Vardag
Nu har vardagen kommit till Gemina Court. Vi jobbar i våra vanliga skift, Josef på förmiddagen och jag på eftermiddan. Ida och jag går till sandlådan på förmiddagen och Josef tar med henne till poolen. Idag har det varit förskräckligt varmt så jag gick också till poolen med avhandling och dator. Det går sådär att läsa vid poolen men med melodifestival i lurarna är det lättare att avskärma alla runtomkring. Det är precis som innan vi fick alla gäster.
Den stora skillnaden är nog Ida. Innan jul gick hon inte ens och nu springer hon omkring. Jag kommer ihåg när vi kom och problemet för de andra föräldrarna var att barnen sprang iväg utan att komma när man ropade tillbaka dem. Det problemet har vi NU! Ida springer glatt iväg och tycker bara att det är roligt när vi säger till. Idag hamnade hon i gungan till sist. Det tycker hon också är roligt men hon sitter fast.
Jag har funderat lite på hemlängtan. Vi har en familj här som får åka hem vilken vecka som helst och en annan som åker hem om nån månad förhoppningsvis. Det blir mycket hemlängtan när hemresan är så nära. Det har gjort att jag funderat över min egen hemlängtan idag. Jag har ju längtat hela tiden efter alla människor jag saknar. Jag vill ju helst ha familj och vänner nära tillhands hela tiden. I december längtade vi hem men det är ju en så speciell månad och Kenya har liksom inte den rätta knycken på julstämning. Sen har vi ju njutit i fulla drag av just familj. Nu när vi är ensamma skulle vi ju kunna börja längta. Det gör jag men i små portioner. Jag tänker på hur mysigt det kommer att bli när Ida kommer HEM till vår lägenhet eller hur mysigt det blir att gå på skansen eller att bara gå till lekparken. Såna där små vardagssaker som jag ser fram emot. Det är en sån där förväntansfull pirrande längtan som är lite skön att känna.
Jag känner däremot inte att jag måste vara hemma NU. Det är ju nu jag upptäcker Kenya. De första månaderna försökte vi förstå vad som hände sen har det varit december och januari med alla besök. De är i januari vi börjat resa och se landet. Det är nu jag börjar lära känna människor här, jag har träffat dem förut men nu känns de som gamla bekanta. Vi planerar som bäst en resa till Mombasa innan hearingen den 12 mars och en resa till Masai Mara den 13 mars. Kenya är så mångfacetterat, dels finns Nairobi med sina enorma olikheter från Kibera till ambassadörens residens i Westlands men det finns också en landsbygd som det är jätteroligt att få upptäcka. Jag vill hinna med lite upptäckande innan jag åker hem så därför längtar jag lagom. (Kanske en försvarsmekanism för att slippa hantera det faktum att det är 2 - 5!! månader innan vi får åka hem)
Jag lyssnade på förra årets melodifestival idag och hörde en av mina favoriter därifrån. Sången gestaltar några av mina mysigaste stunder. Jag tror att hon sjunger om en kopp kaffe hemma men för mig är det på stan, på ett café med en bok i handen.
http://www.youtube.com/watch?v=8E5vrELnP4c
/ Anna
Den stora skillnaden är nog Ida. Innan jul gick hon inte ens och nu springer hon omkring. Jag kommer ihåg när vi kom och problemet för de andra föräldrarna var att barnen sprang iväg utan att komma när man ropade tillbaka dem. Det problemet har vi NU! Ida springer glatt iväg och tycker bara att det är roligt när vi säger till. Idag hamnade hon i gungan till sist. Det tycker hon också är roligt men hon sitter fast.
Jag har funderat lite på hemlängtan. Vi har en familj här som får åka hem vilken vecka som helst och en annan som åker hem om nån månad förhoppningsvis. Det blir mycket hemlängtan när hemresan är så nära. Det har gjort att jag funderat över min egen hemlängtan idag. Jag har ju längtat hela tiden efter alla människor jag saknar. Jag vill ju helst ha familj och vänner nära tillhands hela tiden. I december längtade vi hem men det är ju en så speciell månad och Kenya har liksom inte den rätta knycken på julstämning. Sen har vi ju njutit i fulla drag av just familj. Nu när vi är ensamma skulle vi ju kunna börja längta. Det gör jag men i små portioner. Jag tänker på hur mysigt det kommer att bli när Ida kommer HEM till vår lägenhet eller hur mysigt det blir att gå på skansen eller att bara gå till lekparken. Såna där små vardagssaker som jag ser fram emot. Det är en sån där förväntansfull pirrande längtan som är lite skön att känna.
Jag känner däremot inte att jag måste vara hemma NU. Det är ju nu jag upptäcker Kenya. De första månaderna försökte vi förstå vad som hände sen har det varit december och januari med alla besök. De är i januari vi börjat resa och se landet. Det är nu jag börjar lära känna människor här, jag har träffat dem förut men nu känns de som gamla bekanta. Vi planerar som bäst en resa till Mombasa innan hearingen den 12 mars och en resa till Masai Mara den 13 mars. Kenya är så mångfacetterat, dels finns Nairobi med sina enorma olikheter från Kibera till ambassadörens residens i Westlands men det finns också en landsbygd som det är jätteroligt att få upptäcka. Jag vill hinna med lite upptäckande innan jag åker hem så därför längtar jag lagom. (Kanske en försvarsmekanism för att slippa hantera det faktum att det är 2 - 5!! månader innan vi får åka hem)
Jag lyssnade på förra årets melodifestival idag och hörde en av mina favoriter därifrån. Sången gestaltar några av mina mysigaste stunder. Jag tror att hon sjunger om en kopp kaffe hemma men för mig är det på stan, på ett café med en bok i handen.
http://www.youtube.com/watch?v=8E5vrELnP4c
/ Anna
Kommentarer
Trackback
