mwanangu

Här kommer äntligen beskrivningen av kursen vi hade torsdag och fredag. Vi hade ju sagt att kursen var ett villkor för att de ska få låna pengar men man vet ju aldrig om sådan information går fram eller inte. Hela gänget skulle också ta sig från Kibera till Karen med matatu (två byten) under morgontrafiken. Vi visste alltså inte vad vi skulle förvänta oss i antal deltagare klockan nio när det hela skulle börja. I torsdags fem i nio åker en blå buss in på skolans område, ut väller hela gänget (utom sex stycken som kom lite senare, men bara lite). De hade helt enkelt förhandlat med en busschaufför om att ta dem hela vägen i ett sträck, det blev 1000 ksh (100 kr) billigare per resa alltså sparade detta oss 400 kr. Mycket kreativt! Alla kom, utom en vars nyfödda bebis dog i måndags, men hon kommer att få möjlighet att se filmen då vi filmat det mesta och tack vare det delta i projektet.

Kursledarna kom också i tid så allt kunde börja med en liten betraktelse från Josef som pratade om att Jesus bereder en plats åt oss i faderns hus (Joh 14:1-4). Sen startade kursen med en liten lektion om att låna pengar. Allt var på Swahili men det som berättades för mig vid fikat var att de pratat om känslan när man lånar pengar, det är som bröllop man är glad och upprymd. Känslan när man ska betala tillbaka är däremot som begravning, jättejobbigt! De beskrev olika system att låna och hur det brukar fungera med ränta osv.



Kursledarna Rhoda, Grace och Benjamin arbetar med projektet Tuinuane (tror jag att det stavas). Det är ett microlånsprojekt på landsbygden. Till skillnad från vårt projekt får kvinnorna där börja med att spara ihop pengar som de sedan lånar av. Vi har alltså gjort fel men vid ett samtal med Rhoda i fredags fick jag bekräftelse på att detta är enda sättet att arbeta om man ska kunna komma igång i slummen, det är helt enkelt för svårt att spara pengar där. Då kändes det väldigt bra igen.



Fikarasten var ett intressant skådespel. 60 personer skulle ha te och mackor (orostat rostbröd med smör) samtidigt. I matsalen finns en TV, den fick jobba hårt på högsta volym. Vid det enda bordet satt vi och kursledarna, inte för att de sparade de finaste platserna till oss utan för att alla andra flockades i tre-fyra halvcirklar runt TV:n. Vi vet att några har TV hemma men långt ifrån alla. De sa att de var på retreat och njöt i fulla drag. Det var också intressant att iaktta bordsskick. I Kibera slänger man skräp där man står, gatorna är helt enkelt nedtrampat skräp och annat onämnbart som man inte vill tänka på när man går där. Skräp slängdes alltså på golvet (soptunnor är i och för sig ytterst sällsynt på skolan). Men det var bara vid första fikat, det såg bättre ut vid de andra måltiderna.

Efter fikat pratade de om att spara och hur mycket pengar man faktiskt kan få ihop på ett år om man bara sparar några shilling i veckan (10 ksh är ungefär 1 kr). Senare under lunchen pratade de om att de verkligen hade lärt sig mycket. David som vär där istället för sin fru som varit tvungen att resa till sina föräldrar (ovanlig kenyansk man men ett väldigt gott föredöme) var helt lycklig över allt han fått lära sig.

Efter lunch pratade de om det system som vi ska prova det närmsta året. Det blev lite upprörda känslor när de fick veta att de ska betala ränta. De kommer att avkrävas en ränta på under 1 % för att det ska vara möjligt för alla att betala, de kommer att få tillbaka räntan efter ett år så det är egentligen ett tvångssparande. De blev till slut övertygade och accepterade systemet. De skapade också fem grupper med ca 8 - 12 medlemmar i varje grupp. I grupperna valdes kassör, sekreterare och chairlady (ordförande). Dessa tre finns helt enkelt för att föra bok över gruppens pengar och för att det ska vara enkelt att ta kontakt med gruppen. En grupp hade problem att välja då de helt enkelt inte litade på varandra. Det tog ett tag att övertyga dem och jag tror inte att alla är övertygade än men vi vet vilken grupp det är och de kommer att få mycket stöd i början för att komma igång på ett bra sätt.

Första dagen var helt enkelt en succé, nöjda kvinnor (och David) som fått tillbringa dagen i den vackra omgivningen som skolan utgör och som fått både fika och mat. Men viktigast av allt som fått lära sig en massa viktiga saker om hushållsekonomi.

På fredagen kom vi kvart i nio, då hade tjejerna redan varit där i nästan två timmar och haft bönemöte och sjungit av hjärtans lust. De är så lyckliga att de bara vill sjunga fick vi förklarat för oss. Jag inledde med berättelsen om talenterna ur (Matt 25), mitt budskap som jag haft på hjärtat till denna grupp var att Gud har lagt ner talang och förmåga i deras liv och han vill att de ska förvalta detta väl. Kursen fortsatte med företagande. Hur man driver företag och att man måste göra reklam för sig om man har en produkt som är vanlig. Tjejerna fick skriva ner sina drömmar och mål och på så sätt i tankevärlden starta sin verksamhet.



Efter fikat fick vi fint besök. Två kvinnor från en liten stad som varit med i Tuinuane länge berättade om sina resor. Den ena hade nu ett grönsaksstånd på marknaden i staden och hade en god (med Kenyanska mått mätt) förtjänst. Den andra vet jag inte vad hon jobbade med men hon hade hållt tyst för sin man och plötsligt en dag kommit till honom och sagt att hon nu kunde bygga dem ett hus. Snacka om att han tappat hakan. De har över huvud taget pratat mycket om hur de ska hantera sina män i detta. Särskilt om männen är alkoholister vilket inte är ovanligt. Kontentan tror jag är att inte berätta så mycket utan spara så mycket som möjligt och berätta när man har en rejäl summa pengar att komma med då kanske mannen kan både acceptera och respektera fruns företag. Detta besök uppskattades mycket av alla, så gott att få höra några som genomfört det man står i begrepp att göra själv berätta.

Efter lunch handlade allt om hur man för bok på sina lån och sitt sparande. Våra kursledare har hjälpt oss att ta fram ett enkelt system för detta och tjejerna fick lära sig och öva i sina böcker. Cylock fick privatkurs för att han ska kunna hjälpa dem sen när allt har kommit igång. Appropå honom vill jag gärna berätta att också hans fru var med och kommer att ingå i projektet. Denna lilla familj har hamnat nära våra hjärtan då vi inte begriper vad de lever av samtidigt som Cylock engagerar sig med hela sitt hjärta och engagemang men utan att få något betalt. Att inkludera hans fru känns som ett mycket bra sätt att stödja dem på. Hon vill öppna en liten butik i deras hem och på så sätt kunna stanna hemma med sitt barn och samtidigt tjäna lite pengar.



Även andra dagen slutade med ett mycket nöjt gäng. Vi är också nöjda, hur ofta får man två konferensdagar för 60 personer för 3500 kr inklusive transport av samtliga deltagare? Vi har lite trycksaker kvar att betala plus att vi ska betala resa och arvode för gästerna men det är fortfarande mycket väl investerade pengar. Vi vill ju att ni som varit med och betalat ska veta vad vi gör med pengarna.



Lånen kommer att betalas ut den 16 april, vi hoppas att kunna fira vår avklarade hearing i domstolen med att åka och betala ut lån =) Finns det något bättre sätt? Fram till dess ska de börja spara pengar. Bara för att vi hjälper dem på traven kommer de inte undan själva sparandet. Om vi verkligen ska hjälpa dem för framtiden är detta otroligt viktigt! Sen följer den första tremånadersperioden då de måste visa att de klarar av att betala tillbaka och att de sköter sina affärer. (Det handlar helt enkelt om att låna tillräckligt mycket för att kunna börja jobba och tillräckligt lite för att kunna betala tillbaka). Detta har kursledarna varit mycket bestämda på. Under veckan som kommer ska de fem grupperna träffas och börja planera både sina blivande företag och vilka som ska låna vad ur gruppens gemensamma kassa som till en början kommer att vara 3000 ksh per person.

Jag hoppas att ni förstår hur otroligt glada vi är för Rhoda, Grace och Benjamin. Att vi fått kontakt med dem och att de glatt hjälper oss gratis är bara ett bevis för oss att vi går Guds ärenden och att vi är på helt rätt plats i rätt tid.

Glad Påsk och Guds välsignelser önskar Anna, Josef och Ida som använt påskhelgen till att pusta ut efter ett mycket intensivt veckoslut.

Verin

Verin växte upp på landet. När hennes mamma dog i HIV flyttade hon till sin mormor. Efter primary school (klass 1-8) hade de inte pengar till secondary school (klass 9-12) så Verin bestämde sig för att gifta sig istället. Mannen hon gifte sig med kom från Kibera och de flyttade dit. Mannen är egentligen skomakare men om han jobbar eller inte varierar mycket. Har han jobb så kan de få ihop till mat och hyra. Men när han inte har jobb har de inget. Ibland får de stora problem när hyresindrivarna kommer och de saknar pengar till hyran (En vanlig månadshyra i kibera är 100 - 150 kr).

De har två barn och har knappt råd med mat åt dem. Ett av barnen går i förskola och förskola kostar pengar, 300 shilling (30 kr) i månaden, men just nu saknar de inkomst som kan täcka skolavgiften. (I Kenya måste man klara ett inträdesprov för att få börja skolan och många sätter sina barn i förskola bara för att de ska klara provet.)

Om Verin kunde så skulle hon vilja göra och sälja samosas (ett köttfärsknyte).

Allt gott / Anna

Den här veckan har det inte hänt så mycket i projektet men det lilla som har hänt är desto viktigare. Vi har numera ett konto. Det betyder att pengar kan överföras från Sverige så att vi verkligen kan lämna ut lånen efter kursen den 2:a april.

Att skapa ett konto i Kenya är inte bara att göra, i alla fall inte när det ska tillhöra någon form av organisation. En av kvinnorna, Henry och Josef öppnade kontot. De fick börja med att ta passfoton (för 165 kr!!!). Sen gick de till samfundets högkvarter och fick där skapa en organisation för att kontot ska kunna stå i någons/någots namn. De tre fick vackert dela på ordförande, kassör och sekreterarposterna. Josef är ordförande, Henry kassör och Kesia är sekreterare. Jag tog hand om Ida och slapp några tunga poster. Men man har snällt kallat mig visionsbärare, känns ju ganska tungt det också.

Det innebär att vi har fullgjort hälften av våra åtaganden inför kursen. Den andra hälften är att köpa anteckningsblock och pennor. Det känns som att vi ska klara det här =) Nu ser vi verkligen fram emot kursen och att kunna sätta igång.

Veckans porträtt

Caroline

Flyttade till Kibera 97 då hon gifte sig med en man därifrån. Innan dess bodde hon i ett annat slumområde i Nairobi hos sina föräldrar. Caroline och hennes man har ett barn tillsammans. Dessutom tar de hand om två föräldralösa barn, barnen tillhörde mannens bror men både han och hans fru dog (kanske i våldsamheterna efter valet 2007). Mannen har ingen inkomst och de har mycket svårt att få ekonomin att gå ihop. Caroline har försökt att starta små verksamheter för att få en inkomst men hon har aldrig kunnat få ihop tillräckligt med startkapital för att kunna komma igång ordentligen och har därför hela tiden misslyckats. Hennes affärsidé är att sälja Mandazi (en kenyansk munk).

/ Anna

Nu händer det grejjor =) Jag har varit och träffat gänget idag. De är glada och förväntansfulla och en aning otåliga vilket jag förstår. De vill ju börja jobba NU. De kommer att få börja snart men det gäller att ta saker i rätt ordning har vi förstått.

Innan jag berättar om projektet måste jag bara få berätta om leksakerna. I vår kyrka i Bredäng samlar barnen in pengar varje vecka för att en grupp barn i Bulgarien ska få äta korvmackor på fredagar. Ett lagom projekt för barn att förstå och väldigt bra då de tidigt får lära sig att ge till andra. Men en söndag i början av terminen samlades inte pengar in, inte bara åtminstone. Barnen samlade in leksaker, jag gissar att några mammor tog chansen att rensa lite =) Leksakerna kom hit till Kenya med några av våra vänner som hade möjlighet att ta en extra väska. Idag kom leksakerna till Kibera, jag har väntat för jag vill inte vara mzungon (vitingen) som kommer med saker men nu har jag varit där så många gånger tomhänt så idag passade det bra. Ni må tro att både mammor och barn var lyckliga. Mammorna tog emot sakerna och barnen hoppade och sjöng av otålighet utanför.





Så till projektet. Vi hade ett möte i veckan om utbildningen vi ska tvinga (ja faktiskt) alla att gå. Man måste delta i utbildningen för att få låna pengar. Vi har fått kontakt med två helt fantastiska kvinnor som driver liknande projekt på landsbygden. Skillnaden är att man i deras projekt får börja med att spara ihop pengar för att sen kunna låna. Vi har med er hjälp kunnat fixat en snabbare start för vår grupp.

Jag ska försöka beskriva våra planer nu och så hoppas jag att ni har överseende med att planer ändras, ingenting är skrivet i sten här. De två kvinnorna kommer att undervisa vår grupp om hur man sparar, hur man lånar och hur man driver företag. De kommer också att tipsa om enkla företagsidéer som ger snabb vinst. Vi kommer t.ex. att få lära oss att göra godis.

Vi kommer att öppna ett konto på pingströrelsens (FPFK) huvudkontor. På själva huvudkontoret kommer det också att finnas en handkassa för att komma undan bankens avgifter för varje uttag. Kvinnorna kommer att delas in i grupper om 9 - 10 st för att det ska vara enklare att samordna. Varje grupp kommer att få pengar i storleksordningen 300 kr per person men som en klumpsumma. De ska bestämma sig för vilken sorts företag de vill starta och i gruppen får de avgöra hur mycket var och en ska låna. Lånet ska vara återbetalt efter tre månader med 1 % ränta. De kommer också att erbjudas möjlighet att spara på det gemensamma kontot. Uttag och insättningar kommer att bokföras i en liten bankbok som våra kursledare ska ordna åt oss.

Efter tre månader får de möjlighet att låna igen för att utvidga sin verksamhet. Detta lån ska också vara återbetalt med 1 % ränta efter tre månader. Vi kommer också att fylla på i kassan så att varje grupp har tillgång till 500 kr per person. Så kommer det att fortsätta i fyra tremånadersperioder. Efter ett år kan de få tillbaka sina sparpengar tillsammans med den ränta de har betalt. Räntan är alltså ett slags obligatoriskt sparande. De kan naturligtvis välja själva att låta pengarna stå kvar och fortsätta ett år till men det återstår att se. Kanske detta kommer att rulla i flera år, kanske kan vi starta en ny grupp om ett år.

Det känns helt fantastiskt att ha fått denna kontakt där det redan finns kunskap, material och idéer om denna sorts verksamhet. Då vi egentligen inte vet vad vi håller på med, är vi övertygade om att Gud faktiskt hjälper oss. Att det är två kenyanska kvinnor gör inte saken sämre. Det finns mycket som jag, en rik vit kvinna (i alla fall i deras ögon) aldrig skulle kunna säga med trovärdighet men som dessa två kvinnor säger helt utan omsvep. Hur skull jag t.ex. kunna be en kvinna som tjänar 120 kr i månaden, och för det ska föda en familj att spara. Men det är precis vad hon behöver göra och det är vad dessa två kvinnor säger. De får kvinnor på landsbygden i Kenya att spara pengar och jobba och bli självständiga företagare. Ett exempel är en liten by där många män är alkoholiserade och kvinnorna bokstavligt talat inte hade mat för dagen. Det är enda stället där de inte har kunnat börja med att spara, det gick helt enkelt inte. De gick istället till affären på morgonen och lånade ingredienser till chapatti (undrar hur det stavas) och mandazi, lokalt bröd och fikabröd. De bakade och sålde och gick tillbaka till affären och betalade på kvällen. Förra året sparade dessa kvinnor 240 000 kr!!! (vi vet inte hur många de är men visst låter det otroligt) de sparade mest av alla grupper i projektet. Denna kraft och självständighet är vad vi önskar våra vänner!

Här kommer en ny berättelse från en av kvinnorna i gruppen. Förstår ni att vi är glada över att kunna göra något. Och det är tack vare er och Gud.

Florence

Florence föräldrar flyttade från landsbygden till Kibera där de födde åtta barn. Men när situationen blev för svår så flydde föräldrarna Kibera och flyttade tillbaka hem och lämnade sina åtta barn åt sitt öde i Kibera. Florence, hennes fem systrar och två bröder försökte ta hand om sig bäst de kunde. För att skaffa pengar till mat gick de ut till skogen och plockade grenar som de sålde som ved. Deras situation blev till sist så svår att de sex systrarna bestämde sig för att gifta sig. Det var deras enda utväg som de kunde se. Så Florence sökte reda på första bästa man som ville ha henne. Hon hamnade hos en alkoholist och med honom har hon fått tre barn. Ibland har mannen jobb och får en liten inkomst och om han inte super upp alla pengar han får så har de råd att köpa mat. Därför har de ibland mat och ibland får de går hungriga i dagar utan något att äta. Florence tar dessutom hand om en syster som är sjuk och ett barn till en syster som har dött.

Innan våldsamheterna våren 2008 så hade hon en liten verksamhet där hon sålde smink. Denna verksamhet gav ingen stor inkomst men tillräckligt för att de skulle ha mat. Men hon förlorade allt i våldsamheterna och nu vill hon ha hjälp att starta upp igen.

/ Anna

Inte med hela projektet med med insamlingen. Vi behövde 20 000 kr för att kunna starta för alla de 40 familjerna. Vi har fått in 38 500 kr och vi har hört att det kan vara mer på väg in. Vi är mållösa av tacksamhet och glädje över er generositet. De tonåringar som var i Kittelfjäll har samlat in 23 000 kr av dessa pengar vilket vi tycker är MYCKET imponerande. Vi vet att Gud älskar en glad givare och vi ber om Hans rika välsignelse över er. Vi ber också om Guds rika välsignelse över pengarna. Det känns som väldigt mycket men vi vet också att behoven är oändliga. Den grupp vi arbetar med idag kan växa sig hur stor som helst så det finns ingen bortre gräns för behovet. Ni har gett oss möjligheten att göra mer än vi bad om från början och för det är vi så glada.

Jag skulle ha varit där idag men det har regnat och åskat så jag bestämde mig för att avstå. Fegt? Ja, men jag hade förmodligen legat i leran innan jag kommit mig ner och det är bättre att komma med någon gnutta värdighet nästa söndag. Då kommer jag också att ha lite nyheter med mig.

På torsdag ska vi nämligen träffa de två kenynska kvinnor som arbetar med microfinans och som har lovat att utbilda oss. Josef, jag, Henry och Cylock ska få den första utbildningsdagen. Sen ska vi samla kvinnorna. Det som är riktigt bra med detta förutom att de har erfarenhet är att de är kenyaner. Det finns mycket i det här sammanhanget som jag aldrig skulle kunna säga men som dessa två kvinnor kan säga rakt ut. Vi hoppas att övriga utbildningsdagar kan bokas in snarast så att vi kan gå vidare. Vi är ju liksom redo att öppna konto nu. Nästa veckas Kiberauppdatering hoppas jag kan innebära lite detaljer om hur vi kan organisera. Nu är det bara miljoner lösa tankar.

Jag skulle vilja presentera Henry och Cylock för er. Det är de två män som brukar träffa kvinnorna på söndagseftermiddagarna. Henry jobbar på Karen Christian College där både Josef och jag har undervisat. Han är dean of students vilket jag skulle översätta med studierektor med särskilt ansvar för studenterna. Han studerar för att ta en master i counceling vilket passar honom utmärkt. Han är en utpräglad relationsmänniska och är särskilt bra på att vårda människor. Cylock är student på skolan, hans livsdröm är att få bli pastor. Han studerar för att ta en bachelor i pastorsprogrammet. Han har flyttat från sin hemby till Nairobi och bor i Mathare en annan slum utanför stan. Han arbetar volontärt i pingstförsamlingen i Kibera. Efter våldsamheterna för ett och ett halvt år sedan sökte Cylock upp kvinnorna i vår grupp och lyckades få dem att försonas. Gruppen är nämligen inte homogen på något sätt. De är från olika stammar och oroligheterna var först och främst stamfejder. Men under Cylocks ledning har gruppen återförenats och försonats med varandra. Det är mycket beundransvärt att lyckas med något sådant här. Det är alltså två mycket kloka och omsorgsfulla män vi arbetar med. Det känns inte oroligt alls att lämna arbetet i deras händer när vi åker hem. Vi måste bara se till att dra upp riktlinjerna och dra igång först.

För att ni ska lära känna livet för våra vänner i Kibera kommer vi att publicera en berättelse i veckan under några veckor framöver. Berättelserna har också berättats på sportlovslägret i Kittelfjäll.

--------

Doris

Kom till Kibera 1993 när hon gifte sig med en man härifrån. Under åtta år försökte de får barn utan resultat. Slutligen fick de en dotter, men hon dog efter ett år. 2004 fick de en pojke men efter hans födelse så fastnade mannen i alkoholism. Slutligen mördades mannen och efter det har Doris och sonens situation blivit oerhört svår. Hon har inget arbete och har svårt att få pengar till mat. Får hon ett tillfälligt jobb en dag, att tvätta åt någon eller så, då har de mat den dagen. Annars får de gå hungriga.

Doris berättar att de nästan inte har något i sitt hus och hon vantrivs där och vill helst inte gå hem. Hon säger: ”Om inget händer så ser jag ingen framtid för mig eller mitt barn”.

Ett stort problem för dem är att hon inte har råd med skolavgift för sin son så nu går han inte i skolan.

--------

Som sagt, behoven är enorma! / Anna

Ps om du skulle vilja läsa mer om vårt projekt i Kibera klickar du bara på Kibera under kategorier här till höger så kommer inläggen efter varandra i omvänd kronologisk ordning, dvs det nyaste inlägget först.

Idag har jag träffat ”tjejerna” i Kibera (det är svårt att hitta ett bra samlingsnamn på en grupp mellan ca 15 och 50). Sist jag var där sa jag att jag gärna ville komma dit då och då men att jag inte ville vara gäst längre. Det fungerade nästan idag. Det är väldigt hövligt och de tackar otroligt högtidligt innan vi slutar. Jag inser att jag inte ska gå dit varje söndag. De behöver träffas och få vara sig själva och det går nog inte om jag är där. Men jag är glad för att jag får delta i deras träffar.

Idag kunde jag meddela att insamlingen går framåt. TACK alla ni som bidrar!!! Jag kunde också berätta om resultatet efter Josefs möte på samfundets huvudkontor i veckan. Två kenyanska kvinnor som driver ett micro-finans-projekt mötte Josef och en av männen som arbetar med ”tjejerna”. De fick många kloka synpunkter och tips. Dessa två kvinnor erbjöd sig också att träffa de två som valdes som ledare för att utbilda. De föreslog också att de skulle träffa hela gruppen två hela dagar för att utbilda dem. Jag kunde också berätta vad som beslutats under förra veckans möte och de blev väldigt glada över att höra att projektet kommer att ligga direkt under huvudkontoret och att de tillsammans med de två män som arbetat med dem sedan tidigare kommer att vara ansvariga. De bekräftade att det var det de ville. Känns bra att ha tolkat dem rätt.

Imorgon åker vi bort på en vecka men när vi kommer tillbaka är det nog dags att öppna konto och sen kommer vi att kunna starta på allvar. Utbildningen de ska få hoppas vi ska resultera i att de har lättare att komma fram till gemensamma regler för detta. Innan något sådant är nedskrivet kan vi inte fördela pengar. Men vi är på väldigt god väg vilket känns toppen. Vi får se om det blir någon rapport nästa söndag, det beror på hur internet fungerar i Mombasa. Annars återkommer vi söndagen efter det.

/ Anna

Idag har jag varit och träffat våra vänner i Kibera alldeles själv. Ja, det vill säga Henry som är en av deras "pastorer" var med. Det börjar kännas vant att promenera ner förbi järnvägsspåret, en promenad som var helt obeskrivlig första gången. Jag känner till och med igen vägen numera.

Henry och jag fick möjlighet att prata lite under promenaden och han ville gärna att jag delade med mig av mina tankar om hur man skulle kunna hantera de pengar som förhoppningsvis är påväg hit. När samlingen startade presenterade han mig som huvudtalare, det är tur att jag inte lider av nån scenskräck, här får man vara beredd på det mesta.

Jag berättade att vi har bett om pengar från Sverige och att vi har gott hopp om att det ska komma in en del. Jag var tydlig med att vi inte vet hur mycket och att det kommer att ta tid. Känns viktigt att inte väcka allt för stort hopp. I själva verket har jag mycket gott hopp om att de 20 000 kr vi behöver kommer att komma. Jag berättade också om microfinans och hur det skulle kunna fungera. Jag frågade vad som skulle hända annars om någon blev sjuk och förlorade allt igen.

Efter min lilla utläggning fick de diskutera en stund för att sedan komma med frågor, och farhågor. De ville veta om man kunde låna mer pengar även om man inte betalat av den förra skulden färdigt eller om man var tvungen att betala tillbaka även om det företag man startat inte börjat ge vinst än. Mitt svar på dessa frågor var att det måste de komma fram till själva. Det är de som vet hur saker fungerar och vad som är möjligt och inte. Känslan jag fick var att de var oroliga över att någon skulle ta kontroll över pengarna och börja driva in skulder. Jag bad dem att redan nu bestämma sig för att inte bråka om pengarna, det finns ju ingenting som vi människor bråkar så mycket över som pengar. Jag gav också ett bibliskt exempel, Jesus säger att man måste förneka sig själv och följa honom. Jag tror att det enda sättet att klara av detta är att lägga sig själv åt sidan, alla vill ju ha pengar men det här handlar om att hjälpa den som behöver hjälp mest. Vi kommer att fortsätta att prata om både former för detta och hur man behöver förhålla sig själv till både gruppen och pengarna. Svårt när det handlar om kvinnor som inget har, jag har ju liksom det jag behöver och mer därtill.

Dagens möte resulterade i alla fall i att de valde två representanter som ska vara de som har tillgång till kontot. De bestämde också att dessa två ska bytas ut om ett år, på så sätt blir det inga småpåvar. Till dessa två ska det också finnas två representanter från samfundet (det ville kvinnorna själva ha, de vill helt enkelt inte ensamma ha ansvar för pengarna) på så sätt kan inte kvinnorna själva ta ut pengar och inte heller samfundets representanter.

Det känns som att vi faktiskt har startat någonting idag som kan bli bra. Gruppen är fyllda av hopp och framtidstro vilket känns som en gåva bara det.

Ny rapport kommer nästa söndag. Vill du vara med sätter du bara in pengar på pg-nr 65 17 77 – 5 Pingstkyrkan Bredäng ska vara mottagare, märk betalningen Kenya.


Under veckan hoppas jag rapportera om vad som händer men också vad som hänt under januari då vi bloggat förskräckligt sällan.

/ Anna

Ps. Jag bara måste skriva hur GLAD jag är över att våra grannar under oss äntligen har fått sin godkända dom uppläst i domstolen och de kommer att få åka hem och att en familj som bor en bit härifrån är påväg hem vilken dag som helst. Snart är vi veteranerna här nere =). Vi kommer att sakna dem förskräckligt mycket men de är klara med sitt Kenyaäventyr och ett nytt sorts Sverigeäventyr kan börja.

Vi har bestämt oss för att vårt projekt under vår tid här i Kenya ska vara den grupp på ca 40 kvinnor som vi har träffat i Kibera. Jag har skrivit om dem flera gånger men här kommer en liten resumé och en beskrivning av vad vi vill försöka göra. Kvinnorna har tidigare fått hjälp från Sverige med en samlingssal och hjälp till självhjälp som det heter, de fick pengar som de startade små affärsverksamheter för, de sålde tomater, paraffin, grillkol och majs. När det började var kvinnorna helt under isen och tog inte hand om sig själva och ännu mindre om sina barn, med tiden har de börjat ta sig upp ur hopplösheten och gör nu sitt allra bästa med de medel de har.

Sen kom våldsamheterna efter valet för två år sen. Kvinnorna tvingades fly och bodde i flyktingläger. De förlorade allt i flykten, sina hem och sina varor. Nu har de börjat våga återvända men de har ingenting förutom en samlingssal. Högst upp på deras önskelista står hjälp för att kunna återuppta sina arbeten. Vi samarbetar med en av kyrkorna här nere och har goda kontakter. Att vi kan hjälpa denna grupp mammor är helt klart men hur vi ska hjälpa dem kräver noggrann eftertanke. Helt säkert är att vi inte vill göra dem beroende av hjälp. Vi vill att de ska kunna försörja sig själva.

Någon här har sagt: Hjälper du en man hjälper du en person, hjälper du en kvinna hjälper du en hel familj. Det är tyvärr alltför sant, särskilt i denna grupp. Efter samtal med kvinnorna själva har vi räknat ut att det skulle krävas 20 000 kr för att kunna hjälpa alla 40 igång med det arbete de vill försörja sig på. Någon vill köpa en symaskin och några tyger, en annan vill köpa en säck grillkol för att sälja. De har en klar idé om vad de vill göra och de har visat förut att de klarar av att genomföra det.

Drömmen vore dock att få till ett mer långsiktigt system. För vad händer om en av kvinnorna blir sjuk? Då har hon inga pengar igen och kan inte starta sitt företag på nytt. Det allra bästa vore om de fick förfoga över pengarna som grupp och låna pengar av gruppen för att starta sitt företag. Sedan betalas pengarna tillbaka med någon krona itaget (betalar man två kronor i veckan har man ju betalat av ett 500 kronorslån på fem år). Men hur vi ska bygga upp detta ska gruppen själva få fundera ut. De brukar träffas på söndagseftermiddagarna och jag har bett att få vara med. Första gången jag träffar dem ensam (utan Josef och Ida alltså) blir på söndag och jag ser verkligen fram emot att få ta tag i detta.

Vi behöver pengar för att kunna göra detta. Arbetet är under uppbyggnad och jag förstår att det låter osäkert. Det jag kan garantera är att pengarna kommer att komma till nytta i en slum där ingen människa skulle behöva bo och att vi ska göra vårt yttersta för att bygga upp ett system som kan fungera långsiktigt för att få människor på fötter igen. Om du vill vara med och bidra och vill ha återrapporter kan du läsa bloggen på söndagskvällar, jag ska försöka skriva en uppdatering då.

För att ingenting ska försvinna på vägen hit och för att allt ska bokföras enligt gällande lagar och regler skickar vi pengar hit via vår kyrka. Pengarna går från kyrkan oavkortat till oss. Vi har redan gjort några insatser och det har fungerat bra, inget har försvunnit på vägen. Vill du vara med och ge människor, som bokstavligt talat inte har mat för dagen, en chans till försörjning får du gärna sätta in valfritt belopp på pg-nr 65 17 77 – 5 Pingstkyrkan Bredäng ska vara mottagare, märk betalningen Kenya.

Jag återkommer om detta på söndag / Anna

Vi har det fortsatt härligt med mamma, pappa och lillasyster. Vi åker runt och ser allt vi orkar. Idag gick turen ner i Kibera där vi mötte de kvinnor jag berättat om tidigare. Hur vi ska kunna hjälpa dem börjar klarna för oss. Vi ska försöka hjälpa dem att organisera en självhjälpande verksamhet. Hur det kommer att se ut måste de själva komma fram till så jag ska försöka vara med på deras träffar på söndagar.

Jag återkommer nästa vecka med en längre beskrivning om våra planer och hur ni som vill vara med kan hjälpa till. Det börjar kännas som att vi kommer kunna ha dessa 40 familjer i eller påväg in i arbete innan vi åker hem. Men vi klarar det inte själva, vi behöver pengar. Men det är helt klart möjligt och det känns ganska häftigt =)

/ Anna

Ps. Vi gläds med det senaste barnbeskedet i Sverige. En ny familj är påväg hit och en liten kille har fått en mamma och pappa. Det är också stort.