På plats i Nairobi OCH Kiberauppdatering

Nu är jag (Josef) tillbaka i Kenya igen och det är dags att återta bloggandet på allvar. Jag vet, jag borde ha skrivit för länge sedan och uppdaterat om utvecklingen i Kibera, men livet har rusat på och det har inte blivit av.
Jag återkommer till detta med Kibera om en stund, men först vill jag skriva några rader om vårt nya äventyr.
Redan under förra perioden i Kenya så fick vi både en inbjudan från ledningen för FPFK (Free Pentecostal Fellowship of Kenay), det samfund som vi verkar inom i Kenya att återkomma som missionärer och en fråga från Filadelfiaförsamlingens missionledning om vi kunde tänka oss att åka ut till Kenya för en period på ett år. När vi berättade detta för våra familjer så gav min pappa oss rådet att inte ta ställning till detta förrän vi varit hemma några månader först. Det var ett på många sätt klokt råd som vi också valde att följa. Så förra hösten - vintern började vi genom olika omständigheter att känna oss ledda av Gud att återvända till Kenya. Ytterligare en faktor i sammanhanget är att vi hade tänkt oss att göra en andra adoption och att vi landat i att för oss var Kenya det självklara alternativet. Detta sammantaget gjorde att vi började höra oss för om det fortfarande fanns ett intresse av att skicka ut oss som missionärer vilket det fanns.
Detta var ungefär ett år sedan och nu, efter ett flertal olika turer, står vi här inför vårt nästa Kenyaäventyr. Det kommer denna gång att vara en kombination mellan adoption och missionsuppdrag där jag (Josef) kommer att arbeta som missionär i Kenya utsänd av Filadelfiaförsamlingen Stockholm. Om vår adoptionsresa skriver vi (mest Anna) redan om. Men nu vill jag skriva lite om missionsuppdraget och framför allt uppdatera er om verksamheten i Kibera.
Mitt uppdrag innehåller lite olika delar. För det första så kommer själva basen att vara Karen Christian College där jag kommer att fungera som bibellärare och på lite olika sätt fungera som ett stöd för ledning och lärare. Det kommer att uppta den större delen av min tjänst. Under januari till och med början av maj kommer vi även att ha svenska studenter genom bibelskola sthlm som skall studera på skolan i Karen. Under den perioden kommer naturligtvis detta att vara en stor del av vårt uppdrag.
Utöver Karen innehåller mitt uppdrag också en del som handlar om kontakt med lokala kyrkor inom FPFK. Det handlar om predikan och undervisning men det kan också i viss mån handla om coachning av lokala pastorer. Som en del i församlingsengagemanget finns också den sociala aspekten och där ryms att fortsätta att utveckla det vi påbörjade i Kibera förra gången.
Det för mig in på frågan om Kibera. I Januari besökte jag Kenya igen bland annat för att följa upp hur projektet i Kibera utvecklades. Jag tänker nu presentera mina uttryck från den resan såsom jag skrev ner dem då. Det är ett blogginlägg jag skrev under den resan med tanke att presentera här på bloggen, men av någon anledning blev det inte av då. Det får stå som en introduktion till kommande blogginlägg från min sida om verksamheten här i Kenya:
I går var jag med om en utav mitt livs upplevelser! Jag är på tillfälligt besök i Kenya delvis för att följa upp vårt projekt i Kibera och igår mötte jag gruppledarna. Först redovisade de hur det gått för varje grupp och sedan tog de med mig på en promenad genom stora delar av Kibera där jag fick se med egna ögon de olika affärsverksamheter som blomstrat upp. Det var helt otroligt. Man kan inte tro att det är samma människor man möter nu. Det som har hänt med gruppen sedan juni är helt ofattbart. Det har gått så många gånger bättre än vad vi någonsin i vår vildaste fantasi hade kunnat föreställa oss.
Men jag börjar från början med att tala lite om vad som hänt i gruppen i stort och i de fem olika grupper som de är indelade i. Från början var det 53 kvinnor som gick med i projektet. Av dessa räknade jag till att 38 verkar ha lyckats riktigt bra och fortfarande är med aktivt. Bara det är stort. Alla dessa har lyckats återbetala sitt första lån och fått ta sitt andra lån och flera av dem har även lyckats återbetala och ta fler lån med tiden. Det har nu blivit en verksamhet som rullar kontinuerligt. De har också lyckats spara riktigt bra. En kvinna har lyckats spara ihop motsvarande c:a 1400 Kr och då skall ni veta att det ursprungliga lånet låg på 300 kr per kvinna vilket motsvarar c:a en månadsinkomst för en familj i Kibera. Denna kvinna har alltså lyckats spara ihop nästan fem månadsinkomster på nio månader!
Men det som verkligen gladde mig var deras beslut att nu jobba mer som grupper tillsammans och gemensamt samla ihop pengar till större investeringar som skall ägas av gruppen. En grupp har köpt en samlingslokal som de skall hyra ut och göra vinst på. Nu håller de på att spara in till möbler och utrustning. Så snart de har dessa saker på plats så är de redo att köra. En annan grupp har köpt en syverkstad där de nu även har anställda sömmerskor. Nästa steg de planerar är att starta en sömmerskeutbildning i samma lokal. Ytterligare en grupp planerar att köpa hus och hyra ut.
För mig var inte tårarna långt borta när de med stolthet berättade om allt som hänt och om sina framtidsdrömmar. Hade det inte varit för att jag själv mött gruppen så många gånger och sett hur illa det var så hade jag aldrig kunnat tänka mig att samma grupp för mindre än ett år sedan haft det så illa som de hade det. Utvecklingen är helt enkelt enastående. Från arbetslösa fattiga kvinnor som kämpade för sin tillvaro till företagare med framtid och hopp!
Sedan gjorde vi en lång rundvandring runt stora delar av Kibera för att se exempel på de verksamheter som kvinnorna startat och driver. Efteråt sade de att nu hade jag fått se i princip hela Kibera J.
Många av kvinnorna har idag verksamheter där de står utanför sina hus med ett litet stånd och säljer diverse grönsaker. Några har nu små kiosker eller butiker inrymda i sina hus. Ett gäng har också lyckats hyra eller köpa en bättre plats för försäljning. En kvinna hade ett stånd på marknaden där hon sålde alla möjliga slags säd, frön, linser, bönor, majs osv. En annan kvinna hade ett stånd på samma marknad där hon sålde diverse grönsaker och frukt. För den kvinnan har det gått så bra att hon även investerat i en andra verksamhet. Hon har köpt en liten kiosk där hennes man nu bedriver ett litet apotek i miniformat.
Vi gjorde en kort rast hos en av kvinnorna som tillsammans med sin man driver en liten restaurang mitt i slummen. Med restaurang menar jag ett större plåtskjul där de lagar mat över öppen eld och med enkla träbänkar och träbord att sitta på. Men de hade en riktig meny och de hade riktigt kylskåp och kyld dricka som vi glatt förfriskade oss med. För det var en riktigt het dag att vandra runt. De berättade att de hade haft restaurangen redan tidigare. Men med hjälp av lånen hade de kunnat utveckla den så att den idag har en ordentlig meny och många kunder.
Vi gjorde också ett besök hos en kvinna som var sömmerska och nu hade sin egen lilla lokal där hon sydde och där hon även har kunnat anställa ytterligare någon sömmerska. En kvinna vi besökte har valt att använda det hon lyckats spara ihop från sina investeringar på ett litet annorlunda vis. Hon har lyckats köpa loss huset i slummen som familjen bor i så nu äger de sitt eget lilla krypin och slipper betala hyra. På så vis blir månadsutgifterna betydligt lägre för familjen. Det gick inte att ta miste på hennes stolthet och de hade verkligen fått det fint i sitt enkla lilla hus som de nu på ett annat sätt kände att de kunde satsa på.
Ja, summan av allt detta är faktiskt helt otrolig. Det jag fick se var bara ett axplock. Men det är en upplevelse jag tror att jag bär med mig för livet. Tänk att vi fått vara med på ett hörn och hjälpt dem i gång. Vi skall inte göra oss några illusioner. Vår del är begränsad. Det är de som gjort jobbet. Men vi har ändå fått vara med som en slags katalysator och satt rörelsen igång och vi har fått vara med och ge dem de små bidrag de behövde för att kunna starta. Ett enormt jätte tack till alla er som varit med och bidragit till detta! Ni har gjort världen till en bättre plats. I varje fall för 38 fattiga familjer i Kenyas största och värsta slum och även för ett antal ytterligare personer som fått anställning i några av de verksamheter som dessa kvinnor lyckats starta och bedriva med framgång.
/ Josef Pansell i januari 2011
Jag ämnar återkomma inom någon vecka med en uppdatering runt det som sedan skett under det här året. Men detta får räcka för nu.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0