mwanangu

Ett inlägg i månaden är tydligen vad man hinner som barnfamilj... jaja snart är vi i Kenya och har all tid i världen igen. Det har varit en avgörande orsak till beslutet att välja Kenya igen. Ett år av total närvaro för barnen och för varandra. Det är något att längta efter. Det har minsann hänt lite också på en månad. Våra papper är i Kenya och man är "so exited" över att vi vill åka tillbaka. Det var ju roligt, hoppas att high court känner på samma sätt. Det vi väntar på nu är: NAC (national adoption committe) ska besluta att vi faktiskt får adoptera i Kenya LAN (Little angles network) ska hitta ett barn som behöver just oss som familj Men vi vill ju så gärna bestämma själva så biljetten är redan bokad till 6 januari. Josef ska jobba ett helt år den här gången och vi har fått lov att vänta färdigt i Kenya om det skulle vara nödvändigt. Vi tror att det blir så, att vi skulle få barnbesked innan nyår känns väldigt otroligt. Ingen blir gladare än vi om det skulle bli så men den som väntar på något gott... väntar alltid för länge... eller. Den här processe är ju aldrig utan spännande oväntade händelser. Denna gång börjar det redan innan vi åkt ner. NAC som vi alltså väntar på nu skulle väljas om och det gick tydligen inte helt enligt planen så de tog ett två månaders uppehåll och kommer att ha två oktobermöten för att jobba ikapp. Vi får väl se om vi har turen att vara med då annars får vi hoppas att de inte tar en ny paus i november. Ida har också fyllt tre år, i söndags var en stor dag när hon fick "ja må hon leva", paket och tre chokladbollar med ett ljus i vardera, på sängen. Ett hejdundrande kalas med mammans och pappans vänner och deras barn nära nog 30 personer klämde vi in hemma. Vad gör man när det dröjer så länge innan man får fira födelsedag med alla dessa goa igen. Väntan fortsätter alltså lite till men ett steg närmare den där lilla som sparkar och sparkar i hjärtat. Allt gott! Anna