mwanangu

När jag öppnade mailen på eftermiddagen fick jag en namnsdagspresent. Vi har fått en domstolstid nästa fredag. Det är helt otroligt och vi är jätteglada. Tiden kan såklart bli inställd men just nu ägnar vi oss åt att bara vara glada =)

Idag var det heldag på skolan i Karen. Inbjudna talare däribland en representant från institute for education och en doktor från Kenyatta University. Jag var också en av de högt värderade gästerna =) Undrar när jag ska börja identifiera mig som viktig, det tar nog ett tag. Jag skulle prata klockan 11 eller 15 så jag hade lovat att vara på plats till 11.00. Vi åkte hemifrån i god tid och uta på Ngong road flöt det ovanligt bra, Josef kommenterade till och med hur tomt det var. Det ska man aldrig göra =)

Efter Junction tog det stopp. Vad som händer i Kenyans trafik när det tar stopp är att alla försöker åka en annan väg. Inte en annan gata utan kanske på sidan av den vanliga vägen eller varför inte motsatt fil. Till slut stog vi fyra bilar i bredd (där det egentligen är tänkt att vara en fil). Det enda man kan vara helt säker på då är att det är totalt stopp. När poliserna kommer gående och inte i polisbil för att hjälpa till att reda ut röran så är det väldigt stopp. Vi stod i en timme och fick bevittna det ena kreativa försöket efter det andra. vad sägs om mötande trafik som plötsligt kom körandes på vänster sida om oss och då var det redan ganska fullt i det diket.

Vi stod lungt och såg bulldozern köra ännu lugnare fram och tillbaka. Ett antal vägarbetare sprang runt och gjorde lite här och lite där. De flesta hade doppat händerna i något svart glänsande, såg lite läskigt ut. Organisation och logistik var kanske inte deras starka sida. Två killar hade röda flaggor och var nog ansvariga för att dirigera trafiken. De var överallt men inte där de kanske skulle ha behövts. Till slut kom vi till en liten bro som gjorde den femfiliga vägen omöjlig och vi var tvugna att rätta oss i ledet igen. Nåja svenskar som vi är stod vi snällt i kön och försökte aldrig något utbrytningsförsök så vi stod bara kvar där vi stod på vägen.

Efter bron fanns det ivrigt viftande vägarbetare som dirigerade oss in på en avtagsväg som vad vi vet leder till Kibera (den stora slummen) men de sa att vi skulle följa efter bussen som körde framför och eftersom bussen ska till Karen körde vi glatt efter. Vi hamnade på ett stort fält där vägen var allt annat än körvänlig så det blev gröna lund ett tag. Jag skrattade så jag kiknade. Det var verkligen som en fars. På andra sidan fältet kom vi tillbaka ut på Ngong mot Karen. Då var det bara att köra och undivka Matatus som använde den nästan tomma vänsterfilen som en egen fil (fast åt fel håll).

Vi kom till skolan en halvtimme för sent men tack och lov för Kenyaner de hade naturligtvis inte startat i tid så den första talaren höll fortfarande på och sen var det fikarast så jag började inte förrän 12.45 =) Säga vad man vill men flexibilitet kan de här nere.

/ Anna