Walk a mile in my shoes
Jag sitter i soffan lätt ledbruten och trött. Den värsta huvudvärken har släppt och nacken samarbetar igen. Hela jag bubblar av tacksamhet över soffan jag sitter i, sängen jag snart ska krypa ner i bredvid en stor snarkande och en liten snusande man och över allt annat jag har.
Jag har tagit en promenad idag, en lååååååångpromenad. Mina kollegor och några andra privatpersoner har samlat in pengar till skolavgifter för föräldralösa barn. I våra microfinansgrupper finns många familjer som förutom den biologiska familjen tar hand om avlidna släktingars barn. Om en syster eller bror dör är det vanligt att den övriga familjen tar hand om barnen. I familjer där pengarna knappt räcker till mat blir dessa barns skolavgifter de sista i familjeprioriteringen. I tre år har ledarna för projektet försökt få oss att satsa på dessa barn. Vi har väntat med tanke på vilket enormt åtagande det är och hur mycket pengar det kostar. Nu har vi ändå bestämt oss för att hjälpa så många som möjligt så länge som möjligt, det är allt vi kan göra.
Jag kom kenyanskt försenad till Kesiahs hus (Kesiah och Evelyn är ledarna för projektet) där hon och Evelyn väntade. Den första skolan, en public school var förvånansvärt fin. Vi kom mitt under rasten och skolgården kryllade av barn i alla åldrar. Primary school ska vara gratis men de tar ut en avgift för undervisningen, knasigt men då skulle ni höra lärarlönerna. Skolan här är moment 22 kan man säga.
Vi betalade för två barn som går här även om det var lite svårt med den ena då de har så många sjuor att de inte kunde veta i vilken barnet gick, men som alltid i Kenya så löste det sig.
Nästa skola låg långt in i Kibera, strax ovanför floden som rinner mitt i. Där fanns en pojke som precis har börjat ettan. Hans mamma (fostermamma) har inte kunnat betala någon skolavgift sedan januari. Idag var det väldigt tomt i klassrummet där det i vanliga fall sitter 35 elever. De som är kvar har (förutom vår kille) betalat sin skolavgift. Övriga 30 hade blivit hemskickade för att hämta skolavgifter.
På väg till nästa skola behövde vi korsa floden och då passade jag på att halka i mina vansinnigt opraktiska gummistövlar och bjöd övriga på lite underhållning när jag steppade omkring i geggan innan jag kunde gå ner med hjälp av själva magistern. Efteråt var Evelyn vänlig nog att påminna mig om att det inte bara är matrester i geggamojan "Du vet, vi har ju inte så många toaletter här" tack för den.
Nästa stopp var långt bort, så långt bort att mamman som blev tvungen att följa med oss för att visa vägen fick bannor för att barnet hade så lång skolväg.Det visade sig vara en finfin privatskola som låtit flickan gå ett år och bara betala "tuition" på ca 150 kr per termin istället för hela skolavgiften som var ca 1500 kr. Som välgörenhet om man frågade skolan för att fylla upp klasserna så att skolan skulle verka attraktiv om man frågade Kesiah. Huvudläraren talade sig varm om flickan och att hon hoppades på en lösning så att hon skulle kunna fortsätta.
Efter finskolan där vi faktiskt betalade för två elever bar det av tillbaka förbi halva Kibera till en secondary school. De är till skillnad från primary school inte gratis. De kostar så olika att vi har fått bestämma en summa som alla får. Mina experter tillika guider har rått oss till det, då kanske föräldrarna skickar sina fosterbarn till landsbygdsskolor där de får bo långt ifrån kriminalitet och droger som finns i Kibera. Där räcker också pengarna vi erbjuder.
Barnen går ju i skolan utan att ha betalt skolavgift tänker ni nu. Ja, de får gå i skolan men de får inte göra examinationerna. För de två vi betalade för här kom vi i grevens tid, de gick raka spåret från rektorsexpeditionen till klassrummet där de skulle skriva prov. Kolla särskilt in labet :-)
Här är också hjältarna som gjort ett enormt arbete för att hitta och kartlägga dessa tio barn.
Efter secondary school bar det av tvärs igenom Kibera mot en förskola där vi ska sponsra en flicka. När huvudläraren berättade för oss om avgifterna och hur mycket som betalats för flickan (vilket var ingenting) suckade han och sa att det nästan inte är någon som betalar. Det kan ju inte stämma helt, de har uppenbarligen råd med lite personal och med lokalerna men det är säkert inte bara vår lilla pärla som inte betalt.
Varma och trötta landade vi på banken för att betala två skolavgifter för skolor på landsbygden. När jag skulle fylla i lappen om att betala in pengar snurrade huvudet och alla ljud försvann. Hmmm man ska nog äta om man ska orka trava Kibera runt en hel dag. Jag hade druckit men man vill inte gärna dricka för mycket när det inte finns några toaletter.
Så nu sitter jag här, trött och mycket nöjd med min dag. Lukten är svår att få bort, totalt klädbyte och dusch räckte inte helt. Men jag ska krypa ner i min rena säng och mina guider ska lägga sig i sina med lukten utanför dörren. Jag tror inte att det räcker att vandra deras gator för att få veta.
Vill du ge pengar för fler skolavgifter (en ny termin börjar i januari) kan du sätta in pengar på Pingstkyrkan i Bredängs plusgiro: 65 17 77 – 5, märk inbetalningen skolavgifter. Tänk vilken bra julklapp. En termin primary school kostar ca 150 kr, en termin secondary school kostar ca 1000 kr.
TACK TACK TACK till er som skänkt pengar för att göra detta möjligt. Ni är hjältar!!!
Anna
Kommentarer
Postat av: Anna N
Anna och Josef! Tack för att ni gör det möjligt att bidra till ett projekt som känns så värdefullt! Vi vet precis vad pengarna går! Ni är helt fantastiska <3 Kram i massor
Ps. Nu ligger berättelsen om utdelning av skolavgifter utskriven i persoanlrummet. Vi återkommer med fler skolavgifter! Ds.
Postat av: Hanna
Vilken underbar och jobbig dag du haft Anna, både fysiskt o mentalt! Detta är verkligen ett behjärtansvärt projekt att stötta, så jag ska genast sprida det vidare till familj, kollegor och vänner! Kram kram kram!
Trackback
