mwanangu

Cecilia: Vi skulle GÄRNA titta på svt play men kenyansk uppkoppling är inte riktigt jämförbar med svensk och vi skulle få se en halv sekund i taget av låtarna. Direktsänd radio fungerar ganska bra och man får en massa bakgrundsinformation som man aldrig får på TV =)

Åsa: Kom hit så ska vi gå i tygaffärer =) Jag tror att det finns det mesta, trikå i alla fall. Dillchipsen är skickade från Sverige från en underbart fantastisk vän som tyckte att vi behövde ett festivalkit. Här finns på sin höjd Pringles.

Glenn: Har ingen aning om vad de använder. Vi har en indisk sportkanal här de visar MYCKET pingis. Vi får betala för lite on demandTV när vi kommer hem och se sånt där roligt som vi missar nu =)

Kommentera mera så ska jag berätta mera ;-)

/ Anna

Här kommer en liten snabbgenomgång (passar bra i melodifestivaltider) av vårt januari som framför allt har inneburit efterlängtade besök, hoppas mina minnen stämmer överrens med alla andras, annars får ni rätta mig. Jag har lagt in bilder, jag insåg efter ett tag att jag faktiskt bloggat lite under de första två besöken, bilder därifrån finns i gamla inlägg. Det senaste besöket har vi nästan inte bloggat någonting ifrån så där finns lite bilder.

27 december landade farmor och farfar alltså Josefs föräldrar. Jag tror att vi bloggat ganska duktigt under deras besök men som sagt, detta är en snabbgenomgång. Josef och Ida mötte på flygplatsen, jag låg hemma för att vara så nära en toalett som möjligt. Min hittills enda matförgiftning kom förmodligen av en dansk leverpastej. Kenyansk mat går utmärkt men tydligen inte dansk =). Första dagen tog vi det lugnt och på kvällen firade vi jul. Ida som tränat hela december med sin paketkalender och på julafton visste precis vad julklappar innebar. Jättemysigt att få fira jul med farmor och farfar!!!

28 december tillbringades för mig på sjukhus för att lämna prover (det behöver inte beskrivas mer än så) för övriga gänget blev det en tur till tandläkaren då knäcken dagen innan blivit för mycket för en kindtand, det blev också en liten rundtur i närområdet.

29 december åkte vi till Karen. Turen började på skolan där vi jobbar, lunch på nya favoritrestaurangen Rusty Nail. Sen åkte vi och hälsade på girafferna på giraffcentret. Alla fick krama och mata giraffer. Ingen pussade (undrar om jag kommer att våga det innan jag åker hem???). Kazuri (pärlfabriken) hade helgstängt så jag fick hålla en guidad tur från utsidan, butiken var öppen så shoppa kunde vi göra.

30 december gick vi till barnhemmet för att väga prinsessan. Hon hade ökat flera hekto, rekord hittills. Nu väger hon precis ett kilo mer än när vi fick henne. Sen bar det av till stan för lite sightseeing och shopping.

31 december åkte vi på safari i Nairobi national park. Vi hade en härlig dag i en park som blivit väldigt mycket grönare sen vi såg den sist. Detta finns det ett inlägg om.

1 januari tog vi det lugnt vid poolen.

2 januari vandrade vi upp för ngong hills, det finns ett inlägg om detta med bilder.

3 januari predikade Josef i Ongata Rongai. Vi tog bilen dit och pastorn mötte upp där Josef inte hittar längre. Det har regnat ganska mycket på sista tiden så stan vi åkte igenom hade gator av lera och vattengropar. Vi trodde nästan inte att bilen skulle orka upp för backarna. Det gick bra tills vi kom till kyrkans grind, där körde vi fast. Men pastorn och farfarn iklädda kostymer gick ut och puttade, så kom vi igenom. Han som kom efter oss (det var de enda två bilarna vid den kyrkan) hade fått sätta på fyrhjulsdriften för att komma igenom. Vi fick vara med om en härligt afrikansk gudstjänst med skön stämsång och dans. Jag gick ut och bytte på Ida i bilen, detta var tydligen väldigt spännande, bilen var omringad av barn i tre rader. Jag fick säga ifrån ibland annars hade bilen varit fylld av barn.

4 januari tog vi en liten rundtur på några av våra favoritställen t.ex. svenska skolan. Dagen avslutades på Habesha och farfarn fick äntligen smaka getkött som han mycket skeptiskt sett fram emot. Det fick dock godkänt betyg.

5 januari åkte farmor och farfar (känns härligt konstigt att säga det om mina goa svärföräldrar och inte om min egen farmor) hem. Flyget gick på eftermiddagen så det blev en liten stund vid poolen innan vi var tvungna att göra oss i ordning. Vi följde med för att vinka av, tråkigt nog får man inte följa med in på flygplatsen. Farväl fick det bli ute på gatan. Sen blev det en låååång färd hem. Alla matatus strejkar och hela landet är ett enda trafikkaos. Men hem kom vi till en väldigt tom lägenhet.

6 januari var vi alldeles ensamma. Det var bra för vi hann fixa lite innan nästa gäng kom. Det blev bland annat lite julklappshopping. Butikerna i botten av Hilton hotell har fått många besök av familjen Pansell i januari, en av tjejerna som jobbar där frågar numera efter Ida om hon inte är med.

7 januari dagen började på natten med att vi fick välkomna nya gäster. Josef åkte ut till flygplatsen och mötte. Så underbart att träffa dem!!! Det var Josefs båda bröder som kom, den ena med en kompis och den andra med fru och son, Idas efterlängtade kusin. Dagen tillbringades sedan i lugnt tempo vid poolen.

8 januari Josef och jag började dagen med att lämna vår skatt till vår högt uppskattade granne och skattens faster. Första barnvakten, hjärteslitande - för oss alltså. Ida hade jätteroligt, hon hade ju två kompisar att leka med. Vi blev intervjuade av childrens department, ett steg till närmare vår hemresa. Väl hemma från stan tog vi våra kära gäster med oss till Karen där vi åt på nya favoritrestaurangen Rusty Naill, efter en smaskig middag åkte vi till giraffcentret där vi klappade giraffer eller affer som Idas kusin säger. Ingen vågade pussa girafferna den här gången heller, fegisar.

9 januari, visade vi stan för de nya gästerna. Jag tror att en av de stora sevärdheterna med att åka till stan är själva bussresan dit. Den kan vara obeskrivlig =) Det blev i alla fall lite shopping och en god Java-lunch.

10 januari gick vi till barnhemmet. Efter en stunds resonemang valde vi att gå till barnhemmet först och ta poolen sen. Ett mindre lyckat val då det var varmt och lite molnigt när vi gick och mera molnigt och inte lika varmt när vi var redo för poolen. De unga singlarna i gänget valde att besöka Carnivore, vi gamlingar stannade hemma. De hade en mysig middag på tu man hand =).

11 januari, grabbarna åkte tidigt på safari. De fick flyga till Masai Mara istället för att åka bil då det har regnat så mycket att vägarna inte är farbara. Berättelsen om safarit får Josef stå för. Jag berättar vad kvinnor och barn som lämnades i Nairobi hade för sig. Vi åkte helt enkelt till stan för att shoppa =) Kusinen som pratat om affer efter giraffcentret ska få en likadan virkad giraff som Ida har så mer gult garn var dagens shoppingmål. Ida var lite sjuk så vi åkte också till Gertrudes barnsjukhus (eller i alla fall den lilla mottagning som finns här i närheten). Ida skrek i högan sky när en mycket snäll sjuksköterska tog prover. Inget farligt, förmodligen ett virus.

12 januari åkte vi på ett eget safari, finns ett inlägg som heter baby safari.

13 januari tog vi det lugnt här hemma.

14 januari kom killarna hem från safarit, trötta och nöjda. Jag och Karin ville gå till toimarket så Jakob hängde med. Sen mötte vi upp de andra på Habesha. Omdömet från den mer ungdomliga publiken var goda röror och äckligt bröd, tror jag =)

15 januari åkte ungdomarna till Amboseli med Salash och tältade. Vi andra tog det lugnt på förmiddagen. På eftermiddagen gick vi till svenska skolan och träffade de andra adoptivfamiljerna.

16 januari åkte Karin och jag till stan (igen) för en sista shoppingrunda. Nu var det nog mest presenter som handlades. Papporna och trollen höll till vid poolen. Det här gänget har haft en ganska kall vistelse här, vädret i januari är väl ungefär som om det skulle snöa i juli hemma. Det verkar inte bekomma kusinen som glatt badar i vilken temperatur som helst utom när det är varmt. Hans mamma och pappa (mest mamma) som får bada mer honom blir lätt blåfrusna i det kalla poolvattnet. Min lillasyster tar examen i Sverige så det firar vi med oxfilé, potatis och sås.

17 januari sista dagen med det här gänget. Det är söndag så vi går på gudstjänst i Kibera, Josef predikar. Efter gudstjänsten skjutsas Ida, Nisse och jag hem för att ha en lek-eftermiddag. Resten av gänget får följa med våra vänner på en tur genom Kibera. De får bland annat se hur familjerna har det hemma. De kom hem sent, hungriga och mycket berörda av besöket. Vi vinkar av hela gänget innan vi somnar för natten. Sorgligt!!!

18 januari är en ensam dag. Vi trodde att vi skulle få ner min familj med samma flyg som Josefs bröder & co åkte hem med men när ett plan landar 02.10 på natten är det lätt att virra bort datum. Vi fick alltså en bonusdag att fixa på, det passade oss ganska bra. Det blev julklappar igen och lite annat smått och gott. Innan vi somnar den här natten har vi fått välkomna mormor, morfar och moster, inte ett dugg sorgligt även om lite tårar fälldes särskilt när hela gänget tassade in för att titta på en sovande Ida.

19 januari gick vi ner och väckte släkten vid 11.00 de sov gott efter en lång flygresa. En väldigt avvaktande Ida satt i mitt knä och tittade på de nya gästerna. När dagen var slut var hon dock ganska obesvärad och lekte glatt. På eftermiddagen gick hela gänget utom vi och handlade. Vi piffade till lägenheten och tog emot childrens department (ja, inte hela department men en representant som skulle göra hembesök). Det gick fort och när familjen var tillbaka från affären var hon borta. Kvällen avslutades med lilljul, den sista för den här julen. Lika roligt igen att öppna julklappar, extra roligt att få hälsningar och klappar från de vi saknar extra mycket som lillebror med fru och farmor och farbror som alltid brukar fira jul med oss. Tack för klapparna!!!

  

20 januari åkte vi till stan, mest för att jag äntligen hittat postavin som jag lagt på ett VÄLDIGT smart ställe, det var mest en lyckträff att jag hittade den, det var julklappar även där så vi fick öppna paket den här dan också =). Stan var som vanligt överväldigande med sitt myller. Det shoppades glatt och vi kom hem trötta och VARMA. Det här gänget har nämligen fått en mycket varmare vistelse än det förra. Dagen avslutades därför vid poolen.

21 januari åkte vi för att mjukstarta safariäventyren till djurbarnhemmet. Där finns inte djurbäbisar som jag trodde, där finns stora och små djur som en gång varit föräldralösa. Det var lite synd om dem då burarna är små och det inte finns så många gömställen. Men det var häftigt att se leoparden så nära. Vi åt lunch och sen gick vi på safari walk. Barnhem och walk ligger nästan bredvid varandra men de är som natt och dag. På Safari walk har man försökt härma djurens naturliga miljö. Det är så vackert och vi hade en härlig promenad.

     


22 januari vilade vi upp oss vid poolen.

23 januari skickade vi familjen upp för Ngong hills. Det har Emma skrivit om när hon gästbloggar. Josef och jag fick en lugn dag hemma med en gäst från Sverige.

24 januari, en söndag så vi åkte till Kawangware på gudstjänst. Josef predikade. Emma har skrivit väldigt fint om det också. Efter gudstjänsten fick vi lunch hos pastorn. Det är en självklarhet här. Pastorn bor nästan alltid i eller bredvid kyrkan och där bjuds det på lunch efter gudstjänsten. Det är en enorm gästfrihet som möter en. Vi sitter i sofforna och väntar, någon kommer och tvättar våra händer, vi tvättar förstås själva men hon häller vatten över händerna och räcker oss en handduk. Sen äter vi och pastorn, när vi går ser vi att alla andra sätter sig till bords. Vi och våra gäster var överväldigade över gästfriheten.

25 januari slappade vi vid poolen.

26 januari damerna slappade vid poolen, gubbarna åkte till nationalmuseum och var kulturella. Middagen intogs på Carnivore så vi var garanterat mätta när vi gick och la oss.

     

27 januari, josef går upp tidigt för att åka till Karen och jobba. Vi andra går upp lite senare för att följa efter i buss. Vi kommer till rondellen i Karen och ska försöka ta oss till bibelskolan. Min mobil har inga pengar kvar på kortet och Josef svarar inte. Jag tankar mobilen i en kur som ser ut som en pappkartong som någon har klippt hål i men Josef svarar ändå inte så vi börjar gå. Det är ganska varmt och matatus försöker få med oss knäppa mzungus som är ute och går. Till slut svarar maken och vi blir hämtade. Josef visar skolan och sen åker vi till Rusty Nail och äter lunch. Jag gör slag i saken och tar kort på de fantastiska blommor som finns i parken där.

     

Efter lunch åker vi till Kazuri för rundtur och halsbandsshopping. Jag köper ett med zebror som jag haft ögonen på länge. Mamma väljer och väljer och väljer… pappa ger upp, ger henne pengarna och går ut och leker med Josef och Ida istället. Jag tror knappt Josef gick in =) Efter Kazuri måste vi ha kaffe så vi åker till Karen Blixens Coffe Garden och fikar, väldigt gott!!! Vi får också veta kopplingen till Karen, hennes plantage var MYCKET större än jag förstått och coffe garden ligger runt förmannens hus.

     

Sista stoppet för dagen blir Karen Blixen museum. Vi tackar ja till guidning (det gjorde jag inte sist) och får en rundtur av en fantastisk holländsk liten dam som måste ha detta som sin passion och fritidssysselsättning. När hon fyllde 50 fick hon ett besök på Blixen museet i Danmark, då är man entusiast. Hon berättade med inlevelse och glöd om Karen, filmen och en massa annat. Jag blev riktigt sugen på att läsa fler böcker av Karen än ”den afrikanska farmen” som jag håller på att traggla mig igenom (flåt Lovisa du ska få tillbaka den). Vi var överrens om att det var ett mycket lyckat besök. Vi blev också tvungna att se filmen på kvällen, eller början av den innan alla började somna.

     

28 januari gjorde vi ett besök i Kibera. Fem av kvinnorna berättade om sitt liv. Jag ska skriva ner dessa berättelser här på bloggen så småningom. Som vanligt var besöket omtumlande men en idé på hur vi skulle kunna hjälpa dem börjar ta form.

29 januari gick vi till barnhemmet. Det är SÅ roligt att få visa familjerna det fina barnhem där Ida tillbringat nästan 10 månader av sitt liv. En lunch på Java sen åkte mamma, pappa och jag till stan. Emma, Josef och Ida åkte hem. På stan handlade vi framför allt safari-hattar för att rädda flintarna på gubbarna och näsorna på oss allihopa.

30 januari tidigt tidigt hämtade Salash upp oss. Han hade med sin fru och yngsta dotter, det var så roligt att lära känna dem lite. Vi åkte några timmar med ett frukoststopp längs vägen innan vi svängde av mot Amboseli. En lååååååång grusväg som måste ha varit räfflad (jag kände mig som en milkshake efteråt) senare åkte vi in i parken och jakten kunde börja. Jag känner mig ungefär som en jägare (tror jag) fast jag tar kort istället för skjuter på djuren. Ganska tidigt såg Salash ett lejon, nu ser ju han saker som ingen annan människa kan se så vi andra såg henne inte =(. Men vi såg majestätiska elefanter och ett gäng flodhästar. Vi lekte tittut med hyenor och såg en buffel ta ett svalkande dopp. Ganska lite djur i den här parken också men det var så vackert med Kilimanjaro i bakgrunden.

     

     

Natten tillbringade vi på ett guesthouse i Loitokitok (tror jag det hette). Det visade sig vara en svensk pingst-missions-station. Ganska häftigt att sova i en del av vår historia. Byn ligger vid foten av Kilimanjaro och utsikten var galet vacker. Kackerlackorna på toaletten (och lite i rummet) gjorde nästan ingenting.

  

31 januari började med tidig frukost och en kort biltur. Vi stannade, gick ur och började gå. När man är ute med Salash vet man aldrig vad som kommer att hända. Vi gick nerför en backe och rakt in i en majsåker, ner för en annan backe och så plötsligt står vi vid ett vattenfall i en regnskog, en sån där plats man ser i filmerna. Salash ville bara visa oss hur skogen såg ut innan människor började odla och plantera snabbväxande skog. Bäcken som vattenfallet var en del av utgör gränsen till Tanzania.

     

Vi åkte vidare mot Tsavo, en del av vägen måste man åka med konvoj. Vi var lite sena men när vi kom till bommen där konvojen börjar sa vakten att de åkt för fem minuter sen så vi åkte efter, utan beväpnad vakt. Jag såg aldrig skymten av någon konvoj och med Kenyansk tidsuppfattning kan det lika gärna ha handlat om 20 minuter som 5. Vi såg inga banditer heller så det gick ju bra men lite väl spännande för vår smak.

Tsavo var underbart vackert. Amboseli är platt och ganska torrt. Tsavo är grönt och lummigt (åtminstone såhär års). Vi åkte in i ett totalt svart landskap där vi gick ur bilen. En lavaflod som runnit där för 500 år sen. Jag har aldrig promenerat på en lavaflod förut! Vi åkte vidare till Musima Springs där vi åt lunch och gick på en ny promenad. Mamma var lite nervös, hon hade gärna velat ha med en vakt med gevär. Vi gick bredvid en flod som rinner fram ur lavafloden, i själva verket rinner den under lavafloden och kommer fram vid Musima. Vi såg krokodiler och flodhästar, Emma frågade om farliga ormar och fick veta att svart mamba finns i området, kändes ju tryggt. Vi kom dock helskinnade till bilen. Ett annat stopp vi gjorde var mindre frivilligt, bilen fastnade med två hjul i varsitt hål så vi fick gå ur bilen och palla upp hjulen på stenar innan vi kunde knuffa igång den, lite läskigt i lejon- och elefantområden =) Det var mödan värt då vi strax efter gick upp för en kulle och fick en helt fantastisk utsikt över en av parkens dalar. Tsavo West är stort som Israel ungefär så det finns ett gäng dalar. På kvällen landade vi på Ngolia Bandas en lodge som ligger på bergsluttningen, otroligt vackert!

     

     

     

     

1 februari åkte vi runt i parken hela dagen. När vi åt frukost kom någon och frågade om vi ville se leoparden. Alla sprang och där på klippan rakt ovanför våra rum låg en leopard och spanade. Vi hade haft sällskap till rummet av en masai kvällen innan för att leoparder och hyenor kan komma ner bland husen, lodgen är inte inhägnad. Här var han i all sin glans. Bra start på en safaridag. Efter frukost åkte vi till en vulkan som vi travade upp för, också ganska häftigt! När jag kom ner hällde jag ut en hel lavaflod ur mina gymnastikskor. Det kan man kalla zonterapi, alla zoner på en gång. Vi åkte sen hela dagen med en liten paus för lunch och vila. Vi såg djur men inga mängder då det är så lummigt att djuren lätt kan gömma sig. I arter räknat har vi dock sett mer än vi sett i Nairobi. Jag gillar fortfarande giraffer och Idas favoriter var babianerna. I skymningen kom vi till ett vattenhål med två giraffer och tre zebror. De och vattenhålet var otroligt vackra i den afrikanska solnedgången.

     

        

2 februari vi njöt av sista frukosten på lodgen innan vi fortsatte leta djur på vägen ur parken (som var ganska lång). Nästan ute ur parken stod en flock Impala och en flock babianer som för att säga hej då. Sen åkte vi hem! Trötta och nöjda med ett safari som bestått av så mycket mer än djur. Det känns som att vi har fått uppleva Kenya utanför Nairobi.

  

3 februari, sista dagen med gänget, snyft!!! Vi slappar vid poolen och njuter av att vara tillsammans. Det kan ju dröja länge till nästa gång. Jag öppnar dock mailen och ser att vi har en tid hos domaren den 12/3. Skönt med en tid! Vi tar ett tårfyllt farväl men det är ju inte evigheter innan vi möts på Arlanda =)


Pust! Det var januari och lite till det =) / Anna

PUH vilken dag! Den måste beskrivas i detalj. Vi har i alla fall träffat domaren och Ida har fått sin guardian så för oss gick det bra.

Klockan ringde 06.00 imorse, vi hade väl sovit två tre timmar var. Vi åt frukost, väckte Ida som var ungefär lika lättväkt som en normal tonåring. Jag satte pärlor i hennes hår vilket numera inte är vidare populärt. 07.30 skulle vi vara klara för avfärd. Bilen kom väl vid 08.00 och vi lämnade Gemina 08.13, man blir lite lätt stressad.

Vi hann ändå till domstolen i tid och efter att ha irrat runt i korridorerna hittade vi rätt. Efter en ny ökning i puls när inte advokaten fanns på plats kom ändå alla inblandade och vi kunde andas ut. Det kom domstolsmänniskor och allt såg ut att vara i sin ordning. Så meddelades det bara att domaren tog emot 11.30!!!

Vi gick och fikade med våra guardians. Vi var såklart Josef, Ida och jag men också våra grannar en trappa upp som skulle ha sin andra hearing, den där adoptionen godkänns. Vi drack gott kaffe, hade lite missöden med en halv utspilld latte (ingen fick på finkläderna, puh). Så gick vi tillbaka mot domstolen igen.

Folk började samlas igen och det kom kostymkillar med enorma pappersbuntar. Domaren kom och vi tog på oss kavajer och slätade till skjortor. Vi hade nummer 4 och grannarna nummer 7. De ropade upp nummer 6 först. Vad betydde det? Att de struntade i alla innan eller att de tog de viktigare andra hearingarna först????? Direkt efteråt ropades andra hearingarna in bara för att få beskedet att det inte fanns tid idag!!! SÅ ledsamt. Sen tog de första hearingarna det vill säga guardian appointment, barnen ska ha en guardian som utreder oss som föräldrar. Vi var ett sådant.

Väl inne hos domaren satt vi snällt på stolar längst bak i rummet. Vår advokat och en representant från vår organisation förde vår och Idas talan. Idas guardian frågades ut och sen var det klart. Idas intryck av domaren vet vi inget om men kanske kan pruttljuden som ljöd över rummet ha gjort något sorts intryck. Avtryck i blöjan gjorde de i alla fall =)

På eftermiddagen delas papper ut i domstolen. De familjer som skulle hämta sina papper idag för att kunna åka hem på nyåret fick också gå hem tomhänta. De får vacker vänta en - en och en halv månad till. GRYMT!!!

Det vi har lärt oss är att inte räkna in något som säkert. Visst har vi fått en första hearing snabbt och den gick till och med bra men det betyder inte att processen kommer att gå snabbt i slutändan. Det är klart att man börjar drömma men realisten i oss fick en rejäl push idag. Vi är jätteglada för Idas skull idag. Vi är otroligt ledsna för våra vänners skull och vi önskar att de snart får åka hem. Det är livet här, eftersom alla familjer finns på plats samtidigt finns det de som är glada samtidigt som några är ledsna. Det är tur att det går att vara glad och ledsen i omgångar. I grund och botten är vi bara GLADA men en dag som den här tillåter vi oss att ha alla känslor på en och samma gång.

/ Anna

Vi får ofta frågan om vi vet vilket kön och vilken ålder det är på barnet. Helt rimligt då det är ganska ovanligt i adoptionssammanhang att inte veta något om barnet och ändå planera resan. En extra vanlig fråga då är om man inte önskar sig ett så litet barn som möjligt. Jag har funderat ganska mycket på varför det är en så svår fråga att svara på.

När vi gick den första obligatoriska kursen fick vi träffa ett gäng trevliga par och diskutera allt som rör adoption. Vi gjorde en väldig massa värderingsövningar och fick verkligen anledning att fundera på vad vi egentligen tyckte. Något som jag reagerade på under kursen var att många önskade sig just "ett så litet barn som möjligt" många hade också ett specifikt land i sikte. Det är inget fel i det men jag kände i hela mig att jag inte ville tänka så.

Adoption är en fantastisk lösning på två problem. Det finns barn i desperat behov av föräldrar och vi är i desperat behov av någon att älska. Vi har ju fått anledning att inte bara fundera över våra motiv, vi har också fått förklara dem i hemutredningen. I denna rannsakan av VARFÖR vi tvunget vill bli föräldrar utkristalliserar sig behovet av någon att slösa kärlek på. Det handlar inte först och främst om att mina gener ska gå vidare, inte heller om att få uppleva en graviditet. Detta är säkert väldigt trevligt men att ha barn är så mycket större än så och för oss handlar det om behovet att älska och om det enorma behov som finns av att bli en familj.

Där satt vi då med kursboken och en massa artiklar om adoption. Vi läste mängder (så kändes det i alla fall) med artiklar om barnhemsbarn som blir utan familj för att de blivit för gamla (för gammal är man när man passerat två år). Det kändes i hela hjärtat och scenerna från Rasmus på luffen spelades upp i hjärnan. Jag menar verkligen inte att man är hemsk om man adopterar en 6 månaders bebis, de blir nämligen äldre och skulle också bli för gamla om ingen adopterade dem, ju tidigare desto bättre för barnet. Jag beskriver bara vår känslomässiga resa från "så litet som möjligt" till något helt annat. Under läsandet och funderandet föreslog någon av oss att vi kanske skulle be om ett medgivande 0-3 år (vilket i adoptionssammanhang inte är en speciellt hög ålder). Plötsligt var det något som landade djupt ner i magen och det kändes så rätt. Sedan dess har vi nästan inte tvivlat på beslutet. Tvivlen handlar i så fall om vår förmåga att ta hand om ett barn som kommit lite längre i sin språkutveckling och som kanske har många separationer bakom sig och aldrig om vår förmåga att älska ett barn äldre än två år.

Att svara på frågan vilken ålder vi önskar oss är lika omöjligt att svara på som frågan om vilket kön vi önskar oss (eller nästan mer omöjligt). Det vi önskar oss är en unge som behöver oss. Som behöver bli så älskat som bara vi kan älska.

/ Anna

Jag fick en uppsträckning på jobbet igår. Jag hade tydligen inte uppdaterat bloggen i önskad utsträckning. Mitt tafatta försök med att "jag har ju skrivit att det inte blir så ofta innan vi åker" räckte inte som ursäkt. Förlåt Anders =)

Det händer nämligen absolut ingenting just nu. Sist vi hörde något om våra papper var de hos Notarius Publicus. Sen ska de tröska via UD och Kenyanska ambassaden innan de skickas ner till Kenya. Under tiden har vi inte fått höra någonting och Adoptionscentrum har kanske bättre saker för sig än att uppdatera otåliga människor med att det fortfarande inte har hänt något och det finns kanske fler otåliga än vi. Jag vill också sända en tanke till alla ni som är på väg till Kina och som inte får åka bara för att Kina har fått influensa-skräck. Om jag är otålig vad ska inte ni vara då.

Tro inte att vi tappar modet för det. Detta innebär att vi kan få utnyttja vår älskade husvagn i sommar vilket inte är fy skam. Vi är också helt och hållet övertygade om att Gud är med oss vilket visade sig senast i lägenhetsuthyrningen. Vi har bett om att få lägenheten uthyrd till några stabila personer som kommer att hyra lägenheten under hela hösten. Våra hyresgäster hade (veckan innan allt blev klart) bett om att få tag på en lägenhet lämplig för två att dela på. Snacka om dubbelt bönesvar!

Väntan fortsätter och bloggen uppdateras åtminstone så fort det händer något =)

/ Anna

Man kan undra vilken vecka vi är i. Jag har inte så stort behov av att jämföra mig med tjejer som väntar biologiska barn men jag har ett stort behov av att tillåta mig själv att vänta barn. Det är överhuvud taget svårt att jämföra till exempel det där med vecka. Varifrån börjar man räkna? Från medgivandet? Från första kontakten med socialen? TIll slut har jag landat i att vänta adoptivbarn har sin helt egna vänta-barn-period och man skulle kunna skriva en särskild bok om de olika faserna istället för de fantastiska böcker som finns med bilder på pyttebebisarna i magen vecka för vecka. Jag har funderat på hur en sådan bok skulle kunna se ut.

Hur blir man med barn?
1. Man tar kontakt med familjerätten i sin kommun.
2. Man går den obligatoriska föräldrautbildningen i 7 veckor.
3. Man gör en hemutredning.

Hur vet man att man är med barn?
4. Man blir godkänd av kommunen.

Hur ser barnväntandet ut?

5. Papper skickas till adoptionsorganisationen.

6. Vänta på att organisationen ska ta kontakt.

7. Möte på adoptionsorganisationen, i vårt fall AC

8. Stå i kö - här beror det på vilket land man väljer och hur länge man har stått i kö hos sin organisation, en vanlig kötid är 2-3 år.
9. Man har kommit längst fram i kön och får börja göra iordning de papper som ska skickas ner till landet.
10. Papper samlas ihop.
11. Papper godkänns av adoptionsorganisationen.
12. Papper översätts.
13. Papper legaliseras av t.ex. notarius publikus.
14. Papper skickas till landet.
(Nu blir det Kenyaspecifikt, jag vet inte hur det ser ut i andra länder)
15. Vi blir godkända av adoptionsmyndigheten
16. Vi blir utsedda som föräldrar till ett barn.
17. Vi får samtycke av kommunen att adoptionen får fortsätta.
18. Vi får resebesked och kan åka ner till vårt barn.

Sen följer för vår del minst 6 månader i Kenya som i och för sig är en del av barnväntandet men vi får vänta tillsammans med vårt barn.

Så om någon frågar vilken vecka vi är i svarar vi just nu: Pappren är på legalisering. Istället för bilder på pyttebebisar finns det en bild av en liten som växer i hjärtat istället för i magen men den går inte att visa (men så är det väl för alla som väntar barn).

Jag inser att denna lista ser ganska torr och tråkig ut men varje litet steg är ett steg närmare ett barn. Jag är glad att vi valde Kenya där vi inte behöver stå i kö för att få skicka papper och där det går ganska fort när man väl har skickat papper och framför allt där vi får vänta tillsammans med barnet. Vi väntar med spänning eller som jag läst i någon bok vi längtar barn (men det gör väl alla som väntar barn). =)

/ Anna