Hemma

 
Vi är äntligen hemma i vintervackra Sverige. Vilket välkomnande av vita flingor som singlat eller vräkt ner nästan varje dag sedan vi kom hem. Men vi börjar från början...
 
Lördagen gick i ett flygande fläng, Josef fick sin rygg lagad av en adoptivpappa som är naprapat. En adoptivmamma som är läkare handlade värktabletter så han fick bästa möjliga smärtlindring. Tack vare detta gick det riktigt bra att flyga, säger han i alla fall. Vi packade väskor, försökte sova middag och helt plötsligt var klockan fem. Vi hade bestämt med Sam (chauffören) att han skulle komma klockan sex. Tre adoptivpappor kom upp och hjälpte oss att plasta in våra väskor. En enkel försäkring mot väskinbrott och trasiga väskor, och mycket mycket billigare att göra själv än att göra på flygplatsen. Tack snälla ni för hjälpen med väskorna!
 
Till slut var både vi och våra väskor nere från lägenheten. Där på gården som vi trampat på i elva månader stod nästan alla de 18 familjerna som just då bodde på Gemina Court (Gömina Port, om ni frågar Ida). Vi fick en stund med kramar och småprat med alla de som vi delat livet med. Tårarna rann på mig (som alltid när det blir känslofyllt). När alla väskorna var inklämda i bilen var det bara att kramas en sista gång och hoppa in. Oj vad tungt att lämna vänner, det hjälps inte att jag vet att vi ses igen jag gråter ändå.
 
På flygplatsen gick allt otroligt smidigt. Vi var i så god tid att oron snarare handlade om att incheckningen kunde vara stängd än om någonting annat. Det var den inte och gänget som kollar resväskorna valde att titta igenom den väskan som inte var plastad :-) klokt av dem. Väskor checkades in, vi fyllde i våra gula lappar och gick till passkontrollen. Vi var taggade till tänderna med alla våra viktiga dokument. När vi åkte hem med Ida fastnade vi här en stund. Nu ville hon titta på våra pass och bad inte om ett papper mer än så. Tre timmar innan boarding var vi igenom alla möjligheter till krångel och kunde slå oss ner på Java. Lite väl gott om tid kanske men hellre det än att komma för sent. Efter en middag på Java fördrev vi resten av tiden i lekrummet som lämpligt nog låg bredvid vår gate. 
 
Strax innan tolv när vi taxade ut var våra två små så trötta att de somnade nästan direkt. Ida som längtat efter filmerna tittade på Bambi innan hon med ögonen i kors undrade om hon fick sova. Båda barnen sov hela natten och vi sov ganska bra (för Josef innebär det två timmar). Våra fem timmar i London flög fram, eller tre timmar som det blir mellan säkerhetskontroll och boarding. Vi åt frukost på samma restaurang som för två och ett halvt år sedan och baconet var lika gott enligt Josef. Det är konstigt att göra samma saker nu som då men också väldigt mysigt. Vi har liksom vår kommahemmedbarnrestaurang. Lika som då var det ändå skönt att få några timmar för att stanna upp i hemresan för att hämta andan och ta in Europa. För er som inte vet det så är det skillnad mellan Afrika och Europa.
 
Vid boardingen mellan vällingflaskor som barnen skulle ha och handbagageväskor så grep verkligheten tag i mig. Och med tårarna trillande gick jag mot planet som skulle ta oss och vår lilla Rasmus HEM. Ett litet tips bara till dig som gillar att fång uppmärksamheten, att bära ett barn på magen och ett på ryggen i varsin sele är en hit. Jag har nog aldrig blivit så uttittad förut :-) 
 
På Arlanda slog en doft av kanelbullar emot oss och Ida undrade varför inte alla stod direkt utanför flygplanet för att möta oss. Väskorna kom väluppfostrat efter varandra, nästan och vi hann lagom gå på toaletten innan. Sen gick vi ut till våra älskade älskade familjer. Tänk att en hel flygplats med människor överallt bara kan försvinna och plötsligt är det bara vi och de våra i hela världen. Rasmus fick hälsa på sin farmor och farfar för första gången (en bekantskap som är mycket lycklig kan jag meddela). Alla borde vara borta från sina närmaste ett tag, bara för att få känna denna himlastormade glädje över att få ha dem nära igen. Vi tar nog varandra för givet ibland men just nu vet jag precis hur mycket de betyder för mig. Inte nog med alla gamla vanliga, två helt nya människor som vi inte träffat hade kommit för att välkomna oss. Så mysigt att äntligen få träffa de två godbitarna.
 
En härlig kväll följde med god god god mat och ännu bättre gemenskap. Kusinerna levde rövare och allt var som det skulle.
 
I måndags var vi på stan, mest för att skriva in Josef och Rasmus i Sverige hos skatteverket men också för att få uppleva lite julskyltning. Snön började hövligt singla ner lagom till NK:s julskyltning, som för övrigt är superfin i år.
 
En stor kram från oss och glad Lucia. Hoppas den är fin på svenska ambassaden så att ni som är i Kenya får lite julmys.
 
/ Anna

Kommentarer
Postat av: Åsa

Jag kommer så väl ihåg känslan av att lämna Kenya. Det gjorde så ofattbart ont trots att jag längtat hem så mycket. Och känslan att komma hem var så fantastiskt underbar.

Varmt välkomna hem fina familjen! Längtar efter att träffa er snart. Kram /Åsa, Andreas och Mark

2012-12-13 @ 19:39:05
Postat av: Gurlie

Härligt att läsa om er hemresa. Längtar tills vi träffas. Kram till er alla från oss fyra Kågströmare

2012-12-13 @ 20:39:07
Postat av: Cecilia summerar

Karibuni!
Jag hoppas att ni har njutit av en härligt snörik jul och mår gott hela familjen.

2012-12-26 @ 14:32:17
URL: http://cecilia.ekhemmanet.se/
Postat av: Emilia

Hej Anna!

Hur kommer man i kontakt med dig? Du får gärna maila mig direkt. Om du vill. Bästa hälsningar, Emilia

2013-01-23 @ 09:51:53
Postat av: Regina

Hej.
Jag hittade den här bloggen nyligen och har sträckläst den från början och till hit. Tack för att ni har delat med er av er adoptionsberättelse, så genomsyrad av kärlek...
Varmaste lyckönskningar till fina familjen Pansell från en bloggläsare. Regina.

Svar: Tack för de fina orden!Anna
Josef och Anna Pansell

2013-01-29 @ 19:26:48
Postat av: Elina och Jenny

Hejsan!

Vi är två socionomstuderande från Stockholms Universitet som nu läser vår sjätte termin på Socialhögskolan. Vi har avslutat vår praktikperiod och ska senare denna termin skriva vår C-uppsats i socialt arbete med Adoption som vårt uppsatsämne.

Vi snubblade för en tid sedan in på din blogg där vi läst att ni adopterat och nyligen kommit hem till Sverige igen, efter att ha tillbringat ett år i Kenya. Vi tänkte därför nu höra med er om någon av er är intresserad av att medverka som intervjuperson i vår studie nu i vår?

Vår uppsats kommer mer specifikt att undersöka adoptivföräldrars tankar kring att öppet prata med sitt/sina barn om adoptionen. (Adoptionsprocessen, födelselandet, de biologiska föräldrarna, etc.)


Om ni väljer att medverka kommer ni självklart att vara anonym. Du kan även innan intervjutillfället få tillgång till de intervjufrågor som kommer ställas under intervjun. Det finns inga rätt eller fel på de frågor/teman som intervjun kommer att beröra, utan det är era enskilda tankar vi vill belysa. Önskar ni mer specifik information angående studiens syfte och frågeställningar för att ni ska kunna ta ställning till om ni vill medverka eller ej, kontakta oss gärna.



Du kan nå oss på:

Elinaj_89@hotmail.com &

Jennyplahn@hotmail.com



/Jenny Plahn & Elina Johansson

2013-03-08 @ 22:54:31

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0