Vilken ålder?

Vi får ofta frågan om vi vet vilket kön och vilken ålder det är på barnet. Helt rimligt då det är ganska ovanligt i adoptionssammanhang att inte veta något om barnet och ändå planera resan. En extra vanlig fråga då är om man inte önskar sig ett så litet barn som möjligt. Jag har funderat ganska mycket på varför det är en så svår fråga att svara på.

När vi gick den första obligatoriska kursen fick vi träffa ett gäng trevliga par och diskutera allt som rör adoption. Vi gjorde en väldig massa värderingsövningar och fick verkligen anledning att fundera på vad vi egentligen tyckte. Något som jag reagerade på under kursen var att många önskade sig just "ett så litet barn som möjligt" många hade också ett specifikt land i sikte. Det är inget fel i det men jag kände i hela mig att jag inte ville tänka så.

Adoption är en fantastisk lösning på två problem. Det finns barn i desperat behov av föräldrar och vi är i desperat behov av någon att älska. Vi har ju fått anledning att inte bara fundera över våra motiv, vi har också fått förklara dem i hemutredningen. I denna rannsakan av VARFÖR vi tvunget vill bli föräldrar utkristalliserar sig behovet av någon att slösa kärlek på. Det handlar inte först och främst om att mina gener ska gå vidare, inte heller om att få uppleva en graviditet. Detta är säkert väldigt trevligt men att ha barn är så mycket större än så och för oss handlar det om behovet att älska och om det enorma behov som finns av att bli en familj.

Där satt vi då med kursboken och en massa artiklar om adoption. Vi läste mängder (så kändes det i alla fall) med artiklar om barnhemsbarn som blir utan familj för att de blivit för gamla (för gammal är man när man passerat två år). Det kändes i hela hjärtat och scenerna från Rasmus på luffen spelades upp i hjärnan. Jag menar verkligen inte att man är hemsk om man adopterar en 6 månaders bebis, de blir nämligen äldre och skulle också bli för gamla om ingen adopterade dem, ju tidigare desto bättre för barnet. Jag beskriver bara vår känslomässiga resa från "så litet som möjligt" till något helt annat. Under läsandet och funderandet föreslog någon av oss att vi kanske skulle be om ett medgivande 0-3 år (vilket i adoptionssammanhang inte är en speciellt hög ålder). Plötsligt var det något som landade djupt ner i magen och det kändes så rätt. Sedan dess har vi nästan inte tvivlat på beslutet. Tvivlen handlar i så fall om vår förmåga att ta hand om ett barn som kommit lite längre i sin språkutveckling och som kanske har många separationer bakom sig och aldrig om vår förmåga att älska ett barn äldre än två år.

Att svara på frågan vilken ålder vi önskar oss är lika omöjligt att svara på som frågan om vilket kön vi önskar oss (eller nästan mer omöjligt). Det vi önskar oss är en unge som behöver oss. Som behöver bli så älskat som bara vi kan älska.

/ Anna


Kommentarer
Postat av: Susan

Hej & Tack för kommentaren!

Gulligt att du kan hjälpa mig isf kursen känns lite väl mastig med tanke på att man ej är på hemmaplan & med ännu ett barn.



Kram

2009-05-28 @ 10:47:10
URL: http://mammasusan.blogspot.com/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0