mwanangu

De första dagarna har för oss varit galna och vi har flängt runt och fixat saker. Inte i något stressat tempo, det går inte att stressa här, men vi har haft saker att göra hela tiden. Igår var vi på giraffcentret och pussade giraffer. I alla fall jag, det är ingen annan i min familj som vågar sånt =) Vi hade med oss de sju svenska bibelskoleelever som läser på bibelskolan som Josef ska jobba på i år. Ida tittade gärna på girafferna men hon ville inte så gärna mata eller klappa, vi får väl se hur det är om åtta månader...

Idag har samma elever varit här hemma hos oss och ätit spaghetti och köttfärssås, badat i poolen och fikat kaffe och kladdkaka vid densamma. Jag tror att kaffet nästan var mest uppskattat. Kenyaner gör kaffeblask som knappt går att dricka så kaffedrickarna var lite svältfödda.

Vi har tillbringat hela långa eftermiddagen vid poolen. Ida som i flera dagar har pratat om att hon inte vill bada och inte i den stora poolen gick knappt att slita från barnpoolen. Vilken lycka att få bada och leka i vattnet hur mycket som helst. Vi har säkert haft 30 grader idag så ett dopp (eller 1000) var nog nödvändigt. Poolstunden avslutades med grillfest. Sedan vi var här sist har poolområdet uppdaterats med en grill och vi blev bjudna på en fantastisk grillmiddag av de andra familjerna.

Vi har blivit SÅ välkomnade, när vi kom fanns en fruktskål på bordet och i kylen fanns grejjor till kvällsfika och frukost, underbart!!! Nu pustar vi trötta i soffan och ska för första kvällen inte packa upp någonting.

Bara slappa! / Anna

Här sitter vi i kalla Sverige... vi som skulle vara i varma Kenya nu och installera oss för fullt. Lägenheten är lämnad och väskorna är i det närmaste packade. Vi avslutade året med en elak maginfluensa, inte vinterkräksjukan utan något lite elakare och lite mer efterhängset. Nu är vi friskare och ser fram emot en vecka i lugn och ro när vi ska fixa det där sista som skulle blivit fixat under veckan som gick men som ingen orkade fixa. Tack och lov för våra ombokningsbara biljetter. En väldigt positiv detalj är ju att vi får umgås med familjerna lite extra. Mamma och pappa har fått rå om oss i en hel vecka och till veckan blir det Josefs föräldrars tur.

Något barnbesked som drar oss till Nairobi har vi ju inte heller och då gör det ju verkligen inget att njuta lite extra av familjerna =)

Nästa tisdag åker vi friska och starka... hoppas vi i alla fall.

/ Anna

Idag har vi fått vinka av fina lilla farmor. Hon somnade stilla och försvann till ett bättre ställe. Hon är så efterlängtad av farfar som nog har tyckt att till och med himlen varit tom utan farmor. Tänk att få ha en sån kärlek som räcker in i evigheten. Farmor fattas mig men hon har fått en välförtjänt vila hos Jesus.

Igår hade jag en riktig farmordag. Jag satt hos henne i några timmar, eller inte satt kanske. Jag stekte svamp efter konstens (farmors) alla regler tills den låg som torra skinnbitar i gjutjärnspannan. Sen gjorde jag svampstuvning à la farmor. Hon var nämligen svampstuvningsmästare. Jag får den nästan som hennes men riktigt så god kommer jag aldrig att få till den. Lite svampstuvning blev soppa som farmor fick och hon åt faktiskt några skedar och tyckte att det var gott. Undrar hur många galningar som börjar steka svamp på ett sjukhem där det absolut inte finns några spisfläktar. Sånt var viktigt för farmor och mig (att laga mat och baka tillsammans) och jag är så glad över vår sista dag tillsammans.

Idag har vi också gjort ett väldigt viktigt inköp. Det lilla nya liv som väntar på oss behöver ju en egen Puh. Puh är Idas nattkompis, inte alla nätter men de flesta. Puh köpte vi när vi längtade efter Ida och han fick sova i vår säng. Idag har Nasse fått komma hem till oss för att dela säng med oss tre. Nasse är ju Puhs bästa kompis och det var Idas självklara val.

Liv som kommer, liv som går. Det enda jag önskar är att leva här och nu och ta vara på de jag har.

Ta hand om varandra!
Anna

Den som väntar mest av oss tre är nog den blivande storasystern. Hon har gjort lillebror (för en sån ska det bli har Ida bestämt) till en del av vår vardag. Lillebror tycker inte si lillebror säger så. Han finns med i allt hon gör. Särskilt när hon är ledsen. Då kan det hända att lillebror också är ledsen. Det kan också vara så att det egentligen var lillebror som kastade vad det nu var och inte alls Ida. Undrar hur detta ska sluta. Har den där lilla som väntar på oss otur så har han en storasyster som ständigt kommer att göra sig till tolk för vad han säger och känner samtidigt som han kommer att få skulden för typ allt. Har han tur kommer han att få en storasyster som älskar honom över allt annat. Vi får väl se =) Det blir väl lite av varje kan jag tro.

Vi väntar fortfarande på godkänt i Kenya så att de kan börja leta efter den där lillebroren. Vi vet ingenting än och förväntar oss inte att veta något än på många veckor. Helst skulle vi vilja ha besked NU men vi vet ju att det tar lååååång tid. Hur som helst håller Josef på att packa ihop hemmet, han åker om två veckor knappt. Så resan är i allra högsta grad verklig även om vi inte har något barn att åka till än. Åker gör vi ändå, vi har ju jobb att göra.

Trevlig helg!
Anna

Ibland sparkar det så att hjärtat dunkar. När man får nyheter som rör processen är alltid sådana tillfällen.

Vi väntar just nu på att våra papper ska processas av en kommitté i Kenya. Vi vet att pappren har kommit fram i september någon gång. Då passade kommittén på att ta en liten paus. De skulle väljas om och nån minister skulle godkänna den nya. Detta var tydligen väldigt besvärligt och omständigt. Som väntande hamnar man i ingenmansland. Tänk dig (du som varit gravid) om du skulle få ett mail där det står att ditt beräknade förlossningsdatum är uppskjutet på obestämd tid. Så är det i denna process, saker händer och man vet aldrig... men man vet att resultatet är fantastiskt och underbart.

Nu vet vi i alla fall att kommittén både är utsedd och godkänd och planerar möten under de närmsta veckorna. Det är bara att hoppas på att vi inte hamnat allt för långt ner på väntelistan. Den lilla där inne i hjärtat sparkar i alla fall vilt.

Där hemma (just nu i farmor och farfars sommarstuga) förbereder sig den blivande storasystern för fullt. Hon handlar tandborstar till lillebror (för en sån har hon beställt fast han ska heta både Matilda och Natalie) och hon fantiserar att han fyller år. Lillebroster är numera ständigt närvarande. Det är en ny underbar dimension av att vänta barn, att vara tre om väntan.

=) Anna

Jag tittar på ettan och trean om varandra, plötsligt verkar ofrivillig barnlöshet vara vansinnigt viktigt att göra TV program av. Jag läste en kommentar i strömmen av en mamma i samma sits som jag. Hon tittade på något av programmen och hon var lycklig över att inte vara där längre. Jag kan bara instämma. Jag har inte haft en massa missfall, jag har inte några misslyckade IVF försök bakom mig. Men jag har många många nedslående menstruationer bakom mig. Nähä inte den här gången heller. Och ÅH vad jag är glad för att vi inte är där längre. De där månatliga bestyren stör mig BARA för att de gör ont inte av någon annan anledning alls.

Ett inlägg i månaden är tydligen vad man hinner som barnfamilj... jaja snart är vi i Kenya och har all tid i världen igen. Det har varit en avgörande orsak till beslutet att välja Kenya igen. Ett år av total närvaro för barnen och för varandra. Det är något att längta efter. Det har minsann hänt lite också på en månad. Våra papper är i Kenya och man är "so exited" över att vi vill åka tillbaka. Det var ju roligt, hoppas att high court känner på samma sätt. Det vi väntar på nu är: NAC (national adoption committe) ska besluta att vi faktiskt får adoptera i Kenya LAN (Little angles network) ska hitta ett barn som behöver just oss som familj Men vi vill ju så gärna bestämma själva så biljetten är redan bokad till 6 januari. Josef ska jobba ett helt år den här gången och vi har fått lov att vänta färdigt i Kenya om det skulle vara nödvändigt. Vi tror att det blir så, att vi skulle få barnbesked innan nyår känns väldigt otroligt. Ingen blir gladare än vi om det skulle bli så men den som väntar på något gott... väntar alltid för länge... eller. Den här processe är ju aldrig utan spännande oväntade händelser. Denna gång börjar det redan innan vi åkt ner. NAC som vi alltså väntar på nu skulle väljas om och det gick tydligen inte helt enligt planen så de tog ett två månaders uppehåll och kommer att ha två oktobermöten för att jobba ikapp. Vi får väl se om vi har turen att vara med då annars får vi hoppas att de inte tar en ny paus i november. Ida har också fyllt tre år, i söndags var en stor dag när hon fick "ja må hon leva", paket och tre chokladbollar med ett ljus i vardera, på sängen. Ett hejdundrande kalas med mammans och pappans vänner och deras barn nära nog 30 personer klämde vi in hemma. Vad gör man när det dröjer så länge innan man får fira födelsedag med alla dessa goa igen. Väntan fortsätter alltså lite till men ett steg närmare den där lilla som sparkar och sparkar i hjärtat. Allt gott! Anna

Vi har inte hört något om våra papper som förhoppningsvis har nått Kenya men tystnaden är kompakt kan man säga. När vi nu börjar närma oss ett syskon roar jag mig bland annat med att förvirra folk. Jag var hos en snäll läkare idag och fick domen "tennisarm" HAHAHA det måste vara typiskt för vältränade människor som jag :-) I alla fall så pratade vi om jag kan eller inte kan lyfta Ida och då kunde jag inte låta bli att säga att jag väntade ett syskon i december eller januari, tant doktorn tittade så väldigt fundersamt på mig. Eller när jag pratade om föräldrapenning och delat uttag med en ny bekantskap och påstod att vi, hemma hos oss, kan lotta om vem som ska börja vara hemma med barnet :-) Ja, ja men ska man ändå gå här och vänta så kan man väl få ha lite skoj? Annars laddar vi för treårsdag här hemma, världens sötaste treåring ska fylla år och ha kalas och vara ännu mer prinsessa än vanligt för en dag... eller kanske tre, det beror på hur många kalas vi ska ha för att fira ordentligt. Hon får ju faktiskt inte fira med sina sverigekompisar nästa år. Jo på Skype kanske man kan ha kalas. Godnatt :-) Anna

Nu har vi lämnat ifrån oss världens just nu viktigaste pappersbunt. Vi hoppas att allt är i sin ordning och att det går fort att få alla stämplar som man ska få i Sverige och att de snart skickas till Kenya. Vi går i alla fall in i nästa fas... VÄNTAN lite skönt att vi har gjort allt vi kan, lite frustrerande att vi inte kan påverka något mer. Underbart att pappren är klara!!! / Anna som fortsätter att VÄNTA barn men framför allt att LÄNGTA barn :-)

Några veckor senare är världens just nu viktigaste pappersbunt helt färdig, den kommer i alla fall att bli det imorgon. I Kenya finns många många väderkvarnar att slåss mot. Det är domstolar, poliser och diverse andra som kan bestämma lite över någon annan. Ibland vinner man en sån kamp som när jag på vägen mot Mombasa tröttnade på en polis som ville ha pengar och skällde på honom så att ha lät oss vara. I fredags hade jag en sån där kamp mot en alldeles svensk väderkvarn, Nordea. Jag behövde ett intyg som Nordea bestämt hävdade att de inte kunde utfärda. I princip bad jag om ett kontoutdrag men jag hade några speciella önskemål med utformningen. Några samtal med jurister och annat resulterade inte i något intyg, några fler samtal med jurister gav mig ett intyg om att jag är kund i Nordea men de ville absolut inte intyga att jag hade några pengar på banken. Tanten på banken verkade tack vare sina ansträngningar (som jag håller med om var stora) förvänta sig att jag skulle tacka och gå. HALLÅ för mig handlar det om att få barn eller inte, vad trodde hon. Och trot eller ej en vända till med juristerna resulterade faktiskt i ett papper som finns att hämta imorgon. Sen är vi klara! Då går vi in i nagelbitarfasen (attans jag som redan biter) när vi inte kan påverka ett dugg mer. Sen ska vi slåss mot fler väderkvarnar... fast jag tror jag låter bli, de kan få veva bäst de vill bara jag får gosa med mina små. / Anna

Jag sitter och tittar på en stor och väldigt vacker bunt med papper. Det är alla våra handlingar som ska lämnas för en första granskning imorgon. Det är allt från läkarintyg till diverse ekonomipapper. Hela dagen har handlat om att samla ihop det där sista. Inte så lätt när alla människor har semester, men det gick. Något som hände mitt i papperssamlandet var ett litet klick i hjärtat, jag tror att det var en liten spark. Det är verkligen en sanning att barnen växer i hjärtat (det tror jag i och för sig att de biologiska barnen också gör). Det gick upp för mig, åtminstone lite mer, att detta verkligen händer. Vi kommer att bli en till, vi kommer att få duka fyra tallrikar till middagen varje dag, vi kommer kanske att behöva köpa en större husvagn. Det är helt fantastiskt och vidunderligt. Snart är pappren på väg och innan vi vet ordet av är vi också på väg. Dagens lilla spark i hjärtat ska jag njuta lite av ett tag tror jag. Anna

Ganska precis ett år sedan vi kom hem och jag skrev de sista inläggen för Idas adoptionsresa är det dags att öppna upp bloggen igen. Igår fick vi ett nytt medgivande och vi väntar barn igen. Ida ska bli storasyster. Det känns fantastiskt, underbart och läskigt. Vi är helt inriktade på en ny Kenyaresa men det är nu som arbetet börjar. Vem har sagt att det är semester att vänta barn? Och semestern ska vi ägna åt att samla papper.

Det blir nog ingen rivstart på bloggen men några inlägg ibland för att hålla den intresserade uppdaterad av vår process. Sen när vi kommit iväg ska vi blogga ordentligt, nåja så ordentligt det går med två guldklimpar... De utlovade uppdateringarna om Kiberaprojektet blev det ju inget av med, se där vad livet med ett barn i Sverige kan göra. Men nu ska det bli uppdateringar, så småningom i alla fall. Projektet går bra, väldigt bra.

Nej, tillbaka till jobbet, än är jag inte föräldraledig på heltid.

/ Anna

Det här inlägget har varit det absolut svåraste att skriva. Därför har det tagit en och en halv månad att få ut det. Hur avslutar man mer än ett års skrivande om den viktigaste händelsen i livet? På dagen ett år sedan barnbesked känns som en väldigt bra dag att skriva ett avslut... för den här gången åtminstone ;-)

Nyss hemkomna

På Arlanda
   
  
Röda mattan hemma


En lycklig Ida leker med familjen och ballongerna

Vi har varit hemma i två månader och Kenya börjar kännas väldigt avlägset. Ida och Josef tittade på bilder idag och Ida kommer väl ihåg både platser och människor, hon frågar då och då efter barnen vi bodde grannar med, det är mysigt. När vi kom hem drogs vi in i en karusell av älskade människor som vi ville träffa så mycket som möjligt och så ofta som möjligt. Vi gav oss några veckor av frosseri i familj och vänner. Vi skördade helt klart frukten av att ha varit isolerade så länge med Ida, vi har anknytit till varandra i lugn och ro. Hon är ju helt trygg med oss och hemma är där vi är, vi kunde alltså träffa familj och nära vänner så mycket vi ville. Nu har vi (Ida och Anna) precis kommit hem efter tre veckors semester (Josef tog bara 2) då vi återtog lite lugn och ro, vi har haft nära och kära omkring oss även under semestern men det har varit ett mycket lugnare tempo, det var bra för oss. Ida älskar sina mor och far föräldrar och sina kusiner. Det är fantastiskt att se hennes lycka när vi säger att vi ska träffa någon av dem. Hon fattar precis att just dessa personer är extra viktiga.

Två hemmabilder (i alla fall Sverigebilder, vi har liksom åkt runt lite sen vi kom hem)
  
Ida och Josef i förtältet till vår älskade husvagn


Ida utanför Smia (smedjan), ett av våra smultronställen i världen

Ida styr och ställer särskilt med den äldre generationen och det är väldigt roligt att se sin egen mamma som uppfostrat mig och satt gränser ge efter för de flesta av dotterdotterns infall och önskemål. Det är väl precis så det ska vara. Jag blir varm i hela hjärtat när jag ser Ida köra med, mysa och busa med våra föräldrar. Vilken priviligerad familj vi är som får ha så många kära så nära.

Vi ser fortfarande tillbaka på vår tid i Kenya med varma känslor. Det suger i magen av längtan ut i den kenyanska naturen när jag tittar på safaribilder. Det finns så klart saker jag inte längtar efter, domstolskorridoren som vi besökt så många gånger till exempel men det bleknar bland alla de fantastiska upplevelser vi haft i vår dotters första land. Vi har också med glädje träffat vänner från tiden i Kenya som åkt hem innan oss, det känns härligt att ha fått nya vänner i Kenya som finns här i Sverige nu. Ida får ha vänner som delar hennes ursprung och vi får ha vänner som delar våra erfarenheter. Vi agerar gärna reklampelare för Kenya-adoptioner, det finns allt för många barn där som inte får föräldrar och det är en enorm livsresa att ta time-out samtidigt som man blir förälder, vilken underbar investering i familjen att tillbringa så mycket tid tillsammans under det första året.

Jag skrev i ett inlägg under den tid då våra domstolstider ställdes in gång efter annan om att vila i Gud. http://mwanangu.blogg.se/2010/march/att-vila-i-gud.html Vi fick anstränga oss under de knappa två månader som domstolstrasslet pågick för att verkligen finna vilan i att Gud håller oss i sin hand, vi lyckades för det mesta. Det tydliga budskap jag fick då om att det var just det vi kunde göra har hjälpt mycket. Innan vi åkte till Kenya var det tydligt för oss att det inte bara var vi som ville att vi skulle åka. Att Gud hade en plan för vår resa var uppenbart. Det var så många små detaljer som lades till rätta helt utan vår inblandning. Vi bad om lösningar på problem som såg omöjliga ut och lösningarna blev mycket bättre än vad vi hade kunnat föreställa oss. Nu när vi blickar tillbaka och stämmer av vår budget kan vi ännu tydligare se att vi varit omslutna både psykiskt och materiellt. Det materiella är lättast att redovisa. Vi hade en budget innan vi åkte där vi skulle klara åtta månader utan att behöva använda sparpengar. Vi har klarat nio månader plus en månad i Sverige (lönen dimper inte ner bara för att man kommer hem, man måste ju jobba en månad för att få betalt). Vi har inte behövt använda sparpengar och vi har sparat fler dagar i föräldraförsäkringen än vad vi budgeterat för. Det kan ju verka vara ett lyckokast, för oss är det ett underverk.

Nu är vi i alla fall hemma, vi kanske kommer att vänja oss vid tempot i Sverige, kära nån vad fort allt går här. Vi lever livet som småbarnsföräldrar (men med ett barn som gärna sover till tio om hon får =), vi funderar på förskola, föräldraledighet, bvc och allt annat som småbarnsföräldrar i Sverige funderar på. Det är inte utan saknad av livet i Kenya. Det enda felet med det livet var att en massa älskade människor saknades där.

För ett år sedan idag fick vi alltså ett magiskt samtal efter en lååååååång väntan. Birgitta ringde på förmiddagen och berättade att vi blivit föräldrar till en bedårande liten flicka se http://mwanangu.blogg.se/2009/august/att-fa-barnbesked.html Väntan på detta samtal anser jag (Anna) var den absolut jobbigaste i hela den process vi varit i nästan hela det senaste året (Josef tycker att den sista veckan innan vi fick det sista pappret från domstolen var snäppet värre men sen kommer väntan på barnbesked som tät tvåa). Då menar jag inte de år av väntan på ett barn vi har haft utan de sista veckorna innan samtalet verkligen kom. Vi blev förvarnade om att barnbeskedet borde komma någon av veckorna runt månadsskiftet juli/augusti. Gissa hur det kändes att åka på två släktbröllop just dessa veckor utan att samtalet hade kommit. Alltså bröllopen var toppen men vi hade ju så gäääärna kommit med glada nyheter och ett litet foto. Den nionde augusti var det ett ganska ledset par som gick och lade sig på kvällen, som undrade om det någonsin skulle komma något barnbesked. I år är det ett mycket lyckligt par som är hemma med sin prinsessa som sover sött i den vita spjälsängen i Nalle Puh-rummet. Detta har firats på precis samma sätt som för ett år sen, tårta och klänning. Jag gissar att det är så vi kommer att göra den 10 augusti så länge vi får, dvs tills den unga damen förkunnar att hon aldrig tänker ha klänning mer i hela sitt liv (bara för att trotsa mamma). Tills dess kommer hon att få ha klänningar så mycket hon vill, hon är nämligen vansinnigt söt i klänning.


Ida firar med jordgubbstårta och festis.

Vi har förstått att många har följt vår resa. Många av er vet vi inte vilka ni är men det känns stort att så många har velat dela vår vardag under nio månader. Tack alla ni okända och kända som har läst. Hoppas att vi kunnat inspirera på något sätt, vem vet kanske någon blivit inspirerad för att prova detta fantastiska vidunderliga sätt att bli förälder på. Det är verkligen väl värt att prova. Ikväll när jag försökte natta Ida (försökte för hon har inte somnat än) sa jag till henne att jag är så tacksam att det blev just hon. Det härliga är att jag inte är ensam om att känna så. Alla andra föräldrar i Kenya som vi umgåtts med säger samma sak, det är fantastiskt att barnen hamnat i rätt familj för det har de verkligen, eller så är det vi som blir rätt för barnen. Förmodligen är det både ock men vi är djupt tacksamma över att just vi får vårda och älska just Ida.

Tack och hej från familjen Pansell

Ps. Vi kommer att skriva sporadiska uppdateringar om vårt projekt i Kibera här så lägg in en sån där prenumeration eller vad det nu heter som gör att man får veta när det händer nåt på en blogg om ni är intresserade av det. Det kommer att vara glest mellan inläggen men vi vill gärna fortsätta att uppdatera särskilt er som bidragit med pengar och alla andra som är intresserade.

Nu har vi kramat och umgåtts och njutit av våra familjer. Igår somnade jag klockan tio, Ida och jag sov till nio i morse. Det har varit underbart och intensivt. Ikväll är jag en aning piggare och orkar skriva en liten redogörelse för vår resa hem.

Vi blev upphämtade efter sju på fredagkvällen, resan ut till flygplatsen gick oväntat bra fredagstrafiken höll sig på mattan för en gångs skull. Vi och våra sju resväskor plus barnvagn och handbagage klarade oss också igenom den första säkerhetskontrollen. Vid incheckningen gick allt bra tills han räknade våra kollin. Han tyckte att vi hade en för mycket och ville ha betalt för den. Vi visste att det var så med gällande regler, problemet är att reglerna har ändrats sen vi åkte till Kenya vilket jag påpekade typ 15 gånger. Till slut var det ändå gratis =) Jag har alltså pratat till mig frakt av barnvagn och bilstol gratis tur och retur Sverige-Kenya, jag är mycket nöjd! Vid passkontrollen stötte vi på en trevlig passpolis som hade en enda synpunkt på våra papper och pass. Han ansåg att vi saknade en stämpel i Idas pass men att han ju inte kunde stoppa oss nu när vi kommit såhär långt. Men det är nog klokt av andra familjer som är på väg hem att undersöka hur reglerna verkligen ser ut när det gäller den där stämpeln, rätt vad det är stoppar de väl någon. När vi kom upp till gaterna var det dags att borda. Vi var dödstörstiga så vi hällde i oss varsin dricka på Java sen gick vi igenom två säkerhetskontroller till (direkt efter varandra!) och så kom vi äntligen på planet.

Eftersom att vi har Ida och hon är liten så hade vi platser vid en vägg så att Ida kunde få en sovstol till natten. Det innebar dessutom möjlighet att sträcka på benen för oss. Inte helt fel! Jag tog sista möjligheten för ett sista blogginlägg från Kenya och några snabba skype-meddelanden till familjerna sen var det bara att släcka ner allt för att låta planet lyfta. Ida somnade nästan direkt och sov redan när hennes sovstol monterades. Vi fick middag (tolv på natten är det lite knäppt men det mesta gick ner) så startade vi varsin film och somnade vi också. Ida sov som en sten hela natten, vi sov väl hjälpligt. Ida vaknade när frukosten serverades och vi landade i London på utsatt tid.

I London började vi med att äta en riktig frukost. Vi skämde bort Ida med färskpressad äppeljuice, det var dumt, hon bara ryste och ville inte ha mer. Men vi njöt av god frukost. Sen fick Ida springa runt hela terminal fem och titta på flygplanen. Hon hade jätteroligt! Till lunch åt vi hamburgare med grönsaker, det har vi inte gjort på nio månader (ätit grönsaker på restaurang alltså).

När det var dags att borda planet till Sverige började det gå upp för mig att vi faktiskt snart skulle komma hem. Jag jagade Ida som lekte den väldigt roliga leken "mamma ta dig" den går kort sagt ut på att jag ska jaga henne och ta henne så busigt som möjligt. Vi blev hämtade för att borda först, man får ju det som småbarnsföräldrar. Då började tårarna rinna på mig. Stackars personal, de undrade väl vilket vrak som skulle åka med dem. Men när de fattade vilken resa det var för oss blev de väldigt mjuka och vänliga. Det är inte alla flygplan som får ta prinsessor som Ida till sitt nya hemland. Jag grät i alla fall till och från hela vägen till Sverige =)

På Arlanda gick vi igenom en väldigt smidig passkontroll. Det är verkligen skillnad på poliser och poliser. Här möttes vi av en vänlig kille som så klart tittade på passen och på oss men sen välkomnade oss till Sverige och så var det bara väskorna kvar. Alla kom fram och Josef fick packa väskvagnarna när Ida och jag gick för att fräsha till oss lite, för Ida innebar det att hon fick på sig en av de klänningar som vi köpte direkt efter barnbeskedet. En passande klädsel att gå ut i sitt nya hemland i. Vi möttes av jubel, flaggor kramar, ännu mer tårar. Människor vi älskar och lyckan var total.

Vi fick grillad korv och fika hemma och våra allra närmaste var där förutom moster Emma som inte kommer till stan förrän nästa helg. Men OJ vad vi ska ha mostermys då! Ida har lekt lyckligt med båda sina kusiner fast på lite olika sätt.

Vi är helt enkelt väldigt glada och nöjda över att vara hemma =)

Det kommer att komma något/några avslutande inlägg på denna blogg. Det kommer också att komma en rapport om Kibera projektet och några ord om fortsättnignen på det. Men det får bli en annan kväll.

/ Anna

VI ÄR VÄRLDENS LYCKLIGASTE

=)