mwanangu

Det är märkligt hur man förändras av en sådan här process som vi går igenom. Jag är inte av den som gråter på bio eller så, men nu blir jag tårögd så fort jag läser något lite mer känsligt, fint eller laddat på någon av de andra "Kenya bloggarna".

Jag konstaterade för Anna igår att mitt hjärta nu är helt i Kenya. Jag hade ett möte i kyrkan för några veckor sedan med Joakim, min medarbetare som skall ta över som föreståndare medan jag är borta, och Per-Inge som skall hoppa in som en extra resurs. Per-Inge frågade mig vad jag tänkte inför hösten. Vad vill jag som föreståndare att de skall ta tag i när jag är borta. Till min stora förvåning upptäcker jag att jag inte tänkt en tanke på den saken! Jag som alltid brukar visionera, planera och dra upp strategier för församlingen långt i förväg. Detta fick mig att börja fundera och jag kan konstartera att även om jag har en långsiktig vision för församlingen så är hela mitt framtidsfokus nu inriktat på något helt annat. Det ligger på vårt barn i Kenya och på vår tid där. Tänk att man verkligen börjat älska och längta efter ett barn man ännu inte vet något om!

För varje dag som går växer längtan en liten gnutta. Man blir nästan rädd för hur det skall bli fram tills vi får barnbesked och sedan får åka :-) När vi för några månader sedan var mitt uppe i papperssamlandet så handlade det mest om just papper, att få i ordning lägenheten (vi har renoverat två rum för att få till ett bra barnrum) och annat praktiskt. Men nu finner jag mig själv allt mer och mer med att lusläsa bloggar och följa vart inlägg på Kenya listan. Jag har även studerat Nairobi noga med ett googleearth liknande program. Inte så att jag smiter undan jobbet. Jag har väldigt mycket att stå i. Men det som ligger främst i hjärtat och uppfyller sinnet är något annat vilket är en helt ny upplevelse för mig. Jag antar att det kommer att bli så här i framtiden. Barnet och kanske såsmåningom barnen tar över och det känns faktiskt rätt bra.

mvh

Josef Pansell