Resumé
Hej
Nu är vi tillbaka igen. I Nairobi och till livet. Till Nairobi kom vi i måndags kväll, till livet återvände jag igår tror jag. Lagom tills vi steg in i lägenheten började min mage protestera och jag slutade måndagen med feber under en filt, när jag inte satt på toaletten. Så kan det gå i Afrika. Men tre matförgiftningar på nästan nio månader måste väl ändå anses som lite. Nu är jag pigg igen och ska försöka berätta om vår resa, den sista i Kenya för den här gången. Det kommer att bli fler resor med tiden, till Kenya och i Kenya. Jag lovar!
Vi startade tidigt på morgonen den åttonde maj, lilla pappsens födelsedag som vi helt missade i safari-ivern. Flåt lilla pappa, hoppas presenten gottgör lite =) Resan till Tsavo West gick ganska bra, vi tog ett litet frukoststopp på vägen och körde till en bensinmack precis bredvid gaten till parken. Vi som åkte var Salaash (nu har även jag lärt mig stava hans namn med alla tre a:n) med fru och två barn, familjen K och vi. Mycket trevligt gäng! På macken såg Salaash fru Ann att det rann under bilen. Det var inget mindre än dieseln som rann ut... bilen hade gått på fem av sex cylindrar hela vägen dit, den sjätte hade spottat ut dieseln istället. Surt och dyrt men tur att det upptäcktes, ingen hit att åka in i en nationalpark med en bil som häller ut soppa. Vi fick vänta på ett fullständigt ocharmigt café med en ännu ocharmigare toalett. Men Salaash kom tillbaka och bilen mådde bättre... In i parken kom vi också och safari nummer sju kunde ta sin början. Vi har ju varit där förut men oj vad det kan hända saker under en regnperiod. Det var som att köra rakt in i körsbärsdalen. Helt magiskt vackert! De vita blommorna fanns inte förra gången och nu var de överallt kolla bara. Den lilla antilopen var en sällsynt sort synd att jag aldrig kommer ihåg vad de heter.
Vi har framför allt haft ett elefantsafari, OJ vad många elefanter vi har sett. I Tsavo west är det tätt och buskigt och Salaash upprepar enträget att "any animal in Tsavo is good luck" för att vi ska förstå att vara glada över varje djur. Buskarna innebär också att man ser de djur man ser på väldigt nära håll. Ofta när de korsar vägen. Och det gjorde elefanterna ofta. Elefanterna i Tsavo är aggressiva, parken är så stor med långa avstånd mellan vägarna så att djuren är vilda på riktigt, inte ens vana vid bilar som i många andra parker. En elefant visade tydligt sitt missnöje med oss och trumpetade argt och viftade på öronen. Salaash ställde sig på gasen och så var den faran borta. Andra bjässar väntade vi på så att vi inte skulle komma mellan dem och deras kompisar när stora grupper korsade vägen. Riktigt spännande var det =) Vi var nöjda med våra två halvdagar i Tsavo west, vi tyckte att vi haft god tur och sett många djur. Ngolia bandas, där vi också bodde sist var sig likt (fler kryp innomhus, det är ju regnigare nu). Mycket vackert beläget på sluttningen och denna gång hade vi utsikt över våra kompisar elefanterna. De höll sig nedanför lodgen på eftermiddagen och drack vid det upplysta vattenhålet. När det blivit mörkt kom de också uppklättrandes för bergssluttningen och när vi gick från matsalen på kvällen fick vi veta att elefanterna just promenerat förbi och nu fanns på sluttningen ovanför oss. Undrar vad masajen skulle ha gjort med sitt lilla spjut om de kommit tillbaka. Under natten hade vi också en leopard utanför vårt hus. Vi sov som stockar förstås men nu känner vi oss väldigt coola som har sovit med leoparder.
På söndagen åkte vi vidare mot Tsavo west. En ny park för oss. Salaash bil som hade bara ett nytt litet missöde först. Vi åkte över ett gupp och sen stannade bilen bara, mysko. Salaash är ingen bilexpert direkt men han hittade en säkring som gått, problemet var bara att den gick igen så fort han hade bytt den. Hans förklaring (som alltid är en smula enklare än sanningen) var att han kört för fort och att bilen blivit överhettad och att motorn behövde svalna. Josef som absolut inte är någon bilexpert men kan desto mer om el föreslog kortslutning med tanke på hur säkringen betett sig... efter ett tag stannade i alla fall en bil bakom oss som innehöll ett gäng gubbar däribland en mekaniker som fixade kortslutningen bland annat med Hello Kitty plåster (kom inte och säg att inte kvinnor kan bidra när bilar behöver lagas) här var det mamma K som ryckte ut. Till slut kunde vi åka igen och motorn hade förmodligen svalnat så Salaash kan förmodligen hålla fast vid sin teori. Att komma ut ur parken var lättare sagt än gjort, stoppet gjorde så att vi stannat längre än vi fick och nu ville de ha ny parkavgift (50 dollar per person). Det sjuka var att det var samma kille som stannat och hjälpt oss som påstod detta. Vi fick åka ut men Salaash fick lite problem som vi förhoppningsvis kan hjälpa honom med, bättre att kriga på huvudkontoret i Nairobi än vid en lokal gate i Tsavo.
Tsavo east
Tsavo east åkte vi in i med minsta möjliga tidsmarginal, ingångarna stänger ju och då får man sova utanför gaten. Vår campsite låg liksom innanför. De hade något slags tekniskt problem och föreslog att vi skulle komma tillbaka dagen efter... men vi fick komma in =) Alltid lika spännande att komma till en ny sovplats med Salaash. Man vet liksom inte om man kommer att sova med kackerlackor eller på lyxhotell. Det man kan vara helt säker på är att de ligger vackert. Här kom vi i mörkret till något som gav mig associationer till lägret i Disneys Tarzan där Janes pappa bor. De hade verkligen lyckats med atmosfären. Vi bodde i tält, liknande de vi hade i Masai Mara men några årsmodeller äldre. Jättemysigt om ni frågar mig! Utanför vårt tält stod en skylt, "Don't go beoynd this point" det skulle man inte för bakom skylten fanns ett vattenhål... för elefanter. Inte heller denna camp var inhägnad så vi har sovit med elefanter och lejon utanför tältet.
Parken var en glad överraskning. Skillnaden mellan east och west är total (se bilderna ovan). Här var det platt och torrt. Fortfarande massor av elefanter. Vi kom iväg lite sent på morgonen för Salaash var tvungen att bråka lite mer vid gaten och vi hade väl gett upp tanken på lejon, man måste liksom vara uppe i ottan för att se dem. Det visade sig vara en myt i alla fall den här förmiddagen. Vi hittade ett kärlekskrankt lejonpar mitt uppe i parningen. Nåja själva parningen var snabbt överstökad men vi hann få den på bild, jo titta noga. Det tog max en sekund. Stackars lejon efter oss var det en safaribil som såg dem och sen kom förmodligen femton andra i full karriär från olika håll, vi mötte en. Andra guider använder radio och anropar sina kompisar för att visa t.ex. lejon. Men inte Salaash, han kör inte big5 safaris han visar naturen och djuren utan rangordning. Passar oss utmärkt. Efter sju safaris är vi inte mätta på Afrikas djur och natur men vi hade nog varit trötta på lejon och elefanter om det bara varit dem vi jagat. Här har vi en guide som blir helt upphetsad av fåglar, ödlor och myror också. Eller vad säger ni om stoppet vi gjorde för att myrorna skulle få gå över vägen först. Salaash väntade helt enkelt tills hela myrkolonin passerat. Lejon fick vi se ändå, förutom de två första såg vi en hel koloni. Nio lejon som låg och sov vid en vattenpöl och väntade på första bästa zebra. Lejon sover typ 19h per dygn så det är väl såhär de ser ut för det mesta.
Vi har förutom att titta på djur fått lära känna två härliga familjer, både familjen Salaash och familjen K. Kenyavistelsen gör oss verkligen rika på människor! Ida har njutit i fulla drag av att ha en kompis, fam K:s son är nästan jämnårig och ni skulle ha sett dem när de gick hand i hand... Salaash:s barn är också goa kompisar som är snällt leker med små barn. Ida ser upp till Linnet 4 år otroligt mycket, så är hon ljuvligt söt också.
Fantastiska naturupplevelser och härlig gemenskap senare lämnade vi vårt sista safari och åkte mot kusten. Vi var trötta, smutsiga och väldigt varma så tanken på ett rum med aircondition och en pool kändes väldigt lockande. Vi blev avsläppta först och sällan har ett hotell kännts så välkomnande. Vi hade en liten tjej som först tjöt av glädje när hon upptäckte kompisarna på hotellet, där fanns nämligen två andra adoptivfamiljer. Sen började hon säga bada bada bada och det slutade förmodligen inte innan hon faktiskt fick gå ner i poolen.
Sen har vi badat, solat och ätit (jag har faktiskt pluggat en hel del) och njutit av livet i några dagar. Att ligga i en solstol vid poolen och blicka ut över Indiska oceanen är inte helt fel. Att det är lågsäsong så vi var färre än tio gäster gör inte upplevelsen sämre. En konferens ökade antalet gäster de första dagarna men de störde oss inte vid poolen precis, då satt de och sa klokskaper innomhus. Det är regnperiod och visst har det regnat men då tog vi en solpaus och en dricka. Ida har lekt, badat och lekt igen.
I måndags morse blev vi upphämtade av Salaash för färd mot Nairobi. En tio timmars bilresa i hans bil hade Josef räknat ut. Och han brukar ha rätt. Den stackars bilen fick förmodligen nog bara av tanken på denna resa med tre familjer och deras packning. Innan vi ens kommit ur Mombasa smällde det till och bultarna som håller fast hjulet i hjulaxeln hade gått av. Salaash egen förklaring var att lasten var felbalanserad (jag sa ju att de var lätt förenklade). Han skulle bara fixa, 15 - 20 minuter... en timme senare började vi prata om att flyga hem istället. Och så blev det. Gissa om jag var glad för det när jag låg och frossade strax efter att vi kommit hem. Bilen blev lagad och Salaash med familj kom också hem i måndags fast lite senare än vi. Det är alltid äventyr när man är ute med Salaash =), dessutom lär man sig massor, ser massor och har roligt!
Sådär, det var den resumén. Morgondagen bjuder på nervkittlande väntan på ännu en domstolslista. Det är ju meningen att vi ska få vår dom på fredag. Det tror vi på när vi fått den. Men hoppas hoppas hoppas.
Vi håller er uppdaterade / Anna
Nu är vi tillbaka igen. I Nairobi och till livet. Till Nairobi kom vi i måndags kväll, till livet återvände jag igår tror jag. Lagom tills vi steg in i lägenheten började min mage protestera och jag slutade måndagen med feber under en filt, när jag inte satt på toaletten. Så kan det gå i Afrika. Men tre matförgiftningar på nästan nio månader måste väl ändå anses som lite. Nu är jag pigg igen och ska försöka berätta om vår resa, den sista i Kenya för den här gången. Det kommer att bli fler resor med tiden, till Kenya och i Kenya. Jag lovar!
Vi startade tidigt på morgonen den åttonde maj, lilla pappsens födelsedag som vi helt missade i safari-ivern. Flåt lilla pappa, hoppas presenten gottgör lite =) Resan till Tsavo West gick ganska bra, vi tog ett litet frukoststopp på vägen och körde till en bensinmack precis bredvid gaten till parken. Vi som åkte var Salaash (nu har även jag lärt mig stava hans namn med alla tre a:n) med fru och två barn, familjen K och vi. Mycket trevligt gäng! På macken såg Salaash fru Ann att det rann under bilen. Det var inget mindre än dieseln som rann ut... bilen hade gått på fem av sex cylindrar hela vägen dit, den sjätte hade spottat ut dieseln istället. Surt och dyrt men tur att det upptäcktes, ingen hit att åka in i en nationalpark med en bil som häller ut soppa. Vi fick vänta på ett fullständigt ocharmigt café med en ännu ocharmigare toalett. Men Salaash kom tillbaka och bilen mådde bättre... In i parken kom vi också och safari nummer sju kunde ta sin början. Vi har ju varit där förut men oj vad det kan hända saker under en regnperiod. Det var som att köra rakt in i körsbärsdalen. Helt magiskt vackert! De vita blommorna fanns inte förra gången och nu var de överallt kolla bara. Den lilla antilopen var en sällsynt sort synd att jag aldrig kommer ihåg vad de heter.
Vi har framför allt haft ett elefantsafari, OJ vad många elefanter vi har sett. I Tsavo west är det tätt och buskigt och Salaash upprepar enträget att "any animal in Tsavo is good luck" för att vi ska förstå att vara glada över varje djur. Buskarna innebär också att man ser de djur man ser på väldigt nära håll. Ofta när de korsar vägen. Och det gjorde elefanterna ofta. Elefanterna i Tsavo är aggressiva, parken är så stor med långa avstånd mellan vägarna så att djuren är vilda på riktigt, inte ens vana vid bilar som i många andra parker. En elefant visade tydligt sitt missnöje med oss och trumpetade argt och viftade på öronen. Salaash ställde sig på gasen och så var den faran borta. Andra bjässar väntade vi på så att vi inte skulle komma mellan dem och deras kompisar när stora grupper korsade vägen. Riktigt spännande var det =) Vi var nöjda med våra två halvdagar i Tsavo west, vi tyckte att vi haft god tur och sett många djur. Ngolia bandas, där vi också bodde sist var sig likt (fler kryp innomhus, det är ju regnigare nu). Mycket vackert beläget på sluttningen och denna gång hade vi utsikt över våra kompisar elefanterna. De höll sig nedanför lodgen på eftermiddagen och drack vid det upplysta vattenhålet. När det blivit mörkt kom de också uppklättrandes för bergssluttningen och när vi gick från matsalen på kvällen fick vi veta att elefanterna just promenerat förbi och nu fanns på sluttningen ovanför oss. Undrar vad masajen skulle ha gjort med sitt lilla spjut om de kommit tillbaka. Under natten hade vi också en leopard utanför vårt hus. Vi sov som stockar förstås men nu känner vi oss väldigt coola som har sovit med leoparder.
På söndagen åkte vi vidare mot Tsavo west. En ny park för oss. Salaash bil som hade bara ett nytt litet missöde först. Vi åkte över ett gupp och sen stannade bilen bara, mysko. Salaash är ingen bilexpert direkt men han hittade en säkring som gått, problemet var bara att den gick igen så fort han hade bytt den. Hans förklaring (som alltid är en smula enklare än sanningen) var att han kört för fort och att bilen blivit överhettad och att motorn behövde svalna. Josef som absolut inte är någon bilexpert men kan desto mer om el föreslog kortslutning med tanke på hur säkringen betett sig... efter ett tag stannade i alla fall en bil bakom oss som innehöll ett gäng gubbar däribland en mekaniker som fixade kortslutningen bland annat med Hello Kitty plåster (kom inte och säg att inte kvinnor kan bidra när bilar behöver lagas) här var det mamma K som ryckte ut. Till slut kunde vi åka igen och motorn hade förmodligen svalnat så Salaash kan förmodligen hålla fast vid sin teori. Att komma ut ur parken var lättare sagt än gjort, stoppet gjorde så att vi stannat längre än vi fick och nu ville de ha ny parkavgift (50 dollar per person). Det sjuka var att det var samma kille som stannat och hjälpt oss som påstod detta. Vi fick åka ut men Salaash fick lite problem som vi förhoppningsvis kan hjälpa honom med, bättre att kriga på huvudkontoret i Nairobi än vid en lokal gate i Tsavo.
Tsavo east
Tsavo east åkte vi in i med minsta möjliga tidsmarginal, ingångarna stänger ju och då får man sova utanför gaten. Vår campsite låg liksom innanför. De hade något slags tekniskt problem och föreslog att vi skulle komma tillbaka dagen efter... men vi fick komma in =) Alltid lika spännande att komma till en ny sovplats med Salaash. Man vet liksom inte om man kommer att sova med kackerlackor eller på lyxhotell. Det man kan vara helt säker på är att de ligger vackert. Här kom vi i mörkret till något som gav mig associationer till lägret i Disneys Tarzan där Janes pappa bor. De hade verkligen lyckats med atmosfären. Vi bodde i tält, liknande de vi hade i Masai Mara men några årsmodeller äldre. Jättemysigt om ni frågar mig! Utanför vårt tält stod en skylt, "Don't go beoynd this point" det skulle man inte för bakom skylten fanns ett vattenhål... för elefanter. Inte heller denna camp var inhägnad så vi har sovit med elefanter och lejon utanför tältet.
Parken var en glad överraskning. Skillnaden mellan east och west är total (se bilderna ovan). Här var det platt och torrt. Fortfarande massor av elefanter. Vi kom iväg lite sent på morgonen för Salaash var tvungen att bråka lite mer vid gaten och vi hade väl gett upp tanken på lejon, man måste liksom vara uppe i ottan för att se dem. Det visade sig vara en myt i alla fall den här förmiddagen. Vi hittade ett kärlekskrankt lejonpar mitt uppe i parningen. Nåja själva parningen var snabbt överstökad men vi hann få den på bild, jo titta noga. Det tog max en sekund. Stackars lejon efter oss var det en safaribil som såg dem och sen kom förmodligen femton andra i full karriär från olika håll, vi mötte en. Andra guider använder radio och anropar sina kompisar för att visa t.ex. lejon. Men inte Salaash, han kör inte big5 safaris han visar naturen och djuren utan rangordning. Passar oss utmärkt. Efter sju safaris är vi inte mätta på Afrikas djur och natur men vi hade nog varit trötta på lejon och elefanter om det bara varit dem vi jagat. Här har vi en guide som blir helt upphetsad av fåglar, ödlor och myror också. Eller vad säger ni om stoppet vi gjorde för att myrorna skulle få gå över vägen först. Salaash väntade helt enkelt tills hela myrkolonin passerat. Lejon fick vi se ändå, förutom de två första såg vi en hel koloni. Nio lejon som låg och sov vid en vattenpöl och väntade på första bästa zebra. Lejon sover typ 19h per dygn så det är väl såhär de ser ut för det mesta.
Vi har förutom att titta på djur fått lära känna två härliga familjer, både familjen Salaash och familjen K. Kenyavistelsen gör oss verkligen rika på människor! Ida har njutit i fulla drag av att ha en kompis, fam K:s son är nästan jämnårig och ni skulle ha sett dem när de gick hand i hand... Salaash:s barn är också goa kompisar som är snällt leker med små barn. Ida ser upp till Linnet 4 år otroligt mycket, så är hon ljuvligt söt också.
Fantastiska naturupplevelser och härlig gemenskap senare lämnade vi vårt sista safari och åkte mot kusten. Vi var trötta, smutsiga och väldigt varma så tanken på ett rum med aircondition och en pool kändes väldigt lockande. Vi blev avsläppta först och sällan har ett hotell kännts så välkomnande. Vi hade en liten tjej som först tjöt av glädje när hon upptäckte kompisarna på hotellet, där fanns nämligen två andra adoptivfamiljer. Sen började hon säga bada bada bada och det slutade förmodligen inte innan hon faktiskt fick gå ner i poolen.
Sen har vi badat, solat och ätit (jag har faktiskt pluggat en hel del) och njutit av livet i några dagar. Att ligga i en solstol vid poolen och blicka ut över Indiska oceanen är inte helt fel. Att det är lågsäsong så vi var färre än tio gäster gör inte upplevelsen sämre. En konferens ökade antalet gäster de första dagarna men de störde oss inte vid poolen precis, då satt de och sa klokskaper innomhus. Det är regnperiod och visst har det regnat men då tog vi en solpaus och en dricka. Ida har lekt, badat och lekt igen.
I måndags morse blev vi upphämtade av Salaash för färd mot Nairobi. En tio timmars bilresa i hans bil hade Josef räknat ut. Och han brukar ha rätt. Den stackars bilen fick förmodligen nog bara av tanken på denna resa med tre familjer och deras packning. Innan vi ens kommit ur Mombasa smällde det till och bultarna som håller fast hjulet i hjulaxeln hade gått av. Salaash egen förklaring var att lasten var felbalanserad (jag sa ju att de var lätt förenklade). Han skulle bara fixa, 15 - 20 minuter... en timme senare började vi prata om att flyga hem istället. Och så blev det. Gissa om jag var glad för det när jag låg och frossade strax efter att vi kommit hem. Bilen blev lagad och Salaash med familj kom också hem i måndags fast lite senare än vi. Det är alltid äventyr när man är ute med Salaash =), dessutom lär man sig massor, ser massor och har roligt!
Sådär, det var den resumén. Morgondagen bjuder på nervkittlande väntan på ännu en domstolslista. Det är ju meningen att vi ska få vår dom på fredag. Det tror vi på när vi fått den. Men hoppas hoppas hoppas.
Vi håller er uppdaterade / Anna
Kommentarer
Postat av: Farmor
Fantastiskt trevligt berättat om safarin med sina strapatser och om vistelsen i Mombasa. Vilka härliga minnen ni får med er hem!
Trackback
