mwanangu

Man kan undra vilken vecka vi är i. Jag har inte så stort behov av att jämföra mig med tjejer som väntar biologiska barn men jag har ett stort behov av att tillåta mig själv att vänta barn. Det är överhuvud taget svårt att jämföra till exempel det där med vecka. Varifrån börjar man räkna? Från medgivandet? Från första kontakten med socialen? TIll slut har jag landat i att vänta adoptivbarn har sin helt egna vänta-barn-period och man skulle kunna skriva en särskild bok om de olika faserna istället för de fantastiska böcker som finns med bilder på pyttebebisarna i magen vecka för vecka. Jag har funderat på hur en sådan bok skulle kunna se ut.

Hur blir man med barn?
1. Man tar kontakt med familjerätten i sin kommun.
2. Man går den obligatoriska föräldrautbildningen i 7 veckor.
3. Man gör en hemutredning.

Hur vet man att man är med barn?
4. Man blir godkänd av kommunen.

Hur ser barnväntandet ut?

5. Papper skickas till adoptionsorganisationen.

6. Vänta på att organisationen ska ta kontakt.

7. Möte på adoptionsorganisationen, i vårt fall AC

8. Stå i kö - här beror det på vilket land man väljer och hur länge man har stått i kö hos sin organisation, en vanlig kötid är 2-3 år.
9. Man har kommit längst fram i kön och får börja göra iordning de papper som ska skickas ner till landet.
10. Papper samlas ihop.
11. Papper godkänns av adoptionsorganisationen.
12. Papper översätts.
13. Papper legaliseras av t.ex. notarius publikus.
14. Papper skickas till landet.
(Nu blir det Kenyaspecifikt, jag vet inte hur det ser ut i andra länder)
15. Vi blir godkända av adoptionsmyndigheten
16. Vi blir utsedda som föräldrar till ett barn.
17. Vi får samtycke av kommunen att adoptionen får fortsätta.
18. Vi får resebesked och kan åka ner till vårt barn.

Sen följer för vår del minst 6 månader i Kenya som i och för sig är en del av barnväntandet men vi får vänta tillsammans med vårt barn.

Så om någon frågar vilken vecka vi är i svarar vi just nu: Pappren är på legalisering. Istället för bilder på pyttebebisar finns det en bild av en liten som växer i hjärtat istället för i magen men den går inte att visa (men så är det väl för alla som väntar barn).

Jag inser att denna lista ser ganska torr och tråkig ut men varje litet steg är ett steg närmare ett barn. Jag är glad att vi valde Kenya där vi inte behöver stå i kö för att få skicka papper och där det går ganska fort när man väl har skickat papper och framför allt där vi får vänta tillsammans med barnet. Vi väntar med spänning eller som jag läst i någon bok vi längtar barn (men det gör väl alla som väntar barn). =)

/ Anna