För två år sen gick vi av två flygplan. Först ett på Heathrow där vi efter en låååång säkerhetskontroll åt en frukost som gjorde Josef tårögd (maten smakade som hemma). Efter frukost lekte vi, Ida lärde sig säga flygplan (fyfan), sov lite (i alla fall Ida), fixade frisyr, drack gott kaffe... Och allt annat man kan hinna på en åtta timmar lång transfer. Till slut var det dags att borda planet till Sverige, då gick det upp för mig att vi skulle få komma hem med världens finaste Ida. Tårarna sprutade och skrämde slag på de stackars flygvärdinnorna.
.
Att komma till Arlanda med sitt (ny)fådda barn är en helt magisk känsla, nu var ju inte Ida så ny vi hade ju faktiskt fått henne nio månader tidigare. Familj och vänner som vi längtat oss galna efter var en av de vackraste syner jag sett. Korvgrillningen i trädgården var en av de godaste middagar jag ätit. Allt var helt enkelt perfekt och Ida älskade att vara omringad av alla Skypemänniskor varav hon träffat de flesta i Kenya.
.
Jag skulle verkligen kunna skriva om detta hur länge som helst men det går ju att läsa i inlägg från juni 2010. Känslorna svallar och jag känner mig så lyckligt lottad över att få vara mamma till denna lilla envisa, glada, busiga, smarta, unerbara... tjej. Ännu mer lyckligt lottad känner jag mig över att få göra om dagen vi hade på Heathrow men med två av Kenyas finaste skatter. Vi bokade om biljetterna idag, om vi kan använda dem eller inte beror på domarna men hoppas går ju för det skulle innebära en svensk jul.
.
Imorgon ska vi fira Sverige allt vad vi orkar och på torsdag finns det också anledning att fira men det tar vi då.
.
Nattinatt
Anna
