag hela dagen igår. Josef kom in med Rasmus och undrade om jag orkade ge honom mat. Jag vaknade av att de kom in och var inte precis pigg. Det hela slutade med att både Rasmus och jag somnade och sov en och en halv timme till. Mysigt =) Han åt middag vid läggdags igår stackarn tack vare sin trötta mamma. Idag har han ätit med god aptit och jag också. Så nu är vi minsann friska.
.
Våra goa gäster åker på safari igen imorgon. Vi skulle gäääärna åka med, Tsavo är en svårslagen favorit bland parkerna. I alla fall för oss. Vi får bli ensamma hemma och ladda för nästa besök, de kommer om en vecka. Men det besöket innehåller nya mycket efterlängtade familjemedlemmar inklusive en väldigt efterlängtad mormor.
.
Ha det bra!
Anna
Sjuklingar
Hejsan!
.
Vi är bra på några saker här hemma. Byta bajsblöjor, spruta vätskeersättning och vara sjuka i största allmänhet. Därav den långa tiden mellan inläggen. Rasmus fick diarre i början av veckan och efter att ha sprutat in vätskeersättning och morotssoppa i honom i två dagar började han dagen idag med att sätts i dig 3 dl majsvälling för egen maskin. Jag däremot ägnade natten åt att kräkas och må illa. Så idag är Josef heltidspappa och jag tvågnssprutar resorb i mig själ, fast det var enklare att dricka i glas :-)
.
Nu hoppas vi att pluttens mage är så mycket bättre än det verkar och jag mår så mycket bättre som det känns. För ikväll kommer farbror Linus tillbaka från safari. Till Idas stora lycka, ja vår andra också förstås men det är stor kärlek mellan de där två.
.
Nu ska jag sova lite innan jag duschar bort matförgiftningen, sen bestämmer jag att jag är frisk!
Anna
"Hemma"
Nu har vi varit "hemma" i Nairobi i två dagar. Jätteskönt tycker både vi och Rasmus. Han är helt uppenbart glad över få vara en del av vår familj. Mer än en gång när han har vaknat så har tre ansikten stirrat ner på honom och han spricker upp i glada leenden. Om jag busar med honom och Ida eller pappa går förbi så skrattar han förtjust. Det är verkligen mysigt att lära känna den lilla lilla parveln. Liten var ordet, han är 74 cm hög och väger 8,9 så han har väl en bit kvar till svenska medelkurvan.
.
Igår kväll fick vi vårt första besök. Ida vaknade imorse och myste åt att farbror Linus sov i hennes rum. Farbrorn och två kompisar ska vara här i två veckor, eller de ska nog mest vara ute på savannerna men vi får träffa dem litegrann i alla fall. Det är vi och alldeles särskilt Ida glada för.
.
Det finns en risk att vi inte hör av oss förrän på onsdag, det är roligt och intensivt att ha gäster. Det är ju så mycket man vill göra. Men sen är vi ensamma ett tag igen och har tid att blogga =)
.
Anna
Fyra hjärtan på ett hotellrum
Nu är vi packade, två av fyra sover. Den ena snusar sött i resesängen och den andra ska jag som vanligt slåss om kudden med inatt. Vi är lite trötta och får återkomma imorgon eller på lördag med en beskrivning av dagen. De vet hur man sjunger farväl till barnen i alla fall, så mycket kan jag berätta. Hur man spelar gitarr vet inte alla lika mycket om ;-)
.
Vi har i alla fall fått tillbringa eftermiddagen på hotellet i lugn och ro. Det är vi väldigt glada för. Vår son, Rasmus heter han, har varit glad och nöjd. Något jag är säker på kommer att förändras när han blir tryggare med oss men idag var det ganska skönt. Han har badat i poolen något han älskade att göra och han har ätit potatismos och grönsaker. Perfekt par de där syskonen. Ida åt köttet (som vanligt) och Rasmus åt det andra, blir billigt på restaurang.
.
Nattinatt! Imorgon flyger vi "hem" till Nairobi. Det ska bli skönt, om man bortser från vad väckarklockan står på.
/ Anna
Några leenden senare
Igår var lillebror lite lätt förskräkt inför sin nya familj. Det var tydligt att han inte är van att vara några personers totala fokus i en hel dag. Det ska vi ändra på! Idag har vi fått ljuvliga leenden med de underbaraste skrattgropar man kan tänka sig. Han är försiktig och stillsam men det finns bus där inne det är jag säker på. Det ska bli fantastiskt att få se hans personlighet blomma ut som vi vet att den gör när ett barn får föräldrar. Det är absolut en av fördelarna med en Kenyaadoption, att få se barn få föräldrar och följa dem ett tag. Vi har sett, inte bara hos Ida, vad som händer när man får föräldrar.
Vi har varit hos doktorn idag också. Hon tittade lite på honom och på pappren från barnhemmet. Sen tyckte både hon och jag att vi var klara. Vi hade hoppats få slippa sprutor och provtagningar men man kan aldrig vara säker men vi slapp. Efteråt fick vi vänta i tjugo minuter på vår tuktuk, det är så vi tar oss fram här, så lillebror och jag satt i en hammock och han åt banan. En sån där ljuvlig stund när vi fick sitta och bara vara tillsammans.
.
Vad lillebror ska heta vet vi inte riktigt än. Vi har två dagar på oss att bestämma det. Vi försöker förstå vad det är för person vi ska ge ett namn. Han har förstås redan ett namn men för oss är det helt okomplicerat att byta namn. Hans namn kommer från en lista på barnhemmet, han ska naturligtvis få behålla det och använda det hur han vill när han blir stor. Men sitt namn ska man få av någon som älskar en tycker jag. Dessutom är det vanligt i många kulturer att man byter namn vid stora händelser i livet och vad kan vara större än att få föräldrar? Här i Kenya bytte jag till exempel namn när vi fick Ida, här heter jag mamaIda.
.
Bilder på lillebror kan vi tyvärr inte bjuda på. Det får ni vänta på lika länge som vi får vänta på att han är vår juridiskt också. Men då ska ni få ett smakprov =)
.
Storasystern är verkligen världens bästa storasyster, hon kramar och leker och matar och allt som är gulligt. Han får till och med dra i hennes hår. Hon tittade strängt på mig när jag försökte ta bort den lilla handen som satt fast i myllret av pärlor och flätor och sa: Han är liten och förstår inte så han får dra i mitt hår. Det kan jag tala om att han är helt ensam om.
.
Innan vi gick idag somnade plutten i min famn, ljuvligt! Bådar gott för torsdag kväll då han ska somna här hos oss.
.
Godnatt!
Anna
Världens sötaste...
son har vi fått. Och världens sötaste storasyster fick vi på kuppen.
.
Dagen började tiiiiiidigt, 04:20 och i en barnfamilj som är van att få sova åtminstonde till åtta (den del som inte arbetar i alla fall) är det fruktansvärt tidigt. Jag gick upp som i dimma och var väldigt glad över min något mer morgonpigge man. Vi fick nog med oss det mesta och taxin tog oss till flygplatsen där vi tog en liten morgonfika. Ett nytt fint flygplan lyfte i tid men den kvinnliga delen av familjen Pansell sov redan gott då.
.
Vi åkte direkt till vårt hotell och tog en lugn timme innan socialarbetaren kom och hämtade oss. Sen promenerade vi till barnhemmet. Kisumu är inte stort. Vi fick träffa en rad personer på olika kontor och Ida blev mer och mer otålig, var är den där lilla broren nån stans. Men till sist fick vi följa med ut i trädgården till en paviljong. Där tyckte de att vi skulle hitta plutten själva. Inte så lätt när man har ett kort med dubbla konturer att gå efter men pappan lyckades och fick sin son i famnen. Helt rättvist! När vi fick Ida var det jag som fick henne i famnen först och nu var det pappas tur. Storasystern ville förstås vara med och jag fick agera kameraman.
.
Det är verkligen helt obeskrivligt att få träffa sitt barn för första gången. Han promenerade liksom rakt in i hjärtat för att stanna. Som alla föräldrar som väntar sitt andra barn så har jag funderat på hur det fungerar med kärleken. Inte oroligt, lite mera nyfiket hur Gud ska ordna i mitt hjärta så att det får plats lika mycket kärlek till som det finns till Ida. Här sitter jag nu med ett nyöppnat rum i hjärtat med plats för oändligt mycket kärlek. Det är lite magiskt faktiskt.
.
Nu ska vi titta på TV (jag gissar att vi orkar 15 minuter) sen ska vi sova så vi får träffa lillebror snart igen. På torsdag får han komma till oss och på fredag flyger vi tillbaka till Nairobi med två skatter.
.
Sov gott
Anna
Några timmar kvar
Tills vi får krama om våran lillebror. Det är konstigt och fantastiskt. Josef har jobbat hela dagen, det var inte meningen men det här är Afrika och saker går inte på tid, särskilt inte svensk tid. Konstigt att de är så snabba på löparbanorna, de kanske tar igen allt där för hela nationen.
Jag har packat låååångsamt. Jag vet ju inte hur fort det går att packa en BB väska men de här två gick riktigt långsamt. Så jag ska nog sälla mig till Kenyanerna i allmänhet. Att jag hade packat märktes knappt ikväll när det sista skulle ner, det var väldigt mycket sista. Det som jag trodde skulle bli en lugn kväll innan en av livets viktigaste resor blev en packkväll tills den ena av oss stupade i säng och jag tror minsann att jag ska göra honom sällskap. Halv sex kommer taxin. Nästa inlägg kommer på andra sidan tvåbarnsfamiljsstrecket.
Sov gott
Anna
BB
Nu har vi fattat viktiga beslut :-) flygbiljetterna är bokade, bilen får vila. Vi har också valt BB, här ska vi bo när vi får vår lillebror http://www.nyanzaclub.com/ Det duger nog :-)
Vad lillebror ska heta är inte lika bestämt, listan krymper och Idas förslag Byggare Bob återkommer fortfarande Törnrosa har hon dock inte föreslagit lika ofta på senaste tiden. Vi får se vad det blir. Det är tur att vi är två mot en... än så länge...
Hejsan!
Anna
