mwanangu

Jag (Josef) har på skoj sagt några gånger att om jag skulle skriva en bok om våra upplevelser i Kenya så skulle titeln bli "skönheten och odjuret". För detta är ett land fyllt av så mycket skönhet och samtidigt så mycket elände.

I vårt liv här kastas vi mellan kontraster. De senaste två dagarna är exempel på det.

I går hade vi en solig och varm ledig lördag som vi ägnade vid poolen på lyxiga "Windsor golf club" (egentligen lite för dyrt men ibland är det ok att unna sig). Det var underbart, avslappnande och härligt och jag blev lite bränd. Glömde visst att jag vanligtvis har skjorta eller T-shirt på mig.

Idag har vi mött ledningsgruppen för vår verksamhet i Kibera och samtalat över hur vi skall gå vidare i verksamheten där. Vi står inför enorma och spännande utmaningar och inom kort återkommer vi med en programförklaring för hur vi skulle vilja ta verksamheten vidare. Helt klart är att livet i Kibera är helt vansinnigt långt från lyxen på Windsor. Ett citat från en av de två kvinnorna i ledningsgruppen lever kvar i mitt sinne: "No one choose to live in Kibera unless they don´t have any other option (Ingen väljer att leva i Kibera om man har ett annat alternativ)". Nu sitter jag i soffan och hör regnet utanför vårt fönster och tänker på hur det måste vara i att sova i ett trångt skjul med läckande tak och väggar av jord.

Ett annat exempel på kontrasterna är kyrkupplevelsen förra helgen respektive denna.

Förra helgen var jag tillsammans med en grupp svenska studenter ute i bushen på riktigt och besökte Masai kyrkor, vilket jag också skrev om. Det var gudstjänster helt i Masai stil och under mycket enkla former. Inget ljud och inga instrument men en levande sång med traditionell dans och allt.

Idag var vi på gudstjänst i det snabbt växande Nairobi chapel med modern sång, stora TV skärmar och intervju från scenen av den man som leder den Kenyanska regeringens projekt för att år 2030 ha lyft Kenya från att vara ett fattigt land till att vara ett medelinkomstland.

Det är tur att jag är en person som uppskattar omväxling.

/ Josef

Jag har bara ett litet tillägg. Min önskan för ida

Precis just nu sitter vi och skumpar i bilen omgivna av zebror och antiloper. Fantastiskt och underbart!

Tre lejon och en flock noshörningar inklusive en liten plutt har morgonen bjudit på :-)

Ida är överlycklig för att hon ska få åka runt hela dan.

Lite trött och sliten sitter jag (Josef) i soffan efter en helg i bushen och känner mig som en ”riktig missionär”. I lördags morse lämnade jag, tillsammans med de sju bibelskolestudenterna från Sverige, Nairobi för en resa ut i Masailand. Vi reste ihop med en kvinna som heter Lanoi och som driver ett projekt för att bekämpa kvinnlig könstympning, vilket är mycket vanligt bland masaierna, för att se hennes projekt. Hon och hennes man, som anslöt till oss senare på kvällen, har också på kort tid grundat fyra kyrkor i det område där de är verksamma.

Efter att ha lämnat Nairobi bakom oss for vi i kanske en timme ner emot Tanzania innan vi svängde av in i vildmarken. På extremt skumpiga och dåliga vägar som bitvis inte var mer än stigar tog vi oss långsamt fram i en Landrower och en Landcruzer till det område där de är verksamma.

På lördagen skulle det vara en samling för kvinnor i en av de kyrkor som de byggt och jag var ombedd att förbereda att kortare tal till kvinnorna. Men så fick jag reda på att männen också skulle vara med dagen till ära så det blev en extra utmaning.

Framme vid kyrkan, som låg bedårande vackert på en höjd, väntade en grupp masaier i sina traditionella kläder. Samlingen inleddes med sånger i traditionell masaistil och hälsningar från olika personer inklusive byns ”senior elder” (typ hövding) som var med. Sedan fick bibelskolestudenterna  ge några hälsningar och så var det min tur. Jag utgick från bibelordet från Johannes evangelium som berättar om att det var tre kvinnor men endast en man som stod vid Jesu sida då han hängde på korset och utifrån det vände mig först till kvinnorna med en stark uppmuntran och sedan till männen med en kraftfull utmaning att vara ansvarsfulla män och inte svikare.

Könsrollerna inom masaikulturen är extremt snedfördelade. Förenklat kan man säga att det är männen som har all makt i familjen och i byn medan kvinnorna gör allt jobb både med försörjning, skötsel av hemmet och fostran av barnen. Men mitt i detta fungerar kyrkan som en motvikt och i takt med att fler masaier blir troende så byggs också en stadig grund för förändring. Kyrkan är en stark motkraft mot kvinnlig könsstympning, tvångsäktenskap, månggifte och män som smiter från sitt ansvar.

Natten spenderade vi hemma hos paret som har ett helt fantastiskt ställe mitt ute i bushen. De äger en större bit land där de dels har byggt ett ”compound” som rymmer stort fint hus, en ”camping ground”, ett antal mindre hus samt en vacker trädgård och dels en farm med åkermark och djurhållning. De bjöd på god mat och en underbar kväll utomhus runt brasan.

Idag (söndag) medverkade vi i en annan av de kyrkor som de grundat och byggt. Jag predikade och studenterna  sjöng och delade några tankar. Även här gick gudstjänsten helt i masaikultur med allt från kläder till musik etc.

2010 tog Lanoi och hennes man beslutet att de ville lämna sin församling här i Nairobi för att helt satsa på att starta någonting i mannens hemtrakter. De började i maj 2010 med att fira gudstjänst under ett träd med fem deltagare inklusive paret. Idag, knappt två år senare, har de startat och byggt fyra kyrkor i området. De har inte tagit en enda shilling i lön för detta och de har bekostat kyrkbyggena helt själva med pengar ur egen ficka. De betalar också ur egen ficka för en sjuksköterska som betjänar folket i området. I princip alla som går i dessa kyrkor kommer ur traditionell masaitro och har kommit till tro på Jesus genom detta par.

Jag blir så fruktansvärt imponerad av människor som dessa. Som helt osjälviskt med stora uppoffringar satsar sina liv för att se en verklig förändring. Genom att både sprida tron och samtidigt verka för sociala förändringar så har de en stor inverkan på samhället. Jag känner mig så berikad av att få lära känna personer som dem och att få finnas där och med vår medverkan ge dem ett litet stöd känns fantastiskt. Det är personer som dessa som jag vill verka med och det är för stunder som dessa som mitt hjärta bankar för mission.

/ Josef

När vi längtade Ida satt vi de sista veckorna i underbara sommarstugan i Gussjö. Jag fördrev tiden med att virka en filt (den gulgröna) till det lilla troll vi längtade efter men inte visste vem det var.

I höst har jag haft tennisarm så illa att virknålar och stickor fått vara stilla. Sorgligt när man bara längtar efter att få virka in lite längtan och drömmar i en filt eller en liten kofta. Men jag blev bra och igår blev den sista rutan klar och med tanke på pappersarbetet vi väntar på här nere så kommer längtansfilten (den blå) också att bli klar.

I väntan på nästa hjärta börjar jag landa i tillvaron där jag ska vara MAMMA inte kyrksångare, söndagsskolfröken, universitetsadjunkt eller doktorand utan fokus på mamma. Det är frustrerande att lägg bort så många identiteter samtidigt men jag njuter och jag njuter mer för varje dag. Ida och jag lägger pussel i timmar och lyssnar på Madicken eller Pippi. I eftermiddags låg jag på en solstol bredvid barnpoolen där Ida lekte. I ett annars helt övergivet poolområde pratade vi oss igenom ett par timmar innan vi fikade en Mango och gick upp. Vilka fantastiska samtal man kan ha med en treåring!

Hoppas jag får leva kvar i detta länge länge och att det blir dubbelt så härligt med två små kamrater.

Trotset och det andra sparar jag till ett annat inlägg.

Anna

Inget telefonsamtal än, i alla fall inte det där viktiga viktiga samtalet vi väntar på. Telefonen är laddad och med överallt i alla fall under kontorstid.

Under tiden njuter vi av värmen och solen. I kväll var det också damernas afton vilket innebar typ 14 mammor på vift. Väldigt god mat och minst lika trevligt sällskap.

Vi har också bokat våra första safaris och vi längtar ut i naturen!

Viktigare är att vi börjar få lite grepp om projektet i Kibera, hur det går och vad som är nästa steg. Det ligger stora utmaningar framför oss och om våra planer sätts i verket är det ett mycket större projekt än vad vi startade för två år sedan. Det är spännande och lite läskigt, vi återkommer med beskrivningar när vi pratat mer med ledarna för kvinnorna, det är fortfarande otroligt viktigt att det är deras projekt och deras pengar.

Under tiden väntar vi vidare och hoppas återkomma snart med glada nyheter :-)

Anna

Idag har vi varit i kyrkan, en av våra favoriter Kawangware. Josef predikade och vi hade sällskap av vänner som vi glatt våldgästade efteråt, tack för det :-)

Kvällen har inneburit pyssel, det är ju en av mina favoritsysslor. Jag har äntligen gjort klart fotoalbumet som lillebroster ska få, så nu går det utmärkt att ringa. Sista kortet i albumet är ett kort på vårt sängpussel. Vi har på minstamöjliga yta trängt in två barnsängar och en dubbelsäng (nåja 140 cm säng i alla fall) ser rätt snyggt ut. Albumet klart, sängen bäddad, vi är redo.

Kvällens sista pyssel är illustrerat. Jag har sorterat tvätten vi lämnat ner till tvättservicen här på området. Jo så lata är vi. Tvätten märks med små lappar som häftas fast i kläderna, på varend liten strumpa. De vet verkligen hur man sysselsätter folk i det här landet. Jobblinjen i Sverige kanske har något att lära.

Nu ska jag pyssla vidre med lill*ns filt, den ska snart användas :-)

Hejsvejs
Anna

Vi roar oss som vanligt när vi väntar. Denna vecka har vi provkört både det ena och det andra. Vi har provkört svt play på Ipad, melodifestivalen har precis slutat och vi såg faktiskt det mesta.

Jag har provkört bilen, ända ut till Karen. Jag är riktigt nöjd med mig själv. Nairobitrafik är inte att leka med men vi har stor bil den här gången och den är inte ny så man får våga lite.

Idag har Josef jobbat, Ida och jag gick med ett gäng grannar (vi är tio adoptivfamiljer här) för att äta glass. Det tog hela eftermiddagen. Förutom god glass fick jag också provköra tvillingvagnen, det gick över förväntan i sanden, över hålen men framför allt över vägarna. Kenyanern stannar väl av ren förskräckelse av min uppenbarelse med den enorma barnvagnen. Det är bara vita som har sånt över huvud taget.

Men viktigast av allt idag är att Ida har provkört de stora cyklarna (inte trehjulingarna). Och hon kan faktiskt cykla, från att jag behövde putta på vart tredje tramptag till att få igång cykeln själv och cykla helt utan hjälp förutom stödjjulen förstås.

Nu ska jag provköra sängen för andra gången ikväll (jag har en ovana att somna när jag nattar) john blund och jag har absolut en date snart.

Nattinatt
Anna