mwanangu

Det är väl på tiden att jag (Josef) skriver några rader igen. För mig är det som om saker och ting sker i perioder. Ibland är mitt fokus och engagemang helt på Kenyalistan och diverse Kenyaadoptionsbloggar (det ordet ni :-) för att sedan flyttas till något annat. Men mitt hjärta är helt i Kenya och hos ett barn som jag ännu inte ens har namn eller utseende på.

Det är märkligt, men trots att jag vet att vi valt en snabb väg och allt hittills gått väldigt bra för oss och trots att jag vet att barnbesked rimligtvis dröjjer än några veckor så är ändå väntan en plågsam börda som hela tiden drar hjärtat och sinnet till Kenya. I morse när jag låg vaken och inte kunde sova var mina tankar hos ett barn på ett barnhem någonstans i Kenya. Vi har en Nalle Puh som skall bli hennes/hans en dag och som vi sovit med i några månader nu och jag höll honom hårt i famnen. Dessutom räknade jag handbagagevikt i huvudet, funderade kring missionsuppdragen för församlingen som jag skall ha där och frågan om vart och hur vi skall bo. Det var inte oro jag kände utan det handlade mer om att jag i fantasin förflyttade mig dit och var där i min egen värld.

Det som tagit mitt fokus från listor och bloggar de senaste veckorna har varit olika saker av praktisk karraktär. Dels handlar det om praktiska saker kring Kenyaäventyret men framför allt rör det något som inträffat i församlingen.

När vi kom till kyrkan söndagen för tre veckor sedan läckte taket över kök och söndagsskolelokalen som ett såll. Vi har länge vetat att vi har ett mindre läkage och har räknat med att fixa det vid lämpligt tillfälle. Men så den där dagen för tre veckor sedan var det bara att finna sig i att lämpligt tillfälle plötsligt blivit genast och att hela projektet helt plötsligt växt ganska ordentligt i omfattning.

Efter Gudstjänsten åkte vi och åt och sedan hem. Jag inväntade att vår Afrikanska Gudstjänst skulle bli slut. Sedan åkte snickarkläderna på och jag for till kyrkan igen där jag tillsammans med svärfar (som har egen byggfirma) rev en del av undertaket för att kunna lokalisera läckan och inspektera omfattningen av skadorna. Vattnet kom från en viss punkt där det rann rätt bra och sedan spred det sig i innertaket. Vi konstaterade snabbt att det fanns vatten över delar av innertaket över söndagsskolans lokaler och köket samt i väggen mellan kök och söndagsskola.

På måndagen ringde jag efter en firma som kom och gjorde en tillfällig lagning av hålet i takbeläggningen så att vi inte skulle få in mer vatten. Sedan har jag haft fullt upp med den här frågan sedan dess. Vi har beslutat att lägga om ytskicket över stora delar av taket (det är 30 år gamalt och borde ha lagts om för 20 år sedan) samt bygga ett helt nytt kök. I samband med detta gör vi även en ny plan där vi flyttar hela köket. Ett ganska stort projekt alltså.

Förra lördagen tog församlingen beslut om detta och i tisdags började jag tillsammans med några frivilliga rivningsarbetet.

Det finns en sak som man aldrig har när man arbertar som pastor och det är långtråkigt. Det är sannerligen ett växlande arbete och det finns alltid nya saker att ta tag i. Ena stunden är man predikant, sedan själavårdare eller arbetsledare för andra anställda och frivilligarbetare. Sedan behöver man kunna utöva ledarskap för att nästa stund fungera som fastighetskötare. Men jag stortrivs med detta. Jag tror att omväxlingen är en av de saker som gör arbetet så kul. Fast jag har ett visst behov av att fokusera på en sak i taget vilket kan göra att annat blir lidande under perioder.

mvh

Josef Pansell