mwanangu

Idag var min första farsdag som far. I ärlighetens namn skall det väl sägas att jag inte hade en aning om att det var farsdag förrän jag väckte Anna och fick en present, en brödrost. (Som Ida varit och handlat alldeles själv, Annas anm)

Jag gick upp tididigt i morse för att ladda inför dagens predikan. Vid åtta väckte jag Anna, fast hon var redan väckt av en liten vaken flicka som klättrade runt på henne. Efter frukost med rostat bröd och varsin snabbdusch så gick vi bort till samfundets högkvarter för att bli upphämtade där. Resan därifrån gick vidare till Kawangware, ett av Nairobis slumområden, där kyrkan som vi var inbjudna till ligger.

Kenya är kontrasternas land och tydligare kan det knappast bli än då man passerar gränsen mellan Lavington och Kawangware. Lavington är ett lyxigt bostadsområde medan Kawangware är slum och man skulle kunna tro att gränsen mellan dem är dragen med linjal på en karta. Slumkåkarna ligger bokstavligen emot det sista lyxcompoundets omgärdande stenmur. Att passera från Lavington in i Kawangware var som att passera genom en magisk port till ett annat universum. Jag sade till Anna nu i kväll att jag har svårt att förstå hur man kan bo i en lyxlägenhet med fönstrutsikten direkt ut över slummen. Och jag kan inte ens föreställa mig hur det känns att bo i ett skjul och varje dag man kliver ut genom dörren mötas av synen av vackra lyxlägeneheter bara ett stenkast bort vars månadshyra är högre än den egena årslön.

Livet är orättvist, så är det bara. Men jag antar att orättvisan inte blir mindre bara för att distansen växer. Att vi kan sitta hemma i Sverige i vårt torra, varma och vackra hem, köra bil till affären och ha en fin TV på väggen samtidigt som barn svälter i andra delar av världen blir ju inte mindre orättvist bara för att det sker i olika delar av världen. Jag antar att det vi är med om här i Afrika på ena eller andra sättet kommer att förändra våra liv och nu tänker jag inte bara på den enorma förändring det innebär att bli förälder.

Kyrkan vi besökte idag ligger mitt inne i Kawangware. Kawangware är inte Nairobis största slum, men kanske den näst största eller möjligen den tredje största. Men jag hade inte anat hur stort området trots det är. Det sägs att Nairobi har 3 miljoner invånare, men jag tror det måste vara mycket mer än så om man räknar alla i slummen. Kyrkan var lite större än de vi besökt tidigare. De har två gudstjänster varje söndag. En vid nio som samlar ett hundratal besökare och en vid 10:45 som samlar mellan 400-500 enligt pastorns siffror. Det var den senare större Gudstjänsten som jag skulle predika i.

Gudstjänsten var på Swahili och mycket Afrikansk med fart och glädje. Jag slås snabbt av en märklig iaktagelse. Härom söndagen var vi på en Gudstjänst i den stora baptistkyrkan som i hög grad är en överklasskyrka. Där var det ordning och reda, en mycket bra predikan, men inte särskilt mycket glädje och ingen spontanitet. Men här ute i slumen, där flödade glädjen.

Min predikan idag handlade om vår identitet i Kristus. I korta drag kan man säga att jag sade att "I kristus, genom att tro på Honom och lägga vår liv i Hans händer, blir vi: Guds barn, Kristi vänner, kungar och präster i hans rike."

Anna hade en liten egen upplevelse av besöket i kyrkan som hon själv får berätta om en annan gång. Men efter Gudstjänsten bjöds vi på lunch hos pastorn som bodde på kyrkans område. Sedan skjutsades vi tillbaka till vårt egna lilla paradis här på Gemina. Dagen avslutades i goda vänners sällskap runt poolen. Man skulle kunna summera min första farsdag som far som en kontrasternas dag.

Josef