mwanangu

Ikväll när jag nattade Ida lyssnade jag på Liza Marklunds "En plats i solen". Jag har läst eller lyssnat på alla hennes böcker om Annika Bengtzon och jag gillar spänningen men har väldigt svårt för hennes sätt att hantera eller inte hantera sina relationer. Men ändå lyssnar jag på senaste boken, jag har ju lärt känna Annika och jag vill veta vad som händer.

Ikväll när jag låg i sängen med Ida ihoprullad på eller bredvid mig lyssnade jag på Annikas högst ordinära morgoinrutiner när hon väcker sina barn med varm choklad, varm macka och coccosyoghurt. Hon anges vilja omge barnen med ett rosa skimmer av trygghet och kärlek innan de ska ut och möta den bistra verkligheten. Plötsligt uppskattar jag privatpersonen Annika mycket mer. Själv ligger jag ju där och utgör Idas hela trygghet, hon vägrar nämligen somna utan sin mamma tätt intill. Vi vill gärna vara hennes trygghet och om vi kan omge henne med år av rosaskimrande trygghet innan hon ska möta livet så vill vi göra just det!

Något annat som blev lite rosaskimrande i mitt eget bröst är hur många år av barndom vi har framför oss. Jag som många andra mammor vill ju gärna stoppa tiden och behålla den lilla lilla flickan med alla sina ettårsmanér. Ibland vill jag inte att hon ska växa alls. Men när jag lyssnar på denna konstgjorda morgonrutin med en åttaåring och en fyra-femåring känner jag det jag ju redan vet att alla åldrar har sin charm och jag måste njuta NU för att också kunna njuta sen. Jag ser fram emot att få väcka en trött (för morgontrött är hon helt klart) fyraåring för att äta frukost tillsammans och prata om allt som är viktigt till exempel hur konstigt det är att Gud finns fast han inte syns samtidigt som tomten syns fast han inte finns.

/ Anna