mwanangu

I bekvämt långsamt mak börjar vi utforska den nya värld som vi hamnat i. Idag började dagen med Gudstjänst i den kyrka som vännerna Anderssons går i här. En pingstvariant som ligger granne med svenska skolan. Gudstjänsten börjar officiellt vid 10:30 men då brukar ingen vara där har Anna-Lena, eller om det var Per, berättat för oss. Vi anländer vid 11:30 och då verkar de flesta ha kommit, några sena eftersläntrare fortsätter att dyka upp under den kommande halvtimmen. Vi hade planerat att komma lite tidigare men det tog lite tid att komma iväg.

När vi anlände höll fortfarande lovsången på. Men efter en stund så var det dags för barnens inslag. De anlände från huset bredvid där söndagsskolan håller till och sjöng en sång, tillsammans med två muppdockor det kändes som hemma. Sedan blev det insamling och därpå predikan strax efter tolv. Predikan var hyfsad, tyvärr lite svårt att följa med i engelskan. Tydligen var föreståndaren bortrest så en av de andra pastorerna predikade.

När Gudstjänsten var över välkomnades alla nya besökare till en speciell samling. Förutom Anna och jag var det en amerikansk missionärska som egentligen var stationerad i Mombasa, en lokal kille, en killa från Burundi som inte talade engelska och en tjej från Tanzania. Vi bjöds på läsk och kaka och fick lite information om församlingen.

Efter Gudstjäsnten tog vi buss till Yaya (ett stort köpcentrum med massajmarknad utanför). Att åka buss i Kenya var en upplevelse. Inga tidtabeller eller liknande. Vi ställde oss vid hållplatsen och snart kom den första bussen förbi. Men Per ansåg att den var för full och vinkade den vidare. Inom ett par minuter kom nästa. Jag tror att vi slutligen hoppade på den fjärde eller femte bussen. Det fanns inga sittplatser och vi blev stående i en otroligt trång gång. En kille gick runt och tog betalt. Per hade sagt att det skulle kosta oss tjugo Shilling (2 Kr) per person. Killen som tog betalt hade ingen växel och jag trodde att jag förlorat min hundring. Men snart var det någon som betalade med växel och killen kom och gav mig fyrtio shilling i handen. Vi var framme vid hållplatsen där vi skulle av innan mer växel dök upp men jag kände inte för att bråka om två kronor :-)

Vi åt en lättare lunch på Java (Afrikas svar på Mc Donalds i kombination med Waynes Coffé) i Yaya. Sedan gick vi ett varv på köpcentret som ser ut precis som vilket västerländs köpcentrum som helst och med i princip samma priser på det mesta, undantag finns dock åt båda håll. Därefter var det massajmarknaden som gällde. Där är priserna helt annorlunda. Men det gäller att helt slå dövörat till och låtsas att man inte hör alla försäljare som "bara vill hällsa".

När vi var klara på marknaden så insåg vi att vi relativt nära Gemina courts där vi förhoppningsvis skall få flytta in i nästa vecka. Två andra adoptivfamiljer från Sverige bor redan där och en utav dem har bokat en lägenhet åt oss. Området verkade mycket trevligt med fint poolområde (dock är poolvattnet grönt för tillfället). Det visade sig dock finnas vissa osäkerheter runt vår bokning, men det skall nog redas ut under morgondagen. Chefen var inte där vilket kan vara förklaringen.

Vi slutade dagen på Habesha, en etiopisk restaurang med fantastisk mat. Vi åt fem personer för under 200 kr.

Intrycken efter dagen är många och delvis lite svåra att få ihop. Vi rör oss från affärscenter i västerländsk stil till de slitna gatorna med gropiga sandtrottoarer och tiggade barn. Man inser att vi som var på den lilla samlingen för nya besökare i kyrkan på morgonen förmodligen lever under extremt olika förhållanden. Vi mzungus (vita) bor, tillsammans med de mer välbärgade affrikanerna i inhängnade områden med beväpnade vakter medan säkert någon av de andra besökarna i den lilla samlingen bor i slummen och där sitter vi tillsammans och försöker småprata lite.

En sak som jag tycker är lite svår är hur man skall bemöta alla tiggare. Häromdagen mötte vi ett par kvinnor som tiggde och som uppenbarligen inte hade det så illa som de ville få oss att tro. Dem hade jag inte så svårt att gå förbi. Men så funderar jag, vem är jag att bedöma vilka som behöver hjälp och inte? När man möter smutsiga, slitna barn som stinker lim (från sniffandet) som tigger så undrar man, hjälper man om man ger dem pengar eller går det bara till mer missbruk? Jag gav idag lite pengar till en krympling som uppenbarligen inget hade och som låg vid sidan av vägen och tiggde. Men hur avgöra man vem man skall ge till och inte? Ger man till alla så kommer man att få hålla på hela dagen tills alla våra pengar är slut för behoven är oändliga. Ett par här, för övrigt det som bokat vår lägenhet, har hittat en lösning. De har alltid med sig lite bannaner som de kan ge till dem som tigger. Den som verkligen är hungrig kommer tacksamt att ta emot ett par bananer men det går inte att köpa sprit, sniffnlingslim eller andra droger för dem. Kanske en modell för oss också? Men jag har ännu inte riktigt landat i frågan. Det får kanske ta lite tid.

Varma hälsningar från Afrika
Josef

Efter några turer har vi till sist fått veta att vi får träffa vår dotter på tisdag. Vi hade hoppats imorgon men en dag till kan vi vänta men knappast längre. På tisdag alltså =)

/ Anna