mwanangu

Sager Joey lyckligt nar vannerna ar i London. Flyget gick riktigt bra, Ida sov hela vagen och vi har halvsovit med gott om benutrymme under Idas babycoat. Nu har vi atit frukost, Josef har sjalvklart atit full british breakfast, han jublade lyckligt over att korv och bacon smakar som hemma. Ida har sprungit runt hela flygplatsen och sovit en stund. Nu ar det snart bara en lunch kvar innan vi gar pa flyget som ska ta oss hem. Vi fattar fortfarande ingenting men det borjar krypa i kroppen och fjarilarna i magen ar pavag sa det drojer inte lange innan vi borjar forsta nu. Det varsta ar val att jag kommer borja storgrata da =) Men det bjuder jag pa.

Nasta inlagg skrivs fran Sverige... GALET

Anna, London, Heathrow

Jag sitter på planet med en exalterad Ida som är mycket förtjust i att åka fyfan... Allt har gått bra till och med passkontrollen förutom en stämpel som han efterlyste men han ville ju inte stoppa oss när vi kommit så här långt.

Vi ser fram emot en lugn natt... ja men det kanske det kan bli :-) Spelar ingen roll vi är på väg HEM, vi har inte förstått det än men på väg är vi i alla fall och Ida är med.

Stor kram till alla i Nairobi särskilt er som haft en lycklig domstolssöndag! Vi kommer att sakna er!

/ Anna

Vi åker runt som tokiga dessa dagar. Vi ska hinna träffa alla och säga hej då, det är ju inte farväl för de allra flesta kommer vi att träffa igen det är vi helt säkra på. Idag ville kvinnorna från Kibera skicka med oss en hälsning och presenter. Josef fick en tröjja och jag fick pärlsmycken och en nyckelring där det står Kibera Slums. Vi har sagt hej till vår advokat och haft en mysig pratstund med henne, vi hade verkligen kunnat bli vänner om vi inte varit klient och advokat. Nästa gång kanske :-)

Vi har också deponerat diverse kroppsvätskor hos tropikmedicin. Snacka om totalkoll nu vet vi att vi inte har en massa sjukdomar, det var ju bra. Det vore ju synd att ta med extra kompisar till Sverige som amöbor och maskar men det gör vi alltså inte.

Nu sitter vi och myser med våra vänner och försöker förstå att det blir sista natten i Kenya. Imorgon kväll den här tiden slåss vi som bäst med passkontroller och annat och sen tillbringar vi några timmar på Java och väntar på avgång. Vi kommer verkligen att sakna Kenya och det är tur att flygplanen fortsätter att åka hit. Vi kommer hem med världens finaste dotter och med ett andra hemland i bagaget. Fattar ni vad många guldmedaljer vi ska fira nästa OS!

Nu ska vi umgås! Snart umgås vi med er därhemma ååååååååh vad vi längtar nu.

/ Anna

Imorse fick vi ett mail som sa att Ida är svensk medborgare. Det är ju bara en formalitet men i morse beslutades av Myndigheten för Internationell Adoption att vår adoption av Ida är godkänd också i Sverige. På MIAs hemsida kan man läsa att "En svensk adoption kan aldrig hävas" känns ganska bra :-)

Vi har ju bokat hemresa till fredag och känner oss nöjda med det men efter ett oväntat snabbt besked från svenska ambassaden idag har vi börjat fundera på att undersöka platstillgången på Brittish Airways imorgon. Den som vill veta hur det äventyret slutar får hålla sig uppdaterad på bloggen. Spänningen är total intill slutet kan man säga.

Ida har stoltserat i sin snygga Sverige-tröja idag och varit SÅ snygg. Tack Alex!

Nu ska vi förbereda en (hoppas vi) hektisk morgondag.

Nattinatt / Anna

I förmiddags ringde så äntligen telefonen och all oro bara rann av oss. Istället utbröt en febril aktivitet. Advokatens sekreterare väntade vid domstolen och Josef kastade sig i bilen och åkte iväg för att hämta pappret och sedan vidare för att scanna det och andra papper som ska vara scannade. Ida och jag blev kvar i lägenheten vi lovat att flytta ur till lunch. Tack och lov kom våra norska vänner och nuvarande värdfolk och tog med sig flera av våra stora tunga väskor. Josef mailade de scannade filerna och jag kunde få iväg allt till MIA (myndigheten för internationell adoption). Internet bestämde sig lägligt för att vara extra segt men sju sorger senare fick jag iväg mailet och allt var i sin ordning. En kenyansk helgdag imorgon sätter en liten käpp i hjulet men hemresan är nu bokad till fredag. VI KOMMER HEM PÅ LÖRDAG!!!

Nu ska vi njuta av kvällen och av att vara ompysslade vilket vi blir just nu.

Fira lite ni också =) / Anna

Lägenheten är tom så när som på en sovande Ida och några saker i diskstället. Alla väskor är packade och vi är klara. Vad som inte är klart är däremot pappret. Registratorn behagade inte komma till jobbet på fredag eftermiddag och då bidde det ingen underskrift. Hoppas han är där imorgon annars blir det inget papper förrän tidigast onsdag. På tisdag är det public holiday och då är alla små registratorer och alla andra lediga. Ja, ja vi får väl se hur det blir. Lägenheten lämnar vi imorgon i alla fall och tillbringar de sista nätterna hos våra vänner från ESC landet Norge. Det ska bli koseligt!

Det riktigt tråkiga är att Josef måste åka på onsdag i vilket fall så får vi inte pappren imorgon så får Ida och jag åka senare :-( Jag är inte orolig för resan men det skulle vara väldigt tråkigt att inte få komma hem tillsammans. Men det har vi inte sett ännu. En dag har lilla registratorn på sig fortfarande.

Igår tillbringade vi kvällen hos en dansk familj som visade ESC final på TV. Ett stort glatt gäng med svenskar, danskar, finnar och en italienare (som inte hade en aning om vad det var för tävling och som tyckte att vi skandinavier var lätt skruvade). Ida som vägrade somna efter att ha kommit till ett nytt ställe fullt av roliga leksaker. Hon skrek först som en besatt och lugnade sig inte förrän vi gav upp försöken att söva henne. Sen lekte hon glatt med papporna (som inte var riktigt lika intresserade av underhållningen som mammorna). Efter ett tag valde hon en mammas knä, observera inte mitt! När kompisarnas mammors knän är lediga måste man tydligen passa på :-) Där satt hon länge och såg på melodifestival (mammas flicka i alla fall). Till sist gav hon upp och somnade, klockan elva! Vi hade en väldans trevlig kväll, kanske den sista i ett så stort adoptivföräldragäng på ett tag.

Idag har jag fått min första morsdagsteckning av Ida <3

När vi var på safari förra onsdagen var Salaash på ett strålande humör och satt och småtrallade vid sin ratt. En sång han sjöng för full hals var http://www.youtube.com/watch?v=f4hsC0nRvZM&feature=related den sjöng han för oss, sött. Jag sjöng rövarnas sång från Ronja rövardotter för full hals när jag stod och tittade upp ur landcruisern det var bara oemotståndligt med vidderna och luften, hoppas jag inte skrämde någon :-)

Återkommer imorgon med den rafflande upplösningen i såpan "får vi åka hem med samma flygplan eller inte".

/ Anna

Som bekant är jag galen i melodifestival. Ikväll har vi naturligtvis lyssnat med glädje till spektaklet. De skrivna kommentarerna från vänner hemma hjälper helt klart visualiseringen. Bra att t.ex. få veta att en sångare har väldigt utstående öron eller om någon har silikonläppar. Vi uppskattar allt sånt!!! Kvällen till ära hade vi norskt sällskap. Kan det bli bättre? De trivsamma norrmännen och vi pratade kanske bort lite av sångerna men behållningen av sällskapet och underhållningen är toppen. Resultatet är inte lika viktigt som den skojjiga resan dit!

På lördag blir det glitterfest tjohoooooo!!!

Pappret... ja det har i alla fall lämnat domarens kontor vilket är ett mycket gott tecken. Den optimistiska delen av oss hoppas på ännu bättre nyheter imorgon.

/ Anna som ska njuta lite till av svensk radio det har vi inte skämt bort oss med här.

Så hette ett av mina inlägg för lite mer än nio månader sen. Då gjorde vi några saker för sista gången, t.ex. sista minisemestern som gift par utan barn. Nu gör vi saker för sista gången igen. Sista gången i Kenya (för den här gången). Idag var det sista safarit. Vi fick ett "plåster på såren safari" av Salaash eftersom bilen gick sönder sist. Gratis var det kanske inte, parkavgifter och bensin men billigare än fullt pris. Salaash avstod helt från sin vinst, det var nog det som var gåvan till oss. Men han har liksom inte råd att stå för det andra. Vi hade kanske inte gjort detta om han inte erbjudit oss det men nu är vi väldigt glada för att det blev av.

En förmiddag i strålande vackert väder i strålande vacker natur där Ida (och vi) fick vinka bye bye till zebror, giraffer och en massa andra kompisar. Nästa safari blir väl på Kolmården, inte helt fel det heller.

Jag har ett ställe hemma där jag måste dra efter andan. På vägen från Bollnäs mot Järvsö när åkrarna plötsligt öppnar upp landskapet och man ser Ljusnan till höger. Det finns gårdar och lador och det är bara vackert. Jag vet inte om alla skulle njuta som jag gör där, men för mig är det andlöst vackert. En sån upplevelse fick jag idag, och jag inser att jag har förälskat mig i Kenyas natur. Inte innerstan men så fort det blir grönt runt omkring så är det just andlöst vackert. Vidderna och grönskan blir något att längta tillbaka till. Jag tror att månaderna här har varit nödvändiga för att jag verkligen skulle ta in Kenya. Två veckor hade inte räckt för mig och det beror nog mer på mig än på de två veckorna. Jag är så hemkär att jag lätt hade bott i Sverige hela mitt liv och varit väldigt nöjd med det.

Nu har jag fått uppleva ett annat land, en annan kultur inifrån som jag inte fått göra annars. Det har gjort mig rikare och klokare och förmodligen mer krass när det gäller kulturskillnader. Framför allt har jag fått tid att plocka in Idas första land i hjärtat för det är där det sitter nu. Inte surgubben jag mötte på stan igår som frågade om Ida varit dyr, honom bemötte jag med mina åsikter om sådana kommentarer varpå han skamset lommade iväg. Inte soporna som ligger överallt i städer och byar. Inte prutandet, tidsuppfattningen, vägarna, den självklara uppfattningen att jag är gjord av pengar för att jag är blek i huden. Det finns mycket att inte tycka om här men månaderna har gett mig tid att se bortom det, se skönheten i naturen och i människorna. DET är jag glad över.

I väntan på ett papper som fortfarande inte blivit underskrivet utnyttjar vi tiden till att göra det där sista. På söndag ska vi till exempel åka till Nairobi Chapel (favoritkyrkan) en sista gång, det var vi lite besvikna över att inte hinna när det såg ut som hemresa i helgen. Nu hinner vi, inte allt men lite till.

/ Anna

Inga papper idag. Vi har bestämt oss för att ta dagen som den kommer. Hem kommer vi men förmodligen inte innan helgen. Men det känns just nu helt ok, blev plötsligt lite stressigt att hinna träffa alla vi vill träffa och göra allt vi vill göra. Vi vill ju så gärna hem nu så vi hade liksom kastat oss på första bästa plan. Spänningen fortsätter alltså.

Tills vidare tänker vi njuta av första delfinalen av ESC ikväll och goa vänners skypesällskap. OJ vad vi längtar efter att få sitta i samma soffa men skype får duga så länge.

Ny uppdatering imorgon / Anna

Har dragit mig lite för ett nytt inlägg. Det känns så gott att gå in och se inlägget där vi äntligen får berätta att vi är godkända och att få läsa alla era kommentarer, HÄRLIGT!!!

Vi har packat och rensat, vad ska bli kvar, vad ska med hem, vad ska slängas... så ser våra dagar ut. Bli kvar??? undrar ni. Jo det är fullt möjligt att vi gör om detta galna äventyr. Vi är inte avskräckta än. Man vet aldrig vad framtiden bär med sig. Att vi kommer tillbaka är helt säkert så det känns smart att lämna några småsaker så att vi inte behöver köpa t.ex. brödrost igen nästa gång vi kommer hit.

Ida njuter av livet, hon leker och njuter av solen och värmen. Regnperioden har tagit en liten paus för att ge oss några soliga dagar på slutet. Imorgon ska Ida och jag gå på stan och se vad det är vi faktiskt måste köpa med oss hem. Förmodligen är det inget vi måste ha men vi kommer garanterat inte att komma hem tomhänta. Jag kände idag att jag faktiskt behöver lite kikoy tyg för att sy söta klänningar till Ida i. (Kanske man kan beställa av mamma... fram med mönstret till Madickenklänningarna nu ska det sys igen.)

Imorgon blir en ny nagelbitare, det är nästan då det avgörs om vi kan åka hem till helgen eller om det blir nästa vecka. Det går egentligen lika bra men nu är hemlängtan på topp. Vi längtar efter familj, vänner lägenhet, husvagn... det mesta som är vant, bekant och kärt. Jag känner mig lyckligt lottad som har så mycket att längta efter. Jag känner mig också priviligierad som fått lära mig uppskatta Sverige och livet hemma. Jag kommer aldrig mer att klaga på skatten. Efter att på nära håll ha fått möta ett land där ingen social försäkring överhuvud taget fungerar är jag glad över vårt trygghetssystem. Vad skattepengarna används till kommer jag naturligtvis som lärare alltid att klaga över ;-) Något vi också kommer att uppskatta alldeles otroligt mycket är vårt hem. Vi har bott bra här, det är rent och tillräckligt stort men det ska bli ljuvligt skönt att komma HEM!

Med stora förhoppningar om goda nyheter i morgon / Anna

Idag har dom avkunnats att adoptionen av Shania Jane Pendo till Josef och Anna Pansell är godkänd och att Shania numera heter Ida. Vi är obeskrivligt glada och lyckliga. Josef packar för fullt och jag ska strax ansluta. En väska ska det bli ikväll bara för att.

Nu får vi inte åka hem imorgon, det är ett liiiitet papper kvar. Adoption order, vår advokat chansade och frågade efter det idag och vi fick nästan ut det men nej, de skulle försöka få det klart till tisdag. Vi får väl se, vi har i alla fall hoppat ett väldigt stort steg närmare Sverige. Särskilt Ida och jag Ida har haft sin snygga Sverige tröja och jag som varit på manikyr igen har numera blå naglar med gula blommor. Tårna är varannan gul varannan blå.

Nu går det dessutom an att få se skönheten, om inte mamman haft såna problem med att knuffa på gungan och ta kort samtidigt så hade det kanske funnits någon skärpa också. Men det kommer fler kort =)



/ Josef, Anna och Ida Pansell

Låter spännande och det är precis vad det är! Imorgon kan Ida bli svenne. Vi finns med på listan... igen. Det börjar kännas som att vi abonnerar på en plats där. Men nu hoppas vi innerligt att det är sista gången (i alla fall för denna gång). Om allt går som det ska läser domaren upp domen imorgon. Har vi en makalös tur får vi också med den ut ur kontoret. Annars kan man få vänta på den underskrivna adoption ordern i två veckor eller kanske mer... hem kommer vi väl till slut i alla fall. Vi får se hur det går helt enkelt.

Vi återkommer imorgon kväll, särskilt om vi får komma in (eller Josef, Ida och jag leker på svenska skolan istället vi vill INTE träffa domaren igen) för då ska det firas!

Jag har hittat en pysselstafett, min egna åka-hem-kalender istället för julkalender =) Den kanske slutar innan jag får åka hem men man får väl drömma.


Hejsan / Anna

Hej

Nu är vi tillbaka igen. I Nairobi och till livet. Till Nairobi kom vi i måndags kväll, till livet återvände jag igår tror jag. Lagom tills vi steg in i lägenheten började min mage protestera och jag slutade måndagen med feber under en filt, när jag inte satt på toaletten. Så kan det gå i Afrika. Men tre matförgiftningar på nästan nio månader måste väl ändå anses som lite. Nu är jag pigg igen och ska försöka berätta om vår resa, den sista i Kenya för den här gången. Det kommer att bli fler resor med tiden, till Kenya och i Kenya. Jag lovar!

Vi startade tidigt på morgonen den åttonde maj, lilla pappsens födelsedag som vi helt missade i safari-ivern. Flåt lilla pappa, hoppas presenten gottgör lite =) Resan till Tsavo West gick ganska bra, vi tog ett litet frukoststopp på vägen och körde till en bensinmack precis bredvid gaten till parken. Vi som åkte var Salaash (nu har även jag lärt mig stava hans namn med alla tre a:n) med fru och två barn, familjen K och vi. Mycket trevligt gäng! På macken såg Salaash fru Ann att det rann under bilen. Det var inget mindre än dieseln som rann ut... bilen hade gått på fem av sex cylindrar hela vägen dit, den sjätte hade spottat ut dieseln istället. Surt och dyrt men tur att det upptäcktes, ingen hit att åka in i en nationalpark med en bil som häller ut soppa. Vi fick vänta på ett fullständigt ocharmigt café med en ännu ocharmigare toalett. Men Salaash kom tillbaka och bilen mådde bättre... In i parken kom vi också och safari nummer sju kunde ta sin början. Vi har ju varit där förut men oj vad det kan hända saker under en regnperiod. Det var som att köra rakt in i körsbärsdalen. Helt magiskt vackert! De vita blommorna fanns inte förra gången och nu var de överallt kolla bara. Den lilla antilopen var en sällsynt sort synd att jag aldrig kommer ihåg vad de heter.

     

     

Vi har framför allt haft ett elefantsafari, OJ vad många elefanter vi har sett. I Tsavo west är det tätt och buskigt och Salaash upprepar enträget att "any animal in Tsavo is good luck" för att vi ska förstå att vara glada över varje djur. Buskarna innebär också att man ser de djur man ser på väldigt nära håll. Ofta när de korsar vägen. Och det gjorde elefanterna ofta. Elefanterna i Tsavo är aggressiva, parken är så stor med långa avstånd mellan vägarna så att djuren är vilda på riktigt, inte ens vana vid bilar som i många andra parker. En elefant visade tydligt sitt missnöje med oss och trumpetade argt och viftade på öronen. Salaash ställde sig på gasen och så var den faran borta. Andra bjässar väntade vi på så att vi inte skulle komma mellan dem och deras kompisar när stora grupper korsade vägen. Riktigt spännande var det =) Vi var nöjda med våra två halvdagar i Tsavo west, vi tyckte att vi haft god tur och sett många djur. Ngolia bandas, där vi också bodde sist var sig likt (fler kryp innomhus, det är ju regnigare nu). Mycket vackert beläget på sluttningen och denna gång hade vi utsikt över våra kompisar elefanterna. De höll sig nedanför lodgen på eftermiddagen och drack vid det upplysta vattenhålet. När det blivit mörkt kom de också uppklättrandes för bergssluttningen och när vi gick från matsalen på kvällen fick vi veta att elefanterna just promenerat förbi och nu fanns på sluttningen ovanför oss. Undrar vad masajen skulle ha gjort med sitt lilla spjut om de kommit tillbaka. Under natten hade vi också en leopard utanför vårt hus. Vi sov som stockar förstås men nu känner vi oss väldigt coola som har sovit med leoparder. 

     

På söndagen åkte vi vidare mot Tsavo west. En ny park för oss. Salaash bil som hade bara ett nytt litet missöde först. Vi åkte över ett gupp och sen stannade bilen bara, mysko. Salaash är ingen bilexpert direkt men han hittade en säkring som gått, problemet var bara att den gick igen så fort han hade bytt den. Hans förklaring (som alltid är en smula enklare än sanningen) var att han kört för fort och att bilen blivit överhettad och att motorn behövde svalna. Josef som absolut inte är någon bilexpert men kan desto mer om el föreslog kortslutning med tanke på hur säkringen betett sig... efter ett tag stannade i alla fall en bil bakom oss som innehöll ett gäng gubbar däribland en mekaniker som fixade kortslutningen bland annat med Hello Kitty plåster (kom inte och säg att inte kvinnor kan bidra när bilar behöver lagas) här var det mamma K som ryckte ut. Till slut kunde vi åka igen och motorn hade förmodligen svalnat så Salaash kan förmodligen hålla fast vid sin teori. Att komma ut ur parken var lättare sagt än gjort, stoppet gjorde så att vi stannat längre än vi fick och nu ville de ha ny parkavgift (50 dollar per person). Det sjuka var att det var samma kille som stannat och hjälpt oss som påstod detta. Vi fick åka ut men Salaash fick lite problem som vi förhoppningsvis kan hjälpa honom med, bättre att kriga på huvudkontoret i Nairobi än vid en lokal gate i Tsavo.

     
Tsavo east

Tsavo east åkte vi in i med minsta möjliga tidsmarginal, ingångarna stänger ju och då får man sova utanför gaten. Vår campsite låg liksom innanför. De hade något slags tekniskt problem och föreslog att vi skulle komma tillbaka dagen efter... men vi fick komma in =) Alltid lika spännande att komma till en ny sovplats med Salaash. Man vet liksom inte om man kommer att sova med kackerlackor eller på lyxhotell. Det man kan vara helt säker på är att de ligger vackert. Här kom vi i mörkret till något som gav mig associationer till lägret i Disneys Tarzan där Janes pappa bor. De hade verkligen lyckats med atmosfären. Vi bodde i tält, liknande de vi hade i Masai Mara men några årsmodeller äldre. Jättemysigt om ni frågar mig! Utanför vårt tält stod en skylt, "Don't go beoynd this point" det skulle man inte för bakom skylten fanns ett vattenhål... för elefanter. Inte heller denna camp var inhägnad så vi har sovit med elefanter och lejon utanför tältet.

  

Parken var en glad överraskning. Skillnaden mellan east och west är total (se bilderna ovan). Här var det platt och torrt. Fortfarande massor av elefanter. Vi kom iväg lite sent på morgonen för Salaash var tvungen att bråka lite mer vid gaten och vi hade väl gett upp tanken på lejon, man måste liksom vara uppe i ottan för att se dem. Det visade sig vara en myt i alla fall den här förmiddagen. Vi hittade ett kärlekskrankt lejonpar mitt uppe i parningen. Nåja själva parningen var snabbt överstökad men vi hann få den på bild, jo titta noga. Det tog max en sekund. Stackars lejon efter oss var det en safaribil som såg dem och sen kom förmodligen femton andra i full karriär från olika håll, vi mötte en. Andra guider använder radio och anropar sina kompisar för att visa t.ex. lejon. Men inte Salaash, han kör inte big5 safaris han visar naturen och djuren utan rangordning. Passar oss utmärkt. Efter sju safaris är vi inte mätta på Afrikas djur och natur men vi hade nog varit trötta på lejon och elefanter om det bara varit dem vi jagat. Här har vi en guide som blir helt upphetsad av fåglar, ödlor och myror också. Eller vad säger ni om stoppet vi gjorde för att myrorna skulle få gå över vägen först. Salaash väntade helt enkelt tills hela myrkolonin passerat. Lejon fick vi se ändå, förutom de två första såg vi en hel koloni. Nio lejon som låg och sov vid en vattenpöl och väntade på första bästa zebra. Lejon sover typ 19h per dygn så det är väl såhär de ser ut för det mesta.

     

     

     

Vi har förutom att titta på djur fått lära känna två härliga familjer, både familjen Salaash och familjen K. Kenyavistelsen gör oss verkligen rika på människor! Ida har njutit i fulla drag av att ha en kompis, fam K:s son är nästan jämnårig och ni skulle ha sett dem när de gick hand i hand...  Salaash:s barn är också goa kompisar som är snällt leker med små barn. Ida ser upp till Linnet 4 år otroligt mycket, så är hon ljuvligt söt också.



Fantastiska naturupplevelser och härlig gemenskap senare lämnade vi vårt sista safari och åkte mot kusten. Vi var trötta, smutsiga och väldigt varma så tanken på ett rum med aircondition och en pool kändes väldigt lockande. Vi blev avsläppta först och sällan har ett hotell kännts så välkomnande. Vi hade en liten tjej som först tjöt av glädje när hon upptäckte kompisarna på hotellet, där fanns nämligen två andra adoptivfamiljer. Sen började hon säga bada bada bada och det slutade förmodligen inte innan hon faktiskt fick gå ner i poolen.



Sen har vi badat, solat och ätit (jag har faktiskt pluggat en hel del) och njutit av livet i några dagar. Att ligga i en solstol vid poolen och blicka ut över Indiska oceanen är inte helt fel. Att det är lågsäsong så vi var färre än tio gäster gör inte upplevelsen sämre. En konferens ökade antalet gäster de första dagarna men de störde oss inte vid poolen precis, då satt de och sa klokskaper innomhus. Det är regnperiod och visst har det regnat men då tog vi en solpaus och en dricka. Ida har lekt, badat och lekt igen.

     

I måndags morse blev vi upphämtade av Salaash för färd mot Nairobi. En tio timmars bilresa i hans bil hade Josef räknat ut. Och han brukar ha rätt. Den stackars bilen fick förmodligen nog bara av tanken på denna resa med tre familjer och deras packning. Innan vi ens kommit ur Mombasa smällde det till och bultarna som håller fast hjulet i hjulaxeln hade gått av. Salaash egen förklaring var att lasten var felbalanserad (jag sa ju att de var lätt förenklade). Han skulle bara fixa, 15 - 20 minuter... en timme senare började vi prata om att flyga hem istället. Och så blev det. Gissa om jag var glad för det när jag låg och frossade strax efter att vi kommit hem. Bilen blev lagad och Salaash med familj kom också hem i måndags fast lite senare än vi. Det är alltid äventyr när man är ute med Salaash =), dessutom lär man sig massor, ser massor och har roligt!



Sådär, det var den resumén. Morgondagen bjuder på nervkittlande väntan på ännu en domstolslista. Det är ju meningen att vi ska få vår dom på fredag. Det tror vi på när vi fått den. Men hoppas hoppas hoppas.

Vi håller er uppdaterade / Anna

Jag sitter på hotellrummet för att jobba lite när Ida sover och för att vila min hud så att jag kan fortsätta sola snart igen.

Vi har haft fyra fantastiska dagar med härligt sällskap i Tsavo. Vi slutade leta big 5 för länge sen (vi har ju sett dem=) så förutom de två lejon som parade sig var en höjdpunkt elefantmamman med tre barn som badade, otroligt vackert och fridfullt. Ett långt inlägg med bilder och en resume av hela resan kommer.

Nu njuter vi av kustklimat och aircondition. Ida är lycklig. På hotellet finns kompisar och pool. Hon ber omväxlande om att få bada eller pinga (springa).

Nu ska jag jobba, inte titta på pysselbloggar som igår. Jag började och fastnade, det finns så mycket roligt man skulle kunna göra. Nästan alla gör just nu reklam för en tävling så jag klickade mig till En kreativ liten blogg och hittade en blogg som är skriven av samma författare som skrivit den amigurumibok jag köpte i somras och som startade hela min amigurumikarriär. Nu kanske den inte är så omfattande och imponerande men det är roligt och nu ska det komma en ny bok =). Tävla ni också vet ja, bara jag får vinna.

Återkommer med bilder och annat senare / Anna

Imorgon bitti åker vi igen, den här gången går färden till Tsavo - både öst och väst. Tsavo är nämligen delat i två nationalparker och sist vi var där var vi bara i den västra delen. Imorgon åker vi med en annan familj och startar i västra delen, vi ska få bo på den underbara lodge vi bodde på sist, bara det är något att se fram emot. Efter en natt i väst drar vi vidare för att upptäcka den östra parken. Resan kommer att sluta i Mombasa =) Vi kör just nu finalen på vår Kenyatripp och det känns väldigt bra!

I Tsavo kommer vi inte att kunna blogga, i Mombasa vet vi inte men tidigast på tisdag kan vi komma ut på nätet, kanske inte förrän tisdagen en vecka senare då vi kommit hem från vår semestertripp.

Jag lovade ju bilder på Ida och mig, naglar går det tydligen inte att ta bild på men jag har åtminstonde försökt. Idas hår var mycket finare igår men hon är i alla fall friserad... för första gången på salong.

  

Något att glädjas åt är att en familj är klar i domstolen, Grattis! Sverige har blivit en härlig liten kille rikare =)

Hej på ett tag, vi återkommer med en snabbgenomgång från Mombasa eller när vi kommit hem.

/ Anna

Idag skulle pappan jobba på förmiddagen så Ida och jag packade väskan och gav oss ut på frisörjakt. Jag ville höra med en sådan om det är läge för flätor i Idas hår. Hon har liksom långt strävt hår uppe på huvudet och mjuka babylockar på sidorna. Jag har tänkt att med extrahår i form av garn (som man brukar använda på små barn) borde det fungera. Hårfrisörskan som vi till slut hittade tyckte att sånt skulle göra för ont på lilla Ida så det fick bli tofsar istället. För 30:- gjorde hon tofsarna och det långa håret på huvudet blev till twists. Jag ska försöka få till en bild imorgon. Det är många gummisnoddar och lite hår, men det tjocknar väl med tiden... håret alltså.

Jag fick förslag på diverse behandlingar som helkroppsmassage, pedikyr och manikyr. Manikyr har jag aldrig gjort och velat göra sen jag kom hit man har liksom råd här. Nu blev det i alla fall av. Idas frisyr var ju snabbt gjord och sen fick jag manikyr av en tjej och Ida fick leka med en annan, snacka om full uppassning. Ida hade jätteroligt =) Jag har välansade naglar som skimrar i brunt med vita blommor på. Så piffiga naglar har jag aldrig haft, tur vi ska på safari i smutsig landcruiser så att de kan bli som vanligt igen... får väl gå tillbaka igen efteråt och måla sverigenaglar eller något.

Ni får gärna ha med sverige-gänget här nere i era böner och tankar. Vi har några spännande domstolsveckor framför oss med start imorgon. Många familjer väntar just nu på dom och alla vill såklart komma hem. Fem av nio familjer på väg hem. Men många familjer har fått barnbesked och är på väg ner vilket är fantastiskt roligt. Lycka till och grattis på samma gång alltså.

/ Anna

Idag har vi varit på barnhemmet för vår sista vägning av Ida. De vill att vi kommer en gång i månaden (i början var det en gång varannan vecka). Ida gick upp väldigt blygsamt i början. Hon vägde ca 6,5 kg när vi fick henne och 7 kg gränsen var svår att ta, hon gick upp något/några hekto mellan gångerna. Men sedan vi fått komma en gång i månaden har det varit lite större skillnad (förstås) och på senare tid har hon stuckit iväg.

Idag, sista gången vägde hon 9,00 kg. Jämt och bra att avsluta med. De verkar helt obekymrade om att hon hade collegetröja, jeans och T-shirt på sig men skorna skulle av =) Hennes små kläder väger i och för sig inte så mycket. Gått upp i vikt har hon i alla fall gjort det är ett som är säkert, ett halvt kilo på en månad och för första gången är krysset ovanför den lägsta kurvan. Men vi klarar nog 10 kg gränsen som gäller för den där lilla sängen/påsen som man kan få på flyget hem, det är vi glada för! Ett helt kilo ska hon väl inte gå upp under de närmsta veckorna... det får hon göra när vi kommit hem och inte har en nattflygning framför oss.

/ Anna

Som en del av min hemlängtan som sakta växer till i takt med att hemresan närmar sig har jag börjat titta i IKEA katalogen. Jo, jag har faktiskt en sån, jag fick ärva en efter familjen Andersson. Jag har ju längtat hem sen jag åkte, efter familj och vänner. Men nu börjar jag längta lite efter mer än människorna jag älskar.

Jag längtar efter att gå på IKEA, Skansen, Junibacken och alla underbara ställen som jag vill ta med Ida till. Jag längtar efter att få inreda lekstugan (eller kanske lekstugorna, det kanske växer upp en på landet under sommaren vem vet). Otålig som jag är kan jag förstås inte vänta. Ida har fått en dockvrå här hemma och hon älskar den. Hon behöver leksällskap men mamma, pappa och dockan smakar gärna på hennes kulinariska läckerheter. Hon själv smakar också gärna t.ex. på det virkade stekta ägget. Tur att det inte smakar så gott. Dockvrån är så klar som den kommer att bli, nästa får bli i Idas rum hemma och i lekstugorna men nu har vi tränat lite. Dockan har ju en säng sen tidigare, nu har hon en garderob också. Spisen förstås med de små kastrullerna och tillbehören som är väldigt populära. Vad glad jag är att jag inte lät bli bara för att vi ska åka hem. Det gäller att njuta av varje dag med Ida.

Här är några smakprov på mästerkocken och hennes vrå.



     


Vi handlade lite på Village Market. Bokstäverna är populära och de två krokarna passade perfekt för pannlapparna(grytlapparna för er som inte pratar Timråmål) i miniatyr som jag virkat enligt möster: http://stjernfalls.blogg.se/2010/march/virka-en-grytlapp-orginalet-grytlapp-kopt.html



Vi fortsätter att leka både Ida och jag fast på helt olika sätt. Jag virkar pannkakan och hon steker den =) Men roligt har vi!!!

/ Anna