mwanangu

God fortsättning!!!

Hemma i Sverige hade jag och svärmor gått upp tidigt för att gå på julotta. Åh vad jag gärna hade gjort det iår. Det är inte ofta vi får tassa fram mellan husen i snö. Julaftonskvällen hade vi avslutat i vår egen kyrka med julaftonsgudstjänst där jag alltid har sångtjänst. I år har jag haft fantastiska vikarier och risken finns att de måste fortsätta, man kan ju inte byta ner sig ;-) skämt åsido, det är gott att veta att ni samlades igår kväll och fick en stämningsfull avslutning på julaftonen genom att vaka in juldagen och minnas varför vi firar jul. Så ni förstår att julottan går i ett töcken då sömntimmarna liksom naggas i båda kanterna. Men det är ett mysigt och härligt töcken och den som sjungit klockan tolv på natten är fortfarande lite uppsjungen på morgonen så "Var hälsad sköna morgonstund" brukar jag sjunga tills jag får andnöd. Den sången har de skrivit in för få pauser i.

Idag blev det ingen julotta, inte ens en juldagsgudstjänst. Det blev en annan gudstjänst istället. Vi har sen vi kom hit bett Gud att visa oss var vi kan göra en insats. Gruppen av mammor vi träffade i Kibera har satt sig i hjärtat och vi vill verkligen göra vad vi kan för dem. Idag var det julmat. Vi har hört oss för och kommit fram till att mjöl, majsmjöl och socker är vad de behöver för att göra sin julmiddag. Ja, alla middagar förmodligen. Det låter så fint och fromt när jag skriver att vi lämnat matpaket i slummen. Det kanske det är men faktum är att det var det som gjorde att julstämningen smög sig på ordentligt. Hoppas verkligen att mammor och barn känner sig välsignade men det är verkligen VI som är välsignade av möjligheten att göra något för någon annan. För mindre än tusen kronor är 23 familjer mätta i jul. Det är en droppe i havet i Kibera där det bor en miljon människor men vi måste börja med det vi klarar av.

Jag har tänkt på Phoebe i vänner idag. Hon letar efter den osjälviska goda gärningen och lyckas inte. Stämmer förmodligen, att göra något för någon annan ger mer innuti dig själv än du kan ana. Mitt problem är att jag behöver ansikten på den som behöver. Jag vet att det är knäppt men när jag har mött behovet börjar kugghjulen snurra och jag försöker komma på hur jag ska hjälpa. Jag ger pengar till mission, frälsningsarmen osv. men det tar inte tag i hjärtat. Hoppas verkligen att jag när jag åker härifrån har lättare att föreställa mig den nytta pengarna gör i andra ändan utan att jag vet vem som får dem.

Vi kommer att återkomma om denna grupp mammor och kanske fler projekt och jag hoppas att vår känsla av tacksamhet för att få hjälpa till kan spridas genom cyberrymden till er och att vi kan bli fler som hjälper.

/ Anna