mwanangu

Jag tänkte först slänga in detta i min lilla Tallinberättelse men gratulationerna förtjänar sin egen rubrik. Det har hänt en hel del både i Sverige och Kenya och av någon outgrundlig anledning har det inte uppmärksammats här.

Jag har bett er som ber att be för diverse domstolstider och annat, då är det inte mer än rätt att jag följer upp det också =)

Idag har familjen Ekhem i http://kenya.ekhemmanet.se/#home blivit godkända och kan snart styra kosan till sommarsverige. Förra veckan fick en annan familj godkänt efter rekordsnabba 6,5 månad. Ett enormt stort grattis till er!!!

Våra goa vänner i http://jambokaruri.blogg.se/ har fått sin första domstolshearing avklarad. Två par har nyligen landat i Kenya och vi är några par som har papper där nere och som väntar lika otåligt. Hoppas jag inte glömt något glädjeämne, då får nån hjälpa mig i så fall.

Med detta sagt finns det fortfarande saker kvar att be för. Några familjer har tider i rätten nästa fredag och det önskar vi ska gå lika bra som det gick för Ekhems idag! Andra väntar på att få en tid. Be också för att alla papper finns på plats när paren väl får möta domaren.

Det här är redan spännande när pulsen går upp å alla andras vägnar, och mer spännande kommer det att bli =)

Nattinatt / Anna

Jag har fått en ny sjukdom, jag har blivit bloggjunkie (adoptionsbloggjunkie alltså). Ju mer tiden går desto mer biten blir jag. Jag hittar också fler och det spelar ingen roll hur långt i processen bloggaren har kommit eller vilket land de tänker/har adoptera/t ifrån jag är inte kräsen, jag vill bara läsa. Ni som har varit gravida är man lika knäpp då, jag menar läser man allt man kommer över om förlossning och första tiden med barnet?

Bloggarna jag läser tar upp allt möjligt, det är högt och lågt viktigt och oviktigt. Kort sagt de speglar livet. Jag läser av naturliga skäl Kenyabloggar extra noggrant så att land inte spelar roll kanske var ljug, Kenya smäller högst men sen spelar det ingen roll. Jag lever mig in i det jag läser, tårarna kommer när det är fint eller sorgligt, jag blir arg så jag hoppar när det inte går som det ska och jag myser när jag läser om livet och så sätter jag in våra ansikten i mina mentala bilder och ett ansikte som jag inte kan urskilja än som bara är mörkt och ljuvligt.

Bloggarna fyller en rent praktisk funktion också. Jag gör en massa mentala anteckningar på vad vi behöver fixa och köpa. Nu räcker inte min ytterst begränsade hjärna till längre och vi måste sätta oss och göra en riktig lista med papper och penna. Den senaste mentala anteckningen heter Duplo. Det är klart att det är en perfekt leksak, det är inte tungt heller (i packningen alltså), tack Nilssons!

Det går förmodligen en massa tid åt bloggläsandet som skulle kunna läggas på fönsterputsning eller något annat klokt men jag är i samma tillstånd som när jag läser en bra bok, en såndär som man bara måste streckläsa, och det är ett tillstånd jag gillar, bokslukare som jag är.

Så till alla er som bloggar - blogga mera. Om någon på något sätt ha nytta av vår lilla blogg så blir jag glad. Om inte annat får jag skriva av mig =)

/ Anna

Det är märkligt hur man förändras av en sådan här process som vi går igenom. Jag är inte av den som gråter på bio eller så, men nu blir jag tårögd så fort jag läser något lite mer känsligt, fint eller laddat på någon av de andra "Kenya bloggarna".

Jag konstaterade för Anna igår att mitt hjärta nu är helt i Kenya. Jag hade ett möte i kyrkan för några veckor sedan med Joakim, min medarbetare som skall ta över som föreståndare medan jag är borta, och Per-Inge som skall hoppa in som en extra resurs. Per-Inge frågade mig vad jag tänkte inför hösten. Vad vill jag som föreståndare att de skall ta tag i när jag är borta. Till min stora förvåning upptäcker jag att jag inte tänkt en tanke på den saken! Jag som alltid brukar visionera, planera och dra upp strategier för församlingen långt i förväg. Detta fick mig att börja fundera och jag kan konstartera att även om jag har en långsiktig vision för församlingen så är hela mitt framtidsfokus nu inriktat på något helt annat. Det ligger på vårt barn i Kenya och på vår tid där. Tänk att man verkligen börjat älska och längta efter ett barn man ännu inte vet något om!

För varje dag som går växer längtan en liten gnutta. Man blir nästan rädd för hur det skall bli fram tills vi får barnbesked och sedan får åka :-) När vi för några månader sedan var mitt uppe i papperssamlandet så handlade det mest om just papper, att få i ordning lägenheten (vi har renoverat två rum för att få till ett bra barnrum) och annat praktiskt. Men nu finner jag mig själv allt mer och mer med att lusläsa bloggar och följa vart inlägg på Kenya listan. Jag har även studerat Nairobi noga med ett googleearth liknande program. Inte så att jag smiter undan jobbet. Jag har väldigt mycket att stå i. Men det som ligger främst i hjärtat och uppfyller sinnet är något annat vilket är en helt ny upplevelse för mig. Jag antar att det kommer att bli så här i framtiden. Barnet och kanske såsmåningom barnen tar över och det känns faktiskt rätt bra.

mvh

Josef Pansell

Det här inlägget har inget med adoption att göra. Men det tjänar som exempel på hur en dag i en pastors liv kan se ut. Igår, onsdag 27 maj, började dagen med att undervisa hela förmiddagen i Filadelfiakyrkans Bibelskola. Ämnet för dagen handlade om hur man bevarar det Gud planterar i våra liv utifrån liknelsen i Lukas evangeliums åttonde kapitel om såningsmannen som sår i olika jordmån.

Därefter bar det av ut till Bredäng (där kyrkan jag arbetar i ligger) för lunch med min kollega, därefter fick jag en halvtimme att försöka förbereda kvällens bibelstudium och sedan var det möte med en människa som behövde samtal och vägledning. När det var klart hade klockan hunnit bli fyra.

Eftersom vårt sommarprogram skall tryckas till helgen så behövde jag skriva en text till det samt sammanställa en del annat material. Då jag stördes av en del telefonsamtal och det fanns en del andra frågor som dök upp som behövde lösas snabbt så gick tiden fort fram till 18:00 då kvällens möte skulle börja. Som en välsignelse från himlen hade min kollega sett till att köpa middag till oss båda. Annars hade jag nog inte hunnit med någon middag.

På onsdagar har vi ett mötestillfälle i Bredäng som vi kallar för kraftkällan. Mellan kl 18:00 och 19:00 varvar vi med bön och en typ av sång som vi kallar för lovsång. Därefter har vi undervisning i en dryg halvtimme. Jag tog ett komprimerat studium av det jag haft under förmiddagen med Bibelskoleeleverna. Det var därför jag kunde förbereda detta på en halvtimme, annars tar det som regel minst ett par timmar och ibland betydligt mer än så att förbereda ett undervisningspass (en söndagspredikan ägnar jag som regel en hel dag åt att förbereda) .

Jag var hemma vid åtta snåret på kvällen och tog fram laptoppen. Jag ägnade några timmar på kvällen åt att dels skriva en konsekvensanalys som snabbt behöver fram kring ett missionsprojekt samt skriva en presentation av ett annat som berör samma missionsländer.

Det som är så kul mitt i allt är att det är arbete av rätt skiftande kraktär. Allt från att undervisa i Bibeln till att hjälpa människor till att arbeta med strategi och analyser.

Nu vet jag vad någon kanske tänker: hur skall ett barn rymmas mitt i allt detta? Jo, fördelen är att man kan få tid över vid tillfällen då andra inte brukar kunna få det. Dagar mitt i veckan då man faktiskt kan ta sig ledigt några timmar. Det kräver en viss flexibilitet från både Annas och min sida, men vi är rätt flexibla av oss. Sedan är det ju också så att man måste prioritera. Varken Anna eller jag kommer att kunna arbeta på samma sätt när vårt lilla barn finns här. Det är något vi insett för länge sedan.

Josef

Hej på er alla! Hustrun tyckte jag skulle skriva en presentation så då får jag väl göra det :-)
.

Jag heter alltså Josef, är född 74 och uppväxt på Stora Essingen där vi också bor. Faktiskt i samma hus. Mina föräldrar (Tore och Solveig) äger ett hus som från början var ett tvåfamiljshus där de bor i den ena lägenheten och vi hyr den andra. Dessutom har vi byggt en lägenhet i källaren där min yngste bror (Linus) bor och eftersom vi har en stor trädgård har vi kunnat bygga ett hus till på 120 kvm där mellanbrorsan (Jakob) bor med sin hustru (Karin) och deras son Nils. Vi brukar skämtsamt säga att vi bor i kollektiv :-)

Jag arbetar som pastor och föreståndare för Pingstkyrkan Bredäng och jag brukar säga att min stora passion i livet (förutom Anna, vårt väntade barn ifrån Kenya och naturligtvis Gud själv) är Guds församling. Pingstkyrkan Bredäng är en mångkulturell församling där människor från jordens alla hörn möts. En normal söndag brukar c:a 60% av besökarna ha invandrarbakgrund. Vi har för det mesta simultantolkning till fyra olika språk och ibland fler. Det är oerhört spännande att arbeta i en miljö där så många olika kulturer möts och för det mesta är det bara roligt. Men ibland kan det även vara jobbigt och krävande.

Jag arbetar också deltid som medansvarig för Filadelfiaförsamlingens i Stockholm Bibelskola som heter Bibelskola sthlm.

Förutom församlingen har jag också en barnslig passion för böcker.  Jag har svårt att gå in i en bokhandel och inte komma ut med en ny bok och jag kan även ha svårt att passera en bokhandel utan att gå in, så vi har som ni förstår mycket böcker hemma :-). Mest av allt läser jag fantasy och det skall helst vara på engelska.
 

Jag har också en relativt ny hobby och det är att klättra. Jag har en kompis som tog med mig ut till ett bra klätterberg söder som stan för något år sedan. Han fick tjata på mig ett tag innan jag kom med första gången. Men efter att ha prövat det var jag fast med en gång. Det är en träningsform som passar mig utmärkt: äventyrlig, lågintensiv men samtidigt hård och utmanande träning som även inkluderar tanken.

Jag har tidigare i livet också sysslat mycket med ljus, ljud och scen teknik. Ett intresse som jag inte ägnar mig så mycket åt idag, men som ändå finns kvar någonstans i bakgrunden. Jag är ganska händig och gillar att bygga och inom det området är jag bäst på el.

Det var jag det. :-)

Fick ett bra förslag från Cecilia Ekhem i en kommentar (tack). Jag tänker att de enda som vill läsa vår blogg är väl såna som vet precis vilka vi är. Men det är ju faktiskt inte säkert. Här kommer alltså en liten presentation av mig. Ska försöka få maken att skriva en egen. (På en träff nyligen med andra blivande Kenyaföräldrar visade det sig att det inte bara är i vår familj som det är tjejen som är den aktiva på bloggar och listor, undrar varför =)

Jag heter som sagt Anna och är född i Uppsala, uppvuxen i Timrå (Södra lundvallen). När jag var 11 flyttade vi till Stockholm för att slippa ha en veckopendlande pappa. Jag är alltså också uppvuxen på Ekerö (ungefär vid Närlundaskolans parkering). Jag pratar någon slags Stockholmska förutom när jag är arg då det sjunger norrländska om mig, en blandning av Timråmål och Färilamål (min släkt på mammas sida kommer från Färila).

Jag är sjukligt pysselberoende. Det spelar ingen roll vad det är, sticka, virka, scrapbooking... you name it. Jag ägnar mig också mycket gärna åt musik, på en ytterst amatörmässig nivå.

När jag var 14 blev jag uppraggad av en gänglig kille som trots mina nekanden inte gav sig och till slut blev det ett biobesök. Ingen barnförbjuden gudbevars jag var ju bara barnet men "Älskling jag krympte barnen", fika på Mc Donalds, och till sist en god väns 15 års fest räckte för att vi skulle bli "ihop". Så gick det till när jag fastnade för mannen i mitt liv =) och där är jag fast för livet, vi tänkte fira 20 år i Kenya i december!

Jag har alltid trivts i barns sällskap och ett antal pysselgrupper, barnkörer och läger har fått stå ut med mig som ledare, läraryrket var därför ett självklart val. Jag har efter examen haft en tendens att komma tillbaka till mina gamla skolor. Jag började jobba på mitt gamla högstadium, Tappströmsskolan på Ekerö. Tre terminer med tonåringar, helt fantastiskt! Sen bytte jag till Ålstensskolan, en F-5 skola i Bromma, där har jag fått förmånen att arbeta i samtliga årskurser. Efter några år började jag läsa fristående kurser för att få lite extra inspiration vilket ledde till att jag började jobba på en annan gammal skola, lärarhögskolan och där har jag blivit fast. Ett fantastiskt roligt jobb vars enda svaghet är att det är ont om barn. Jag är nu doktorand vilket känns fantastiskt roligt, så just nu består mitt arbete av att LÄSA.

På helgerna är jag engagerad i Pingstkyrkan i Bredäng, en härlig mångkulturell församling med fantastiska och varma människor. Det blir förutom familjen och närmsta vännerna det jag kommer att sakna mest när jag är borta.

Hmmm, jag kan tydligen inte skriva kort. Mina vänner vet i och för sig att jag aldrig kan hålla tyst heller så det är väl helt i sin ordning. Jag inser också att jag har beskrivit mig själv genom det jag gör. Vem jag är är ju lite svårt att beskriva men jag är nog positiv, engagerad, glad och kär (både i han jag träffade för 20 år sen och i en liten skrutt nere i Kenya).

/ Anna